Fredrik Backman's Blog, page 123

Jaha.

Så här såg i alla fall smörgåstårtan ut idag.

Min fru tjatar förstås om att den såg mycket bättre ut innan det hon numera bara refererar till som ”incidenten” (lite sådär som man gör när man liksom inte öppnar något mellanrum mellan tandraderna när man säger det) inträffade.

Jag tycker i alla fall nästan inte att det syns alls. Jag tycker faktiskt att den ser b-ä-t-t-r-e ut nu i efterhand. Som om McSteamy hade skött operationen och varit nykter nästan hela tiden.

Och hej, nu vet vi dessutom att den halvan av smörgåstårtan var jättegod. Och då kan vi vara nästan helt säkra på att den andra halvan också är det. Det är så jag ser det. Det är också värt något.

Dessutom har jag lärt vår son nu att man faktiskt KAN äta upp kakan och ändå behålla den, och är inte det den viktigaste läxan vi alla kan bära med oss från detta? Va? Det är allt jag säger är allt jag säger.

För det här är liksom precis som med den där Hydran i grekisk mytologi. Ett jättestort monster som var nästan omöjligt att besegra för om man högg av ett huvud så växte det bara ut en ny smörgåstårta där.

Hydran har alltid varit mitt favoritmytologimonster på det viset.

Ät inte imorgon det du kan äta idag. Det är min filosofi.

Jo. Så.

Jag inser ju att det finns några olika delar av den här historian som man behöver veta innan man så att säga kan se ”the bigger picture”. Så, lite bakgrund:

### Min fru ska gå ut och äta middag med en grupp väninnor ikväll.

### Vår son och jag ska vara ensamma hemma.

### Imorgon kommer min frus familj och närmaste släkt hit för att äta lunch.

### Lunchen kommer bestå av bland annat smörgåstårta.

### Min fru har därför ägnat eftermiddagen och den tidiga kvällen åt att göra denna smörgåstårta. Den ser väldigt, väldigt, väldigt god ut. Och hon har nu satt in hela smörgåstårtan i kylen.

### Min fru står nu i dörren, redo att gå ut och äta middag med sina väninnor.

### Hon säger att hon ”kan bli sen”.

### Smörgåstårtan ser väldigt, väldigt god ut.

### Min fru tänkte inte igenom det här ordentligt.

### Hon tänkte inte igenom det här ordentligt alls.

Everyone’s a fucking critic

Så min son har fått en griffeltavla. Han tycker mycket om den. Men inte bara att rita på själv, utan främst genom att involvera andra. Griffeltavlan är nämligen, såvitt den anbelangar min son, en lagsport. Och när man är två och ett halvt år gammal så är man tydligen inte så mycket för det här med hands-on-ledarskap. Det är mer management by nuw, så att säga.

– Vovve! sa min son helt enkelt och tryckte upp griffeltavlan i famnen på mig.

– Mmm, pappa ritar en vovve sen, pappa ska bara titta färdigt på matchen här, sa jag.

– Vovve! svarade min son, som om hela problemet med vår dialog i själva verket var att jag inte hörde honom första gången.

– Mmm, vovve om en stund…, sa jag.

– Neeej! Vovve NUW! sa min son och tryckte griffeltavlan i ansiktet på mig.

Så då ritade jag en vovve åt honom. För det är den sortens pappa jag är. En sån som bryr sig. En sån som närvarar. En sån som ritar fucking vovvar på fucking kommando vare sig det är VM-kval eller inte.

Min son tog tillbaka griffeltavlan. Betraktade den länge, länge, länge. Tittade på mig. Såg besviken ut.

– Vovve? mumlade han, som om han tappat bort den.

– Vovve! nickade jag och pekade på vovven som jag ritat.

Min son tittade länge, länge, länge på griffeltavlan. Skakade sakta och uppgivet på huvudet. Försvann in i ett annat rum och började ropa efter sin mamma.

– Vad är det? ropade min fru från badrummet.

– Vovve! ropade vår son.

– Va? ropade min fru.

– Han vill att du ska rita en vovve! ropade jag.

Och så blev allt tyst.

Och efter någon minut kommer min son marscherande tillbaka in i vardagsrummet med griffeltavlan i högsta hugg, pekar omsorgsfullt och mycket nöjt på det min fru precis har ritat på den, nickar mot mig och säger:

– Där! Vovve!

Jag nickar. Pekar på vovven jag ritade en bit ovanför.

– Där. Också vovve.

Min son skakar på huvudet. Tittar på mig lite som man kanske skulle titta på någon som precis pekat på en häst och utropat ”traktor!”. Skakar på huvudet igen, betydligt långsammare den här gången. Som om han vill markera en poäng. Tar ett djupt andetag. Pekar på vovven som min fru har ritat.

– Där!

Och sedan bokstaverar han ordet sådär övertydligt som man kanske skulle göra med någon vars enda problem med förståelsen av situationen är att han inte förstår innebörden av själva ordet.

– V-O-V-V-E.

Och sedan rycker han kritan ur handen på mig och lämnar rummet.

Tror ni Picasso fick ta sån här skit av sina barn när han ritade skit åt dem mitt under VM-kvalet?

Det tror inte jag.

Min frus vovve där till höger. Min vovve längst upp till vänster. MENDETVARTYDLIGENINGENRIKTIGVOVVE!

Game on

Min fru och jag var, som nämnts på denna plats tidigare, på sjukhuset tillsammans med vår son i helgen för att hälsa på hans nyfödda kusin.

Och, tja. Nyfödda barn imponerar inte svinmycket på tvååringar nuförtiden. Så kan man väl säga. Vår son kastade några pliktskyldiga blickar på det lilla underverket, sa hej och klämde lite på underverkets fot. Fick de obligatoriska naawen från vuxenvärlden, and moved on, så att säga.

Resten av tiden på sjukhuset ägnade han åt att först öppna alla dörrar han kunde hitta för att se vart de ledde. Sen gick han runt, runt inne i sjukhusrummet och öppnade alla garderober och alla lådor för att se vad som fanns i dem. I en av lådorna hittade han ett ihopvikt papper. Han tog genast detta och stoppade det i fickan. I en annan låda hittade han en nyckel. Han iakttog den länge, som om denna upptäckt var av stor vikt för fortsättningen av den här dagen. Sedan sprang han plötsligt ut i sjukhuskorridoren med nyckeln i högsta hand och försvann runt ett hörn. När jag hittade honom några minuter senare gick han metodiskt runt och provade nyckeln i alla låsta dörrar han kunde hitta. Han tittade frustrerat på mig när jag anlände, skakade uppgivet på huvudet, och såg ut som att han PRECIS var på väg att lämna nyckeln till mig, när han plötsligt sken upp som om han just kommit på något som förändrat allt.

Han rusade förbi mig. Ner genom korridoren. Runt ett hörn. När jag hann ifatt honom stod han framför en av hissarna. När dörrarna öppnades sprang han in i den och pekade frenetiskt åt mig att lyfta upp honom. Bredvid raden av knappar till respektive våning fanns nämligen ett nyckelhål, i vilket sjukhuspersonalen måste sätta korrekt nyckel för att kunna komma till en av de våningar som jag antar är operationssalar.

Det är svårt att beskriva besvikelsen i en tvåårings ögon när den slumpmässigt upphittade nyckeln från en låda i en byrå i ett av sjukhusrummen inte ledde honom direkt till denna hemliga våning i byggnaden.

Men som stolt pappa gick jag själv givetvis raka vägen tillbaka och berättade det här för hela min frus släkt. Inte för att jag redan nu ska sätta någon press på det lilla barnet eller så. Man vill ju liksom inte vara den där jobbiga kvävande föräldern som målar upp ett framgångsscenario för en tvåårings liv som ingen vuxen människa i världen kan leva upp till. Men ändå, liksom. Den här inställningen. Det metodiska utforskandet. Uthålligheten. Det är ju ändå svårt som förälder att inte se hur detta kommer forma hans framtid.

FATTAR ni hur bra han kommer bli på tv-spel eller?

Just nu, någon annanstans.

Som några av er eventuellt minns att jag ältat fram och tillbaka i de olika såssiala mädjerna de senaste månaderna så skriver jag krönikor då och då (eller, ja, jag gör det i varje nummer, men de kommer bara ut då och då) i Vi Föräldrar.

Nu har de hur som helst lagt upp en av dem på internettet här om man inte har något annat för sig.

Den handlar om barn och lekplatser. Och om mig. Mest om mig.

Kontoret: Lägesuppdatering

Mitt internet, trådlöst, är fortfarande otroligt långsamt. Min vän N:s internet, med sladd, är fortfarande otroligt snabbt. I förmiddags trodde jag för ett par ögonblick att problemet var nära en lösning, då en ny man som vi aldrig tidigare träffat (inget päron i handen och inte heller utrustad med någon särskild dialekt, däremot iklädd stickad väst av den där sorten som jag inbillar mig att moderedaktörer landet över verkligen inte tycker att man ser tillräckligt sällan nuförtiden) knackade på dörren och presenterade sig som ”från IT-avdelningen” och frågade om min ”uppkoppling” fortfarande var ”seg”. Jag sa att den var det. Eftersom jag tänkte att han då skulle säga ”jomendåsåjagförstår, då går jag och hämtar en sladd”.

Det gjorde han inte.

Istället pekade han på min dator och sa ”får kolla?”.

Jag nickade.

Han kollade.

I 20 minuter.

Sedan reste han sig upp, ryckte på axlarna, pekade på någon form av sifferkombination i en liten ruta på min skärm som betydde ungefär lika mycket för mig som den griffeltavleekvationen i Good Will Hunting betydde för mig, och sa lugnt ”uppkopplingen är perfekt”.

Och sedan gick han.

Det är förstås intressant på flera sätt. Mest av allt eftersom han nu har härskarteknikat mig till att aldrig kunna be om en sladd igen.

En intressant bieffekt är att det strax efter lunch blev sjukt varmt i vårt kontorsrum. Receptionisten tror att det kanske kan ha att göra med det centrala värmesystemet i huset, och erbjöd sig därför att ringa fastighetsskötaren. Jag tackade nej, eftersom jag är rätt säker på att fastighetsskötaren kommer komma in på vårt kontor med antingen päron eller dialekt, sitta här i 20 minuter, och sedan konstatera att ”temperaturen är perfekt”.

Så nu tänker jag istället ägna resten av eftermiddagen åt det som i affärsvärlden kallas intern probleminventering. Eller, som lekmännen uttrycker det: Åt att lista ut hur man öppnar våra jävla fönster.

Min vän N assisterar mig i vanlig ordning genom ömsom uppmuntrande tillrop och ömsom tolkning av Nellys ”It’s gettin hot in here” på japansk bambuflöjt.

Vad gör ni?

De säger att stödet hemifrån är det viktigaste

Men när jag säger att jag funderar på att göra en sån där ”Only God can judge me”-tatuering som Zlatan och Tupac.

Fast jag vill stryka över ”God” och skriva ”Judge Dredd” istället.

Då känner jag faktiskt inget stöd hemifrån.

Alls.

Det enda jag får är ”om du säger det där en gång till så är det sista gången du får följa med E och N till Science Fiction-bokhandeln”.

Jag bara säger

Jag trodde att det var proteinpulver. Så jag hällde det i min smoothie. För ibland gillar jag att dricka en smoothie till min hamburgare.

Och visst. Nu säger du att det inte är proteinpulver. Utan ”måltidsersättning”. Och att det är meningen att det ska ”ersätta en hel måltid”. Vilket alltså betyder att eftersom jag dricker det till en måltid som redan är stor som två måltider så äter jag egentligen tre måltider på en gång.

Och jag respekterar att du inte anser att det är ”normalt”.

Jag respekterar det.

Men angående alla de här After Eight-papperna på bänken så fattar jag inte varför det är en så stor grej, faktiskt. Det är så här jag gör mina smoothies. Jag gillar lite mintchoklad i mina smoothies.

Och om det här pulvret nu ska vara ”måltidsersättning” så borde man väl ändå få bestämma vilken DEL av måltiden det är man ersätter. Det är allt jag säger.

Jag valde desserten.

Need for speed

Min vän N:s och mitt kontor har en rad förtjänster och fördelar. Och, vid sidan av dem, några små små små problem och en smula enerverande detaljer. En av de enerverande detaljerna är att man inte har någon mobiltäckning inne på kontoret. Vilket jag antar hade varit ett problem om min vän N eller jag hade varit den sortens personer som folk ringde. Ett aningen mer riktigt problem är dock att vi långa stunder varje dag tycks hamna i någon form av nätverksskugga, och därför drabbas av en internetuppkoppling så långsam att jag ibland på allvar funderar på att gå ut och köpa en riktig tidning. Var man nu gör det nuförtiden.

Men så idag, medan jag var ute på ett möte med mitt bokförlag (jag var på Burger King och köpte mellanmål, men låt oss nu inte hänga upp oss på detaljer, jag kunde mycket väl ha varit på ett möte med mitt bokförlag för jag har faktiskt varit det flera gånger det senaste året), så hände något. Eller, hände och hände. Min vän N fick en sladd. När jag kom tillbaka så satt den där bara, med ena änden i väggen och andra änden i hans dator.

”Vad är det där?” frågade jag. ”Det är assnabbt internet” sa min vän N. ”Var har du fått den ifrån?” frågade jag. ”En på IT-avdelningen gav mig den”, sa min vän N. ”Har vi en IT-avdelning?” sa jag. ”Jag har”, sa min vän N.

Och sedan berättade han att han gått till receptionen och klagat på det långsamma internetet. Och då sa de ”okej” och såg hemlighetsfulla ut. Och så gick han tillbaka till vårt kontor. Och efter en kvart dök det upp en kort man som min vän N aldrig sett förut och som talade engelska som Raj Koothrappali. Och mannen gav min vän N en sladd och sa ”fast internet”. Och sedan gick han.

Och sen blev min vän N:s internet assnabbt!

Så när jag fick höra det gick jag förstås också till receptionen. Och så sa jag till receptionisterna att jag har fan också aslångsamt internet. Och då sa de ”okej”. Men de såg inte det jävla MINSTA hemlighetsfulla ut. Och efter en kvart kom det en lång kille med utdragna vokaler och ett päron i handen till vårt kontor, tittade på min dator och sa ”nänä, det trådlösa nätverket funkar perfekt va, vi har precis installet en ny access point va, så det är inget va”. Och när jag protesterade så pekade han på min dator och sa ”nänä, det funkar perfekt, i så fall är det din burk som är problemet va”. Och när jag pekade på min vän N:s sladd och sa att jag också ville ha en sån sladd så sa den långa killen ”nänä, såna har vi inte va, vi kör inte med sladdar här va”.

Och sen gick han.

Och nu sitter jag här. Och stirrar in i baksidan av min vän N:s datorskärm. Och då och då skrattar min vän N jättehögt åt något på sin dator. Och då vet jag.

Jag bara vet.

Den jäveln snor allt det bra internettet.

Krönika

Gick enligt sedvanlig fason i Metro i måndags morse, och går enligt civiliserad tradition här på bloggen på tisdag. Om det mot förmodan inte är tisdag när ni läser det här så beror det på att det är nära nog.

Antingen är vi mot er eller medier

Jag får alla nyheter genom sociala medier. Det är så man gör nu. Otroligt effektivt. Bara de senaste dagarna har jag snappat upp att hackernätverket Anonymous retuscherat bort alla kvinnor från Ikea i protest mot att FRA stoppar gratis kanelbullar på internet. Jag behövde inte ens öppna en tidning. Dessutom vet jag att polisen i Stockholm har skjutit två hundar. Just i det fallet är jag i och för sig högst tveksam till vinklingen. Med hänsyn till svensk polis track record på just den fronten är väl inte själva nyheten att de siktade och sköt 20 skott på något utan att de faktiskt träffade?

Vad gäller den här Anonymous-killen så såg jag Youtube-videon och jag vill inte lägga mig i här eller så men han går liksom runt klädd i mantel och Guy Fawkes-ask. Hur anonymt är det? Han är ju skitlätt att känna igen. Saudiarabien är jag inte så insatt i, det erkänner jag. Men jag tänker mig att kvinnorna i Ikea-katalogen kanske inte har retuscherats bort, de kanske bara inte har kvoterats in? Männen i katalogen kanske helt enkelt är mer kompetenta. Har bättre CV. Om våra svenska kataloger ska kunna vara konkurrenskraftiga på den internationella marknaden så måste helt enkelt marknadens villkor få avgöra det här. Det vet man ju hur tjejer håller på. De bara ”men hur blev jag? Får jag se? Kan vi ta en bild till?”. Ska hålla på och vara mammalediga och ha känslor och hålla på. Det går ju inte. Det kommer ju bli som hela grejen när vi skulle ta egna julkort all over again. Det fattar ni ju.

Och att Ikea etablerar sig i länder som Sverige redan säljer vapenfabriker till är väl bara positivt? Alla krig börjar faktiskt med att någon lyckas bygga ihop ett automatvapen utan att få en halv påse konstiga skruvar över. Lycka till med det, liksom. Jag monterade en sån där Pax Garderob med spegeldörrar och det tog fan tre jävla dagar, försök få till en fungerande invasion när det behövs ett halvt dussin personer för att tyda instruktionerna för bombmattan. Och visst, det blir väl ett jävla liv om att den tecknade figuren i instruktionerna är tjej, men oroa er inte. Hon är för-tryckt. Och jag tänker inte lägga någon värdering i själva sakfrågan eftersom jag faktiskt känner att det är en dålig vecka att kritisera mansgrisar när vi precis har fått veta att hela Europa kan drabbas av baconbrist nästa år.

Sen var det något om ungdomar som gjorde upplopp i en förort någonstans och satte eld på bilar och soptunnor också. Det är förstås inte bra. Men om ni nu inte vill att de ska sätta eld på soporna så kanske ni inte borde ha skrivit ”brännbart” på tunnorna.

Jag reserverar mig för att jag kan ha missuppfattat en eller två av de här grejerna.

Min Instagram-app har strulat lite i veckan.

 

Veckans plus

Tala ut

Det viktiga är inte att vi tar reda på hur det faktiskt ligger till det viktiga är att vi vågar ta debatten.

Veckans minus

Läsa på

Herregud. Om man skulle behöva ta reda på fakta för allting hela tiden så skulle man ju aldrig hinna tycka något.