Fredrik Backman's Blog, page 69

Blogg om blogg i andra bloggar

Jo, hej igen, jag tänkte bara säga att om ni får slut på annat internet att läsa på under dagen så har den här bloggen inte helt olikt ogräs i ett annars prydligt trädgårdsland trängt sig in bland andras virtuella bohag de senaste dagarna. Först på Bokboxen, där försäljningsgeneralen på Bokia Löddeköpinge (där jag, inte ett dugg orelaterat, signerar böcker nu på lördag klockan 12.30 om man är i närheten och vill komma förbi och tjata lite) låtit mig skriva en ganska lång text om förolämpningar. Det började med ordet ”smarthuvud” och spårade väl sedan eventuellt ur en eller två smulor.

Dessutom har Boktipset (som normalt sett är en sajt där människor håller sig till att prata om kvalitetslitteratur, men som just den här gången gjorde ett undantag) ställt några frågor som jag har svarat på. Eller de har åtminstone ställt frågor, jag har eventuellt svarat på andra frågor, men jag har försökt att hålla mig till saken så gott jag har kunnat. Man kan vinna min nya bok också. Eller råka ut för den. Lite beroende på personlig inställning till mina böcker.

Ja. Det var bara det.

Om någon av er får syn på min och kontorskollega N någonstans i världen de närmaste 20 minuterna så får ni gärna gå fram och säga till honom att Fredrik vill äta lunch nu.

Kanske mer nackskott, om man ska vara petig.

Visst.

När de frågade ”hur är läget?” och jag svarade ”jag har nackspärr” och de frågade ”har du gjort något speciellt?”. Då hade jag bara kunnat svara ”äh, ni vet, säkert bara sovit lite snett eller nåt”. Det hade jag. Det hade varit enklare. Men nu är jag ju en ärlig och uppriktig person så jag började förklara att jag var uppe med min nyfödda dotter imorse och det enda sättet att få henne att somna om är att ha henne i knät på en stor kudde och gunga henne oavbrutet fram och tillbaka. Och det är sjukt långtråkigt. Man kan bli sittande där i timmar. Och klockan var typ 04.30, så för att jag inte själv skulle somna och tappa henne (bebisar funkar visserligen i teorin lite som det där tricket med att hålla nycklar i handen för att du ska vakna direkt om du somnar, men nycklar är inte alls lika långsinta) satt jag i köket och netflixade Underworld med hörlurar i öronen.

Problemet var bara att för att kunna göra det var jag tvungen att dra själva hörlurssladden över själva bebisen, och jag hade för att göra en lång historia åtminstone marginellt mindre lång helt enkelt inte kalkylerat med gripreflexen.

Och när Charlton Heston stod på det där NRA-mötet i det där Youtubeklippet och skrek att regeringen kunde komma och slita hans gevär ur hans ”kalla döda händer”, då borde han fan istället ha skrikit ”ur ett par mjuka fluffiga små rosa bebishänder”, för det hade varit oändligt mycket mer illustrativt. För de släpper fan inte ett skit, de där små rackarna. Och mina lurar satt jättetajt. Och det var mitt i det bästa i filmen när hela fajten liksom börjar mellan vampyrerna och varulvarna, och jag ville inte väcka min dotter för det tog helt SJUKT lång tid att få henne att somna från första början och jag hade verkligen investerat seriös gungtid i det projektet, så jag satt liksom lutad framåt med huvudet på sidan på kudden bredvid henne i mitt eget knä medan hon fortfarande höll svinhårt i sladden och så satt jag så och kollade på resten av filmen på laptopen uppe på bordet.

Och nu har jag nackspärr.

Jag tänker antingen sluta förklara såna här saker för folk eller så tänker jag sluta ha morgonmöten med folk som inte har barn.

Något av det.

Handlingskraft

Jag: Jag behöver sån där skyddsplast som man sätter på displayen på iPhonen, tack.

Försäljare: Okej, vilken sort?

Jag: Finns det flera sorter?

Försäljare: Vilken prisklass hade du tänkt dig?

Jag: Finns det flera prisklasser?

Försäljare: (Lägger fram kartong på disken) Det här är den överlägset mest populära. Nästan alla köper den.

Jag: Är den i den dyraste prisklassen?

Försäljare: Nej, nej, verkligen inte. Det här är en av de billigaste.

Jag: Men det finns en dyrare som är bättre?

Försäljare: Det finns flera som är dyrare, men den här är väldigt bra. Jag har den själv.

Jag: Får jag titta på den som är dyrare?

Min fru: (Efter suck av genomsnittlig längd) Snälla Fredrik, det är en bit plast, du kommer inte kunna avgöra om den är bättre eller sämre. Bara ta den bill…

Försäljare: (Lägger fram större kartong på disken) Den här är alltså avsevärt dyrare, men jag tycker verklig…

Jag: Den här har en större kartong.

Försäljare: Ja.

Jag: (Med min ganska insatta ton) Det känns mer stabilt.

Min fru: (Något osammanhängande mummel om ”en bit plast” som jag inte riktigt minns såhär i efterhand)

Försäljare: Alltså, de fyller exakt samma funktion, den som är billigare är en nyare och mer uppdaterad version, så egentli…

Jag: Har du sett vad det står här?

Försäljare: Förlåt?

Jag: (Pekar på dyr kartong) Det står ”Developed for military use! Created by the U.S Army to protect helicopter rotor blades”.

Min fru: (Något om att hon inte orkar, jag minns inte exakt)

Försäljare: Okej.

Jag: Det är kanske därför den är dyrare.

Försäljare: Alltså, om du vill ha den så tänker jag inte stoppa dig. Jag säger bara att den billig…

Jag: Är den billiga plasten utvecklad av amerikanska armén?

Min fru: (Börjar titta på klockan och massera tinningarna, inte nödvändigtvis i den ordningen) Bara. Ta. Någon. Av. Dem.

Jag: (Till min fru) Det är du som brukar tjata om att du vill ta helikoptercertifikat ifall det blir en zombieapokalyps!

Min fru: (Lite onödigt otålig i tonen) Så om det blir zombieapokalyps så tänker du slåss mot zombiesarna med en bit plast?

(Kortare paus för eftertanke)

Jag: Det är själva principen som räknas.

Min fru: (Efter ett lite för djupt andetag) Fredrik, lyssna på mig nu, det är en bit plas…

Jag: Det är kanske DU som borde lyssna på MIG!!!

(Längre paus för eftertanke. Utbyte av ögonkontakt med min fru.)

Jag: Okej. Det är kanske jag som borde lyssna på dig.

(Medellång paus för eftertanke)

Jag: Men ändå.

Försäljare: Så…vilken…

(Tystnad. Vanliga sorten.)

Jag: Jag vill fan fortfarande ha den som de bygger helikoptrar av.

Försäljare: Alltså, det står ju inte exakt att de b-y-g-g-e-r helikop…

Min fru: (Något som jag inte helt och hållet kan återge eftersom jag inte helt och hållet var uppmärksam men som lät rätt mycket ungefär som ”den förbannade zombieapokalypsen får gärna komma NU”)

Material world

Säga vad man vill om treåringar, men man kan ganska snabbt sortera ut vilka personer i ett rum som är eller har varit föräldrar till en när ”ja, vi gjorde en mantel” kan anses vara ett fullt rimligt svar på frågan ”är hushållspappret slut?”.

Äta eller…ja. Vad nu alternativet skulle vara.

Jo, strax efter förskolelämningen igår åkte jag till Oslo för att göra vad det nu är man gör i Oslo. Det visade sig i mitt fall att man inte gör så jättemycket i Oslo mer än att prata med folk och dricka norsk öl och gå fram och tillbaka mellan bokförlaget och hotellet och försöka se ut som att man inte alls inte vet vart i helvete man är på väg. (Det var kullersten på flera av gatorna och det rubbar mitt lokalsinne som såna där magnetiska öknar fuckar upp kompasser, inte alls olikt sättet som man oavsett hur länge man stannar på BB a-l-l-t-i-d svänger åt fel håll när man går ut från rummet och antingen ska gå genom korridoren till matsalen eller gå åt andra hållet till hissen så att man kan åka ner kiosken, eftersom hela BB är en jävla magnetöken oavsett vad min fru försöker kalla mig.)

Det var i alla fall väldigt trevligt, även om det inte blev någon signering efteråt den här gången eftersom jag tydligen helt på eget bevåg hade hittat på att jag skulle ha det. (OM någon i Norge igår kväll mot all rimlig förmodan gick runt efter scenintervjun och letade efter mig av signeringsrelaterade skäl utan framgång trots att jag väger 22 kilo mer än min vän N så går det fint att mejla mig på adressen här till höger, så ska jag försöka lösa det.) Istället tillbringade jag väldigt mycket tid på olika norska restauranger, och en praktisk grej med det är att det bor ungefär 50 000 svenskar i Oslo varav åtminstone hälften verkar jobba som serveringspersonal på stadens restauranger. Vilket är väldigt bekvämt när man är där som svensk turist eftersom man kan låtsas att man bara är på en restaurang i Sverige med helt sjukt felstavade menyer.

Jag hade, för extra bekvämlighets skull, sällskap till Norge av min agent. Eftersom jag har skaffat en agent. Eller om det nu är han som är skaffat mig, det är väl inte helt klarlagt. Hur som helst är det många som frågar mig sedan jag beslutade att jag behövde en agent varför man egentligen behöver en agent. Och då kan jag tala om för er att det är jag egentligen fortfarande inte helt och hållet säker på. Men min agent och jag började hur som helst dagen med att äta en stadig lunch på Arlanda vid klockan tolv, vid klockan tre åt vi en ny ganska stadig lunch inklusive en norsk öl tillsammans med det norska förlaget, vid klockan sju började min agent bli lite sugen på något litet något igen varpå vi åt något litet något och drack en lite mindre norsk öl, varpå jag satt på en scen och svarade på frågor på olika saker som jag kanske eller kanske inte begrep en liten stund, varpå min agent var lite hungrig igen. Så då åt vi middag. Det sista vi åt var en lasagnebit stor som en VHS-spelare, ackompanjerad av två norska öl av normalhöjd, på en pastarestaurang vid 23-tiden inatt. Klockan 05.30 imorse, när vi checkade ut för att åka till flygplatsen, skällde min agent ut hotellpersonalen så att det sjöng i väggarna för att de inte började frukostserveringen förrän klockan 8 på helgerna.

Jag vet inte om det är det primärt tilltänkta användningsområdet för en agent.

Men jag tycker inte att det skadar.

Ghost of christmases to come

Jag:  (Kommer gående utanför vårt hus, på väg hem från förskolelämning imorse, puttandes en tom barnvagn)

Granne som jag inte har sett förut:  (Gör exakt samma sak, fast med sjukt mycket större vagn)

Jag: (Försöker inleda kallprat utanför porten) Jaha ja, tid att lämna barnen?

Granne som jag inte har sett förut: (Stannar en bit från porten. Ser aningen mer kall än prat ut) Mmm. Fast…jag har precis lämnat dem.

Jag: (Gör menande gest mot våra tomma barnvagnar) Exakt! Det jag menade!

Granne som jag inte har sett förut: (Ser ganska trött ut) Mmm.

Jag: (Vill av lite oklar anledning inte gå därifrån nu när jag känner att jag liksom ligger lite på minus, så för att allt inte ska bli konstigt beslutar jag mig för att fortsätta prata, vilket erfarenheten visserligen borde ha lärt mig vid det här laget undantagslöst är en dålig idé) Såatte…ungar alltså! Jobbiga, va? Det här rännandet till och från förskolan med en unge håller på att ta knäcken på mig, tänk sen när man har TVÅ som ska dit!

Granne:  (Nickar ganska sammanbitet, vilket jag eventuellt borde ha sett som ett bra tillfälle att avsluta konversationen)

Jag: (Med den sociala fingertoppskänslan av någon med en vante i munnen) Ja fy fan! Imorse vettu, så fick min treåring nån jävla synapskortslutning, så…eller vafan…har du hört talas om Capgras syndrom?

Granne:  (Skakar på huvudet, håller ganska hårt i handtaget på vagnen)

Jag: Nämen alltså det är när någon tror att någon de älskar har blivit kidnappade och ersatta med en kopia, för att blåsa dem!

Granne:  (Ger ingen direkt respons, mer än att han ser ut lite som om han är rätt säker på att jag uttalar ”Capgras” fel)

Jag: (Tolkar, tydligen, detta som en invit att berätta mycket, mycket mer om detta) Okej, det hade varit roligare om du hade vetat vad det är, men det var typ det som drabbade min unge imorse. Så han trodde att hans gosedjurshund hade blivit ersatt av en kopia. Det blev ett JÄVLA liv alltså!

Granne: (Ger intrycket av att hans själs knogar börjar vitna) Okej.

(Tystnad)

Jag: (Inser att det här inte var ett jättebra första intryck för en ny granne, men känner ändå att det kommer bli mer ansträngt om vi bara lämnar det så här mitt i en historia med värsta cliffhangern, och beslutar mig, tydligen, därför för att den bästa vägen framåt är framåt) Så det slutade med att jag fick lämna honom utanför soprummet och springa in där med vovven och låtsas hamna i slagsmål med några osynliga kidnappare och sen skita ner vovven lite i gruset på golvet och sen springa ut och skrika ”JAG TOG TILLBAKA HONOM!”.

(Tystnad)

Jag: Alltså…jag hade dörren på glänt. Jag lämnade inte ett treårigt barn ensamt ute på gatan. Jag…såg honom hela tiden. Inte så att han kunde ha blivit kidnappad av nån i en vit skåpbil eller så.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig, eventuellt lite för högljutt) Det hade ju varit jävligt ironiskt, visserligen.

(Ganska ansträngd tystnad)

Jag: Såatte…kul historia. Bara.

(Tystnad av den sorten som liksom högt och ljudligt kippar efter luft)

Jag: Vi har ju två barn nu, vettu. Det är ett jävla slit, alltså…

Granne: (Kisar mot mig, nickar sakta) Vad sa du att syndromet hette?

Jag: ”Capgras”. När man tror att någon man älskar har blivit kidnappad och ersatt av en kopi…

Granne: (Ser nyfiken ut, men inte helt och hållet på det bra sättet) Och när trodde din son att det här hade hänt?

Jag: Imorse. Vid klockan åtta.

Granne: (Nickar sakta) Det låter logiskt.

Jag: Va?

Granne: (Ser allvarlig ut, inte helt och hållet på det bra sättet) Det är vid den tiden på morgonen jag brukar känna att mitt liv har blivit stulet och ersatt av någon annans.

(Rätt obekväm tystnad, om jag ska vara ärlig.)

Jag: (Tittar på den Land Cruiser-stora vagnen. Tittar på grannen.) Hur många barn har du?

Granne: (Med en lite för lång suck för att allt ska kännas helt okej.) Fem.

Jag: Åh fan.

Granne: (Blinkar inte på en lite för lång stund) Vi hade bestämt att aldrig skaffa fler än två. Sen blev det en till ändå. Och sen blev hon gravid lite oväntat igen året efter det. Och så var det tvillingar.

Jag: (Med mitt allra mest empatiska sorts ”ah”) Ah.

Granne: (Stirrar på mig) ”Capgras”, hette det så?

Jag: (Upplever den distinkta övertygelsen att det plötsligt börjat klia extremt mycket på min hals) Har ni…nyss flyttat in här i kvarteret eller?

Granne: (Mycket, mycket allvarligt) Vi bor inte här.

(Lite odefinierbar tystnad)

Inte granne: (Tonlöst) Jag är bara ute och går.

(Den sortens tystnad som uppstår när jag inte är riktigt säker på om han med ”ute och går” menar ”tar en promenad” eller ”eftersom jag har lämnat mitt gamla liv bakom mig”)

Jag: (Får behärska mig extremt mycket för att inte fråga ”du har inte mördat din familj va?”) Så…dina barn är på…förskolan, just nu, eller?

Inte granne: (Nickar sammanbitet) Men jag ska snart hämta dem. Snart. På två olika skolor och två olika dagis. (Tittar på sin klocka som om han är mycket besviken på den) Snart…

Jag: Mmm. Jag vet hur det är.

Inte granne: (Ser faktiskt ganska anklagande ut, om jag ska vara helt ärlig) Hur många barn har du, sa du?

Jag: Tv…å.

Inte granne:  (Skakar väldigt, väldigt, väldigt sakta på huvudet)

Jag: (Hostar)  Jag…måste dra nu.

Inte granne: (Nickar mot huset jag bor i) Bor du här?

(Tystnad)

Jag: (Tittar på huset jag bor i, kliar mig på halsen) Nej.

Inte granne: (Med ganska intensiv blick) ”Capgras”. Var det så det hette?

Jag: (Redan tjugo meter därifrån, utan att helt exakt veta vart jag är på väg) EXAKT!

Wäääy out west (men låt inte rubriken lura er, det är mest reklam det här)

Några olika grejer, i varierande omfång och relevans:

1. Om man bor i Oslo och inte har något särskilt för sig imorgon så kommer jag till Oslo bokfestival och…ja, vad det nu är man gör där. Pratar med någon i en mikrofon, tror jag. Ritar ponnys i folks böcker. Det vanliga. Om man bor i Oslo men är svensk kan det dock vara på sin plats att bli informerad om redan nu att det förmodligen inte finns några svenskspråkiga böcker till försäljning, och bor man i Oslo och är norsk (jag dömer ingen) så vill jag påtala att jag gärna signerar norska böcker men samtidigt förvarna om att jag bara kan rita svenska ponnys eftersom jag inte vet hur norska ponnys ser ut och högst ogärna vill förolämpa någon genom att chansa. Vid 19.30-rycket ska jag hur som helst vara någonstans på festivalen. Jag vet inte exakt var. Men vi hittar säkert varandra.

2. Om man bor var som helst och inte har något särskilt för sig nu ikväll så är det välkända gamla konceptet ”Bloggfika” fortfarande up and running även om vi inte har pratat om det så värst mycket här på bloggen på ett tag. I all enkelhet är det en chatt där människor vars enda gemensamma utgångspunkt från början var att de hade det tveksamma omdömet att läsa den här bloggen träffas och pratar om i stort sett allt annat än den här bloggen varje torsdagskväll. Det är trevligt. Alla är välkomna. Och det är på alla sätt valfritt att tycka om den här bloggen.

3. Om man VERKLIGEN inte har något särskilt för sig, vid ungefär vilken tid som helst, kan man alldeles oavsett geografisk position läsa en intervju med mig om…ja, vad det nu är man intervjuar mig om, på den i övrigt på alla sätt sympatiska bloggen Popkultur.nu

Det var allt.

Ledsen att jag trängde mig på.

Kort klargörande

Den teknikjournalist som på fullt allvar inte förstår den ”praktiska nyttan” av att ett av världens ledande teknikföretag nyligen presenterade en mobiltelefon som använder en fingeravtrycksläsare som knapplås, utan beskriver det som en ”mest en kul grej”, behöver fan tillbringa tio minuter i samma lägenhet som ett treårigt barn.

Andra produkter som jag intensivt önskar samma funktion på är mikrovågsugnar, volymknapparna på tv-fjärrkontroller samt badrumsdörrar.

Det var bara det.

Infantila bränslen

Jag säger inte att jag är någon expert. Jag fattar ju att det här sjukt komplicerade grejer. Att det behövs ingenjörer och folk som räknar och skit.

Men idag regnade det i Solna. Så när jag kom till förskolan stod det två dussin par sjöblöta sneakers i storlek 25 i hallen där. Och alla barnen hade beslutat sig för att vara i det lilla av de två samlingsrummen, för att leka sjörövare. De hade varit där ett par timmar. De hade sprungit runt oavbrutet. Det var en upplevelse som fick minnet av upplevelsen då jag för första gången steg ut från Bangkoks flygplats ut i själva Bangkok mitt på dagen att kännas som något som borde ha fått mig att ta på mig en tröja och börja fundera på att ringa och boka tid för byte till vinterdäck. Det var inte luft inne i det där rummet längre, det var den där dimman som Tom Cruise slog ihjäl den där snubben i rustning i Den siste samurajen i. Insidan av fönstren såg ut som om någon hade kört hela jävla förskoleavdelningen genom en Sodastream. Det finns fan tjocka män från Finland som hade lämnat granriset vid entrén och gått och hämta en Zingo om de hade stigit in i den där värmen.

Så jag säger alltså inte att jag är någon expert. Jag fattar ju att man behöver jävligt avancerad kemisk eller fysisk eller biologisk eller vad det nu är för utbildning man behöver för att fatta sånt här.

Jag säger bara att om vi öppnar en jävligt, jävligt, jävligt stor förskola i de där lokalerna i Barsebäck som ingen använder längre.

Låter dem titta på Jake & Piraterna hela jävla dagen.

Och kastar in 10-15 kilo socker.

Ingenjörerna måste fan kunna göra något med det.

Fråga. Svar.

Angående vårt tunga avslöjande under gårdagen om att jag, trots närmast identisk längd, väger 22 kilo mer än min vän och kontorskollega N så träffade vi idag en gemensam vän som efter att grundligt ha synat oss båda uppifrån och ner kommenterade just detta med att fråga min vän N: ”Exakt vad tror du att du skulle behöva käka för att gå upp till Fredriks vikt?”

Min vän N stod tyst för ett ögonblick. Nickade sedan lugnt och sakligt och svarade ”en skivstång och en liten hantel”.

Sedan gick vi till Texas Longhorn.