Fredrik Backman's Blog, page 122

Baby you can drive my car. (Men det blev den här istället.)

Jag är, som läsekretsens savanter vid det här laget eventuellt lagt märke till, uppväxt i Helsingborg på den skånska västkusten. Staden som har ”Här börjar kontinenten” som slogan på motorvägsskylten. Och ja, ni vet ju hur det är med sådana där saker. Det finns alltid många saker att säga om staden man tillbringat nästan hela sitt liv i, och de är i regel fördelade i ganska exakt lika höga staplar ont och gott. Å andra sidan möts man förstås i gengäld av likaledes goda och dåliga fördomar om sitt geografiska ursprung när man möter folk som aldrig varit där och berättar var man kommer ifrån. Så är det ju med alla städer. Förutfattade meningar finns ju överallt. Stockholmare är ”dryga”, göteborgare ”drar ordvitsar”, och så vidare. Ni vet hur det är.

Och just vad det gäller Helsingborg är ett rätt vanligt generaliserande omdöme från utomsocknes besökare ofta att helsingborgare utöver att vara fotbollsintresserade och vindtåliga är utrustade med en, tja, en särskild sorts…arrogans. Så kan man kanske sammanfatta det. Inte alls att stadens invånare skulle vara ondskefulla eller elaka eller så. Men, ja ni vet. Man kan helt enkelt få intrycket att det finns ett alldeles särskilt sätt att rycka på axlarna som bara existerar i Helsingborg.

Det är givetvis bara en fördom. Själv protesterar jag därför självklart ganska aggressivt varje gång någon från ett riktnummer som inte etablerats som meningen med livet i en Douglas Adams-bok försöker föra ämnet på tal. Det är ju trots allt min hemstad. Och det handlar ju bara om avundsjuka, sånt där. Det vet ju både ni och jag.

Men, ja. Jo. Visst.

Okej.

Jag kan väl MÖJLIGEN sträcka mig till att erkänna att man då och då, under tidsperioden av ett fyradagarsbesök någon gång i oktober, eventuellt kan få en liten vink om var den här missuppfattningen kanske kan ha sitt ursprung.

Som när man ska hyra bil till exempel. Och man ringer en sympatisk kvinna med lokal dialekt och ber om något litet och bränslesnålt, till exempel en Golf. Och hon vänligt men okomplicerat avbryter en med ”mmm, men nu börjar vi med namn, personnummer och mejladress”. Så man uppger det. Och sen frågar man, igen, efter något litet och bränslesnålt. Och hon suckar och säger ”mmm, men då får du nog vara lite mer specifik”. Och man säger ”En Golf, till exempel, gärna automatväxlad”. Och hon svarar ”okej” och börjar knattra frenetiskt på en dator i andra änden, hummar bekräftande för sig själv, knattrar lite mer på datorn, och efter någon minut eller så ackompanjerad av en printer i högljutt arbete helt korrekt konstaterar ”sådärja, då har jag bokat en Ford Focus åt dig”.

Och man harklar sig lite hastigt och säger ”jo…fast jag frågade efter en Golf”. Och hon då med en alldeles särskilt svårbeskrivlig sorglöshet i rösten svarar ”mmm, men vi har ingen Golf, så det blir den här istället”. Och man frågar om den i alla fall är automatväxlad. Och hon lite med tonfallet som om man hade frågat om den var ”kamouflagemålad” svarar ”neeej, verkligen inte”. Och innan man riktigt har hunnit ta ställning till det tillägger hon ”jag har mejlat en beställningsbekräftelse till dig”. Innan hon tackar för samtalet, önskar en trevlig dag och vänligt men oceremoniellt lägger på luren.

Så, ja. Ni vet. Man gör ju vad man gör i sådana situationer när ens fru har sagt till en att man ska sluta bråka med folk hela tiden.

Man tar en taxi till hyrbilsstationen. Uppsöker utlämningsdisk. Lämnar fram beställningsbekräftelse till ung man med lokal frisyr och förklarar att man är här för att hämta en Ford Focus. Ung man med lokal frisyr betraktar då beställningsbekräftelsen ingående och frågar på ett sätt som man först i efterhand blir varse är högst retoriskt: ”En Ford Focus?”. Och man nickar och pekar på beställningsbekräftelsen där det står ”Ford Focus”, strax över en ruta som informerar om att bilen ifråga är bokad i färgen ”blå”.

Ung man i lokal frisyr nickar bekräftande, knattrar lite på en dator, nickar och hummar och öppnar en låda och tar fram en hög papper som han ber en skriva under. Och man gör det. Och han ber om ett kreditkort, och man räcker fram det. Och han nickar. Räcker tillbaka kreditkortet. Knattrar lite mer på en dator. Räcker över en nyckelknippa och säger ”vit Volvo V50, den står ut genom dörren till höger”.

Och man tittar på nycklarna. Och man tittar på ung man med lokal frisyr. Och man tittar på beställningsbekräftelsen i hans hand och kliar sig lite eftertänksamt på underarmen och påtalar en smula oförstående att man bestämt var under intrycket att man hade beställt en blå Ford Focus. Och ung man med lokal frisyr nickar bekräftande, rycker på ett väldigt specifikt sätt på axlarna, och svarar ”mmm, men vi har ingen inne, så det blir den här istället”.

Och man inte riktigt vet vad man ska svara på det. Eftersom det är en ganska svår sak att argumentera emot. Så man tar nycklarna och går ut och sätter sig i bilen och åker och gör vad man ska. Och det är först när man tittar på kvittot som man inser att det rent händelsevis nu inte bara är storlek, färg och bilfabrikat som i ganska radikala mått skiljer sig mellan en blå Ford Focus och en vit Volvo V50. Det är även priset.

Men, ja. Ni vet. Nu var det förstås ingen stor sak i det stora hela. Jag ska inte vara gnällig här. Den vita bilen var på alla sätt trevlig och rymlig och om jag till exempel hade fått ett akut behov av att köpa Ikea-möbler eller transportera ett lik så ska det ju nu direkt erkännas att det kraftigt expanderade lastutrymmet i jämförelse med den tidigare nämnda blå bilen i allra högsta grad hade kommit väl till pass.

Det var först när jag hade lämnat tillbaka den på hyrbilsfirman igår och blev upphämtad av min vän B, som bor i Helsingborg, som han påtalade att jag inte borde ha gjort det. Jag borde ha lämnat tillbaka en cykel. Och om hyrbilsfirman då hade påtalat att det faktiskt var överenskommet att jag skulle lämna tillbaka en vit Volvo V50 borde jag bara ha svarat ”mmm, men det blir den här istället”.

”Varför gjorde du inte det?” undrade min vän B. Jag svarade att den idén helt ärligt aldrig ens dök upp i mitt huvud. Och då nickade min vän B empatiskt och klappade mig på axeln och muttrade ”det märks att du har bott utanför Helsingborg för länge”.

Idag när jag åkte till flygplatsen ägnade jag en oproportionerligt stor del av resan åt att överväga att lämna in en skrivelse till kommunen och föreslå att stadens slogan ”Här börjar kontinenten” på motorvägsskylten framöver får det korta men kärnfulla tillägget ”– Men om den inte gör det så blir det den här istället.”

Jag återkommer med hur det går.

Mössor och människor

Ja. Jag är alltså i Skåne. Jag ska signera böcker på Center Syd (11-12.45) och Väla Centrum (13.30-15.00) idag.

Jag sover över hos en god vän som har två barn. Och ni vet hur folk säger att det är så skönt med två barn för då kan de liksom underhålla varandra?

Det stämmer.

Det går även exakt dubbelt så snabbt för dem att fylla min keps med ostbågesmulor och yoghurt medan jag sover.

The empire strikes back

Torsdag morgon. Lite för tidigt.

Min son: (Pekar på den förbannade helikoptern) Plyplan.

Jag: Mmm. Okej. Men kan vi gå till förskolan nu?

Min son: (Pekar en smula mer bestämt på helikoptern) Plyplan!

Jag: Mmm. Fast just det där är alltså en helikopter. Det har vi pratat om.

Min son: Plyplan!

Jag: Helikopter.

Min son: Plyplan!!!

Jag: Helikopter!!!

Min son: PLYPLAN!!!

Jag: Men jag orkar int…okej!!! Men vafan okej whatever då!

Min son: (Pekar på mig, pekar på helikoptern) Pappa. Plyplan.

Jag: (Pekar på helikoptern) Mmm. Visst. Flygplan då.

(Lång tystnad.)

Min son: (Flinar överlägset, pekar på helikoptern) Näää! Inte plyplan. (Pekar pedagogiskt på helikoptern) K-o-p-t-e-r!

Jag: Men det var ju för fan det jag sa!

Min son: (Skakar allvarligt på huvudet) Näää. Pappa plyplan.

Jag: Ja, för att DU sa att det var ett frikkin plyplan ja!

Min son: (Pekar på helikoptern, skakar på huvudet) Inte plyplan. Kopter.

Jag: Jajaja. Jag fattar. Helikopter. Kan vi gå till förskolan nu?

(Tystnad)

Min son: (Flinar, pekar på helikoptern) Plyplan.

Jag: Det kan du glömma. Den där skiten går jag inte på en gång till.

Min son: (Plötsligt jättearg) Plyplan!!!

Jag: Nej. Det är en helikopter. Det vet du. Ta på dig jackan nu.

Min son: (Ursinnigt nu) Nä! PLYYYPLAAAN!!!

Jag: Men herregu…okej! Flygplan! Det är ett flygplan!!! Kan du snälla ta på dig jackan nu så vi kan gå?

(Lång, lång, lång tystnad)

Min fru: (Kommer in i köket) Vad gör ni?

Vår son: (Pekar på helikoptern) Kopter!

Min fru: (Kramar vår son) Det är en helikopter ja. Vad duktig du är!

Vår son: (Pekar på mig, pekar på helikoptern, ser besviken ut) Pappa plyplan.

Min fru: Tror pappa att det är ett flygplan?

Vår son: (Nickar allvarligt)

Min fru: (Till mig) Försöker du lura i honom att helikoptern är ett flygplan nu igen?

Jag: DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA ANVÄNDA JEDI MIND TRICK SÅ HÄR!!!

Som hastigast

Jag är i Skåne. Jag ska, ja jag vet väl egentligen inte riktigt. Jag ska svara på frågor och rita ponnys mest, tror jag. Det blir säkert bra.

Just nu dricker jag i alla fall öl med min vän R och försöker förklara varför jag hamnade i bråk med personalen på Arlanda imorse. Min vän R felsökte ganska effektivt.

Han: Hade du biljetten med dig?

Jag: Jag hade den i mobilen. Jag visste inte att man var tvungen att printa ut den i den där maskine…

Han: Försökte du dra ett skämt när du skulle förklara det för personalen?

Jag: Skämt och SKÄMT, jag sa bara att ja…

Han: Jag tror att vi eventuellt har lokaliserat problemet där.

Jag: Men jag var j…

Han: Jag går och beställer mer öl.

Det är skönt att vara hemma igen.

För er som undrar

Ja. Min vän och kontorskollega N såg Tyskland-Sverige igår.

Han slog, tydligen, av en ren slump igång tv:n strax efter att Tyskland gjort 3-0 och beslutade sig på ganska oklara grunder för att hänga kvar till det som föreföll bli ett i allra högsta grad bittert slut.

Nu blev det ju, som bekant, inte riktigt så. Det visade sig istället att den enda hela halvlek av en VM-kvalmatch i fotboll som min vän N mig veterligen någonsin bevittnat helt frivilligt också rent händelsevis bestod av den kanske allra mäktigaste scenarioförändring ett svenskt fotbollslandslag åstadkommit under hela min vän N:s och min livstid.

0-4. 4-4. Ni vet.

Och, ja.

Jag vet inte om ni har sett filmen The Avengers.

Och jag vet inte om ni i så fall minns scenen där Robert Downey Juniors Tony Stark marscherar in på kontrollbryggan och vänligt (och på alla punkter helt korrekt) börjar undervisa samtliga övriga närvarande superhjältar angående de finare detaljerna av deras gemensamma fiendes jakt på ”high energy density”. Då när Scarlett Johanssons Black Widow vänder sig om och lite provocerat frågar: ”When did you become an expert in thermonuclear astrophysics?”

Och Tony Stark helt obekymrat svarar: ”Last night.”

Hela min vän N:s och min relation har varit så idag.

Up where we belong

Min son, två och ett halvt år gammal, har som möjligen framgått på den här bloggen tidigare utvecklat en närmast ojämförligt stark fascination för helikoptrar. Alla slags helikoptrar. Stora, små, i plast, i metall, i Lego, i videoklipp, som kakformar, på tv, på spel, på låtsas. Två och ett halvt-åringar diskriminerar ingen slags helikopter. Alla ska med.

Hans morfar tar mer än någon annan, så som morfädrar tenderar att göra, givetvis detta intresse på allra största allvar. Speciellt delen med ”stora”.

Han gick därför idag och köpte den största frikkin leksakshelikopter han över huvud taget kunde hitta i kranskommunerna med omnejd åt sitt barnbarn. Och åkte raka vägen hem till oss och lämnade av den på köksbordet.

Och sedan vände han, så som morfädrar gör, helt obekymrat på klacken igen och åkte hem. Och lämnade hela det svinstora åbäket kvar mitt på bordet, fullt synlig.

Precis när det var läggdags.

Och ja, jag inser förstås att den fulla storleken av helikoptern i jämförelse med ett två och ett halvt-årigt barn möjligen inte framgår av bilden ovan. Så jag har tagit en bild till, tillsammans med ett referensföremål.

Det är en svinstor helikopter, helt enkelt.

Så, ja. Ni fattar ju.

Det har lekts en del med den nu.

Det har flugits runt i köket. I vardagsrummet. I hallen. Tillbaka ut i köket. Det har testats knappar. Det har prövats laservapen. Det har snurrats rotorblad. Öppnats luckor. Undersökts missiler. Ryckts i landningsställ. Flugits tillbaka ut i hallen. Nynnats intromusiken till Airwolf.

Så som det oundvikligen blir om man lämnar den här sortens helikopter på ett köksbord bara sådär en vanlig tisdagskväll hemma hos en barnfamilj utan att bry sig om konsekvenserna.

Ni vet hur det är.

Men till slut kom i alla fall hans mamma ut i köket nu alldeles nyss och skrek att nu fick det ”fan räcka” för nu var det faktiskt läggdags. ”För ALLA!!!”.

Så nu är det det.

Men en jävligt, jävligt cool helikopter är det i alla fall. Det måste jag erkänna.

Jag är helt övertygad om att min son kommer tycka det också så fort han vaknar imorgon och får se den för första gången.

Det här är inte samhällsinformation. Det här är reklam.

Jo.

Nu på lördag signerar jag böcker på Center Syd i Löddeköpinge, i Bokia-butiken, klockan 11.00-12.45. Och mer eller mindre direkt efter det, klockan 13.30, gör jag samma sak i Akademibokhandeln på Väla Centrum utanför Helsingborg.

Och redan nu på torsdag kväll är jag alltså, som jag härjat om tidigare, i Killbergs-butiken i Helsingborg från 19.00 och tjatar lite allmänt och svarar på frågor och sådär. (Man behöver biljett för det, de kostar 50 spänn men då ingår ett glas vin. Och jag. Man kan boka dem via Helsingborg@bokia.se eller på 042-370880. För signeringarna i Löddeköpinge och på Väla behöver man ingen biljett. Men då ingår bara jag. Inget vin.)

Det skulle vara kul om ni kom.

Jag kommer ha pennor i olika färger.

Det blir galet.

Min vän N och det begränsade fotbollsintresset

På kontoret.

Min vän N: (Tar av sig hörlurarna, tittar fundersamt på mig över skrivbordet) Det är någon typ av fotboll idag va?

Jag: Va?

Min vän N: Jag har förstått att det är någon typ av match.

Jag: Ja…eller…alltså, har du plötsligt blivit intresserad av fotboll?

Min vän N: Nej.

Jag: Så…varför frågar du?

Min vän N: Jag hör saker.

Jag: Va?

Min vän N: Folk pratar om saker. Och jag hör saker.

Jag: Om fotboll?

Min vän N: Korrekt.

Jag: Okej.

Min vän N: Så det är någon form av…match…ikväll?

Jag: Ja. Sverige möter Tyskland.

Min vän N: Och det är kört?

Jag: Va? Vadå kört?

Min vän N: Det är mitt intryck efter att ha lyssnat på folk som pratar om det här att det är kört.

Jag: Vad menar du med kört?

Min vän N: Jag menar kört.

Jag: Nej…alltså…det är ju en jävligt svår match. Tyskland är ju typ Europas mest formstarka landslag just nu. De slog Irland med 6-1 borta liksom. Och de har dessutom hemmaplan. Så de flesta räknar väl med att Sverige förlorar.

Min vän N: (Nickar förstående) Och då är det kört?

Jag: Hur menar du?

Min vän N: (Vevar lite planlöst med handflatorna runt sitt huvud) Den här…vad det nu är…den är körd?

Jag: VM?

Min vän N: Den ja.

Jag: Nä…alltså…det här är ju kvalet till VM.

Min vän N: Just det ja.

Jag: Ja?

Min vän N: Och nu är det kört?

Jag: Nej. Eller, va? Alltså, vi kan ju fortfarande bli tvåa i gruppen, även om vi förlorar den här matchen. Och då går vi ju ändå till VM.

Min vän N: Så det är INTE kört?

Jag: Nej.

Min vän N: Vad är det som är kört då?

Jag: Jag vet inte vad du pratar om.

Min vän N: Det är något som har med fotboll att göra som är kört. Det är jag säker på.

Jag: Jag har ingen aning om vad du pratar om. Vi har inte ens pratat om fotboll sen i somras.

Min vän N: (Pekar på mig som om vi just nått ett definitivt genombrott i vårt detektivarbete) I somras ja! Det var något som var kört i somras!

Jag: EM?

Min vän N: Just det ja! Där var det kört, eller hur?

Jag: Ja. Alltså. Sverige åkte ju ut i gruppspelet.

Min vän N: (Pekar triumferande på mig) Kört!

Jag: Jo…

Min vän N: (Nickar för sig själv) Jag visste att det var något som var kört.

(Tystnad)

Jag: Varför har vi den här diskussionen?

Min vän N: (Ser uppriktigt sårad ut) Jag försöker intressera mig för saker som intresserar dig.

Jag: På allvar?

Min vän N: (Nickar allvarligt)

Jag: För alltså…jag pratar jättegärna en stund om det här med att de tänker spela Holmén på vänstermittfältet istället fö…

Min vän N: (Viftar avvärjande med handen, sätter på sina hörlurar) Nejnejnej. Det är okej. Säg till mig när det är kört bara.

Krönika

Gick enligt gängse procedur i Metro idag, måndag. Och här imorgon, tisdag. Fast just idag idag, måndag, eftersom alla vet att måndag kväll i stort sett bara är en tisdag morgon med sämre PR-konsult.

Natur i oturen

Det är svårt att tycka saker. Folk förstår inte hur svårt det är. Varg, till exempel. Jättesvårt att tycka något om varg. Jag tycker ju om vargar, förstås. Jag har ingen direkt relation till dem alltså, men jag tycker att de är fluffiga och blir jättebra på tatueringar. Och jag tycker om skogen på till exempel tapet. Det är förstås en typisk Stockholms-åsikt att ta vargen i försvar, får jag höra. Av jägare. Eller som de kallas i Stockholm: Team Edward.

Och det är ju liksom svårt för mig att tycka något om det. Man vill ju inte bli anklagad för att ha en åsikt. Men jag är ändå emot vargjakt med gevär. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att vi ska låta vargar ha gevär. Kommer bara bli en negativ våldsspiral. Däremot tycker jag att det är lite överdrivet att förbjuda jakt på varg, för om det inte var meningen att vi skulle jaga vargen så var det faktiskt lite kontraproduktivt att döpa det till vargkull.

Men jag vill ju inte skjuta vargen. Det är Walt Disneys fel, säger folk som inte gillar att man inte gillar att de inte gillar vargen, för Walt Disney förmänskligade bilden av djuren. Ska man vara petig kan man ju förstås påpeka att djuren gjorde ett rätt bra jobb med att förmänskliga bilden av Walt Disney också. Men jag kan ju också tycka att det är lite godtyckligt när det är samma människor som vill förbjuda jakt på varg som vill förbjuda kamphundar i min bostadsrättsförening. Jag tycker att även om vargarna ser ut att må bra så kanske de kämpar på insidan. Sånt kan man aldrig veta.

Jag tycker att det är svårt, bara. Det kan man väl få tycka? Jag läser här att EU-kommissionen har kritiserat Sverige för att ”sakna handlingsplan för hur vargstammen ska stärkas”. Och då måste ju vargarna skaffa barn. Och då måste vi ju först och främst veta om vargarna betalar skatt i Sverige. Jag tycker faktiskt inte att det är okej att vargarna till exempel bor i Monaco i alla år och sen plötsligt kommer hem till den fina svenska sjukvården. Det vet man ju hur de där i naturen håller på. Privata mårdföretag som plockar ut vinsten utomlands. Och vi måste titta på alternativa lösningar. Kan vi få vargarna att gå med på köttfri måndag? Har de fått information om de ätliga växter och rot-avdrag som finns i skogen? Kanske är problemet att vargarna inte har något att göra. Det kanske är därför de driver runt på stan och äter upp boskap och så. Jan Björklund kanske till exempel kan åka ut till skogen och berätta lite om sitt förslag på skattesubventionerad läxhjälp och så kan vargarna kanske äta upp honom istället? Jag tycker inte det, alltså. Jag tycker bara att vi ska tycka utanför boxen.

Det kanske inte ens är en varg, liksom. Det kanske är ett konstprojekt.

Det är allt jag tycker.

 

Veckans plus

Det är media som försvarar vargen

Men jag jobbar liksom med media och senast igår så läste jag Rödluvan för mitt barn och det är fan en enda lång infomercial för Jägarförbundet. Så jag är typ neutral, liksom.

Veckans minus

Jag är inte varg

Jag är besviken.

Jag kan sluta när jag vill.

I vår lägenhet. I helgen.

God vän: (Ger sin 8-årige son hans jacka, kramar min fru) Tack för att vi komma. Och tack för fikat!

Min fru: Det var verkligen ingenting. Tack för att ni kom!

8-åring: (Till god vän) Kan vi åka och panta nu?

God vän: Absolut gubben. Det kan vi. (Till min fru) Ja, han håller på att samla ihop pengar till en Lego-grej han vill ha. Så han fick lite pantflaskor av släkten när vi var där som bidrag, och jag lovade att vi skulle åka och panta dem.

Min fru: Men oj, varför sa ni inte det? Fredrik har ju hur mycket pantflaskor som helst!

God vän: Nej…men herregud, det var inte alls så jag me…

Min fru: Nej, verkligen! De tar upp hela vårt städskåp, och han går ALDRIG och pantar dem! Ni gör oss en tjänst om ni tar dem med er!

God vän: Jaha, okej…ja men då så. Om det inte är för mycket besvär.

Min fru: Inte alls! (Klappar 8-åring på axeln) Gå med Fredrik ut i köket så får du dem!

(8-åring och jag går, ömsesidigt oimponerade av varandra, ut i köket.)

Jag: (Öppnar städskåpet, tar ut två svarta sopsäckar) Okej. Här är de här två till att börja med…

8-åring: (Stirrar på säckarna med öppen mun)

Jag: Är det nåt fel?

8-åring: (Stammar, pekar på säckarna) Är…är…är allt det där…det där…pant?

Jag: Ja.

8-åring: (Öppnar en av säckarna, ser ut lite som om han stirrade ner i Marsellus Wallaces portfölj) 

Jag: Jag har ett par säckar till i källarförrådet om du vill ha dem. Men det får du inte säga till någon i så fall.

8-åring: (Ser ut att spontanutveckla någon form av liten nervryckning i ögonvrån) Har du…ännu fler?

Jag: (Harklar mig) Nämenduvethurdetär…

8-åring: (Ser inte ut att veta exakt hur det är)

Jag: Jag…äh…du vet när man har lovat att gå ut och panta flaskorna. Och så orkar man inte. Så man sätter ner dem i källarförrådet så länge. Och så glömmer man bort dem. Och så upptäcker man inte det förrän man kommer ner med nästa säck…hur som helst: Du får dem om du håller käften om det.

8-åring: (Stirrar ner i säckarna, stirrar på mig) Hur mycket läsk dricker du egentligen?

Jag: Alltså…nämenduvet. Jag dricker väl…normalt.

8-åring: Jag har aldrig sett någon dricka så här mycket läsk.

Jag: Nähä.

8-åring: (Skakar på huvudet) Alltså du måste verkligen dricka helt SJUKT mycket läsk!!!

Jag: Jaha.

8-åring: Alltså det är inte nyttigt att dricka så här mycket läsk. Vet du det eller?

Jag: Ska du ha flaskorna eller inte?

8-åring: (Stirrar på säckarna, petar på dem som om han tror att de är någon form av hologram) Hur mycket läsk dricker du på en dag egentligen?

Jag: (Harklar mig) Alltså, det ska väl du skita i…

8-åring: Alltså man får faktiskt bara dricka läsk på helgerna. Det ser inte ut som att du bara dricker läsk på helgerna.

Jag: Har du hört talas om han som bet den hand som födde honom eller?

8-åring: Har du talas om han som drack läsk tills han dog eller?

Jag: MEN SKA DU HA FLASKORNA ELLER INTE FÖR HELVETE!!!???

(Tystnad)

(8-åring ser vettskrämd ut)

(8-åring ser ut lite som 8-åringar gör om de är på väg att börja gråta)

(Min fru och god vän kommer inrusande i köket med panik i blickarna. Stirrar på mig.)

Jag: (Slår ut med armarna) Okejokejokej. Förlåt.

Min fru: Vad håller du på med?

Jag: Nämen vafan jag kände mig lite dömd bara. Jag blev lite…defensiv.

(Tystnad. Utbyte av blickar som jag helt opartiskt upplever som en smula anklagande.)

(Jag boxar 8-åring på axeln.)

Jag: Förlåt.

8-åring: (Nickar) Lugnt.

God vän: (Ler en aning ansträngt) Ja…jo…vi ska kanske gå nu då…

8-åring: (Till mig) Får jag fortfarande säckarna i källaren eller?

Min fru: Vilka säckar i källaren?

Jag: (Till 8-åring) SA JAG INTE TILL DIG ATT HÅLLA KÄ…

(Lång, lång, lång tystnad)

Min fru: (Tittar på mig)

God vän: (Tittar på mig)

Jag: (Tittar ner i golvet) Nämennivet. Jag…går ner i källaren så länge då.