Fredrik Backman's Blog, page 76

Okej

I förmiddags var vi i parken. Det fanns en plaskdamm där. Min son och jag stod precis bredvid dammen, han tittade på mig och jag tittade på honom, och sedan förklarade jag med extrem tydlighet att han under inga som helst omständigheter fick hoppa i dammen utan att ta av sig skorna och strumporna först. Jag förklarade, med en pedagogik som till och med en treåring inte kan finna som något annat än närmast nedlåtande överdrivet simplifierad, hur han absolut FICK hoppa i dammen om han ville men BARA om han först tog av sig skor och strumpor. Det var det ENDA han behövde göra för att få hoppa i dammen. Denna enda sak. Avlägsna skor och strumpor. Hoppa i dammen. Ha hur kul som helst. Inga problem. Han nickade. Lovade. Sprang och lekte vid gungorna. Tvärvände. Sprang och lekte på ett piratskepp. Hoppade ner. Såg ut som om han funderade på vad som kunde vara roligt att leka med härnäst. Fick syn på ett litet trähus på andra sidan dammen. Sprang genom dammen. Med skor och strumpor på.

Så.

Ikväll placerade min fru en elektrisk fläkt i fönstret i sovrummet. Sladden gick från eluttaget, passerade dörröppningen mot vardagsrummet, och löpte vidare upp i fönstret. Min fru sa till mig att vara försiktig när jag gick in i sovrummet så att jag inte snubblade över sladden och välte fläkten. Detta var ungefär två minuter sedan.

Nu är fläkten sönder.

Min fru drar orimligt stora paralleller mellan dessa båda händelser.

Sammanfattning av familjens semester

Jag vet inte om ni har hört den där Carpenters-låten ”Close to you”, där första versen börjar med ”why do birds suddenly appear, every time you are near” och andra versen börjar med ”why do stars fall down from the sky, every time you walk by”.

Men, ja. Hur som helst.

Om min fru hade skrivit fortsättningen på den låten efter att ha varit hemma med mig hela dagarna i ett par veckor så hade tredje versen börjat med ”VARFÖR MÅSTE DU ÄTA ALLTING!?”.

Tydligen.

Losing my religion. Och nycklarna. Och lite andra grejer.

Signaturen ”En annan Moa” läste inlägget om den kundvagn som jag fortfarande hävdar inte ska betraktas som ”borttappad” så mycket som ”tillfälligt positionsutmanad”, och kunde händelsevis erbjuda länk till en enkel teknisk lösning.

Den här apparaturen består nämligen av en liten sändare som man placerar på det man inte vill tappa bort: Nycklar, gitarrer, parmaskinka, eller vad det nu kan vara för som är viktigt för er andra nuförtiden. Sedan spårar man helt enkelt sändaren genom en app i mobilen.

Det enda problemet som återstår nu är att min fru enligt en intern undersökning tydligen säkerställt statistiskt att 50 procent av kommunikationen från mitt håll i vårt förhållande består av frågorna ”har du sett mina glasögon?” och ”har du sett min mobil?”.

Hon hävdar vidare att de återstående 50 procenten består av att jag försöker förklara varför min mobil alltid är på ljudlös, samt att jag står och kisar bakom kylskåpsdörren och skriker ”får jag äta det här?”. Vilket inte är sant. Det där målar upp en orättvis bild av mig som någon slags närsynt soptunna som vill äta allt han ser och alltid vill veta om han får lov. Helt missvisande, det vet för fan både ni och jag. Oftast äter jag det faktiskt bara.

Men bortsett från det tror jag att den där produkten hade varit extremt användbar för hela vår familj faktiskt. Idag i lekparken tappade jag till exempel bort en grej inne i en sån där jävla trälabyrint som ungarna leker i, och då hade ju den där lilla prylen varit sjukt användbar.

Frågan är bara om den går att fästa ordentligt på treåringar. De svettas ju så förbannat de där små rackarna.

Barn. De fattar vad det handlar om.

Hemma hos goda vänner.

God vän: (Klappar vår son på kinden) Är du hungrig, lilla gubben? Vill du ha något att äta?

Vår son: (Nickar entusiastiskt) Ost! Med macka på!

God vän: (Skrattar, rufsar honom i håret) Självklart, lilla gubben. Men jag tror att du menar ”macka, med ost på”.

Vår son: (Ser spektakulärt oförstående ut)

Min fru: (Suckar onödigt djupt) Dessvärre har han sett sin pappa göra mackor. Så jag tror att han menar det han säger.

Information wants to be free

Jag försökte förklara det här om Wikipediasidan för min fru. Hon himlade med ögonen. Jag försökte förklara igen. Hon suckade. Jag försökte förklara igen. Visade lite diskussioner på Facebook. Och nu går hon runt här och muttrar ”man lämnar honom i fem minuter och han blir osams med INTERNET”.

Så, ja.

Jag åker och tvättar bilen tills det här lugnar ner sig.

Var köper man Aladdinchokladaskar så här dags?

Öra för öra.

I god konkurrens av andra numera raderade bidrag från den virtuella versionen av sanningen utdelas hedersomnämnandet för bästa redigering av Wikipedias minst samhällsnyttiga artikel härmed till den läsare som lyckades få in denna bit hörselrelaterade information:

Tilläggas bör att samtliga saker listade under ”meriter” här ovan är helt och hållet sanna. Informationen om mina öron är dessutom (då den högst sannolikt bara kan ha skrivits dit av någon som kände mig under åren 1996-2001 då jag av och till framhävde denna fysiologiska defekt genom att sporta rakat huvud) synnerligen väl researchad. Vilket tyvärr inte kan sägas om resten av artikeln.

Som kuriosa kan nämnas att jag en gång provade öronmuffar på en butik i Ängelholm, med resultatet att storlek XL med god marginal täckte det högra hörselorganet men inte det vänstra. Samt att stora delar av min umgängeskrets från tonåren än idag hävdar att de ryggbesvär jag dras med, och som av diverse kiropraktorer hänvisats till en snedbelastning relaterad till de månader jag gick på kryckor för några år sedan, inte kan bero på något annat än de snedfördelade örondimensionerna.

Det vänstra örat har även en tendens att luta sig ut från huvudet i varma och fuktiga klimat, inte helt olikt sättet en labrador lutar sig ut genom ett bilfönster.

Dubbelkolla aldrig en bra story

Den på alla sätt förträffligt påpasslige läsaren Josefin uppdaterade igår Wikipedias minst samhällsnyttiga artikel till att även omfatta information om mina meriter i Football Manager.

Informationen raderades tyvärr av någon slags redaktionell resurs med en uppenbart ohälsosamt intim relation till sanningen tidigt under morgonen.

Varpå Josefins själsfrände/partner in crime/sister from another mister Line dessbättre prompt styrde upp den virtuella skutan och visade var bluteoothskåpet skulle stå:

[image error]

Det är förstås högst sannolikt att Wikipedias redaktionella resurser inom kort kommer vara på detta som en lättklädd helsingborgare på en bardisk efter fyra tequilas och Mr Jones i högtalarsystemet.

Och jag vill ju inte vara den som på något sätt uppviglar någon, eller så.

Givetvis inte.

Men lite spontant saknar jag referenser till att jag föddes 1518 i Glenfinnan, Skottland och ofta kan påträffas i parkeringsgarage klädd i trenchcoat och svärd.

Alternativt att mitt fullständiga namn är Carl Fredrik Scooby Sydväst Bajsmagnet Backman och att jag är intendent på norra Europas mest prominenta luftgitarrsmuseum.

Eller, ja. Vad fan. Jag är inte kräsen.

Överraska mig.

Jag skiter i vad läkaren säger

Gott & Blandat är en varierad kost.

Jag har inga fördomar. För mig är allt godis i samma färg.

Ja. Låg bloggfrekvens, och så. Semester, och så. Ni vet. Idag var det ett besök på Ikea, och ni vet ju hur det blir. Man hamnar i bråk. Visserligen inte på Ikea, just idag, men det var ju de där jävlarnas fel ändå. Det var det ju. Homewreckers, de där Kamprads. Har jag alltid sagt.

För, ja: Först var alltså min svåger och jag på Ikea, för att köpa uteplatsmöbler till min svärfar. Och det gick ju bra. Men på vägen ut köpte jag sån där Non Stop-choklad i den där lilla skum-Ikea-butiken utanför normal-Ikea som säljer allting utom möbler. Och när jag kom hem skulle min fru äta av dem, och då började vi förstås bråka. Eller, ja, det var väl egentligen mer som att vi fortsatte ett gammalt bråk som vi bara hade snoozat sedan vi var på Ikea förra gången.

Och jag skiter i vad hon säger.

ALLA vet att det inte är olika smak på de olika färgerna i Non Stop. Det är bara en myt. Och min fru bara ”meh! Det står på Wikipedia!” och då sa jag som det är: Att det är vad regeringen vill få henne att tro. Så då bråkade vi om det. Och sen läste jag Wikipedia-artikeln, och OM det nu skulle vara så att det faktiskt ÄR olika smak på de olika färgerna (vilket det INTE är!) så varför skulle då brun och svart båda två vara vanilj? Va? Vem skulle få för sig att göra så mot choklad?

Exakt.

Hur som helst. Under helgen hörde i alla fall ett par läsare av den här bloggen av sig och berättade att det även finns en artikel på Wikipedia avhandlandes ett långt mindre gott syfte än choklad. Nämligen mig. Jag har aldrig haft en Wikipedia-sida förut, så jag blev lite exalterad till en början. Tyvärr kan jag ju inte ändra saker som är fel i den, eftersom den enda ”källan” som inte anses säker på Wikipedia tydligen är personen som artikeln handlar om. Dessutom är jag faktiskt lite besviken eftersom så många definierande landmärken under mitt liv helt har ignorerats av den som skrivit det här. Ingenstans tar man till exempel upp mina omfattande meriter i Football Manager (jag vann liksom franska ligan OCH Champions League med Sochaux, det borde fan finnas en Wikipedia-artikel om hur jävla svårt det är) eller det faktum att jag kan texterna till nästan alla Aerosmith-låtar fram till och med Get a Grip-albumet 1993. Är det research det? Va?

Min fru står här nu och hävdar att hon också är lite besviken eftersom det inte någonstans i artikeln framgår att jag är ”något av en åsna”. Men henne kan man ju inte lyssna på. Hon tror liksom att de gula Non Stopen smakar citron.

Ja. Vi är hur som helst hos min svärfar nu. Jag monterar hans nya uteplatsmöbler. Eller, ja. Min svägerska monterar möblerna. Och istället för att säga åt mig att hjälpa till går min fru runt och muttrar ”det är nog bäst att du inte går i närheten av Ikea-möbler idag, Fredrik. Det finns barn här”.

Så mycket svor jag faktiskt inte förra gången. Det är ren historieförfalskning hon håller på med, där.

Jag ska från och med nu börja dokumentera sånt på min Wikipedia-sida.

The writing on the wall

Så min fru rensar lådorna lite. Och hittar kanske någonstans mellan 30 och 40 bläckpennor i olika storlekar och med olika sorters logotyper från företag som jag kanske eller kanske inte har stulit dem ifrån. Som man gör.

Och hon vill slänga dem. Och jag säger nej. Eftersom jag gillar bläckpennor. Eftersom jag är en civiliserad människa. Och hon börjar fråga helt irrelevant trams som ”vad ska du använda dem till, då?”. Och jag svarar att jag ska använda dem för att skriva grejer med. Och hon säger att jag skriver ju aldrig för hand, jag skriver alltid på datorn. Och jag säger att IBLAND använder jag för fan bläckpenna. Och hon frågar ”när då?”. Och jag säger ”till exempel när jag fyller i formulär!”. Och hon frågar varför jag i så fall behöver 30-40 bläckpennor. Och jag säger ”för att det kan uppstå en nödsituation”. Och hon frågar ”vaddå för nödsituation?”. Och jag säger ”en som kräver att vi måste akutfylla i väldigt många formulär!”. Och hon himlar med ögonen och säger ”vad för slags nödsituation skulle d-e-t vara?”. Och jag säger ”en BYRÅKRATISK nödsituation!”.

Det skulle kunna hända.

Faktiskt.

Och dessutom skiter jag i vad hon säger.

Det här är samma kvinna som en gång förklarade att hon ville ta helikoptercertifikat med ”det kan vara bra att ha vid till exempel en zombieapokalyps”.

Man kan fan inte lämna jurisdiktion över antal bläckpennor i ett civiliserat hushåll åt en sån människa.