Fredrik Backman's Blog, page 74

Ett steg fram. Två steg bak.

Okej.

En bieffekt av mardrömsvaggningsmetoden kan eventuellt bli att jag nu eventuellt har skrämt upp mig själv så att jag inte kan sova. Jag har en rätt låg skrämseltröskel. När jag såg Göta Kanal första gången vaknade jag skrikande i flera veckor för att jag trodde att jag hade slagit runt med en kanot. Jag borde eventuellt ha funderat en smula över det innan jag började leta efter grejer på Netflix.

Så nu är jag vaken.

Jag har försökt förklara det här för min fru med att det faktiskt är en sorts vetenskaplig upptäckt. Min metod har helt enkelt haft oförutsedda positiva efterverkningar.  Lite som när man upptäckte penicillin.

Jag är inte säker på exakt vad min fru svarade. Men det lät ganska mycket som ”sweet! Då går jag och lägger mig!”.

Det här går inte exakt som jag hade planerat.

Och nu när jag tänker på det så borde jag ha kunnat genomföra hela metoden genom att titta på tv-shop tills jag började drömma om löpband istället.

Jävligt lätt att vara efterklok.

Att gunga båten utan att gunga båten

Man är ju vaken en hel del på nätterna när man har nyfödda barn i lägenheten. Man promenerar väldigt mycket fram och tillbaka i sitt kök. Man promenerar väldigt mycket fram och tillbaka i sin hall. Såna saker. Framför allt sitter man väldigt mycket i soffan och gungar barnvagnen eller bilstolen eller spjälsängen fram och tillbaka om och om och om igen för att det är det enda i hela frikkin universum som får nyfödda barn att sova klockan 04.30 på morgonen.

All denna vakenhet på nätterna ger en förstås plötslig tillgång till extremt mycket tid att fundera på olika saker. En av de saker, har jag märkt, som man funderar allra mest på när man är vaken på nätterna är olika saker som skulle kunna göra att man inte behövde vara vaken så mycket på nätterna.

Jag jobbar med lite olika idéer, givetvis. Men den jag tror mest på än så länge är att jag systematiskt ska pröva att titta på olika genrer av skräckfilm varje förmiddag när bebisen tar sin tupplur. Jag tänker mig att jag på detta sätt förr eller senare borde hitta en typ av skräck som ger mig den där sortens mardrömmar där man liksom försöker springa allt vad man orkar från något läskigt, men plötsligt märker att man inte rör sig utan liksom springer jättefort på stället. Som om man rusar på ett löpband. Och helt logiskt, om jag hittar en sådan typ av trigger för just den typen av mardröm, och jag sedan lägger bebisen i barnvagnen på natten och binder fast min egen fot i barnvagnen, så borde jag liksom kunna ligga på snedden i soffan och gunga barnvagnen i perfekt sovrytm för bebisen samtidigt som jag själv sover.

Mardrömsvaggningsmetoden.

Jag ska slipa lite på namnet.

Jag antar att det FINNS föräldrar som har det på det där andra sättet. Och det är ju kul för dem. Verkligen. Alltid roligt när det går bra för folk liksom.

Min fru och jag tittar på serien ”Orange is the new black”, då och då. Om ni inte har sett den spelar det inte så stor roll. Den handlar om ett fängelse. De svär en hel del och pratar mycket om kyckling. Men det finns lite oväntat en intressant passage om barnuppfostran i avsnitt sju. När fångvaktaren Healy förklarar att fångarnas förtroenderåd är som ”när din mamma sa till dig att du själv fick bestämma om du ville bada före eller efter middagen: Du blev blöt oavsett, men du trodde att du hade ett val”.

Jag tyckte mycket om det. Jag tyckte att det var väldigt symboliskt träffande hur relationen mellan barn och föräldrar egentligen ser ut. Och det känns faktiskt väldigt bra, när man tänker på det. Rogivande, nästan. Insikten om att det just nu finns miljontals föräldrar därute som badar sina barn, precis som jag gör med mitt. Och att alla de barnen tror att det är de själva som har bestämt när de ska bada, när det i själva verket är föräldrarna som har bestämt ATT de ska bada. Det känns bra, faktiskt, det gör det verkligen. Att man ändå har något form av kontroll, mitt i allt det här. Att man ändå är en bra förälder. Att barnet behöver en. Behöver reglerna och auktoriteten som man bär med sig. Den tydliga hierarkin. Det känns bra.

Eller, ja. Sen påminde förstås min fru mig om att när hon kom in i badrummet ikväll så satt vår son på toalettstolen och pekade med toalettborsten och instruerade mig om var jag skulle tömma de små plasthinkarna, medan jag sprang fram och tillbaka och fyllde hela badkaret med vatten från vasken i köket. Eftersom det vattnet ”är mjukare vatten”.

Men fram till dess. Det kändes bra fram till dess.

Det skulle bli mitt safe house

Jag bara säger att jag har tillbringat väldigt, väldigt, väldigt mycket tid det senaste året liggandes på vår sons sovrumsgolv medan jag försökt få honom att somna. Eftersom jag väger hundra kilo och Ikeas barnavdelning inte har möbler som bär den sortens vikt i sitt sortiment. Så jag har legat på golvet. Läst sagor. Sjungit sånger. Pratat om drindlar. Det är en drake med spindelben. Letat efter Nicke Nyfiken. Den sortens skit. Om och om och om igen. Varje kväll. Tills han somnat.

Jag tycker att det gör mig till en ganska bra förälder.

Jag tycker faktiskt att det litegrann borde väga upp för att min fru listade ut ikväll att måtten mellan golvet–vår sons säng–de två leksakslådorna som står där under redan ganska exakt motsvarar måtten som jag googlat efter de senaste två veckorna med tillägget ”minikyl”.

Men en hungrig förälder är ingen bra förälder. Alla vet detta.

Och man måste liksom få varva ner lite efter nattningen. Man kan sträcka sig annars.

Under ytan

Vår son är för tillfället väldigt förtjust i en tv-serie som heter ”Bubble Guppies”. Den handlar om ett gäng små fiskar med människobarnshuvuden som bor nere på havsbotten och ägnar sina dagar åt att, såvitt jag kan avgöra, i stort sett simma runt och lösa lite olika havsmysterier och hjälpa olika havskompisar för att sedan brista ut i dans och sång och sedan äta lunch. Jag har givetvis inga som helst problem med det, bortsett från mysterie-, hjälpa kompisar- och sång och dans-bitarna delar vi ju på alla sätt de primära intressena i livet, Bubble Guppiesarna och jag.

Men det är just det där med simmandet som stör mig lite. I några avsnitt har jag nämligen lagt märke till att Bubble Guppiesarna simmar in i sina hus. Och i husen finns det trappor. Och det stör mig som fan, jag ska inte ljuga för er. Varför skulle fiskar behöva trappor? Hur vet de ens vad det är? Har de snott huskonstruktionen från landlevande varelser, eller har deras civilisation helt oberoende själva uppfunnit en arkitektonisk inredningsfiness som de inte rimligtvis har någon som helst praktisk användning för? Är det någon form av statussymbol? Är det för att laxarna har laxtrappor? Vem försöker de lura egentligen?

Jag tittar inte så mycket på andra tv-kanaler än barnkanalerna längre. Man får mycket tid över att fundera på sånt här då.

Och nu sitter min fru här och suckar på alla sätt onödigt djupt och muttrar att det faktum att det är den bristande logiken i att fiskarna med människobarnshuvuden har trappor i sina hus som är det som stör mig med den där serien, men att den bristande logiken i att serien handlar om FISKAR med MÄNNISKOBARNSHUVUDEN inte stör mig alls, tydligen ”säger en hel del” om mig ”som person”.

Och det har hon kanske rätt i.

Och hon har kanske även rätt i det i så fall låg betydligt mer orimligt manusarbete bakom det där avsnittet där Bubble Guppiesarna var i Afrika. Och kom till Nilen. Och skulle över på andra sidan. Och då åkte båt.

Men jag kan fan inte hjälpa det. Det är fortfarande trapporna som stör mig. Varför har de inte vattenrutschkanor? Att bo i ett havshus och inte ha vattenrutschkanor överallt är faktiskt slöseri med naturresurser.

Jag tycker inte att vi ska lära våra barn att det är okej.

Lätt fånget

Tibetanska buddhistmunkar skapar, som en djupt symbolisk ritual, vid väl valda tillfällen enorma golvmålningar i perfekt symmetri med hjälp av minutiöst utplacerade färgade sandkorn. En ”mandala”. Den tar exceptionellt lång tid att göra och kräver obegripligt stor noggrannhet och tålamod. Och precis när mandalan är färdig, exakt när den uppnått perfektion efter oräkneliga timmars slit liggandes på knä petandes och borstandes och pillandes, så förstörs den. Sopas bort. Förintas.

Buddhistmunkarna betraktar detta som symbolik över alltings förgänglighet. Över hur det vackra finns till för sin egen skull, inte för vår skull. Hur vi inte är ägare av skönhet, bara tillfälliga ögonvittnen av den.

Eller nåt sånt. Jag läste inte jättenoga när min fru visade mig det här på Wikipedia precis. Men hon muttrade något om ”drama queen” och gav mig iPaden med den sidan framgooglad och sen gick hon och la sig.

Och jag säger för fan inte att jag likställer det buddhistmunkarna går igenom med en mandala och min Lego-lastbil. Men vår son sa ”här pappa, bygg en lastbil åt mig”. Och då byggde jag en lastbil. Och det var fan en fantastisk jävla lastbilsjävel, det ska ni ha klart för er. Den hade en liten hytt och navigationssystem och ett litet minikylskåp därinne och allting. De två Lego-lastbilsförarna som körde den (jag vill att de ska vara två, så att de har sällskap av varandra, jag antar att det är lite som när folk skaffar katter) fucking älskade den där lastbilen, jag säger det nu med en gång. Jag kallade den ”Rollin Thunder”. Lego-lastbilsförarna lyssnade mycket på Johnny Cash i den. Det var mer än en lastbil för oss tre. Det var en bro till äventyr. En frihetsmaskin. Den blev en del av oss, fattar ni?

Och jag jämför inte mig själv med buddhistmunkarna. Men Rollin Thunder tog sjukt lång tid att bygga. Typ tjugo minuter säkert.

Och sen kommer min son och tar den ena gubben och bitarna till minikylen och halva flaket för ”gubben ska gå och bada nu”.

Och det hjälper faktiskt mig lite om jag får lov att tänka mig att det var en religiös upplevelse.

Ränder som inte går ur

Det är väl eventuellt en lite lång historia. Men jag råkade spilla lite glass och öl på en tygsoffa. Och några olika sorters sås. Och lite vispgrädde. Det är komplicerat.

Men jag googlade hur som helst och på internet stod det att bästa sättet att ta bort en motsvarande fläck (det fanns ingen instruktion för exakt den här sortens fläck, men jag hittade ett foruminlägg gjort av en av allt att döma på alla sätt fryntlig kvinna från den amerikanska mellanvästern som handlade om fläckar gjorda av ”rödvin och marshmallows” och tänkte att det var nära nog) är att gnugga ordentligt med grönsåpa, låta ligga och dra lite, och sedan täcka alltihop med ett tjockt lager potatismjöl.

Det är möjligt att jag inte läste instruktionerna. Det är även möjligt att jag inte helt och hållet förstod dem.

Men hur som helst: Om någon i bloggens läsekrets vet hur man får bort potatismjölsfläckar från en tygsoffa så är detta en bra tid att berätta det. Min fru kommer hem om 20 minuter och det skulle vara tråkigt om jag måste skylla allt det här på vår son.

Igen.

Okej. Visst.

För lite drygt tre år sedan fick vi vårt första barn. Och redan då irriterade jag mig något alldeles infernaliskt på de här förbannade omlottbodiesarna. För er som inte har barn är det alltså ett pyttelitet klädesplagg som när det ska appliceras på en arg bebis fungerar lite som att försöka baka en pirog runt en levande kattunge. Jag står helt och hållet fast vid att omlottbodiesar är ett resultat av ondskefull lobbyverksamhet finansierad av tobaks- och knappindustrin, eftersom ingenting någonsin sedan jag slutade röka har fått mig att vilja göra det som varje jävla tillfälle som jag har tvingats leta upp de tre dussin knappar som är placerade in- och utvändigt på det här tygstycket. Jag säger inte att det är en konspiration. Jag säger bara att någon borde korsköra aktieinnehavarregistret i Marlboro och vem fan det nu är som tillverkar pyttesmå knappar nuförtiden. Jag vill bara klä på min unge här. Inte balsamera henne.

Och visst. Absolut. Okej.

Jag gick igenom allt det här för tre år sedan. Man kan kanske tycka att jag borde ha lärt mig. Man kan kanske tycka att jag åtminstone borde ha gett upp grejen med att ta hela diskussionen med barnklädesbutikspersonal om varför ingen gör någonting åt det här varje gång vi handlar kläder. Men Fredrik Backman is not a quitter. Så jag frågade idag om de verkligen inte under de senaste tre åren hade fått in någonting lättmanövrerat med kardborreband eller magneter eller vad fan som helst. Och jag står fast vid att det var en fullt berättigad fråga.

Men visst. Okej.

Jag kan kanske gå med på att jag eventuellt någon gång under de tre år som har gått kanske borde ha tagit mig tiden att fundera ut ett i sammanhanget mer socialt accepterat jämförelseobjekt än ”jag vill ha typ som såna där cowboychaps som Chippendaledansare har, som man bara river av, finns såna i babystorlek?”.

Men jag har haft mycket att tänka på de senaste tre åren.

Jag tänkte att de kanske skulle ha hunnit byta personal här.

Fool you once, shame on me. Fool you twice, shame on you.

Jo, alltså, nu när hela familjen ändå tillfälligt har gått in i den obligatoriska eftermiddagshibernationen som följer av att de sitter uppe hela nätterna och tittar på Bubble Guppies tänkte jag passa på att nämna (tjata) om att jag, under de stunder det senaste året eller så då G-, H- och J-tangenterna på min dator inte varit cementerade i varandra i sviterna av olika sorters stelnad kakglasyr, har skrivit färdigt min nästa bok. Eller nya bok. Eller vad det nu heter.

Den heter ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, och jag blev nyligen uppmärksammad av en inom medievärlden anställd individ på att den tydligen faller inom konceptet ”den svåra andra romanen”. Jag var vid tillfället inte införstådd med att det fanns ett sådant koncept, men den inom medievärlden anställda individen undrade till synes helt allvarligt hur jag handskades ”mentalt” med ”de höga förväntningarna från förlag och publik”. Vilket gjorde mig en aning beklämd, mentalt, eftersom jag om jag hade varit införstådd med att någon hade förväntningar på någonting jag gör över huvud taget nog hade ansträngt mig lite mer för att inte fylla den här nya/nästa boken med påhittade djur och sjuåriga huvudkaraktärer som drar skämt om en blind kille som går in i en bar. Och ett bord. Och ett par stolar.

Men, ja. Jag var på allvar inte riktigt förberedd på att någon faktiskt skulle ta mig på allvar. Så nu blev det så här. Det är alltså rätt många påhittade djur i den nästa/nya boken. Och rätt många mer eller mindre dysfunktionella sorters sagor. Och en del paintballgevär. Och eventuellt en oproportionerligt stor del av handlingen som är centrerad till olika sorters torktumlarludd. Om det är någon av er som har hunnit bygga upp förväntningar kring att jag skulle skriva något lite mer strukturerat och samhällsnyttigt än så vill jag alltså här och nu passa på att be om ursäkt. Till mitt försvar har jag vid ett flertal tillfällen här på bloggen återgett min frus uttalanden om att jag under inga som helst omständigheter bör lyssnas eller litas på.

Så, ja. Ni vet. Det är en rörig bok. Jag är en rätt rörig person.

Men om jag nu ska göra en lång historia en aning längre än vad som på något sätt kan anses rimligt så ville jag bara nämna att mitt förlag har lagt ut de första 20 sidorna av boken för provläsning här på internettet. Så om det nu är så att någon av er har det högst tveksamma omdömet att fundera på att köpa en bok med mitt namn på när den släpps i september, så kan ni ju läsa de där 20 sidorna först. Och om ni inte tycker att det motsvarar era förväntningar så kan ni köpa en lite ordentlig bok istället och så hör jag av mig när jag har skrivit något lite mindre fantasidjursorienterat. No hard feelings.

Här kan man läsa det inledande kapitlet och lite till, i så fall: http://media.bonnierforlagen.se/bladderex/?isbn=9789137140551

Om man efter detta faktiskt skulle vilja köpa boken går den att förhandsbeställa på till exempel Adlibris. Om man inte har något emot att någon har kladdat med bläckpenna i den först så tror jag man fortfarande kan beställa ett exemplar som jag har kladdat med bläckpenna i först. Tyvärr får man betala lika mycket för det som för ett vanligt exemplar, trots den uppenbara värdeminskningen, men som tröst hälsar några av mina allra bästa vänner att min förra bok fungerade utmärkt som såväl iPad-stöd som lasagneformsunderlägg. Man kan även bygga saker av dem. Om man har flera stycken. I så fall tycker jag att man ska prata med någon.

Ja. Det var bara det.

Nu börjar ”Cake Boss” på den här nya kanalen som jag inte visste att vi hade förrän jag var uppe och försöka få Xbox att somna inatt och letade efter den där kanalen som visar M*A*S*H på nätterna. Så nu måste jag gå.

Det är den mänskliga motsvarigheten till de där platserna där man kan vända sig åt vilket håll som helst och fortfarande ha rak motvind

Jag vet inte om ni någon gång har fått punktering på bilen. Men om ni får det så finns det ett skum som man kan spraya in i däcket, varpå däcket liksom blåser upp sig självt och går att köra vidare på. Tydligen fungerar denna princip, enligt en inom ämnet välbevandrad man som jag frågade i kön till biltvätten på Statoil en gång, ”eftersom skummet oupphörligen expanderar tills det upptar allt tillgängligt utrymme”.

Ja, det är väl egentligen inte speciellt viktig information utifall att ni inte väldigt ofta får punktering på bilen. Men om ni vid något tillfälle beslutar er för att gå med på att låta en treårig människa sova i er säng så kan det vara bra att veta att treåringar är gjorda av sånt där skum.

Jag förmodar att det även kan vara bra att veta i händelse av att treåringen ifråga får punktering.