Något lånat

Ja. Jag ska ju inte utge mig för att veta hur någon annan känner här på något sätt. Inte alls.

Jag bara säger att jag tänker mig att vid alla stora historiska katastrofer så har det liksom funnits den där sekunden. Den där sekunden precis innan skiten så att säga har hunnit träffa fläkten men där någon precis har fattat vad som är på väg. Den första killen på Titanic som kisade ut över vattnet och bara ”vänta lite nu, är inte det där…”. Den första killen i General Custers armé som vände sig om och tänkte ”hej…vilka är alla de där killarna?”. Den första teknikern på Nasa som ögnade igenom ett papper och mumlade ”alltså det låter jätteknäppt men det verkar som att vi kanske blandade ihop ‘meter’ och ‘feet’ här i monteringen…” precis innan den där satelliten för 100 miljoner dollar försvann spårlöst ut i rymden 1999. Den första tyska soldaten som gnuggade händerna utanför Leningrad och frågade ”är det nån mer än jag som tycker att det börjar kännas lite kyligt?”. Den första sjömannen på Exxon Valdez som sa ”hoppsan”. Den första revisorn på Lehman Brothers som fick huvudvärk.

Jag tänker mig att det har funnits den där sekunden för dem alla. När någon har tittat på något och tänkt ”…fan också.”.

Och det är inte det att jag alls på något sätt utger mig för att veta exakt hur det kändes just för dem. Eller det att jag på något sätt alls försöker bagatellisera deras situationer. Verkligen inte. Men när jag hämtar mitt barn på förskolan. Och står precis utanför och håller mitt barn i handen. Och läser högt för mig själv från skylten på dörren där det står ”Det går vinterkräksjuka på förskolan, för att minska smittorisken vänligen…”. Och jag avbryter mig själv. Tittar på mitt barn. Tittar på skylten. Tittar på mitt barn.

Tittar på skylten.

Tittar på mitt barn.

Och tänker: ”Den där nappen han har i munnen. Jag känner inte igen den.”.

Då tänker jag mig att vi i alla fall är i samma känslokategori, jag och de där andra.

Det gör jag.