Fredrik Backman's Blog, page 70

Frihandelsavtal

Den ena höll en glass och en påse russin i famnen, och en vit bil i sin lediga hand. Den andra höll en kaka och tre gosedjurshajar i famnen, och en röd helikopter i sin lediga hand.

De var överens om att det förelåg ett ömsesidigt intresse för den andres respektive val av färgglatt transportmedel. De var bara båda två extremt skeptiska till att den andre inte, under själva bytet, skulle försöka passa på att även roffa åt sig glassen/russinen/kakan/gosedjurshajarna.

Så de la sig till sist båda två ner på golvet, två meter isär och båda två fortfarande fastklamrande runt glass/russin/kaka/gosedjurshajar i respektive famn. Och som på en given signal liksom rullade de fram bilen och helikoptern halvvägs över den tomma ytan mellan sig. Sedan låg de där och stirrade misstänksamt på varandra, innan båda två studsade upp och rusade fram för att rycka åt sig helikoptern respektive bilen.

När de hade gjort det skallade de ihop, tappade russinen, trampade på kakan, smetade glass över gosedjurshajarna och rusade gråtandes åt varsitt håll. En snubblade över tröskeln och föll raklång på golvet. Den andre vände sig skadeglatt om för att bevittna detta och sprang därefter rakt in i en spegel.

Jag vet inte exakt hur det gick till när väst och öst skötte de där utväxlingarna av spioner vid Berlinmuren på 80-talet som man hör talas om sent på natten i dåligt ljussatta dokumentärfilmer på History Channel. Men om USA och Sovjet inte vid det laget hade listat ut en bättre fungerande strategi än de här två treåringarna som precis försökte skiten hemma hos oss så förefaller det faktiskt inte alls så märkligt att det kalla kriget höll på så förbaskat länge.

BMI up Scotty

Det har idag framkommit att min vän N, som jag delat kontor med i flera år och varit bekant med i åtminstone ytterligare ett, och jag är nästan exakt lika långa. Vi har aldrig riktigt reflekterat över det, men så är det tydligen. En naturlig följdfråga på detta är givetvis om vi då också väger lika mycket. Vilket vi faktiskt också, sjukt nog, gör. Om man när man säger ”lika mycket” räknar in en plusminusdifferens på 22 kilo. Eftersom det tydligen är så mycket mer jag väger. Ja, det låter ju förstås sjukt mycket om man bara hör det sådär rakt upp och ner, men då ska man vara medveten om att det ändå inte låter alls lika mycket som om jag hade sagt att jag alltså väger drygt 30 procent mer är min vän N. För det är då man börjar fatta omfattningen.

Lika lång. Plus en tredjedel horisontalt. När man till denna information lägger att vi trots allt inte har helt och hållet separerade hudtoner och hårfärger, även om min vän N trumfar med ljusare ögon och en överraskande tät skäggväxt, så slår det mig nu när jag sitter här att varje arbetsdag för min vän N måste vara lite som att sätta sig vid skrivbordet och betrakta sig själv iklädd fat suit på andra sidan skrivbordet. Eller, för all del, så är det kanske såhär det är för mig att varje dag titta på en mer estetiskt tilltalande och biologiskt ansiktshårsbenådad version av hur jag skulle se ut om jag hade fått Christian Bales roll i The Machinist. Jag tror helt enkelt att man skulle kunna illustrera den här 5:2-dieten på det allra mest grundläggande vis genom att när som helst stiga in här och peka på oss i tur och ordning och säga: ”Så, idén är alltså att du fem dagar i veckan äter som han där och två dagar i veckan äter som han där.”

Ja. Det är så långt jag har kommit.

Varuautomaten på vår kontorsvåning har slut på Snickers så det är möjligt att jag återkommer med en lite mer uttömmande analys angående detta när jag har fått mitt blodsocker under kontroll.

Hur sömnbristen som följer med ett nyfött barn påverkar mig. Lite mer exakt.

Imorse. Runt 07.30.

Jag: (Stirrar på ringande telefon på köksbordet) VAFAN!!!???

Fru: (Kommer springande med den där sortens panik i blicken som hon brukar ha tills hon inser att jag inte har tappat något av barnen i något) Vad skri…åh. Okej. Du har inte tappat någon av dem. Varför skriker du då?

Jag: (Tittar på telefonen på bordet. Tittar på telefonen som min fru håller i sin hand.) Är det där min telefon du har i handen?

Fru: Ja.

Jag: (Pekar, möjligen en smula oproportionerligt anklagande, på telefonen på bordet.) Och det här är din telefon?

Fru: Ja.

Jag: (Eventuellt lite onödigt konfrontativt) Vad fan håller du på med då? Försöker du ge mig en hjärtattack?

Fru: Vad snackar du om?

(Viss paus för eftertanke)

Jag: Alltså…vänta nu. Du ringde din telefon från min telefon alldeles nyss?

Fru: (Med en faktiskt inte helt och hållet rimlig höjd på sucken) Ja. Eftersom du alltid tar fel telefon när du går upp, så att jag aldrig vet var min är. Så jag tog din telefon från fönstret i sovrummet och ringde min för att få veta var du hade lagt den.

Jag: Ah. Det låter mer rimligt.

Fru: Vad…trodde du hade hänt här precis, Fredrik?

Jag: Men vafan du vet. Jag såg telefonen ringa. Och så var det jag som ringde.

Fru: Och då trodde du att du ringde dig själv?

Jag: Jag hann börja jobba på ett par parallella teorier…

Fru: (Börjar se skeptisk ut) Kommer det här bli som den där gången när du trodde att du hade fått mejl från dig själv och hade läst den där boken om parallella universum och du tappade greppet helt?

Jag: Jag trodde för fan inte att det var parallella universum! Jag pratade om tidsresor och jag sa att det hade ju varit sjukt flummigt om jag mejlade mig själv från framtiden!

Fru: (Ganska bestämt) Nu vill jag att du ger mig barnen.

Jag: (Möjligen en smula kränkt) Men vafan! Det var ju inte det att det var jag som ringde som förvirrade mig, det var att jag såg att det inte var min telefon som låg här!

Fru: (Tar ganska bestämt det minsta barnet ifrån mig) Kom här nu, älskling. Pappa tror att han ringer sig själv från framtiden nu igen.

Jag: Ja…alltså…vafan. Jag hann bli lite upprörd över att om jag nu ringde från framtiden så hade det väl fan varit artigt att ringa till mig själv först!

Fru: Ditt framtida jag kanske visste att ditt nutida jag aldrig vet var du har lagt din telefon.

(Lång paus för huvudvärk.)

Fru: Eller så var det mitt framtida jag som ringde ditt nutida jags telefon från ditt framtida jags telefon för att ditt framtida jag fortfarande inte har lärt sig att ta rätt telefon.

Jag: Alltså…är du allvarlig nu eller ironisk nu?

(Onödigt lång tystnad)

Fru:  (Skakar överdrivet sakta på huvudet)

Jag: Jag bara frågar!

Fru: Herregud.

Jag: Vafan…det är bara det här med sömnbristen…du vet att jag blir lite förvirrad…och du vet ju hur det var inatt när hon vaknade hela tiden…och så var hon vaken i tre timmar och sen somnade hon vid fem och sen vaknade han vid halv sex!

Fru: Du är medveten om att jag var där, va?

Jag: (Djupt skamset andetag) Jag vill inte låta egoistisk, älskling. Men om jag inte får sova snart så kommer jag börja gråta.

Fru: (Tar det ena barnet i famnen och det andra barnet i handen och lämnar köket) Jag vill inte låta egoistisk, älskling. Men om inte du får sova snart så kommer VI börja gråta. Gå och lägg dig.

Som hastigast

Jo, hörrni, ett kort men innerligt tack till er som befann er i Stockholm igår och beslutade er för att den bästa platsen att tillbringa en lördag då det var 27 grader varmt utomhus var att bege sig någonstans där det var 600 000 grader varmt inomhus. Tack till de treåriga tvillingarna som väntade hyfsat tålmodigt i kön så nån tjock skåning kunde få rita en tjock ponny i deras mormors bok, tack till den ganska bakfulle livsnjutaren i hatt som gick till Burger King efter signeringen och blev så exalterad över att milkshakemaskinen fungerade att han kom tillbaka med en mellan choklad till mig (den var utmärkt, tack!), tack till den tålmodiga unga kvinnan som blev avbruten när hon stod längst fram i kön av en aningen äldre man som ville ha svar på varför jag satt där och signerade böcker när han hade varit under intrycket att jag skulle föreläsa (exakt om vad jag skulle ha föreläst framgick inte exakt), tack till mor och dotter som gav mig en påse Gott & Blandat, tack till Mullehästens fan club, tack till bloggfika-Håkan och ni andra som dök upp med interna bloggskämt om helikoptrar och flodbilar. Och tack till er som bara dök upp och lät mig ta upp er tid.

Det var ett äventyr.

Och om det nu händelsevis finns någon inom en kastad stens radie från Akademibokhandeln på Odenplan som tyckte att en 27-gradig lördag kunde ägnas åt bättre saker än att köa för en kanelbulle och en skakigt ritad wors, men ändå av en eller annan anledning skulle vilja ha en signerad bok, så hade butiken tio signerade ex kvar när jag gick igår. Skulle man komma dit på jakt efter dem och de mot all hederlig sans och reson skulle vara slut kan man be butikschefen mejla mig, så kommer jag ner och kladdar i fler någon dag när min vän N vägrar äta lunch med mig för att jag har mina gröna shorts på mig.

Ja. Det kan finnas andra anledningar. Men det är oftast de gröna shortsen som gör att han inte vill äta lunch med mig.

Nu: Cashewnötter och kaffe.

Okej. Absolut.

Det är meningen att man ska kasta in tennisbollarna när man torkar täcket i torktumlaren. Inte när man tvättar täcket i tvättmaskinen.

Och det är absolut korrekt att jag glömde lägga in själva täcket.

Men om vi försöker se positivt på det här så är våra tennisbollar väldigt, väldigt rena nu.

Tillkännagivande

Det har kommit till min kännedom att jag, när jag för kännedom tillkännagav att jag skulle signera böcker på Akademibokhandeln på Odenplan i Stockholm imorgon, inte tillkännagav vilken tid jag tänkte börja.

Så: För det fåtal av er som inte bara råkar befinna er i Stockholm imorgon utan dessutom råkar sakna saker att ägna er lördag åt vill jag alltså nu tillkännage att jag tänkte börja klockan 12. Det kommer finnas kakor. Betrakta er tillkännagivna.

Det kommer även finnas kanelbullar. Jag lämnar inga garantier för hur länge.

 

Nytt barn. Gammal diskussion.

Fru: (Pekar på babyskyddet i bilen) Är det där…hamburgerdressing?

Jag: Det beror på.

Fru: Beror på vad?

(Tystnad)

Jag: Okej. Det beror inte på någonting. Jag försökte vinna tid.

Fru: Så det är hamburgerdressing?

Jag: Det kan vara det.

Fru: Vad kan det annars vara?

Jag: När åkte du i bilen senast?

Fru: Vad har det med saken att göra?

Jag: Jag måste gå igenom vad jag har ätit i bilen sedan dess för att kunna specificera vad det kan vara. Eller, du vet. Vad jag har ätit i närheten av bebisen. Det kan ju bero på det ena eller det andra.

Fru: Va?

Jag: Alltså, fan. Det var inte så jag menade. Jag mena…

Fru: (Faktiskt ganska oproportionerligt anklagande i tonen) Spillde du hamburgerdressing i babyskyddet medan du körde bil eller spillde du hamburgerdressing på babyn och satte henne i babyskyddet så att det kletade av sig!?

(Tystnad)

Jag: Jag vet att vi hade den här diskussionen angående första barnet men jag minns tyvärr inte vilket av svarsalternativen som är minst fel.

Fru: (Vänder sig om med barnen och går) Vi tar en taxi.

Jag: Barnet! Det är värre att spilla på barnet! JAG VET FÖR FAN ATT DET ÄR VÄRRE ATT SPILLA PÅ BARNET!

Till mitt försvar

Det började faktiskt med de allra bästa intentionerna.

Jag skulle borsta hans tänder.

Han ville inte.

Så jag tänkte att jag skulle vara pedagogisk. Så jag sa att det bodde en drake i hans mun som vi var tvungna att jaga bort med tandborsten. Och då frågade han vad för sorts drake. Och då visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Så jag sa ”kakdraken”. Och sen tittade vi väldigt, väldigt länge på varandra.

Och visst. Absolut. Jag förstår att det är lite stökigt i köket nu.

Men jag tycker att man måste försöka förstå hela händelsekedjan innan man börjar dra förhastade slutsatser.

De diplomatiska efterverkningarna

Jo. Det skulle ju förstås ha bloggats här igår. Det är ju lite det en blogg är till för. Tyvärr besökte USA:s president Sverige, varpå polisen silvertejpade hela Stockholms innerstad som om det var inledningen på den där filmen med den sjuka apan. Och min fru är föräldraledig.

Lägger man ihop den informationen behöver man förhoppningsvis inte vara en frånskild lätt alkoholiserad manlig poliskommissarie med stort intresse för opera och kvinnor med komplicerade frisyrer för att förstå att jag inte kunde komma in till mitt kontor för att uppdatera bloggen. Jag var tvungen att jobba hemifrån. Och eftersom min fru tidigt under förmiddagen frågade mig exakt vad det här ”jobbet” kunde tänkas bestå av, och jag tyvärr hade underlåtit att förbereda en godtagbar förklaring, så beslutades det att vi istället skulle åka till Ikea. För Obama var tydligen inte i närheten av Ikea.

Så tack så jävla mycket för det, mister president. Bogsera bort varenda biljävel på hela jävla Valhallavägen det går tydligen bra men att du ska ta med sig Secret Service och gå runt och humma lite uppskattande medan en tjej i gul pikétröja visa dig Malmbyråer en halvtimme så att de får spärra av E18 det är tydligen för mycket begärt.

Hur som helst: Imorgon hoppas jag att jag ska kunna ta mig in till kontoret igen. Jag har inte ens hunnit se nya avsnittet av Suits än. Om jag ska behöva vara hemma fler dagar än så här kommer jag fan aldrig ha tid att göra saker som inte är mitt jobb.

Jag försöker bara bidra med värdefull erfarenhet här.

Fru: Så hur har det gått med inskolningen då?

God vän som precis har börjat skola in sin dotter på förskolan: Jo, jo, det har gått bra. Nu ska hon vara där utan mig idag, så får vi se hur det går. Men ja, du vet, det är ju så himla nervöst nu att lämna henne där och gå iväg. Man oroar sig ju för allt, att hon ska slå sig eller vad som helst. Hon känns ju så liten fortfarande.

Fru: Det kommer gå jättebra. Oroa dig inte.

God vän som precis har börjat skola in sin dotter på förskolan: (Nickar uppmuntrande åt sig själv) Jo, det är klart. Och det är ju spännande också! Alltså är det inte fantastiskt hur snabbt barnen utvecklar egna personligheter? *Namn på dotter* har bara gått på förskolan så här kort tid och man kan liksom redan se hur alla barnen liksom har tagit sin roll i gruppen. Ett barn är det roliga som får de andra att skratta, ett är det som alltid hittar på lekar, ett är liksom ensamvargen och ett annat är den där snälla kompisen som alltid är glad…det är så tydligt redan när de är så små.

(Tystnad)

God vän: (Efter viss eftertanke) Ja, det är förstås jobbigt också, för man ser ju verkligen redan hur några barn har hamnat fel i gruppdynamiken. Hur en har blivit den där som alltid hamnar i bråk, och hur en annan har blivit den där som alltid får skulden när något har hänt. Förstår ni hur jag menar?

(Tystnad)

Jag: Finns det något ryskt barn med lila hår som liksom sköter köket och som alla är rädda för eftersom hon förmodligen har åkt dit för mord?

(Aningen längre tystnad)

Jag: (Harklar mig) Jag har kollat rätt mycket på ”Orange is the new black”. Har du sett det?

God vän: Va? Nej.

Jag: Det är en tv-serie om ett kvinnofängelse. Det är lite samma gruppdynamik och uppsättning karaktärer som du beskriver. Fast det finns en religiös fanatiker som gör en kniv av en tandborste och ett rakblad oc…

Fru: Fredrik!

(Tystnad)

Jag: Sorry. Spoiler. Ingen dör eller så alltså. De blir bar…

God vän: (Med vissa ryckningar i ögonbrynen) Vad är klockan?

Jag: (Väldigt odramatiskt) Alltså, okej, du kommer vara mer avslappnad med såna här skämt när hon har gått på förskolan lite längre. Men jag fattar att det här var lite för tidi…

God vän: (Väldigt oodramatiskt) VAD ÄR KLOCKAN SA JAG!!!

Fru: (Lugnt och tröstande) Den är tolv. Oroa dig inte, de sover nu, om något hade hänt så hade de ringt. Och herregud, bry dig inte om Fredrik, han har bara inte så mycket att göra på dagarna. Du skulle ha varit här när han skulle gå på inskolningen med vår son efter att ha sett de tre första säsongerna av Heroes i ett sträck. DET var ett problem…

Jag: Du! Börja inte ens med Heroes! Ska jag berätta om den där ungen som trillade från lekstugetaket första dagen och bara hoppade rakt upp igen som om ingenting har hänt?

God vän: (Till min fru) TRILLADE FRÅ…

Fru: (Till mig) Det ska du i-n-t-e!