Fredrik Backman's Blog, page 120

Låst förhandling

Fru: Vad gör du?

Jag: Messar.

Fru: Med vem?

Jag: N.

Fru: Om vad?

Jag: Inget speciellt. Vanliga grejer bara.

Fru: Det här är samma N som du delar kontor med?

Jag: Ja.

Fru: (Tittar på klockan) Kontoret som du åkte ifrån för en timme sen?

Jag: Ja.

Fru: Och nu sitter ni och messar varandra?

Jag: Ja. Vad är problemet?

Fru: Nänänä. Inget. Ni har en gullig relation bara.

Jag: Lägg av.

Fru: Vadå? Det är gulligt att du inte riktigt kan vara utan honom. Det kan jag väl få säga?

Jag: Whatever. Sluta nu.

Fru: (Slår ut med armarna) Visst, visst. Absolut. Men glöm inte nu att du inte behöver lämna på förskolan imorgon. Så du kan åka direkt till kontoret och träffa N. (Ritar ett hjärta i luften med fingertopprna)

Jag: Vet du att ibland är du fan så jävla dry…eller, vänta nu. Va? Varför ska jag inte lämna på förskolan?

Fru: Men snälla Fredrik. Förskolan är stängd imorgon. Vi har pratat om det här tusen gånger.

Jag: Vadå stängd?

Fru: Dagen innan röd dag. Då är det stängt.

Jag: Men vafan? Så vadå? De bara förväntar sig att alla ska ta ledigt från sina jobb eller?

Fru: Nej. Du kan åka till kontoret som vanligt. Jag är hemma.

Jag: Har du tagit ledigt?

Fru: Jag är ledig.

Jag: Vadå ledig?

Fru: Alla på vårt jobb är lediga dagen innan röd dag.

Jag: Vad fan är DET för jävla regel?

Fru: Jag förväntar mig inte att du ska förstå, älskling. Men om man har ett vanligt jobb på en vanlig arbetsplats så är man ledig ibland. Och då behöver man inte åka till jobbet den dagen, förstår du.

Jag: Jaha! Då kanske JAG OCKSÅ är ledig imorgon!

Fru: (Fnyser) Äh, det kommer du ju inte vara, det vet både du och jag.

Jag: Jo det kanske jag kommer!

Fru: Äh, du kan ju inte hålla dig ifrån att åka in och vara med N. Ni kan ju inte vara utan varandra en timme utan att skicka sms liksom. Vem ska du DÅ äta lunch med? Va? Hallå?

Jag: That’s it. Nu tänker jag vara hemma!

Fru: Du ska vara hemma?

Jag: Ja! Nu har mitt jobb bestämt att på mitt jobb är vi lediga dagen innan röd dag!

Fru: Verkligen?

Jag: Ja!

(Tystnad)

Fru:  (Misstänksamt) N är inte på kontoret imorgon, eller hur?

Jag: (Harklar mig) Han är bortrest.

Fru: (Klappar mig på huvudet) Känns det jobbigt?

Jag: Nämen vadå jobbigt och jobbigt…men vafan. Det är ju aptrist att sitta på kontoret helt själv liksom…

Fru: Ni har verkligen en speciell relation alltså. Känns det som att du saknar en bit av dig själv när han är borta?

Jag: Lägg av. (Går mot hallen)

Fru: Nämen kom igen, gå inte! Känns det som att he completes you, liksom?

Jag: Sluta, säger jag.

Fru: Nejnej! Kom tillbaka! Är det som att när han går i regnet så blir du blöt? När han blundar så går du in i saker? När han gråter så fäller du tåra…

Jag: Du! Jag tänker inte ta den här skiten från dig! Jag åker till gymmet.

Fru: (Slår ut med armarna) Okej. Okej. Okej. Förlåt. Jag ska sluta.

(Längre tystnad.)

Fru: Skulle inte du till gymmet?

Jag: Jo. Men jag hittar inte mitt hänglås. Får jag låna ditt?

Fru: Var är ditt hänglås då?

Jag: Jag vet inte. Kan jag inte bara få låna ditt?

(Tystnad.)

Fru: Du vet folk som är förälskade som ristar in sina initialer i ett hänglås och åker ut och sätter fast det på mitten av en bro som symbol över sin kärlek? Det är inte så att det är därför du inte hittar ditt hänglås, för at…

Jag: Herregud.

Fru: (Slår ut med armarna) Jag bara frågar!

Jag: Jag går nu.

Reklam

Hej, hörrni. Om någon av er händelsevis skrotar runt i Stockholm nu på lördag så får ni gärna titta förbi Akademibokhandeln på Odenplan, för då sitter jag där och signerar böcker mellan 13 och 15.

Det blir trevligt, jag lovar.

Vi har plansch och allting.

[image error]

Jag signerar förstås vilka böcker som helst i stort sett, det är lite valfritt, men om någon av er händelsevis skulle vilja införskaffa just de två jag själv har skrivit så går det bra i de flesta irl-bokhandlare eller om man så föredrar på internettetditos som Adlibris och Bokia.se.

Note to self

Om ditt barn vägrar komma ut ur hoppborgen anses det på alla sätt vara inom ramarna för de sociala koderna att du efter tio minuter eller så tar upp barnets favoritgosedjur, viftar glatt med det vid hoppborgens ingång och ropar ”här! Kom ut så får du vovven!”.

Det kan även, förutsatt att tonläget är det rätta och att det implicerade hotet inte faktiskt genomförs, vara helt i sin ordning att efter kanske en kvart eller så ropa ”allvarligt nu hörru! Om du inte kommer ut så ger jag bort vovven till annan unge…”.

Att däremot en stund senare luta dig in genom hoppborgens öppning och med lite för aktiv passiv aggressivitet vråla ”helt jävla allvarligt kommer du inte nu så går jag ut och kastar vovven framför en bil jag bryr mig fan inte!”, framför ett dussin andra barn som inte direkt på rak arm allihop helt nödvändigt förstår att du pratar om ett gosedjur och inte en riktig hund.

Det kan anses balansera på gränsen för vad som är helt okej och inte.

Tydligen.

Good morning, and good luck.

Mejlar med en god vän som bor i Frankrike. Vi diskuterar skillnader i synen på barnuppfostran. Han berättar att i den lilla kuststad där han och hans familj bor är det helt socialt accepterat att ge ungarna bakverk och choklad till frukost. Och när ungarna ska till förskolan åker det runt en liten chartrad buss till alla ungarnas hus och hämtar upp dem.

Fattar ni.

Som glassbilen, fast tvärtom.

Jag fattar fan att Zlatan flyttade dit när de hade fått sitt andra.

Breaking dawn

Ja. Som de mer veteranklassade bloggläsarna eventuellt räknat ut vid det här laget har jag ju, av lika delar bonntur och mina uppdragsgivares högst tveksamma omdöme, den där typen av försörjning där arbetstiderna så att säga är ganska flexibla. Det har lett till att min son och jag har skaffat oss en del morgonrutiner som i allt väsentligt innebär att vi inte har några rutiner alls. Vi går upp när vi känner för det. Vi åker till förskolan när vi är klara.

Lite oförutsett kommer detta nu dock tydligen ändras under en tid framöver. Eftersom schemat för förskolan har ändrats en smula, så under ett par veckor framöver ska jag lämna där vid 07.30. Till skillnad från den lite mer flytande tidsintervallen kvartövernärjagorkar, som annars varit kutym för y-kromosomerna i familjen Backman.

Så imorse gjorde jag det. Och sen körde jag till kontoret.

Och var här klockan 8.

Det var en på alla sätt märklig upplevelse. Kontorshotellet är liksom en lite annan slags plats vid den tiden på dygnet jämfört med, säg, 10.30-10.45. Har en annan rytm.

Korridorerna och kontoren var dock, ska jag för ordningens skull påpeka, inte fulla av ”The Night People”. Som min fru frågade när hon ringde. Hon tittade rätt mycket på science fiction när hon växte upp. Och hon är väldigt nyfiken på hur det här som hon kallar ”normalt liv” kommer påverka mig, och hur kontorshotellets personal kommer reagera när jag plötsligt ska ha det här som min fru gärna refererar till som ”arbetstider”.

– Tänk om någon bara skriker ”vafan gör DU här NU!?” och börjar rafsa ihop sina grejer från ditt skrivbord när du kommer dit! sa hon innan hon gick hemifrån imorse. Och sen kom det någon utläggning om att hon tänkte sig att jag var på kontoret så få timmar varje dag att någon annan bodde där i hemlighet under resten av dygnet. Som en ”Natt-Fredrik”.

Så var det förstås inte. Det var tomt när jag kom.

Men nu när jag tänker på det så hittar jag faktiskt fan inte min tänkar-keps.

Och det slår mig nu att om det finns en natt-Fredrik så måste det också finnas en…natt-N.

Fan. Det är så här alla böcker om folk som har byggt gallerior ovanpå såna där begravningsplatser i gamla indianreservat trots att de blev varnade börjar va?

Krönika

Gick enligt bruk och fason i Metro igår.

Personliga tillstånd och avstånd

Du ogillar mig. Jag vet det. Men det är inte mitt fel. Det är samhällets. För det är samhället som för människor närmare varandra, och både du och jag vet att det är där de här problemen börjar.

Det här flygplansarmstödet mellan oss, till exempel. Det har ju helt uppenbart designats av lobbyn för antingen alkohol- eller fotbojeindustrin. För när du lägger h-e-l-a underarmen, från armbågen ända ut till fingertopparna, längs m-e-d armstödet då upplever jag faktiskt oundvikligen känslor som leder till att jag mycket snart kommer behöva slutprodukten från antingen den ena eller den andra. Alla vet för fan att man lägger armbågen i en sådan vinkel att man lämnar precis tillräckligt mycket armstöd kvar för att skapa illusionen av plats för medpassageraren, men samtidigt utan att för den skull ge upp någon yta som hen verkligen kan nå om hen inte är yogainstruktör med förbannat långa naglar. Som en lite civiliserad skitstövel.

Det är liksom allmänt hyfs att alltid MC Hammer-tränga sig. Alla vet detta. Står man i kön till kollektivtrafiken så är det helt i enlighet med de sociala koderna att tränga sig före hur mycket som helst så länge man inte vidrör någon. Can’t touch this. Det är därför du står på tunnelbaneperrongen och väntar på att vagndörrarna ska öppnas medan ett halvt dussin kostymklädda män med headset millimeter för millimeter slowmotionålar sig in mellan dig och dörren som världens mest passivt aggressiva capoeira-uppvisning varje morgon. Rörde de dig? Nänänä, too bad Sinbad, då har de inte trängt sig. Kollektivtrafik fungerar som ett handbollsförsvar. Hälarna i marken, gör dig stor, täck yta.

Det är samma princip vid bagagebandet på flygplatser. Det är därför du kan stå PÅ den gula linjen och ändå plötsligt stå bakom någon. Blev du vidrörd? Inte ens en eskimåpuss? Nänä. Då är det faktiskt du som står för nära personen framför nu, och då är det du som är oartig. Backa en spacetangent och respektera det personliga avståndet hörru.

Även väskträngningen är helt i sin ordning på flygplatser. Om vem som helst med puls och Instagram-konto lyckas putta in sin väska mellan din väska och personen framför i kön, och du går in i väskan, då har du förlorat platsen och måste släppa in väskans ägare framför dig. Ledsen. Jag gör inte reglerna. Detärbarasåattdetbaraärså. Precis som att i bilköer gäller blixtlåsprincipen. Eller att den som tutar först automatiskt har förlorat. För det betyder att du inte själv kunde stänga luckan utan att skada din egen bil. Så ditt fel liksom. Motorvägspåfarter i rusningstid fungerar som ett extremt långsamt chicken race. Tutar du så torskar du.

Så ja. Jag vet att du ogillar mig. Men det är samhällets fel. Samhället borde ha gjort bredare armstöd.

Och du borde inte ha gått på toaletten.

Veckans plus

Försvar

Själv har jag alltid två korvar i händerna. En som jag äter och en som jag smetar senap med på folk som tränger sig.

Veckans minus

Anfall

Äsch, jag skämtar, givetvis. Jag är ju inte störd i huvudet liksom. Det är klart att jag äter upp den korven också efteråt.

Unfriendly fire

Du vet den där känslan när man står på en busshållplats i regnet och det är en djup vattenpöl längs med hela trottoaren och det kommer nån jävel i en Volvo 850 och bara slickar kanten i 70 kilometer i timmen så att varenda käft inom tjugo meters radie får en fängelsedusch?

Tänk er att det är 16 jävla Volvos.

Och att de står kvar och pekar och skrattar och ropar ”hahaaa! BLÖÖÖT!!!” efteråt.

Så var det att lämna på förskolan idag.

Och tänk dig sen att du står där och vet att en av de där 16 var det du själv som satte på den fucking jävla galonoverallen på.

Det är så här jag tänker mig att det känns för USA när de hamnar i krig med länder de själva har sålt vapnen till.

Dealing with the devil

Tidpunkt: Igår.

Ämne för diskussion: Något om att jag hade lovat att gå ut på balkongen och stapla alla balkongmöbler i en liten pyramid och sedan dra ett skitjobbigt stort skynke över dem och hålla på och fästa kardborreband och skit runt så att de inte ska bli förstörda när det kommer snö. (Och ja, jag vet vad ni tänker, men BÖRJA inte ens tjata om att ”balkongmöbler är väl för fan gjooorda för att stå utomhus!?” för det är tydligen INTE så det funkar när det blir vinter så den diskussionen är bara helt meningslös, tro mig.)

Meningsutbyte:

Fru: Jo!

Jag: Nej!

Fru: Du lovade!

Jag: Det kanske jag gjorde. Men nu är det SVINKALLT ute. Så nu tänker jag olova det.

Fru: Jag frostade av frysen och du skulle ta balkongmöblerna och gå ner med mattan och dynorna till förrådet. Det var DEALEN!

Jag: Visst! Och att jag tog hand om vårt BARN under tiden det räknas förstås inte!?

Fru: Han SOV ju!

Jag: Så nu är det mitt fel att d-u gör en dålig deal?

Fru: (Rycker på axlarna) Okej. Fine. Visst.

Jag: Varför ser du ut sådär?

Fru: (Slår ut med armarna, spelar uppgiven) Nänänä. Om du inte håller vår deal, då slänger jag allt jag hittade när jag frostade av frysen.

Jag: Det där kommer inte funka.

(Tystnad)

Jag: Seriöst. Det kommer inte funka.

(Längre tystnad)

Jag: Okej. Vad hittade du då?

Fru: Ett nästan fullt paket köttbullar, bland annat. Men då slänger jag det då?

Jag: Du! Lägg av med den där skiten! Fredrik Backman förhandlar inte med terrorister!

(Mer spänd tystnad.)

Fru: Jag hittade en sån här påse ”krögarpytt” också eller vad det heter.

Jag: (Harklar mig) Okej. Jag staplar möblerna ikväll då. Men det där jävla överdraget och grejerna som ska ner i förrådet gör jag imorgon!

Fru: Jahaaa? Jag trodde inte att Fredrik Backman förhandlade med terrorister?

Jag: Sluta dumma dig. Du har för fan krögarpytt. Då förhandlar för fan alla med terrorister.

Fru: Stapling av möbler och överdraget idag. Så kan du ta förrådet imorgon. Det kan jag acceptera.

Jag: Men vafan jag sa ju pre…

Fru: Då dör krögarpytten.

(Tystnad)

Jag: (Går och hämtar mina skor) Bruce Willis kommer fan kasta ner dig i ett hisschakt i slutet av den här filmen. Bara så du vet.

Jag skiter i vad de säger

Om man är MELLAN gymmet och bilen när man kommer på det så har man inte ”glömt” ungen på barnpassningen.

Då har man bara inte hämtat honom än.

Man vs Wild

Ja, ni får ursäkta den låga uppdateringstakten här på bloggen, men jag var ju bortrest igår så jag har ägnat den här söndagsförmiddagen uteslutande åt kvalitetstid med min son.

Jag har tagit med honom på ett äventyr jag kallar ”on the rocks”. Vi har helt enkelt varit ute i det vilda och han har fått lära sig att leva av det som naturen ger, kan man säga.

Eller, ja.

Min fru frostar av frysen och min son och jag gör hemmagjorda slush puppies.

Men vad fan, liksom. Han är två och ett halvt år gammal. Det här är ju ett jävla äventyr för honom. Visst. Han sover visserligen just precis nu. Men han var med en stund och han verkade tycka att det var okej.

Min slush puppie är i alla fall jättegod. Och min fru är snart klar med frysen. Hon har varit lite sur för att jag inte har hjälpt till men då gäller det faktiskt bara att man står på sig och förklarar att det här med att ta hand om ett barn är faktiskt också ett heltidsjobb.

Kanske inte exakt nu. När han sover. Men annars.

När frysen är klar och han har vaknat ska jag i alla fall ta med honom ut och köpa två av varje frysbart animaliskt pålägg vi kan hitta.

Jag kallar det äventyret ”Noaks Chark”.