Fredrik Backman's Blog, page 119

Alltså.

Jag sa INTE att det här är ”exakt lika illa” som om hon hade varit otrogen.

Herregud.

Det var inte det jag sa över huvud himla taget.

Det jag SA var att det förmodligen finns en ganska distinkt KÄNSLA av svek och chock närvarande för en person i precis det där ögonblicket som man ser på film ibland där personen ifråga kommer hem lite tidigare från jobbet en dag och helt ofrivilligt avslöjar sin partner i säng med någon annan.

En känsla. Det var vad jag sa.

Och sedan JÄMFÖRDE jag den känslan med känslan jag får när jag kommer hem idag.

Och hon sitter i soffan och försöker se oskyldig ut.

Och jag frågar ”vad gör du?”.

Och hon bara ”inget”.

Men jag känner att det luktar popcorn.

Samhällets intolerans mot den lätta frukosten, alltså.

I kontorshotellets gemensamma kök, runt 8-tiden imorse.

Främmande människa: (Muntert) Hejhej!

Jag: (Brer mackor) Hej.

Främmande människa: (Mer än muntert) Har ditt företag precis flyttat hit eller?

Jag: Va? Nej. Jag har haft kontor här i typ ett år.

Främmande människa: (Ännu muntrare) Jahaaa! Jag har aldrig sett dig här i köket!

Jag: Nej…jag…alltså, jag brukar inte vara här så här tidigt. Min son har nya förskolerutiner.

Främmande människa: (Allra muntrast) Jahaaa, vad hääärligt!

Jag: (Fortsätter bre mackor) Mmm.

Främmande människa: (Pekar jättemuntert på mina mackor) Och du äter f-r-u-k-o-s-t ja!

Jag: Va?

Främmande människa: (Nickar ivrigt)

Jag: Ja…jag äter…frukost. Eller, andra frukost. Egentligen.

Främmande människa: (Ser lite, lite, lite ut att vara på väg att brista ut i någon form av dans) Visst är det hääärligt att äta frukost på kontoret i lugn och ro?

Jag: (Nickar)

Främmande människa: (Stannar plötsligt mitt i rörelsen, ler.) Är det där Coca-Cola?

Jag: Det är light.

Främmande människa: (Skakar på huvudet, ler.) Dricker du det?

Jag: Ja.

Främmande människa: Så här dags?

Jag: Ja, du vet. I love the smell of aspartam in the morning…

Främmande människa: (Skakar på huvudet, ler.)

Jag: (Harklar mig) Alltså…du vet. Det är ett…skämt…

Främmande människa: (Tittar på klockan, pekar på flaskan, ler.) Dricker du Coca-Cola klockan å-t-t-a på morgonen?

Jag: Jaha. Jag trodde att du var upprörd för att jag drack light. En del folk blir ju upprörda över det, men just till frukost så tycker jag att det är lite gött me…

Främmande människa: (Skakar på huvudet, ler glatt) Jag har då aldrig sett någon dricka Coca-Cola till frukost förut.

Jag: (Möjligen lite, lite, lite för argt) MEN ÄR DU DUM I HUVUDET ELLER DET ÄR FÖR I HELVETE LIGHT!!!

(Lång tystnad)

(Främmande människa ser ganska chockad ut)

(Andra människor tittar ut från sina kontor. Tittar inte alls muntert på mig.)

Jag: Förlåt. Jag är…lite ny på det här med att vara på kontoret klockan åtta.

En grej. Bara.

Det är inte det att jag inte har respekt för ingenjörskonsten.

Inte alls.

Det är säkert ett himla mirakel att själva konstruktionen ens finns liksom. Jag förstår ju det. Vi borde egentligen fortfarande stå nere vid bäcken allihop med en möglig bräda och en tvåljävel. Jag hajar. Det är komplicerat. Det är sköljprogram och vattentömningsprogram och centrifugering och skit.

El och mekanik. Grejer som ska samverka. Det är inte bara att komma här och tro att man är något. Fine. Visst. Jag respekterar det.

Men om man har som jobb att tillverka tvättmaskiner, och INTE förinstallerar en röd frikkin nödsituationsknapp stor som en frisbee på framsidan som omedelbart öppnar ALLA luckor oavsett var i programmet maskinen befinner sig, för situationer där man liksom har lagt in en gosedjurshund på stora programmet och tvååringen som tyckte att det var jättekul för två minuter sen plötsligt liksom ändrar sig.

Då gör man det faktiskt för att jävlas.

Så är det bara.

Reklam

Jo.

Som ni säkert allihop vet vid det här laget så har bloggens och folkets vän (för att inte nämna the original Ove-upptäckare) Jonas Cramby släppt två böcker i höst. Dels kokboken och stora göttencyklopedin ”Tex Mex från grunden” (som ni kan läsa om på hans blogg här) och dels den självbiografiska historian ”Mandomsprovet” (som han skriver om bland annat här).

Det är ju inte så jätteofta jag säger till er vad jag tycker att ni ska göra. Vi är ju ganska överens om att det inte är någon bra idé eftersom mitt omdöme i de allra flesta fall inte är att lita på. Men om ni råkar ha en slant över framåt jul och vill läsa något bra och laga något gött så tycker jag verkligen att ni ska köpa någon av de här böckerna till er själva eller till någon ni tycker om. De är bra på helt olika sätt men på exakt samma nivå. Och dessutom stöttar ni i processen en jävla bra kille som skriver jävla bra grejer och utan vars inspiration jag helt ärligt inte är helt säker på att jag själv ens hade startat en blogg från allra första början.

Jag ville bara säga det.

Om några av er händelsevis nu även är Café-prenumeranter så kan ni faktiskt köpa både Crambys ”Mandomsprovet” och mina böcker ”En man som heter Ove” och ”Saker min son behöver veta om världen” till specialpris i Café-shopen här.

Ja. Det var bara det.

Tack för att ni lyssnade.

Krönika

Gick i vanlig ordning i Metro imorse. Inget konstigt. Cirkulera.

It’s a small world. After all.

Den stora debatten efter orkanen Sandy handlar förstås om svensk medias totala New York-besatthet. Hur man helt ignorerat de verkligt utsatta. Jag vill bara påpeka att det är en otroligt orättvis kritik. Redan ett dygn innan Sandy slog till såg jag faktiskt modiga reportrar på tv helt utan fruktan åka till utrikesterminalen på Arlanda för att kunna ta sig till alla tragediers verkliga offer. De svenska turisterna.

”Hur många svenskar kan komma att drabbas av inställda flyg?” frågade reportern. ”Vi…vi vet inte. Det kan bli…hundratals”, viskade SAS informationschef. Och som vanligt slår katastrofen hårdast mot den samhällsgrupp som redan har det svårast: Bloggarna. Flera sociala medier-experter vittnar i dagspressen om ”falska hajbilder på Instagram” och ”översvämningsfoton utan tydlig geotaggning” som cirkulerar på nätet. Läget är allvarligt. Och politikerna gör som vanligt ingenting. Ena sidan skyller på de låga skatterna för vindkraft och den andra fastslår att det här hade aldrig ens hänt om Sandy bara hade fått betyg i ett tidigare skede av sin skolgång.

Vad gäller alla svenskar som redan befinner sig i New York är informationen knapphändig. Flera dygn efter katastrofen har räddningspersonal fortfarande inte kunnat säkerställa om Chris O’Neills balkongmöbler är oskadda. Och Madeleine har liksom tjatat på honom i v-e-c-k-o-r om att han ska ställa ner dem i förrådet. Men har han lyssnat? Nä. Han har bara Xboxat som vanligt. Man blir så trött.

I andan av att inte förbanna mörkret utan istället tända ljus möttes dock en liten grupp art directors på plats av den glädjande nyheten att de inte släpade funktionskläder för 15000 spänn per selektiv skäggväxt över Atlanten förrförra veckan förgäves. New York Marathon skulle genomföras, trots Sandy. ”The Nike–Gyakusou limited edition-samarbete must go on”, som Freddie Mercury hade sjungit om han var på plats.  Självuppoffrande svenska volontärer erbjöd sig genast att springa hela sträckan inne i varsitt hjul på ett elverk för att driva generatorer för att ladda iPhones åt behövande som inte kunnat uppdatera Twitter på vad som beskrivs som ”timmar”.

Och visst, några av er fnyser och himlar med ögonen. Men inspelningen av ”Noah”, om den bibliska Noaks Ark, fick liksom avbrytas i New York häromdagen. På grund av översvämning. Och om inte ens Russell Crowe kan gå till jobbet då är det fan ingen lek längre. Fattar ni vad det här innebär eller? Reflekterar ni ens över vad som händer i världen? Tusentals svenska biobesökare kan tvingas gå och se en annan film vid den här tiden nästa år!

Vi måste engagera oss. Det är vår plikt som världsmedborgare faktiskt.

Rädda Chris O’Neills balkongmöbler. Döda eller levande.

Jag bara säger.

Om dealen var att jag skulle ta hand om läggningen igår. Och vår son och jag gick och la oss i sängen och läste en bok. Och en av oss somnade. Och en av oss gick upp och fortsatte titta på tv.

Då känner jag faktiskt att jag har gjort min del.

Och om det var så himla noga v-e-m av oss som somnade så borde det ha framgått tydligare i instruktionerna. Och i så fall borde vi ha skaffat en mycket obekvämare säng.

Och mycket kortare böcker.

Och JAAA!

Om vi äter brunch med folk vi kanske inte känner jättebra. Och jag liksom halkar lite för långt in i min utläggning om vårt förhållande. Och jag liksom börjar med hela ”jag var helt ärligt inte speciellt attraherad från början” och ”inte alls min typ egentligen ju” och allt det där. Och alla runt bordet tittar på min fru, tittar på mig, och plötsligt ser jätteförvånade ut.

Och jag då måste förklara att ”nämen ni vet ju hur det är. Man säger från början att herregud det där är inget för mig, det där är under min liga liksom, men så sitter man där ensam en kväll och är lite sårbar och har inte så mycket annat att välja på. Och då tänker man, äh, vafan, hur illa kan det vara liksom?”.

Och folk då tittar på min fru igen och helt ärligt börjar se en aning obekväma ut. Och jag då måste poängtera att herregud, ”det är ju inte som att jag inte är hooked NU! Det ÄR jag ju! Det var bara den typen av kärlek som…växte fram. Det var liksom inte passion från början”. Och sen får jag förklara att ”vafan ni vet ju vad jag menar. Det verkar jävligt illa i början men man vänjer sig liksom. Och sen en dag vaknar man och inser att nu vill jag, helt ärligt, inte ha något annat…”

Och folk runt bordet då helt uppriktigt inte riktigt alls verkar förstå vad jag menar.

Då, visst. Fine.

Då kan jag kanske hålla med om att jag möjligen borde ha varit lite noggrannare i diskussionens inledning med att kontrollera så att även de som var på toaletten och kom in sent i min utläggning och så var på det klara med att det var mitt förhållande till OLW:s kebabchips jag pratade om.

Det borde jag kanske.

Men jag kan fasen inte ta allt ansvar hela tiden för att våra nya vänner inte lyssnar ordentligt.

Jag skiter i vad de säger

Om man är på restaurang och äter brunch. Och de har en sektion i menyn som heter ”vegetariskt”. Och de som ett av alternativen i den sektionen listar ”potatissallad”.

Då anser jag faktiskt INTE att det är att ”hålla på och överdriva” att man tillkallar en av servitörerna och påtalar det gravt olämpliga i det. Det gör jag faktiskt inte. Jag tycker faktiskt snarare tvärtom att det är att framhålla som rent civilkurage att göra det.

Alla vet för fan att grundingrediensen i potatissallad är rostbiff.

Be quick or be hungry

Medan jag har ritat ponnys i folks böcker har min fru och vår son ägnat dagen åt att umgås med andra barnfamiljer i vårt närområde. Träffat släkten. Varit på barnkalas. Såna saker.

När jag dök upp berättade alla de andra föräldrarna angeläget att de ”aldrig sett ett barn äta lunch så fort” som vår son.

De sa att han ”åt som om han var livrädd att någon annan skulle äta upp maten direkt från hans tallrik”.

Och visst.

Visst.

De sa det kanske inte rakt ut.

Men det kastades anklagande blickar åt mitt håll. Det är jag nästan säker på.

Det är vad jag tänker mig att Dr Quinn hade gjort

Alltså. Vi var på Ikea idag. Och jag hoppas att ni efter alla dessa år är lika införstådda med deras affärsmodell som jag och alla andra normala människor är. Man åker hem med ett platt paket, och sen förväntas det att man monterar innehållet själv.

Exakt.

Så när min fru och jag kommer hem idag och vi har köpt den där vegetariska fryspizzan som de har i den lilla affären bredvid korvståndet, då är ju inte den färdig. Alla vet det. Så därför måste man själv lägga på extra ost, vitlök, salami, bacon, oxfilé, chilikorv, rökt skinka, lufttorkad skinka, parmaskinka, helt vanlig skinka, bearnaisesås och alla andra standardpizzaingredienser innan den är färdig att ätas.

Och nu säger min fru, som vanligt, att jag har ”förstört” pizzan.

Jag föredrar faktiskt den lite mer upplyftande termen ”botat”.