Fredrik Backman's Blog, page 71

Mer reklam. (Men den här gången går det fort. På riktigt.)

Jo. Om någon av er är i Stockholm nu på lördag och verkligen inte har något annat för er (jag kan till exempel rekommendera Gröna Lund och stadens breda utbud av Burger Kings) så sitter jag på Akademibokhandeln på Odenplan om någon vill sänka marknadsvärdet på en bok eller två.

Om man vill kan man förstås köpa min nya bok av de på alla sätt sympatiska individerna i kassan. Om man inte vill det kan man köpa en annan bok. De har många olika. Om man redan har en bok men upplever att den helt enkelt inte har tillräckligt mycket kladdande från bloggare i keps på titelsidan går det bra att ta med den. Om man inte vill komma alls så behöver man inte.

Men det kommer finnas kakor.

Det blir trevligt.

Det var bara det.

Jag ger dig min morgon

Det regnade imorse. Så jag borde ha vetat. Jag borde ha varit där i tid. Men ni vet hur det blir. Regnkläder. Hittar inte stövlarna. Borsta tänderna. Gå på toaletten när man precis har fått på de jävla regnkläderna. Vi lägger inte vardagspussel här, vi drar ut stickor en efter en ur ett jävla vardagsplockepinn.

Så vi kom sent till förskolan.

Man ska aldrig komma sent till förskolan när det regnar.

3-årsgruppen hade hunnit formera sig i dubbla led från grinden in till gården, med hinkar i händerna, med tre meter mellan leden. Dödens korridor. De hade samlat lera hela morgonen. De hade samlat lera med en frenesi och organisation som hade kunnat få en Discoverydokumentär att reda ut hur pyramiderna egentligen byggdes. Det är tjugo meter från grinden till sandlådorna, där personalen stod. Jag försökte trycka grus i händerna på min treåring och kittla honom som fan och snabbt rulla in honom som en splittergranat för att avleda uppmärksamheten medan jag sprang mot grinden, men han klamrade sig fast vid mitt ben som en kränkt koala. Jag lyckades med en hårsmån glida undan från den första attacken när en flicka med flätor från lillbarnsgruppen vaggade mot mig med en hink vatten i sina köttiga små nävar, jag höll upp min son som en sköld när två blonda ungar försökte skära av mig från flanken med luftvärnsartilleri och en vattenkanna med närmast chockerande god räckvidd för sin ringa storlek. Jag försökte hoppa över det lilla staketet vid gungorna och komma bakom fiendens linjer. Men de var för många. Vapenmakten var för överlägsen. De små jävlarna vet att de har svindyra funktionskläder som håller tätt från yttre väta men ändå är sydda i miljövänliga material som andas. De är fan inte rädda för någonting.

Den första tappade hinken träffade mina skor. Tvååringen som tappade den låtsades givetvis som att det var för att han trillade men jag såg att han gjorde det med flit. Jag vet hur de håller på. Ler/vatten-konsistensen i den var som en smoothie. Jag vet att jag hann tänka ”det är lugnt, det här kan torka” precis innan den andra hinken landade på marken bakom mig så att innehållet (guacamolekonsistens) i en tyngdlagens motsvarighet till trotsåldern liksom kröp upp längs mina höfter tills jag insåg att om jag låter det här torka så kommer jag behöva bryta lårbenshalsen för att få av mig jeansen.

Allt är bara ett dovt sus och spridda minnesbilder av fäktande kroppsdelar efter det. Som inledningsscenen av Saving Private Ryan. Jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån i ett stycke.

Sen plötsligt ropade personalen att det var frukstund. Och då skrattade fienderna och min son jättemycket och sedan sprang de.

Nästa gång det regnar och vi är försenade ska jag fan köra en helt sjuk omväg och komma exakt under frukstunden.

Orutin. Orutin var vad det här var.

Min fru, denna krigarprinsessa av det halvfulla glasets kungarike, påpekade förstås när jag kom hem för att byta kläder att det ändå var viktigt att se det här positivt.

”Det kunde faktiskt ha varit värre, Fredrik. Tänk om det här hade drabbat en förälder som faktiskt var på väg till en arbetsplats!”.

Reklam. Eventuellt dålig reklam. Men ändå.

Jo, hörrni, alltså. I övermorgon är det sagt att min nya bok ska börja säljas i landets lite mindre nogräknade bokaffärer. Man kan läsa de första 20 sidorna här: http://media.bonnierforlagen.se/bladderex/?isbn=9789137140551

Och, ja. Böcker kostar ju pengar. Och vi pratade ju som hastigast för några veckor sedan om det här med ”förväntningar”. Jag tar ju givetvis för givet att ni som följer den här bloggen, i likhet med alla som känner mig, vet att jag är en på alla sätt orimlig person att ha förväntningar på. Jag är en ganska tjock kille med keps som tillbringar dagarna med att sitta på ett kontor och äta cashewnötter och titta på Buffy the vampire slayer. Jag glömmer blöta handdukar på badrumsgolvet och spiller smält ost i det där lilla uttaget i bilen där man laddar telefonen. Och jag får rätt mycket dåliga idéer när jag har tid över. Och om sanningen ska fram så har jag faktiskt helt sjukt mycket tid över.

Så: Om någon av er funderar på att läsa den nya boken tror jag att du gör både dig och mig en stor tjänst om du sänker förväntningarna rätt rejält, alldeles oavsett vilken nivå du har härbärgerat dem på just för tillfället. För om du gillade min förra bok så var ju det, om vi nu ska vara ärliga mot varandra och det känner jag att vi ska, troligtvis en hel del beroende på att du inte hade några förväntningar alls. Eftersom du hade sett mig på bild och kanske hade läst min blogg och därmed var väl medveten om att jag som min gamla svensklärare brukade säga ”har ett tämligen defekt filter mellan tanke och text”.

Den nya boken är alltså inte en uppföljare till ”En man som heter Ove”. Jag vill inte tjata om det men, ja, ni vet. Det vill jag ju. Det är inte en uppföljare, oavsett hur mycket mitt förlag tyvärr försöker slå i folk det genom att kalla den ”uppföljare” i sina kataloger för att de tror att den kommer sälja bättre då. Det var aldrig min ambition att den skulle bli en uppföljare, det var meningen att det skulle bli en helt annan bok. Den här boken och boken om Ove har faktiskt ur många synvinklar spektakulärt lite gemensamt. ”Min mormor hälsar och säger förlåt” handlar alltså om en sjuårig flicka och hennes mormor och deras fantasivärld, där det bland annat bor ett stort jävla monster som heter ”Nuven” som vill att allting ska hända omedelbart. Nuven äter barns framtid, så att de aldrig kan skjuta upp allt tråkigt skit till senare och göra något roligt under tiden. Det finns ångrar också. De är som hästar, men de ångrar sig oftare. Och mormor har ett paintballgevär. Och ordet ”bajs” förekommer redan i första kapitlet.

Ni fattar.

Min fru säger att det är det här som händer när det går ett år utan att någon ifrågasätter vad jag egentligen gör på mitt kontor hela dagarna. Min farmor säger att den är ”lite svår”. Min agent använder uttrycket ”lite speciell” men med sjukt lång paus mellan ”lite” och ”…speciell”.

Man kan ju inte gå runt och ha förväntningar på den typen av saker. Så är det bara. Ni fattar ju att det är orimligt. Och varje gång ni låter mig härja här på bloggen så betalar ni med er tid, och det är en valuta jag har den allra största respekt för, eftersom det i slutändan är vad nästan alla människor jag känner helst vill växla in sina pengar till mer av. Så jag vill inte uppta mer av den än ni upplever att ni får något tillbaka för.

De första tjugo sidorna ligger alltså på länken i början av det här inlägget (och om man inte orkar scrolla upp ända dit så kan man även klicka här). Om man inte tycker att det verkar helt och hållet värdelöst blir jag förstås väldigt glad om man läser resten av boken. Men om man istället upplever att nu får det väl ändå ta och räcka lite och nu är det nog fan dags för den här killen att tvätta kepsen och gå och skaffa ett riktigt jobb, då har jag den allra största förståelse för det också.

Skulle man nu trots allt köpa boken och uppleva att den var sämre än de första 20 sidorna utlovade vill jag påminna om att den då går utmärkt att använda som till exempel iPad-stöd eller dåligt fungerande frisbee eller pall om man behöver en väldigt låg pall. Man kan säkert även elda med den, men då tror jag att man ska ta bort pärmen först för jag tror att det är plast och skit i den.

Ja. Det var bara det.

Bloggen återgår i vanlig oordning alldeles strax till sin ordinarie brist på program.

Okej.

Vår son, tre år gammal, har en tendens att rulla ur sin säng på nätterna. Detta är problematiskt av flera skäl. Dels för att jag vaknar av smällen och måste gå upp och in i hans rum och trösta honom och lyfta upp honom i sängen igen. Dels för att, ja, han får ju ont. Och, okej. Jag har inte satt de här båda skälen i prioriteringsordning. Jag bara etablerar fakta här. Det är givetvis viktigare att han får ont än att jag blir väckt. Ingen behöver ringa någon. Nu går vi vidare.

Hur som helst: Min fru, shoppingsavanten, löste problemet genom att någonstans på internettet beställa ett lakan med integrerade upplåsbara kuddar, som man bäddar sängen med. Det ser ut så här:

Givetvis jättesmart. Funkar finfint. Alla är glada och nöjda.

Och så imorse när vår son vaknade så gick jag upp med honom och skulle äta frukost. Och min fru skulle iväg på ett ärende med bebisen, så hon bad mig slänga in alla sängkläder i tvättmaskinen, eftersom vi skulle få gäster lagom tills hon kom hem och tvättmaskinen är helt sjukt högljudd så det hade varit bra om den var färdig innan gästerna anlände.

Så då skulle jag ta ut de där uppblåsbara kuddarna ur lakanet.

Och de såg ut så här:

Och då får ju givetvis alla dra sina egna slutsatser.

Men jag står faktiskt fast vid att alla som ser de där två kuddarna och inte omedelbart tänker på det här…

 

…det är helt enkelt inte människor jag känner att jag kan relatera till.

Men visst.

Absolut.

Gästerna mötte min fru i trappuppgången så de kom in i lägenheten samtidigt och när man väl står där på soffan precis efter att treåringen har landat på golvet, då är det ju en aning komplicerat att förklara om inte alla inblandade liksom förstår alla led i historien.

Det är det ju.

Men jag utgår från att ni allihop har varit med om det här också.

Barn, alltså.

Först bestämmer de att vi ska leka kurragömma. Sen bestämmer de att det inte heter ”kurragömma” utan något annat helt obegripligt som jag inte ens uppfattar. Sen blir de arga på mig för att jag inte fattar. Sen bestämmer de att det är jag som ska gömma mig, och de som ska leta. Sen säger de till mig var jag ska gömma mig. När jag gömmer mig där så säger de att jag har gömt mig på fel ställe. Sen gömmer jag mig på rätt ställe, men då säger de att jag har gömt mig på fel sätt. Sen gör jag rätt och då går de iväg och räknar till tio och sen kommer de springande tillbaka och vrålar ”vi hittade dig!!!”. Sen retar de mig för att jag är megadålig på att gömma mig. Och sen tittar de svinallvarligt på mig och frågar ”var är bollen?”. Och när jag då säger ”va?” svarar de ”du ska ha en boll!”. För det är tydligen en regel som någon av dem precis har hittat på. Och när jag då säger ”vilken jävla boll!?” så börjar de gråta och skrika och springer och hämtar sina föräldrar.

Jag börjar mer och mer förstå att det måste vara så här det börjar när man bygger upp statliga myndigheters kundtjänster.

Jag bara säger

Det är en väldigt känslig tid i en liten pojkes liv.

Det är väldigt mycket känslor att upptäcka på en och samma gång.

Man undrar om det är normalt. Man undrar om alla andra har vetat hela tiden och inte sagt något. Man börjar fundera över om man själv egentligen alltid har vetat. Om man bara har försökt förtränga den här insikten från sig själv. Man blir rädd. Man blir arg. Man blir ledsen. Man känner sig sviken. Förnekelse. Ilska. Förhandling. Depression. Och slutligen, motvilligt men oundvikligt efter en trötthet som känns som om den skulle suga ner hela din existens i ett mörkt hål under dina fötter: Acceptans.

Allt förändras efter den där stunden. Livet är inte längre en oskuldsfull plats fylld av sorglös lek. Man blir vuxen på ett ögonblick och världen blir sig aldrig lik igen.

Jag skiter i att hans mamma himlar med ögonen.

Han är tre år gammal och har precis insett att pommes frites (gött) tillverkas av potatis (inte gött).

Det är en förvirrande fas för alla.

Det skulle ha varit ett annat blogginlägg om något annat relevant här

Men min vän N och jag fortsatte prata. Och han berättade att han, när han inte är på kontoret och blir påmind av mig, ”ofta glömmer äta lunch”.

Och då sa jag ”g-l-ö-m-m-e-r?”.

Och då sa han ”ja”.

Som om livet vore så enkelt, bara.

Och då frågade jag ”men du märker väl för fan att du blir vrålhungrig?”

Och då såg han genuint nyfiken ut och sa ”hur menar du ‘vrålhungrig’?”.

Och då behövde jag sitta och andas i en Burger King-påse jävligt länge innan det slutade flimra för ögonen. Och sen bestämde vi oss båda två för att ta helg.

Det skulle ha varit ett blogginlägg om något relevant här

Men i samband med att varuatuomaten på våningsplanet i kontorshotellet där min vän N och jag har vårt kontor uppgraderades till att även acceptera kontokort som betalning satte någon i kontorshotellets personalstyrka upp en på alla sätt uppmuntrande lapp som meddelade exakt detta. Lite mer exakt stod det: ”…när sötsuget sätter in på eftermiddagen och du saknar kontanter behöver du alltså inte längre…”.

Och efter att min vän N hade läst den lappen kom han in på vårt kontor, tittade på mig och sa mycket allvarligt: ”Vad menar folk med ‘sötsug’?”.

Och då sa jag ”va?”.

Och då såg han ut lite som min mamma gjorde när jag var liten och min syster och jag försökte förklara systemet med R2-knappen och ”samtal väntar” i vår nya hemtelefon för henne. Och så sa han: ”Är det något folk får, alltså? ‘Sötsug’? På riktigt?”.

Och då sa jag ”vad är det du inte fattar?”

Och då skakade han oförstående på huvudet och sa ”vadå? Så rätt som det är blir folk bara helt oemotståndligt sugna på choklad på eftermiddagen? Är det vanligt? Det låter ju helt sjukt.”

Så nu har vi pratat om det större delen av förmiddagen. Och min vän N har med ett fundersamt ”där ser man” konstaterat att det här med att han aldrig i hela sitt liv har blivit ”sugen” på godis alltså tydligen inte är en upplevelse som han generellt delar med resten av mänskligheten. Eller han har i alla fall upptäckt att han inte delar den med mig. Eftersom alla Snickers i varuatomaten är slut nu.

Vi är lite som Yin och Yang, min vän N och jag, kan man säga.

Jag är inte exakt säker på vem som är vem.

Men jag är den som har chokladfläckar på kepsen.

Det är Yang, va?

Alla minnen är subjektiva

God vän vars flickvän är gravid: Men hur fan funkar det då? Alltså på BB?

Jag: Det är svinsoft. Det är helt grymt. Man glider runt där i korridorerna i mysbrallor och flipflops och så möter man andra föräldrar i matsalen, och de har också mysbrallor och flipflops. När vi var där var det en lite äldre snubbe som gick runt i vinröd morgonrock och såna där tofflor med ögon på, och vi blev lite kompisar så varje gång vi stod och lastade mat på våra brickor så snackade vi lite om känslor och föräldraskap och världen och allt möjligt. Och en annan snubbe skulle göra tatueringar med sina ungars namn så vi satt och kollade på skisser och sådär. Och ja, sen kommer kanske läkaren och går runt och snackar med alla och sen hänger man rätt mycket på sitt rum. Kollar på film och läser böcker. Fördriver tiden liksom.

God vän vars flickvän är gravid: (En aning oövertygat) Och…är med bebisen?

Jag: Absolut, absolut, vafan, man är ju med bebisen. Självklart. Men de sover ju asmycket i början, så då gör man allt det där andra. Softar omkring, liksom. Det är som ett jättemysigt fängelse!

God vän vars flickvän är gravid: (En aning mer oövertygat) Hur menar du nu?

Jag: Alltså, inte som ett fängelse kanske. Jag har aldrig varit i ett fängelse. Men typ som man tänker sig att det skulle vara i ett mysigt fängelse. Alla har mysbrallor och går runt och käkar, liksom. Som i Oz.

God vän vars flickvän är gravid: Tv-serien Oz?

Jag: Ja!

God vän vars flickvän är gravid: (Ganska helt och hållet oövertygat) Den där det mördades folk i typ varje avsnitt?

Jag: Absolut, absolut, men jag menar mellan allt mördandet. Då verkade det ju skitmysigt det där fängelset, gjorde det inte det?

(Paus för viss eftertanke)

Jag: Gjorde det inte det?

God vän vars flickvän är gravid: Du och jag har väldigt olika minnesbilder av den tv-serien.

(Paus för viss eftertanke) 

God vän vars flickvän är gravid: Åtminstone HOPPAS jag att du och jag har väldigt olika minnesbilder av den tv-serien.

Jag: Jag minns den som rätt mysig ändå, alltså…

God vän vars flickvän är gravid: Vilket sjukhus sa du att ni födde på nu igen?

Min koncentrationsförmåga. Ett färgschema.

Fru: (Pekar på insidan av kylskåpsdörren) Varför står det fyra paket laktosfri yoghurt här?

Jag: (Möjligen en smula onödigt snärtigt) Det hade precis lika gärna kunnat vara mjölk.

Fru: Det hade precis lika gärna kunnat vara vad som helst. Men det är yoghurt.

Jag: Jag säger för fan bara att det hade precis lika gärna kunnat vara mjölk!

Fru: Har det hänt något, Fredrik?

Jag: Det var slut på mjölk.

Fru: I affären? Så då köpte du fyra paket yoghurt istället?

Jag: Nej. Det var slut på mjölk här hemma.

Fru: Jag ser det. Vi har däremot gott om yoghurt. Så jag undra…

Jag: Det var slut på mjölk här hemma så jag gick för handla mjölk i affären!

Fru: Blev du rånad av mjölktjuvar på vägen hem?

Jag: Jag tog fel.

Fru: Va?

Jag: (Ljudvolymen möjligen inte helt proportionerlig i jämförelse med situationens allvar) JAG TOG FEL OKEJ!?

Fru: (Tittar på yoghurtpaketen) Fyra gånger?

Jag: (Logiken i att slutsatsen här eventuellt kan slå tillbaka mot mig själv om ett par repliker eventuellt inte helt glasklar) Jag gick för fan inte till affären för att köpa fyra paket mjölk!

Fru: Hur många gick du dit för att köpa?

Jag: Två.

Fru: Och istället köpte du fyra paket yoghurt?

Jag: TVÅ! Jag köpte för fan TVÅ paket yoghurt!

Fru:  (Tittar på insidan av kylskåpsdörren. Räknar yoghurtpaketen lite onödigt högt och demonstrativt, faktiskt. Som de gör när de räknar saker i Dora Utforskaren ungefär. Nedlåtande, liksom. Jag hatar fan den där nonchalanta lilla tecknade ungjäveln när hon håller på så.)

Jag: De ser exakt likadana ut.

Fru: Vilka?

Jag: De laktosfria yoghurtpaketen och de laktosfria mjölkpaketen.

Fru: Det gör de ju inte.

Jag: Det gör de JU!

Fru: För att båda är vita och blå?

Jag: För att BÅDA är vita OCH blå!!!

Fru: Det är ju helt olika nyanser av blå.

Jag: Vilken slags jävla människa tänker så!? Man använder väl för fan olika FÄRGER på yoghurt och MJÖLK!

Fru: (Ser fundersam ut) Så du märkte när du kom hem att du hade köpt två paket yoghurt istället för två paket mjölk. Varför har vi då fyr…vänta nu. (Ser inte alls lika fundersam ut)

Jag: Varför i helvete har de inte olika färger?

Fru: Skämtar du med mig?

Jag: Vad är det för jävla psykfall som jobbar på den där jävla mjölk- och yoghurtfabriken egentligen?

Fru: Du gick tillbaka till affären. Men du tog inte med dig yoghurten. För du tyckte att det var pinsamt. Och sen skulle du ta två paket mjölk. Och då tog du två paket yoghurt i-g-e-n?

Jag: Exakt. Lika. Jävla. Dana!

Fru: Du har problem.

Jag: DU har problem!

Fru: Ursäkta?

Jag: Det är ditt fel från början.

Fru: Slog du i huvudet någonstans idag?

Jag: Det är ditt fel för att du är laktosintolerant.

Fru: Jag dricker ju knappt mjölk. Du kan köpa vilken mjölk du vill.

Jag: Det hade jag kunnat om vi inte bodde i S-t-o-c-k-h-o-l-m.

Fru: Men herregud. Ska vi börja med det här igen nu?

Jag: Det är Stockholmsmjölk i Stockholm, och den blir för fan en jävla gräddsörja tre dagar f-ö-r-e utgångsdatumet! V-a-r-j-e gång!

Fru: (Helt onödigt lång suck) Och det blir den minsann inte i Skåne. Jag vet jag vet jag vet.

Jag: Så då tänkte jag att jag skulle köpa laktosfri mjölk. För den håller mycket längre.

Fru: (Klappar mig på kinden, använder onödig ton) Och så var de stora stygga mjölkpaketen nästan likadana som yoghurtpaketen.

Jag: Inte ”nästan”. E-x-a-k-t. Exakt lika jävla dana!

Fru: Okej. Men du förstår att du måste gå tillbaka med yoghurten till affären nu?

Jag: Det kan du fan glömma.

Fru: Vi kan inte ha fyra paket laktosfri yoghurt hemma. Vi äter knappt yoghurt, Fredrik.

Jag: De gör bara det här för att man ska köpa fel så att man måste gå tillbaka och handla mer, det fattar du va? De vet att den här jävla skiten kommer hända!

Fru: Gå tillbaka med dem till affären nu.

Jag: Nej! För då vinner de jävlarna!

Fru: (Den där massera-tinningarna-grejen) Det är ju just det de inte gör, om det nu är en konspiration för att få dig att köpa fler av deras produkter. Om du lämnar tillbaka dem så tjänar de ju ingenting på det.

(Möjligen en lite för lång stund för eftertanke)

Jag: Okej. Vafan. Jag erkänner att du har en poäng där.

Fru: Gå nu.

Jag: Men jag kan inte göra det ändå.

Fru: Låt mig gissa: För att det är pinsamt?

Jag: För att jag har lite jävla principer!

Fru: Köp vanlig mjölk, bara.

Jag: Jag köper ingen jävla stockholmsmjölk fler gånger, det vet du jävligt väl.

Fru: Du har verkligen problem.

Jag: Du! Vet du vem som har problem här?

Fru: (Onödig ton) Stockholm?

Jag: STOCKHOLM HAR PROBLEM!!!

(Tystnad)

Fru: (Misstänksamt) Det finns mer laktosfri yoghurt inne i den här kylen, va?