Fredrik Backman's Blog, page 86

Förklaringar och efterklaringar

Jag är lite sen in till bloggen idag, vilket eventuellt har framgått genom att jag inte varit här. Jag har nämligen, som framgick av blogginlägget igår, istället ägnat min tid åt att skriva mitt namn i tusen pocketböcker i ett hörn av ett lager strax norr om egentligen ingenstans. Det tog en stund. Och sen tog det en stund att köra hem. Och det hade väl visserligen inte varit en så värst tidsödande aktivitet (för att vara helt ärlig kom jag hem för flera timmar sen) om det inte hade varit för att min fru ringde medan jag satt i bilkö. Och jag förklarade att det nog skulle ta ganska lång tid innan jag kom hem eftersom det var sjukt mycket trafik där jag var.

Och sen kom jag hem. Och så skulle min fru ta bilen. Och sen ringde hon och undrade varför det var ketchup på hela blinkersspaken.

Och då försökte jag säga att det var blod.

Vi har kommit till den punkten i vårt förhållande nu där det hade varit enklare att förklara.

Reklam

Jo. Hej. Det är jag igen.

Jag skriver ju böcker, emellanåt. Vi tjatar ju en del om det här, då och då. Jag ska försöka hålla mig kortfattad. Både ni och jag vet att det inte kommer gå så värst jättebra. Men gå och hämta en macka och något att dricka och kom tillbaka så ger vi det ett försök, okej? Okej. Alltså:

”En man som heter Ove”, som är en bok som jag skrev förra året och som handlar rätt mycket om kött och potatis och sås och att backa med släp ordentligt, släpps i pocket 31 maj. Jag vet inte exakt vad pocketböcker kostar nuförtiden, men jag har förstått att den kommer ha det vanliga priset. Den kommer förstås gå att köpa på såväl bensinmackar som på internet och var det nu är kidsen tjackar sin litteratur nuförtiden, men Adlibris.se kommer sälja 1000 ex som jag har skrivit mitt namn och eventuellt ritat en Saab i eller så, och om man inte har något emot att en ganska tjock skåning har kladdat i ens bok så kan man köpa dem direkt därifrån det datumet. Jag lägger upp en länk härifrån när det är dags. Så ingen stress eller så. Jag ska förresten tydligen signera de där 1000 exen imorgon. Jag kommer behöva ha med mig mackor, tror jag. Det är möjligt att det inte har direkt med saken att göra men jag har varit väldigt upptagen med att tänka på det under helgen. Men 31 maj börjar de säljas, alltså. Böckerna, alltså. Inte mackorna. Signerade på Adlibris och osignerade var man vill.

”Min mormor hälsar och säger förlåt” är den bok som jag säger till människor på mitt bokförlag att jag sitter och skriver på väldigt mycket just nu när jag egentligen sitter på kontoret och äter cashewnötter och kollar på tredje säsongen av Sopranos. Men den ska i alla fall släppas i mitten av september. Den handlar om en sjuårig unge som är rätt jobbig och hennes mormor som gillar paintballgevär och har en väldigt liberal inställning till underkläder. Om man vill förhandsbeställa den signerad så kan man fortfarande göra det på Adlibris HÄR.

”Saker min son behöver veta om världen” är en bok som jag släppte samtidigt som ”En man som heter Ove” förra året. Det är möjligt att vi inte har tjatat riktigt lika mycket om den, men den flyter alltså också runt hos mer eller mindre nogräknade bokhandlare därute. Det är till skillnad från de två böcker som vi redan har tjatat om ingen roman, utan mer en sorts bok om min sons och min relation de första två åren av hans liv. Lite som att den här bloggen är en sorts blogg om…ja. Vad det nu är en sorts blogg om. Jag tror att boken i alla fall påminner rätt mycket om bloggen så om man inte gillar bloggen så är nog inte det här en bra bok att köpa om man inte behöver någonting att elda med eller palla upp iPaden på vid frukostbordet eller så. Men skulle man ändra sig så går den att köpa lite varstans. Till exempel på Adlibris här.

Mer eller mindre onödig tilläggsinformation för högst begränsad målgrupp (om man behöver hämta en macka till kan man i lugn och ro göra det nu, det här är inte direkt superviktigt): För den handfull läsare som har hört av sig och undrat om ”En man som heter Ove” kommer ut på några andra språk än svenska så är detta vad jag vet just nu: Den är släppt på norska, den kommer släppas på finska och danska i höst, den kommer ut i Holland i vår och jag t-r-o-r att den även kommer ut på engelska, tyska och italienska under 2013. Kanske franska och spanska också, jag har inte alldeles på rak arm någon större järnkoll. Utöver det vet jag att det har härjats lite om alltifrån Ungern och Tjeckien till länder som får mig att tro att någon bara har snurrat på en jordglob och blundat och pekat och vidare till länder som jag faktiskt tror att min agent bara har hittat på. Så om någon av någon anledning och helt uppriktigt mot all rimlig förmodan skulle ha en specifik fråga om språk utöver redan nämnda får ni givetvis gärna hojta till så ska jag se vad jag kan ta reda på.

Ja. Det var bara det.

Tack för att jag fick störa.

Nu: Mer macka.

Inte för att vi räknar poäng. Eller så.

Hon tror att hon är smartare än jag, va. Och det är då hon slappnar av och gör misstag. Fattar ni? Underskattning. Det är då jag vänder.

Så idag innan jag gick ut och promenerade så bad hon mig hämta dynorna till balkongmöblerna från förrådet först. Och då gjorde jag det, utan att protestera. För att vagga in henne i falsk säkerhet. För varje sommar när det börjar regna och hon ringer och ber mig ta in dynorna från balkongen och jag glömmer ta in dynorna så bråkar vi om det.

Så nu la jag ut dynorna på balkongmöblerna INNAN jag gick ut och promenerade. Och då kunde hon inte framkalla regn för då hade dynorna också blivit blöta.

Eftersom jag är ett geni.

Eller, ja.

Hon skulle visserligen kunna hämta in dynorna själv när jag har kommit halvvägs och s-e-n få det att regna.

Det är inte en helt vattentät plan. Jag erkänner det.

Och nu när jag tänker efter så ville hon ju bara att jag skulle hämta dynorna i förrådet. Och det gjorde jag. Eftersom jag var rädd att hon skulle få det att regna annars. Och sen la jag ut dem på balkongen för att hon inte skulle kunna få det att regna utan att de också blev blöta.

Och det var ju precis där hon ville ha dem.

Så då bevisade det ju egentligen bara hennes maktposition när det sen inte började regna.

Men jag känner att jag, på något sätt, måste ha gått moraliskt segrande ur det här ändå.

Det måste jag fan bara.

Det regnade inte

Och det är både bevis och motbevis.

Så terroristerna vann igen.

Och visst, ni skrattar ni. Det gör ni. Det gör alla i början.

Men sen går man där nere vid sjön i grå mjukisbrallor med den där aggressiva svanjäveln som alltid hänger där efter sig. Och så börjar det ösregna.

Och då är det inte så jävla roligt längre. Det ska ni ha klart för er.

Jag är gift med Storm i X-Men, liksom. Och jag älskar att promenera i mjukisbrallor. Det är en förbannat dålig förhandlingssituation.

You fool me once, shame on you. You fool me twice, shame on me.

I köket. Vanlig kväll.

Jag: Jag går ut och promenerar en sväng.

Fru: Okej. Kan du ta ut källsorteringen på vägen?

Jag: Det är inte på vägen. Jag tänkte promenera vid sjön.

Fru: (Rycker på axlarna) Okej. Om du vill ta risken så.

(Tystnad)

Jag: Ska du börja nu igen?

Fru: (Ser oöverträffat oskyldig ut) Börja med vad?

Frus vän: (Tittar på mig) Vad pratar ni om? Vart ska du gå någonstans?

Jag: Ingenstans. Min läkare har sagt att jag behöver mer motion, så jag promenerar på kvällarna. (Vänder mig till fru) Känns det som att jag kan gå eller inte?

Fru: (Nickar) Det känns som att du kan gå. Om du tar med dig källsorteringen.

Frus vän: (En aning konfundersamt) Vad betyder det?

Jag: (Pekar på fru) Hon kan framkalla regn. Och hon använder det i utpressningssyfte!

Frus vän: Vad pratar du om?

Fru: (Rycker på axlarna) Fredrik har fått lite märkliga idéer för sig sen han började motionera. Jag tror att det är något med blodcirkulationen.

Jag: Du. Framkallade. R-e-g-n.

Fru: (Till frus vän) Det har hänt några gånger att jag har sagt att det ska börja regna, och så har det gjort det.

Jag: (Möjligen en aning överentusiastiskt) Första gången det hände så sa hon att det skulle börja regna om fyrtio minuter, och jag skulle promenera i fyrtio minuter, så hon sa att om du inte går nu så kommer du bli blöt. Men jag skulle ta en macka först. Och det var k-l-a-r-b-l-å himmel ute! Och sen började vi bråka.

Fru: Du kallade mig John Pohlman.

Jag: (Pekar möjligen en aning argt på min fru) Det var ett SKÄMT! Och sen gick jag ut efter tjugo minuter. Och EXAKT halvvägs: Ösregn. Och en annan gång så skulle jag gå ut, och då hade vi hela den här källsorteringsdiskussionen igen, och jag sa nej och gick. Exakt halvvägs: Ös. Fucking. Regn!

Fru: (Rycker på axlarna) Naturen kanske försöker säga till dig att inte vara otrevlig mot din gravida fru?

Jag: Naturen kanska ska sluta vara en sån skitstövel!?

Fru: (Ser ut lite som om hon hade klappat en vit katt i sitt knä om vi hade haft en vit katt) Jag skulle kanske inte utmana ödet efter förra gången, om jag var som du. Tänk på det, Fredrik.

Frus vän: Förlåt…men har det här hänt mer än en gång?

Fru: (Rycker på axlarna) Äh, två eller tre gånger bara.

Jag: Tre! Och det här är bara för att du är vegetarian, eller hur? Det är så du har fjäskat in dig hos naturen!

Fru: Alltså, nu när du använder den där tonen så…

Jag: (Möjligen föregått av vissa fula ord) Jag går och hämtar mitt regnställ.

Fru: Du kanske skulle ta med dig källsorteringen istället?

Jag: Fredrik Backman förhandlar inte med väderterrorister!

Frus vän: (Börjar skratta) Men…alltså…Fredrik, allvarligt talat nu! Är du verkligen så här vidskeplig? Titta ut genom fönstret, det finns inte ett enda moln så långt ögat når!

Jag: (Pekar på min fru, det är möjligt att mitt finger darrad en aning) Hon. Framkallar. Regn.

Frus vän: Men skärp dig nu, snälla Fredrik.

Fru: (Ser ut som det där med den vita katten igen) Det har bara hänt två gånger, Fredrik. Det är säkert bara ett sammanträffande.

Jag: (Möjligen en aning sammanbitet) Tre. Det har hänt tre gånger och det vet du mycket väl.

Fru: (Slår ut med armarna) Jajaja, men gå du ut och promenera då, Fredrik. Bry dig inte om källsorteringen. Det går säkert bra ändå.

Jag: VAD MENAR DU MED SÄKERT!!!???

(Tystnad)

Frus vän: Men…alltså…ni skämtar nu, eller hur?

Fru: (Skakar på huvudet) Det är ett skämt för mig. Men Fredrik är ju…speciell.

Jag: (Djupt andetag) Jag är speciell? Du framkallar regn med viljestyrka och j-a-g är speciell?

Fru: Det har hänt max två eller tre gånger.

Jag: Det har hänt TRE gånger! Och ALLA gångerna var efter att vi hade haft ett bråk om något innan jag gick hemifrån!

Fru: (Rycker på axlarna) Varför slutar du inte bara bråka med mig då?

Jag: (Pekar på frus vän) Där h-ö-r du!!! Hon gör det med flit!!!

Frus vän: (Kisar skeptiskt mot mig) Förlåt, men har du druckit, Fredrik?

Fru: (Viftar bekymmerslöst med handflatan) Äsch, gå du bara, Fredrik. Det blir säkert bra.

(Lång tystnad)

Jag: (Ganska försiktigt) Lovar du?

Fru: (Inspekterar sina nagelband) Tja, om du verkligen vill förbättra oddsen så tror jag att risken för regn sjunker betydligt om du till exempel tar med dig källsorteringen.

Jag: (Svär möjligen ganska länge. Går sedan och hämtar källsorteringen)

Frus vän: (Tittar på mig. Tittar på fru. Nickar imponerat.) Alltså, du borde undervisa på universitet i typ beteendepsykologi eller något.

Jag: Hon kan framkalla REGN! Det har för fan ingenting med psykologi att göra om MAN KAN FRAMKALLA REGN!!!

Maka söker kaka

Fru: Jag fattar inte att du åt av kakan.

Jag: Jag SMAKADE!

Fru: Du fattar att pengarna som de får in går till välgörenhet?

Jag: Jag vet. Och jag har lite dåligt samvete för det. Men man fick lägga ett ”frivilligt bidrag” när man tog fika. Alla andra la typ tjugo spänn och jag la en hundring! Det är fan betalning för kakan jag åt imorse också!

Fru: Hur många kakor tog du på fikat?

(Tystnad)

Jag: Finns det en bankomat här i närheten?

Fru: (Den där massera-tinningarna-grejen) Herregud.

Jag: Jag SMAKADE bara på kakan imorse. Det var liksom inte som att vi åt upp hela.

Fru: Vilka vi?

Vår son: (Överlyckligt) Åt kaka i bilen!

Fru: (Det inte alltigenom nöjda ansiktsuttrycket) Gav du honom kakor till frukost?

Jag: (Harklar mig) Jag var tvungen.

Fru: Varför det?

Jag: För att det är precis som i andra säsongen av Sopranos, när Tony ska skjuta den där killen. Och han tar med sig Pussy, för att Tony misstänker att han är snutens tjallare. Så Tony ser till att Pussy skjuter lika många skott som Tony själv när de skjuter den där killen. För att veta att han inte ska kunna tjalla på Tony utan att sätta dit sig själv. Fattar du? Exakt så var det här.

(Tystnad av den aningen längre sorten) 

Jag: Kanske inte EXAKT så…

Inte äta kakan och inte ha den kvar

Min son är tre år gammal. Det är givetvis en intressant ålder på många sätt. Och det är inte det att jag inte älskar honom eller hans ålder, inte alls. Men det finns saker som tydligen normalt inträffar närmare fyraårsåldern som jag verkligen ser fram emot. Så kan man väl sammanfatta det.

För, alltså: Kommunen som min fru och jag av olika anledningar beslutat oss för att slå läger i de senaste åren har varje år en gettogether för alla områdets förskolor, där personalen visar upp foton från verksamheten och barnen visar upp saker de har ritat och saker de har limmat på olika grejer och sådär.

Själva eventet går i regel av stapeln på eftermiddagen men en naturlig del av allt detta är förstås att alla föräldrar förväntas baka något och lämna detta i köket på förskolan på morgonen. Kakorna säljs sedan tillbaka till föräldrarna några timmar senare i form av ”fika”. Man kan säga att det är lite samma strategi som familjen Soprano jobbar efter, fast pengarna går i det här fallet till välgörenhet. Plus att man får äta kakor.

Så när jag lämnade vår son på förskolan imorse hade jag alltså, som brukligt är, med mig ett aluminiumfoliepaket i varmluftsballongsstorlek fullt av kakor och stod i kön till förskolans kök bakom ett dussin andra föräldrar i samma ärende. Och när jag stod där gick några av de medlemmar ur förskolepersonalen som så att säga har lärt känna min personlighet aningen bättre än de flesta människor egentligen vill lära känna min personlighet de senaste två åren förbi, och när de såg mig stannade de upp och tittade överraskat på mig och aluminiumfoliepaketet i min famn och utbrast ”nämen, har DU bakat Fredrik!?”.

Och då erkände jag förstås att det inte helt och hållet var jag som hade bakat. Eftersom jag tycker att det är viktigt att vara en ärlig person. Eller jag erkände det i alla fall efter att min son hade berättat att det var hans mamma som hade bakat. Eftersom han tydligen tycker att det är viktigt att vara en ärlig person. Ungar har ju så mycket skit för sig.

Och då nickade förskolepersonalen förstående.

Och visst, det är inte alls säkert att någon av dem alls sedan tittade sådär besviket på mig som man gör på föräldrar som liksom inte verkar anstränga sig för att vara delaktiga i sina barns liv. Det är mycket möjligt att jag bara inbillade mig det. Det är faktiskt till och med högst troligt att jag bara inbillade mig det.

Men jag kände i alla fall att det var på sin plats att jag påpekade att jag faktiskt hjälpte till. Att det var en jävla laginsats, det här. För min fru kanske BAKADE kakorna igår kväll, men jag lät faktiskt bli att äta UPP kakorna inatt!

Och då log alla. Som om det var fyndigt sagt av mig. Och så nickade en mamma till ett annat barn och sa att precis sådär fast tvärtom var det hemma hos henne. Och då kände jag att det blev sådär gemytlig och skön stämning. Det kändes som att jag när som helst skulle få en highfive av någon. Och jag blir ju rätt ofta nervös just i sammanhang där jag måste umgås med andra föräldrar. Eller vuxna. Eller, ja, människor, egentligen. Så det var en stor befrielse för mig att få stå där i ett par sekunder och bara känna mig som en i gänget. Det var det verkligen.

Och sen pekade min son på aluminumfoliepaketet och tryckte in fingret där jag liksom hade fluffat upp folien lite extra och så tittade han muntert på alla runtomkring oss och sa ”pappa åt kaka i bilen!”.

Och, ja.

Jag har alltså läst på internet att barn fram till fyraårsåldern egentligen inte har något begrepp om vad sanning är, men att de i den åldern väldigt snabbt lär sig att ljuga.

Jag börjar längta dit.

Angående tandborstning och treåringar

Nej. Han kanske inte per definition har borstat tänderna ikväll heller. Det kanske han inte har.

Men badkaret har fan ALDRIG varit så här rent.

Different strokes

Så, jag vet inte om ni kommer ihåg att jag skrev ganska mycket här på bloggen under en period om att min vän N och jag skulle thailändsk mat till lunch. Eller, det skulle vi ju egentligen inte. Saken var väl egentligen att den japanska restaurang som är en av de tre restauranger i närheten av vårt kontor som min vän N kan tänka sig att äta lunch på hade stängt för renovering. Så min vän N frågade om jag ville ta detta tillfälle i akt att föreslå någon helt ny lunchrestaurang som tillfälligt kunde fylla tomrummet. Och då sa jag ”vi kanske skulle äta thailändskt?”. Och då sa min vän N ”var då?”. Och då sa jag ”vet inte”. Och då sa han ”men varför föreslår du det om du inte vet var det finns en thailändsk restaurang?”. Och då sa jag ”jag föreslog för fan inte en restaurang, jag föreslog en TYP av restaurang!”. Och sen bråkade vi en del om det. Och sen gick vi en promenad runt hela området där vårt kontor ligger men hittade sjukt nog inte en enda thailändsk restaurang. Och sen slutade det med att vi åt på Burger King.

Nu när jag tänker efter så har jag nog aldrig bloggat om det här.

Så om ni inte känner att den här historian låter bekant så kan det eventuellt ha ett visst samband med det.

Men hur som helst. Idag skulle min vän N och jag i alla fall gå till den japanska restaurangen för att äta lunch. Så vi gick ut från vårt kontor och gick över gatan för att gå på den andra trottoaren, eftersom trottoaren på vårt kontors sida var full av så kallat ”folk”. Och jag  försökte få min mobil att funka medan jag promenerade och var väl möjligen inte helt och hållet uppmärksam på var jag placerade min kroppshydda så jag gick rakt in i en skylt som stod på trottoaren. Och det visade sig att skylten stod utanför en thailändsk restaurang.

En thailändsk restaurang som ligger rakt över gatan från vårt kontor. När man står i entrén till byggnaden där vårt kontor ligger så är det den första restaurangen man ser. Om man hade sagt ”man kan inte gå ut på gatan utanför vårt kontor och kasta en sten utan att träffa en thailändsk restaurang” så hade man lite beroende på kastfärdigheter och storlek på stenen uppskattningsvis haft en felmarginal på max 5 procent.

Fattar ni?

Det är ju sjukt att vi har haft kontor här i säkert ja hur länge det nu är vi har haft kontor här utan att lägga märke till att det ligger en thailändsk restaurang rakt över gatan.

Så vi stod där en stund och funderade över det. Ända tills min vän N började se ut som Adrian Monk ser ut när han är på väg att lösa ett brott och pekade först på den ena sidan om den thailändska restaurangen, och sedan på den andra. Och det visade sig att den thailändska restaurangen är placerad ganska exakt mittemellan ett antikvariat och ett bageri.

Min vän N blir distraherad av det ena. Jag blir distraherad av det andra.

Jag är inte helt säker på än om det beror på att vi har väldigt svårt för att koncentrera oss eller om vi helt enkelt är för bra på det.

Tiden väntar på ingen

Jag fick alltså, som den verkligt påpasslige bloggläsaren kanske la märke till, en klocka häromdagen. Hitskickad av alldeles obeskrivligt sympatiske bloggläsaren ”Jonas aka Ogräs”. Och efter att jag hittade den i postfacket och meddelade detta på den plats vi nu befinner oss på så uppstod ju en kölvattensdiskussion i kommentarsfält kring klockans eventuella modell. Vilket Jonas aka Ogräs vänligt nog klargjorde i samma kommentarsfält var ett synnerligen stryktåligt armbandsur av fabrikatet G-Shock. Varpå det uppstod en efterdiskussion angående vad min vän N, som ju i flertalet inlägg på den här bloggen har framställts som något av en klocknörd, i så fall egentligen hyste för känslor kring denna klocka.

Jag kan därför nu lugna alla som har legat sömnlösa natten igenom över detta att min vän N och klockan funnit varandra på allra bästa sätt. Främst för att min vän N gillar saker som är vad de utger sig för att vara, varken mer eller mindre. Men även för att en av funktionerna i klockan ifråga är att den har ett digitalt tidtagarur. Så nu sitter han med den ivrigt höjd i luften och ropar ”spring och hämta kaffe åt mig Fredrik! JAG TAR TIDEN!!!”.

Men, ja. Ni fattar ju. Jag är ju ingen idiot. Så jag går självklart inte på det.

Igen.