Fredrik Backman's Blog, page 75

Push the button

Jag ska givetvis inte utge mig för att vara särdeles bevandrad i inedningsarkitekturen för rummen på svenska sjukhus förlossningsavdelningar rent generellt, men i just det rum där vi bodde efter att Xbox hade kommit till världen hängde från väggen en lång vit sladd som slutade i en fyrkantig vit dosa som var prydd med en stor röd knapp som det stod ”larm” på. Den var förstås där för att man skulle kunna trycka på den i läge av nödsituation för Xbox eller min fru. Och den såg, vilket eventuellt inte är helt relevant för historian, inte alls ut så som man tänker sig att en sådan knapp skulle se ut om Batman låg på sjukhus. Men hur som helst. Det fanns en larmknapp.

Och, ja.

Det kommer eventuellt cirkulera rykten i den grupp människor som de närmaste dagarna har telefonkontakt med min fru om att jag flera gånger blev bryskt tillrättavisad av sjukhuspersonalen efter att jag somnat på denna larmknapp.

Det är inte sant. Jag vill bara göra det klart här och nu. Det är en på alla sätt orättvis överdrift. Det hände EN gång. Och jag vidhåller att det var ett ärligt misstag som hade kunnat göras av vem som helst i samma situation. Det här med födseln var faktiskt en känslomässigt utmattande upplevelse för mig också, liksom.

Visst, hela den här ”men om ni ändå är här, finns det några såna där små ost- och paprikamackor kvar någonstans därute?”-grejen var väl lite oartig. Det var den kanske. Det tar jag på mig.

Men klockan var typ tre på morgonen och Pressbyrån i entrén stängde klockan 19.

Man kan få fråga.

Armageddonsoundtracket. Typ.

Jo, jag ser ju att det uppstod viss spekulation i kommentarsfältet angående att den här bloggen tydligen avskaffat konceptet ”innehåll” de senaste dagarna. Jag måste tyvärr göra alla eventuella konspirationsteoretiker besvikna (ja, alltså, man kan förstås aldrig per definition göra en konspirationsteoretiker besviken, det är ju en av de finaste sakerna med konspirationsteoretiker, men jobba lite med mig här nu) och meddela att anledningarna till den högst närvarande frånvaron varit på alla sätt odramatisk. Jag är ju gift, bara, och ni vet hur det är när man har semester. Är det inte det ena som ska göras och fixas så är det det andra som ska ändras och lyftas. Umgänge som ska umgås med och kakor som ska bråkas om varför man har ätit natten innan umgänget kom hit för att umgås. Och sen ville min fru att vi skulle rensa förrådet, och sånt tar ju en massa tid. Och sen ville hon att vi skulle åka till soptippen, och sånt tar ju en massa tid. Och sen skulle vi åka till Ica Maxi och sen skulle vi ta källsorteringen och sen skulle vi städa ur bilen, och sånt tar ju en massa tid. Och sen skulle min fru föda barn, och sånt tar ju en massa tid. Och sen skulle vi bråka om varför vi inte tog med källsorteringen till soptippen när vi ändå skulle dit. Och det tog en massa tid. Men hur som helst, det blev en flicka. Hon verkade rätt förbannad på mig när hon först träffade mig men nu verkar hon mest uttråkad och sover sjukt mycket. Det är lite som en snabbspolad version av hennes mammas relation med mig, kan man säga. Och, ja, i övrigt har det väl varit det vanliga. Hennes storebror undrade om bebisar har några superkrafter, och inatt upptäckte han vilka superkrafterna var, och nu undrar han om vi kanske kan byta henne mot en sån där robotgräsklippare eller så.

Själv hamnade jag i en diskussion med en på alla sätt sympatisk sköterska på sjukhuset angående det här med att födseln av familjens andra barn radikalt skiljer sig nervositetsmässigt från födseln av det första. ”Det är ju förstås en lika stor känslomässig resa, men det kanske inte känns riktigt lika omtumlande när man har varit med om det en gång förut”, sa sköterskan och log. ”Det är liksom lite som att skaffa en till Xbox”, sa jag. Vi pratade inte så jättemycket efter det.

Jävla fin Xbox är det, hur som helst. Vi har beslutat oss för att behålla henne.

Och, ja. Det var väl allt.

Vad har ni gjort?

Rising up, back on the street.

Man får göra en spellista för förlossningen om man vill. Personalen kan spela den på stereon på sjukhuset när man kommer dit. Det står på internet. Sjukhuset erbjuder detta. En del sjukhus till och med uppmuntrar det. Det finns barnmorskor som säger att det kan vara ”avslappnande” och ”inspirerande”.

Så jag gör en spellista.

För hennes skull.

För vår skull.

Får vårt ofödda barns skull.

Och vad gör hon? Hon står och hänger över min axel och muttrar ”det där är country va? Glöm det!” och ”nä, allvarligt nu, Eye of the tiger? Du skämtar nu va?”

VEM GÖR EN FÖRLOSSNINGSSPELLISTA UTAN EYE OF THE TIGER? VAD FÖR SLAGS JÄVLA MÄNNISKA BETER SIG SÅ!?

Hon har varit helt omöjlig att resonera med sedan det här började för nio månader sen. Ärligt.

Glöm Spotify, liksom. Gravida borde fan inte få rösta i allmänna val.

Jag vet inte

Jag läser en del texter då och då i diverse tidningar skrivna av upprörda småbarnsföräldrar som har varit i parken och sett andra föräldrar som är där med sina barn, och som då stört sig på det här med att inte alla engagerar sig i leken i sandlådan lika mycket som de själva, utan istället sitter på en bänk en bit bort och stirrar ner i sin mobiltelefon och knappt har koll på vad som pågår i omgivningen.

Jag kan absolut förstå att en del föräldrar upplever det som lite nonchalant. Att man inte leker som en familj, så att säga. Att en familjemedlem istället väljer att stirra ner i en smartphonedisplay i 45 minuter innan hen tittar på klockan och muttrar ”så, nu är det färdiglekt, nu går vi hem!”. Men jag tycker faktiskt inte att det är så farligt.

Min son har hittat nåt nytt spel. Jag fattar inte riktigt hur det funkar. Och lite då och då lyfte han faktiskt på huvudet där borta på bänken och tittade på min sandriddarborg och nickade uppskattande och ropade ”fint, pappa! Jättefint!”.

Jag vet inte hur jävla mycket mer uppmärksamhet man kan kräva som förälder, faktiskt.

Den som väntar på nåt högljutt

Ja, bloggen uppdateras ju med högst regelbunden oregelbundhet just för tillfället. Men vi ska alltså få vårt andra barn här ganska snart. Eller, ja. Jag ska få. Min fru ska sköta själva födseln. Jag kommer mest stå bredvid och komma med bra förslag och bråka med sköterskan när jag försöker läsa Twitter. Som förra gången.

Hur som helst går det åt rätt mycket tid just nu åt att så att säga göra hela familjen mentalt förberedd för tillökningen. Vilket jag gör genom att äta mycket kryddfria snacks och ta sjukt långa tupplurar mitt på dagen. Min fru ägnar mer tid åt att köpa helt ofattbara mängder Alvedon och bygga ihop Ikea-möbler.

Vi minns väldigt olika saker av spädbarnsåldern.

The heat is on

Jag säger inte att servicegraden hos personalen på min lokala tillbehörsbutik för fruktrelaterade datorer är dålig. Det gör jag verkligen inte. Servicegraden är säkert alldeles utmärkt där, i de allra flesta fall. Men jag ringde dit idag och frågade om de hade sådana där värmeskydd som man har under laptops när man sitter med dem i knäet under så långa perioder att man får andra gradens brännskada genom jeansen om man inte har något emellan.

Det hade de. Värmeskydd för laptops, alltså. Så jag frågade hur stora det fanns. Och de tyckte att det var en konstig fråga. Så jag förklarade att min son är förkyld och har typ 40 graders feber och han sitter i mitt knä och vi har skinnsoffa och vi har sett fem jävla avsnitt i rad nu av Musse Piggs jävla klubbhus. Så jag sa att jag behövde ett värmeskydd för laptops i storleken av en mänsklig treåring.

Det var inte en konstig fråga.

Jag vidhåller det.

Cry wolf

Han är tre år gammal. Man säger ”nej” mycket i den åldern. Till exempel när folk vill att man ska äta. Så ibland händer det väl att vuxna personer i en treårings omgivning drar till med mer eller mindre abstrakta morötter och piskor för att uppmuntra treåringen ifråga att ta en tugga till. Och det är givetvis inte bra om man hotar. Givetvis inte alls. Det finns ju forskning på sånt där. Hot i den här åldern kan sätta sig djupt, bli trauman, fobier. Inte bra alls. Givetvis inte. Men, ja, ni vet. Någonstans någon gång var det väl ändå någon vuxen eller något annat barn i hans omgivning som drog till med ”om du inte äter nu så kommer vargen”. Och det är väl lite oklart exakt om det ursprungliga hotet fullföljdes med ”så kommer vargen och äter upp din mat” eller med det lite mer dystopiska ”äter upp dig”.

Men, ja. Sen är det väl hur som helst lite oklart exakt vad som hände efter det. Och i vilken ordning. Och vad som ledde till vad.

Men hur som helst satt vi vid ett matbord idag med två andra familjer och när maten kom så vände sig min son till ett annat barn och viskade varnande: ”Ät fort innan min pappa äter vargen!”.

Jag antar att det positiva är att han inte har utvecklat någon fobi för varg.

Let the bodies hit the floor

I någon form av fotbutik.

Jag: Jag behöver någonting för mina fötter.

Kassörska: Något speciellt du är ute efter?

Min fru: Något starkt. Gärna något frätande.

Kassörska: (Ser inte helt och hållet klar ut över direktivet)

Jag: (Nickar pedagogiskt mot min fru) Jag får en del kritik för mina fötters skick och tillstånd av min fru här, kan man säga. De är lite hårda och sträva, tydligen.

Kassörska: Använder du fotfil regelbundet?

Jag: Ja. Men det verkar inte hjälpa så mycket, tydligen.

Kassörska: Inte?

Min fru: (Lite onödigt upprört, faktiskt) Det enda som kommer hjälpa nu är antingen syra eller att vi amputerar bort hans trampdynor. Ibland råkar jag röra en av dem med min fot när vi sover och det känns som om någon har kastat en igelkott på dig!

Kassörska: (Ler)

Jag: (Till kassörska) Hon överdriver. Du vet. Gravida, liksom. Hetsar upp sig.

Kassörska: (Ler inte)

Min fru: (Till kassörska) När han är trött på morgnarna och inte lyfter på fötterna ordentligt så repar han parkettgolvet. Har ni något som funkar mot det, eller?

Kassörska: (Ser fundersam ut en stund. En lite för lång stund.)

Jag: Du tänker säga ”skilsmässa” nu, eller hur?

Lyssnar in sig. Pratar ut sig.

Vår son tillbringade morgonen hemma hos goda vänner, så min fru och jag satt ensamma vid köksbordet under ett par timmar idag. Vilket inte sker speciellt ofta numera. Hon hade lite grejer att lösa med sitt jobb eller vad det nu var, och jag tänkte att jag har säkert också något att göra om jag bara letar ordentligt, så vi satt mittemot varandra bakom varsin dator. I tystnad.

Eller, ja. Ni vet.

Det började väl med att jag letade efter kaffet, det gjorde det kanske. Och hon mumlade något om att hon var ”upptagen”. Och sen letade jag efter laddaren till min dator och då hyssjade hon mig för att hon pratade i telefon. Sen råkade jag välta sodastreamern. Och då sa hon till vem det nu var hon pratade med att hon skulle ”ringa tillbaka senare” när det var ”lite mindre liv här”. Och då påpekade jag att det lät lite som att hon tänkte döda mig, och sen ringa tillbaka. Och då svarade hon inte på det, vilket faktiskt inte kändes helt okej. Så då började jag berätta en intressant anekdot om den amerikanske författaren William Faulkner, och hur han hade bett sin familj att pryda hans gravsten efter hans frånfälle enbart med orden: ”He wrote the books and he died”. Och hur hans familj, när han dog, istället beslutade sig för att skriva ”Belovèd go to God” men personen som högg in inskriptionen i stenen missuppfattade accenten på e:et som en apostrof och skrev istället ”Belov’ed go to God”. Så Faulkner, ihågkommen som en av sin tids största amerikanska författare, vilar nu under ett stavfel.

Jag fann denna anekdot både underhållande och på sitt sätt även existentiellt uppmuntrande. Min fru fann detta ”störigt” då hon försökte ”skriva ett mejl här!”. Så då var jag tyst rätt länge. Men sen undrade jag var hon ville äta lunch. Och sen är det möjligt att jag nystade in mig lite för djupt i en utläggning om hur oproportionerligt mycket tid jag ägnat de senaste dagarna åt att fundera på om det är någon någonstans som helt enkelt tagit tag i det här projektet med att försöka mata kor med kakao redan från början.

Och då smällde min fru ihop sin dator och nu är det tydligen dags för mig att ”börja åka tillbaka till kontoret på dagarna!”.

Hon går dessutom runt här och muttrar om att hon ska köpa en ”sjukt dyr present” till min vän och kontorskollega N eftersom hon ”först nu har insett den fulla vidden av vilket tungt lass han egentligen drar i det här äktenskapet”.

Jag känner att det är lite överdrivet, faktiskt.

Och vi har faktiskt fortfarande inte ätit lunch.

Paper trail

Min son är i den ålder nu där han förväntar sig oproportionerligt stor emotionell belöning från sin omgivning för orimligt låg arbetsinsats. Treåringar funkar så. De hittar saker som andra håller fram till dem, och förväntar sig beröm. De trollar fram saker som redan är där, och vill ha applåder. Såna saker.

Så varje gång vi är i affären numera vill min son ha kvittot av kassörskan. Och när hon ger honom det ler han vänligt och säger ”tack snälla!”. Vilket kassörskan förstås finner charmerande. Och sedan håller min son hårt i kvittot hela vägen hem, och omedelbart när vi stiger innanför dörren rusar han genom lägenheten och skriker ”här mamma! Kvitto!”. Och då berömmer hon honom och applåderar.

Och i början var förstås det här gulligt.

Men sen tyckte jag att det började framstå som lite skumt.

Och nu, när han har gjort det varje gång han och jag har varit i affären själva de senaste tre veckorna, så börjar det faktiskt kännas lite som en konspiration.

Det här har helt och hållet sabbat mitt system med dubbla plastpåsar från affären så att man skapar en dubbel botten emellan där man kan lägga sånt som läkaren håller på och tjatar om att jag inte ska äta.