Fredrik Backman's Blog, page 117

Drive, fat boy. Drive.

Imorse skulle jag, som vanligt, lämna min son på förskolan. Det gick, i vanlig ordning, både bra och dåligt. Kan man säga.

Eller, jo, själva lämningen gick förstås alldeles utmärkt, det var ju inte det. Men det kan väl hända att jag som allra hastigast råkade kasta ur mig ”ska du vinka till pappa vid grinden?” när jag skulle gå. Och då nickade förskolläraren ivrigt och utbrast ”ja!!! Ska vi vinka när pappa kör iväg i racerbilen?”. Och då nickade jag och sa ”ja! Racerbilen!”.

Och det hör väl i sammanhanget då kanske till saken att ett rätt specifikt karaktärsdrag hos barn i 2-3-årsåldern är att termen ”racerbil” liksom gäller alla bilar. Och då menar jag verkligen a-l-l-a bilar. Oavsett om det är en röd Ferrari eller, bara låt oss till exempel säga, en svart Hyundai. Det är liksom tydligen lika roligt att se en bil backa ut från parkeringen och vinka till den ändå, oavsett fabrikat och förmånsvärde. Ungar har inga hobbys. De är jävligt lättimponerade på det sättet. Så när förskolläraren utbrister ”racerbil” där idag så funkar det liksom lite som Batman-signal för varenda unge på hela gården.

Och det är väl inte i sig ett jättestort problem helt på egen hand egentligen, det är det väl inte. Det där händer ju alla föräldrar på alla förskolor i exakt hela Sverige varje dag.

Men, ja. Ni vet. När min son och två dussin andra ungar och en förskollärare står fastklamrade vid staketet 30 sekunder senare efter att ha rusat dit i flock vrålandes ”RACERBILEN” och blickar outsägligt besviket ut över den tomma parkeringen. Och sedan vänder sig om och tittar ganska så anklagande på mig. Och jag först då kommer på att jag faktiskt lämnade bilen på service imorse. Och att vi tog bussen till förskolan.

Tja.

Då tänker jag mig väl att det var i precis ett sånt här ögonblick som vem det nu var som uppfann Crazy Frog uppfann Crazy Frog.

Det gör jag väl.

Krönika

Gick som vanligt i Metro imorse. Inget suspekt.

Bara vara vänner

Du vet den där kompisen vi hade när vi växte upp som bara ”nänä, det är inte alls långt alltså, precis runt hörnet!”. 22 hörn. Tills vi missade festen.

Du vet kompisen som aldrig skulle ha nåt, och sen åt alla dina pommes. Som hade nytt surroundsystem men alltid ville låna snus. Och sen bara ”vafan, ingen Rapé?”. Som alltid skulle ”röka sistan” och som du faktiskt är rätt säker på bar runt ett förpreparerat Marlboro Lights-paket med ”bara två kvar” i sex år.

Kompisen som var först med körkort men sist med bil. Och lånade din. Och sen mumlade ”jag är fan ingen taxi” när du bad honom hämta dig när ni skulle till stan. Och i stan sneglade på bensinmätaren och sa ”vi splittar soppan va?” och bad om 50 spänn. Och du sa ”men det är ju min bil”, och han då blev kränkt och sa ”som jag tankade ja”, och du då sa ”med mitt kort ja”, och han då fnös ”men jag körde ju dig till stan”, och du då sa ”men du skulle ju också hit”, och han då skakade besviket på huvudet och sa ”kompisar tar faktiskt inte kompisar för givet”. Och när du gav honom 50 spänn parkerade han olagligt och sa ”blir så långt att gå annars”. Och när du undrade om ni kunde splitta p-böterna såg han chockad ut och utbrast ”för DIN bil? Är det kompis eller?”. Och sen gick han för att köpa en öl och då bad du honom köpa en till dig också och då bad han att få låna en hundring. Och sen kom han tillbaka utan öl och bad om en hundring till för han köpte en drink till en tjej för den första. Och när han fått det kom han tillbaka med en öl och sa ”det blir 100 spänn”. Och när du då sa att han ju redan fått pengar så stönade han och sa ”för ölen ja. Men inflationen då?”. Så då gav du honom 100 spänn till. Och sen frågade du vad han hade gjort med 50-lappen han fick i bilen. Och då sa han ”köpte cigg”. Och då frågade du om du kunde få en. Och då skakade han på huvudet och sa ”sorry. Har bara två kvar”.

Du vet kompisen som bara bråkar med sin partner hela tiden, men bara ”nämenduvet om vi bara flyttar ihop så kommer allt bli bra”. Och sen bråkar de ändå hela tiden och då bara ”nämenduvet om vi bara gifter oss så kommer allt bli bra”. Och sen bråkar de ändå hela tiden och då bara ”nämenduvet om vi bara skaffar barn”. Och sen bråkar de ändå hela tiden och då bara ”nämenduvet vi ska köpa hus nu”. Och du bara ”är det verkligen en…bra idé?” och han bara ”måste du vara så neggo? Är det kompis eller!?”.

Och sen vill han låna snus. Och sen tycker han att det är sjukt ”inte kompis som fan” att du har slutat snusa.

Och, alltså. Jag säger ju inte att SAS är den kompisen. Inte alls. Jag frågar bara hur man rent hypotetiskt skulle göra om man behövde låna 4,7 miljarder. Till.

Och att jag frågar åt en kompis.

 

Veckans plus

Kent Ekeroths mobiltelefon

Klockan 5 på morgonen. Efter en barrunda. Och det här var alltså år tvåtusenTIO. Fattar ni hur helt jävla sjukt bra batteritid han måste ha haft på den telefonen eller?

Veckans minus

Min mobiltelefon

Om jag hade filmat det där med min iPhone hade hela filmen varit ”Kolla! Där är Soran Ismail! Är det nån som har en iPhone-ladda…fan.”

Håll dina fiender nära

I bil med god vän.

God vän: Så du snodde skorna?

Jag: Nej. För helvete. Lyssnar du inte?

God vän: Jo. Du stal skorna.

Jag: Men vafan! De har ett skorum säger jag ju. Där alla ställer sina skor. Och jag var astrött och hungrig och hade precis hämtat grabben på barnpassningen. Och då hade någon annan satt ett par exakt likadana sneakers som mina på samma hylla. Så jag råkade ta dem.

God vän: (Rycker på axlarna)

Jag: Ja. Och sen var jag jävligt trött och hade bilen precis utanför. Och, ja. Vafan. Du vet hur det är när ungen gapar och skriker och han är trött och hungrig och jag är trött och hungrig. Så jag orkade inte byta om utan gick ut till bilen i träningsskorna. Så jag märkte inte att jag hade tagit fel sneakers förrän dagen efter.

(Tystnad)

God vän: Så du snodde någons skor.

Jag: Men NEJ säger jag ju! Jag råkade ta FEL!

God vän: (Nickar förstående) 

Jag: Det är inte stöld!

God vän: (Rycker på axlarna) Det låter lite som stöld.

Jag: Mina skor stod ju kvar på hyllan! Samma hylla! Exakt likadana!

God vän: (Rycker på axlarna) Dina skor ja.

Jag: Ja.

God vän: Mmm. Fast du tog någon annans skor.

Jag: Av misstag ja.

God vän: Så när den personen kom tillbaka så var hans skor borta.

Jag: Ja, men mina stod ju där så han lär ju fatta att någon hade råkat ta ha…

God vän: Mmm. Fast då kunde ju inte han ta dina. För då hade ju det varit stöld. Så då fick han gå hem utan skor.

Jag: (Djupt andetag) För det första så är det inte stöld.

God vän: Om han vet att det inte är hans skor så är det ju stöld.

Jag: Men jag visste ju inte!

God vän: Nänä. Men om han vet att det inte är hans skor, och han måste ta dem för att slippa gå hem i bara strumporna, då tvingar du ju honom att stjäla. Det är fan ännu värre.

Jag: (Masserar tinningarna) Jag skulle aldrig ha berättat det här.

God vän: Nej. Det borde du inte.

Jag: Dessutom kan han faktiskt gå hem i träningsskorna om han inte vill stjäla mina skor.

God vän: Man får inte gå utomhus i träningsskorna.

Jag: Men herregud. Det var ett misstag.

God vän: (Nickar allvarligt) Om man tar någon annans skor så är det stöld.

Jag: DET ÄR FÖR FAN INTE STÖLD OM MAN INTE GÖR DET MED FLIT!

God vän: (Rycker på axlarna)

Jag: Det är inte stöld.

God vän: Nänänä. Visst.

Jag: Du tycker ändå att det är stöld eller hur?

God vän: (Rycker på axlarna)

Jag: Men vafan.

(God vän stannar bilen. Bakdörr öppnas. Annan god vän hoppar in.)

God vän 2: Tja. Hur är läget?

Jag: (Möjligen, möjligen, möjligen en smula oproportionerligt upprörd) JA DET ÄR JU INTE SÅ JÄVLA BRA FÖR JAG SNODDE JU TYDLIGEN ETT PAR SKOR PÅ GYMMET IGÅR!!!

(Lång tystnad)

God vän 2: Snodde du ett par…skor?

God vän 1: (Rycker på axlarna)  Han tog fel av misstag i skorummet på gymmet. De var likadana som hans.

God vän 2: (Förvånat) Jahaaa. Men då är det ju inte stöld.

God vän 1: Fredrik känner att det känns lite som stöld.

Jag: Men vafa…

God vän 2: Äh. Klart att det inte är stöld!

God vän 1: Nänänä. Han säger det också. Men han plågas lite av samvetet ändå, det märks liksom.

Jag: Jag SA ju prec…

God vän 2: (Skrattar) Äh, det där är inte stöld. Det där har jag också nästan råkat göra en gång. Det var ett ärligt misstag.

Jag: (Tittar menande på god vän 1) T-a-c-k! Det var exakt det jag sa.

God vän 1: (Rycker på axlarna) 

God vän 2: (Knackar mig på armen) Men alltså, hur visste du att du hade tagit fel skor då? Om de var likadana som dina?

Jag: De var en storlek mindre. Jag märkte det dagen efter när jag skulle sätta på mig dem.

(Längre tystnad)

God vän 2: (Oförstående) Men…hur kom du ut från gymmet då?

Jag: Jag gick ut i träningsskorna.

(Längst tystnad)

God vän 2:  (Chockad) Gick du ut från…gymmet…i…träningsskorna?

Jag: Jag hade bilen precis utanför.

God vän 2: Men du gick…ut? I träningsskorna?

Jag: Ja, men ja…

God vän 2: Ut? Ut utomhus?

Jag: Jag hade för fa…

God vän 2: Man får inte gå ut utomhus i träningsskorna.

Jag: Det var typ tre meter!

God vän 2: Det är ändå utomhus. Det är såna som du som drar in en massa grus på stretchmattorna.

Jag: Det var typ TRE JÄVLA METER!!!

God vän 2: (Lite kränkt) Det spelar faktiskt ingen roll Fredrik. Reglerna finns till av en anledning.

Jag: (Masserar tinningarna)

God vän 1: (Stannar vid ett rödljus. Tittar länge på mig.)

Jag: (Suckar) Vad?

God vän 1: (Rycker på axlarna)

Jag: Jag ser ju på dig att du vill säga något. Så bara säg det.

God vän 1: (Tar ett djupt andetag) Vet du vad du hade kunnat undvika om du bara följde reglerna på gymmet och inte gick ut till bilen i träningsskorna?

Jag: Nej.

God vän 1: Att stjäla någon annans skor.

Video killed the radio star. Men det KAN även vara så att the radio star bara fick sitta tre timmar framför Youtube med en tvååring först och helt enkelt gav sig av frivilligt.

Själv kommer man från en generation där man minns hur det var att ha två tv-kanaler. Totalt. Man minns första vhs-spelaren. Man minns när tv3 startade. Man minns när man satt och tittade på serier man inte ens gillade bara för att man ville se reklamen. Man minns testbilder och svt-klockor. Man minns hur det var att växa upp och veta att om du inte var hemma när ett barnprogram visades, då missade du det. Då var det borta. För evigt.

Den här ungen, däremot. Han växer upp med hela universums mest omfattande videobibliotek på en enda liten fingersvepnings avstånd.

Han kan välja vad han vill.

Han har all världens underhållning blott en pekfingertopp bort. Han står på en pekskärmstrampolin framför ett hav av den mest storslagna humor och den mest hisnande animering som den samlade mänskligheten förmått prestera under århundraden.

Och vad ägnar vi hela vår söndagsmorgon åt?

Nån traktor med mantel som pratar koreanska, en vuxen man som packar upp leksaksbilar ur kartonger och creepymumlar ”mmm, nice and colorful”, och en sur tant i träningsoverall som bakar en brandbilstårta.

Om och om och om och om och om igen.

Den tekniska revolutionen är fan bortkastad på de kommande generationerna.

Min vän N. Det kreativa bollplanket

Ibland träffar jag människor i mediebranschen som frågar var jag brukar sitta och jobba. När jag förklarar att jag delar kontor med min vän N, som också skriver, brukar de nicka exalterat och säga saker som ”guuud vad härligt! Att kunna INSPIRERA varandra! Att liksom få ha ett kreativt BOLLPLANK hela tiden under skrivprocessen!”.

Och. Jovars.

Igår hade jag möte med mitt bokförlag. Eftersom de börjar bli lite stressade för den här boken som jag ska ge ut nästa år och som jag fortfarande inte riktigt har berättat för dem exakt vad den ska handla om. Lite för att jag inte för tidigt i skrivprocessen vill berätta för dem vad den ska handla om och lite för att jag inte själv vet vad fan den ska handla om.

Det kommer en punkt i varje relation med ett bokförlag då de litegrann får nog av det, kan man säga. Och det var den punkten vi hade kommit till igår.

Så det var litegrann ett ganska viktigt möte, kan man säga. Förlagschefen var där. Det var liksom ett sånt där möte där det var av stor vikt att man var tydlig och konkret och höll sig till saken och inte svävade iväg i långa sidospår.

Min vän N visste förstås att jag var där. Och han visste förstås att det var ganska viktigt. Innan jag gick frågade jag honom om han hade några goda råd och då skakade han bara på huvudet och sa ”nejnej, det där klarar du själv”.

Sedan väntade han exakt en minut in i mötet innan han skickade ett sms till mig. Med texten ”Säg till dem att slutet kommer bli ‘ungefär som i tv-serien Tre Kronor’.”

Jag började skratta. Förlagschefen undrade vad som var så roligt. Jag blev lite osäker. Började harkla mig. Försökte förklara.

Förlagschefen utbrast ”Tre Kronor? Var det inte där det kom en massa utomjordingar i slutet?”. Jag blev tveksam och sa ”jag hade för mig att det var en bomb som dödade alla”. Förlagschefen kliade sig i håret och sa ”jag tror att det var något med utomjordingarna också”.

Och just då steg min redaktör in i rummet. Tittade på förlagschefen. Tittade på mig. Tittade på manusutkastet som låg framför mig. Såg väldigt, väldigt skeptisk ut. Och mumlade ”ska det vara utomjordingar med i boken?”.

Man kan säga många saker om resten av det mötet.

”Tydligt” och ”konkret” är inte två av dem.

No further questions

Barn är jävligt svåra. Jag vill bara säga det först av allt. De är sjukt mycket mer komplicerade än man tror. De har liksom en helt egen rationell mental kedja mellan orsak och verkan. Deras hjärnor funkar…annorlunda. Och rent retoriskt är de fan slingriga små rackare. Det tror man inte först, men de är som han den lilla obehagliga i Ally McBeal. Man tror att man är på väg att vinna en diskussion och så bara BAM så har de vänt på skiten med nån helt ologisk fråga som ”varför?”.

Du vet hur det är. Jag vet att du innerst inne vet hur det är.

Och. Alltså. En lite opraktisk detalj i det sociala umgänget med andra familjer som man upptäcker först när man själv får familj är att andra människor per automatik börjar förutsätta att man bara för att man själv har fått barn genast har blivit, ja du vet. Bra med barn.

Andras barn.

Oavsett barnens ålder.

Och, jo. Man skulle förstås kunna prata ganska länge om mina lite mer exakta erfarenheter av att försöka kommunicera med andra människors barn och hur det på olika sätt fått olika slags konsekvenser. Men låt oss för en gångs skull göra en lång historia aningen kortare och konstatera att man inte genom någon slags biologisk frikkin magi bara för att man själv har en unge som är två och ett halvt automatiskt har blivit lämplig att ha en längre diskussion med en helt främmande unge som är, säg, fem.

Låt oss bara konstatera det. Det funkar inte så. Det är precis lika olämpligt att låta mig prata med femåringar nu som det var för två och ett halvt år sedan. Och det är precis lika olämpligt att gå ut ur ett rum och lämna mig bakom sig med en hel skvadron av de här små främmande förhörsledarna med deras utvecklade kritiska tänkande och förmåga till följdfrågor och säga ”passar du barnen i fem minuter medan vi sätter fram maten är du snäll Fredrik?” som det var för två och ett halvt år sedan.

Precis lika.

Så. Ja du vet.

Om den femåringen om en stund eventuellt springer in i vardagsrummet och börjar vråla fullständigt ursinnigt till sina föräldrar om ”VARFÖR FÅR INTE JAG SKAJPA MED TOMTEN!!!???”. Och föräldrarna lutar sig framåt, tittar sitt barn vänligt in i ögonen, och viskar ”va?”. Och ungen liksom skakar i hela kroppen och brölar ”TOMTEN HAR SKYPE VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅT AAALLA ANDRA BARN FÅR SKAJPA MED TOMTEN UTOM JAAAG!!!”.

Och föräldrarna ser lite förvånade ut. Och sedan lite oroliga. Och sedan ganska arga. Och sedan lutar sig fram till femåringen igen och frågar ”vem har sagt det?”.

Då är det i alla fall därför det är dags för oss att gå hem.

Och då vill jag gärna att vi kommer ihåg allt det där jag förklarade i början.

Barn är jävligt svåra.

Reklam

Jo. Om någon av er händelsevis är i närheten av Farsta Centrum (och ärligt nu, vem är inte det) den 19 december (och det är alltså december, alltså en månad från nu, inte november som är tre dagar från nu, bara för tydlighetens skull) så sitter jag tydligen i Bokia-butiken där och ritar giraffer och ponnys och annat på kommando då från klockan 15. Titta gärna förbi. Det kommer finnas affisch. Jag kanske har keps. Det blir crazy.

Och om någon av er händelsevis inte har vägarna förbi Farsta strax innan jul, men på en eller annan tveksam beslutsgrund ändå skulle vilja införskaffa en bok som jag har kladdat i så går det alltså bra på Bokia.se när som helst. (Man kan även köpa böcker som jag inte har kladdat i, om man vill, och om man så skulle önska finns även ett brett utbud av böcker som jag inte ens har skrivit.)

Eftersom den runda jag signerade förra svängen tog slut ritade jag i 100 ex till av varje nu i eftermiddags. (Min redaktör John hade med sig pepparkakor så det kan vara en del gorgonzolafläckar i några, jag tänker inte ljuga för er.) De blev ungefär så här:

Och så här:

Och sen blev det några såna här:

Fast en sån här. För att jag åt pepparkaka samtidigt och slant lite.

Men, ja. Hur som helst. Sen blev det några såna här. Det blir ju alltid några såna här.

Och en sån här. För, ja. Pepparkakor. Ni vet. De är hala de små jävlarna.

På Bokia.se, som sagt. För den som känner sig hugad.

Det var bara det.

Ledsen om jag störde.

It ain’t over til we say it’s over

Jag kom för maten.

Jag stannade för chansen att få nynna högt på introt till Renegade när jag beställde ”the summer offer”.

November? Lorenzo Lamas skrattar åt november.

Något lånat

Ja. Jag ska ju inte utge mig för att veta hur någon annan känner här på något sätt. Inte alls.

Jag bara säger att jag tänker mig att vid alla stora historiska katastrofer så har det liksom funnits den där sekunden. Den där sekunden precis innan skiten så att säga har hunnit träffa fläkten men där någon precis har fattat vad som är på väg. Den första killen på Titanic som kisade ut över vattnet och bara ”vänta lite nu, är inte det där…”. Den första killen i General Custers armé som vände sig om och tänkte ”hej…vilka är alla de där killarna?”. Den första teknikern på Nasa som ögnade igenom ett papper och mumlade ”alltså det låter jätteknäppt men det verkar som att vi kanske blandade ihop ‘meter’ och ‘feet’ här i monteringen…” precis innan den där satelliten för 100 miljoner dollar försvann spårlöst ut i rymden 1999. Den första tyska soldaten som gnuggade händerna utanför Leningrad och frågade ”är det nån mer än jag som tycker att det börjar kännas lite kyligt?”. Den första sjömannen på Exxon Valdez som sa ”hoppsan”. Den första revisorn på Lehman Brothers som fick huvudvärk.

Jag tänker mig att det har funnits den där sekunden för dem alla. När någon har tittat på något och tänkt ”…fan också.”.

Och det är inte det att jag alls på något sätt utger mig för att veta exakt hur det kändes just för dem. Eller det att jag på något sätt alls försöker bagatellisera deras situationer. Verkligen inte. Men när jag hämtar mitt barn på förskolan. Och står precis utanför och håller mitt barn i handen. Och läser högt för mig själv från skylten på dörren där det står ”Det går vinterkräksjuka på förskolan, för att minska smittorisken vänligen…”. Och jag avbryter mig själv. Tittar på mitt barn. Tittar på skylten. Tittar på mitt barn.

Tittar på skylten.

Tittar på mitt barn.

Och tänker: ”Den där nappen han har i munnen. Jag känner inte igen den.”.

Då tänker jag mig att vi i alla fall är i samma känslokategori, jag och de där andra.

Det gör jag.

Min vän N och the art of never letting go

Jag: Kan vi gå och äta lunch nu?

Min vän N: Ja.

Jag: Vad vill du äta?

Min vän N: Det ligger en bra japansk restaurang uppe p…

Jag: Skämtar du med mig?

Min vän N: Varför skulle jag skämta om det?

Jag: Du har precis kommit hem från Japan. Och det första du vill äta är japanskt?

Min vän N: Ja.

Jag: Men du har ju precis kommit HEM. Från J-A-P-A-N.

Min vän N: Just därför.

Jag: Ja. Just därför!

Min vän N: Ja. Just därför.

Jag: Ja. Just DÄRFÖR!

Min vän N: Ja. JUST därför.

Jag: JAJUSTDÄRFÖR!!!

(Upprepa i all oändlighet.)