Fredrik Backman's Blog, page 65
October 11, 2013
Jag skiter i vad hon säger
”Jag måste stanna hemma så att jag inte tappar mer hår” är en alldeles utmärkt anledning till att inte behöva följa med till Ikea.
October 10, 2013
Och det här är faktiskt bara taskigt
Jag rekommenderar Café att HÅLLA KÄFT LITE OCH VISA LITE JÄVLA SYMPATI DET ÄR VAD FAN JAG REKOMMENDERAR!
Och här är en bildsökning på ”Yordan Letchkov” som läsaren Alexandra mejlade mig efter förrförra inlägget. Visst, visst, man får scrolla en bit ner…
MEN DET ÄR LIKSOM ÄNDÅ LITE SVÅRT ATT INTE TA DET LITE PERSONLIGT ÄNDÅ!
It’s your hair running away from your face
Jag: (Pekar på mitt huvud, eventuellt en smula upprörd) Har du sett det här?
Fru: (Håller i något, eventuellt ett av barnen) Jag är lite upptagen här, Fredrik.
Jag: Men kolla då!
Fru: (Upptagen med vad det nu är hon gör, ger dem mat eller vad det nu är) Men snälla Fredrik…
Jag: (Såhär i efterhand möjligen inte helt i proportionerligt tonläge) JAG TAPPAR HÅR!
Fru: Det är väl inget att skrika om?
Jag: DET ÄR DET VÄL!?
Fru: (Börjar göra något annat, vad det nu är) Mmm. Okej. Men kan vi prata om det här sen?
Jag: Vadå sen? Jag tappar hår n-u! Kolla här! Jag håller för fan på att få en omvänd Yordan Letchkov!
Fru: Va?
Jag: Jag tappar liksom hår här mitt på skallen, precis ovanför pannan, i en fläck. Som Letchkov-tofsen, fast omvänt!
Fru: (Med tonen som om hon inte vet vad det är) Vad är det?
Jag: (Pratar långsamt och jättetydligt) Som Letchkov hade i VM -94.
Fru: (Med ett kroppsspråk som faktiskt skulle kunna missuppfattas som att hon inte är intresserad) Vem är det?
Jag: (Extremt pedagogiskt) Bulgariska landslaget. VM -94. (Pekar extremt pedagogiskt på mitt huvud) Han med tofsen.
(Tystnad strax över medellängd)
Fru: VM i vad?
Jag: (Med en ängels tålamod, helt objektivt) I fotboll. VM -94. Bulgarien mötte Sverige, och en av bulgarerna var liksom skallig men han hade liksom en tofs här mitt på huvudet och…vafan…gå och bildgoogla ”Yordan Letchkov” så kan jag berätta färdigt det här efteråt.
Fru: Så du är rädd att du ska få en tofs?
Jag: Nej! Raka motsatsen!
Fru: Du är rädd att du inte ska få en tofs?
Jag: (Pekar med hela handen, på det absolut vänligaste och mest respektfulla sättet man kan göra det) Nu går du och bildgooglar ”Letchkov” så att du fattar det här!
Fru: (Suckar helt i onödan) Jag har inte tid med det här Fredrik…
Jag: (Såhär i efterhand möjligen, möjligen en aning för mycket i samma tonläge som när Prins John i tecknade Robin Hood skriker ”allt mitt guld”) JAG TAPPAR ALLT MITT HÅR!
Fru: (Börjar lämna rummet, eventuellt tillsammans med båda barnen, jag är nästan säker på att hon hade med sig åtminstone ett) Om jag ska behöva lyssna på hela din historia om nån kille med hästsvans så kommer jag också börja tappa hår…
Jag: Tofs! Inte hästsvans. TOFS! Och jag tappar ju allt hår dä…det är tvärto…för i helvete människa du måste för fan veta vem LETCHKOV är!!!
October 9, 2013
Om det verkligen var det djuret som såg bäst i djungeln så hade det inte klätt sig i randigt
Jag har börjat se rätt dåligt de senaste åren. Inte alls så extremt dåligt som min fru hävdar, men bara så dåligt att jag då och då började gå lite närmare olika skyltar när vi var ute och gick för att kunna läsa dem. Så min fru tvingade mig att gå till en optiker. Och jag förklarade vänligt men bestämt att eftersom jag är extremt tankspridd är det matematiskt säkerställt att ett besök hos en optiker bara skull vara ett enda stort slöseri med tid för mig.
Min fru begrep givetvis inte det, eftersom hon inte alls är särskilt tankspridd, så hon tvingade dit mig ändå. Och när optikern hade talat om att jag behövde glasögon och vi kom ut därifrån frågade min fru om jag inte såg bättre nu. Och det sa jag att jo, självklart gjorde jag ju det. ”Det var ju det jag sa! Då var det ju inget slöseri med tid!” sa min fru.
Och nu ägnar jag ungefär fyra timmar varje dag åt leta efter de jävla glasögonen så att jag ska kunna läsa skyltar.
Jag hade sparat all den tiden om jag bara hade fått fortsätta gå lite närmare.
Jag hatar när de är i den här åldern
Så jag pratade med två treåringar. Jag vet inte exakt hur vi kom in på det, eftersom diskussioner med barn ungefär 85 procent av tiden som bekant är som att prata med Lassie (”har båten drivit ut till havs? Har Timmy ramlat ner i brunnen igen? SVARA HUNDJÄVEL!) men någonstans började hur som helst en av dem berätta om en tecknad film han hade sett där någon var väldigt rik.
”Jag ska bli jätterik” sa den första treåringen. ”Jag med” sa den andra treåringen. Så jag skulle vara den där engagerade föräldern som engagerar sig och sånt skit, så jag började fråga ”hur blir man rik då?”
Treåringarna tittade på varandra som om jag var ganska dum i huvudet. Sen tittade de på mig som treåringar gör när de tycker att man är ganska dum i huvudet men inte vill att man helt och hållet ska förstå det eftersom de är beroende av en för att låsa upp dörrar och ta ner kakorna ur det övre skåpet.
”Man måste köpa pengar”, förklarade den första treåringen med illa dold nedlåtenhet till mig. ”Så gör man”, fyllde den andra treåringen i.
Nu har jag tänkt på det i tre dagar och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det här betyder att de är otroligt korkade eller helt sjukt obehagligt smarta.
October 8, 2013
Ja. Jo. Absolut. Jag håller med dig.
Men jag känner bara att vi som föräldrar måste lära oss att ta det bra med det dåliga ibland, det är allt jag säger.
Det är bra att han är så kreativ och nyfiken och uppfinningsrik att han listade ut att det endast krävs mycket små modifieringar för att babysittern ska kunna användas som katapult.
Det är dåligt att han nu eventuellt har byggt en dödsfälla åt sin lillasyster.
En bra grej från kommentarsfältet
Går utmärkt att lägga till fler initiativ, för den som så önskar.
October 7, 2013
En annan grej
Det är rätt svårt att veta var man ska börja ibland.
Folk ger mig betalt för att berätta historier nuförtiden. Vi kanske kan börja där. Det är ju på alla sätt orimligt. En obegriplig ynnest och ett oförtjänt privilegium. Jag hoppas att ni vet att jag vet det, och jag hoppas att ni vet att jag bara kommer få göra det här så länge ni låter mig hållas.
Så det är faktiskt mest ert fel.
De allra flesta dagar är ju den här bloggen, som såväl den tillfällige som återkommande besökaren oundvikligen lär ha lagt märke till, mest en plats vigd åt trams och dumheter. Den finns till enbart för att, som en god vän en gång uttryckte det, ”Fredrik tyvärr hyser en ohejdbar kärlek till det svenska språket som väldigt sällan är besvarad”. Jag älskar ord. Jag hoppas att de tids nog, i likhet med mina barn och min fru, lär sig att leva med mig.
Men det här är bara en blogg. Jag är bara en kille med keps. Och det finns marknadsavdelningar på olika håll som då och då kommer försöker lura i er att ni läser den här bloggen gratis. Jag vill självklart absolut inte på något sätt jämföra personerna på de marknadsavdelningarna med fula saker, men ja, ni vet. Det vill jag ju. Ingen av oss läser någonting gratis. Vi betalar med vår tid. Det finns andra marknadsavdelningar som kommer försöka lura i er att priset för att läsa mina böcker står på en liten röd klisterlapp i ena hörnet av dem, men det är ju inte det jag verkligen kräver av er. Det jag verkligen kräver av er, oavsett om ni läser mina dumheter inbundet eller genom en torrent, är er tid. För det finns ingen valuta som är ett vanligare svar på vad nästan alla jag träffat skulle växla in ett ekonomiskt oberoende mot, och när man har två barn och ligger outhärdligt långt efter sin fru i åtminstone tre olika tv-serier finns det ingen valuta man har större respekt för. Tid att göra fler saker man vill och färre saker man inte vill, tid att sitta still och lyssna på musik, tid att leka med människor som har uppenbara brister i sin grammatik och finmotorik men som på något sätt lyckats lista ut ett sätt att krama en inifrån.
Ingenting ni läser är gratis. Jag överrumplas fortfarande varje dag av att ni är omdömeslösa nog att välja att lägga delar av er valuta på mig. Jag förstår att det inte verkar så när jag lägger så här förbannat många ord på att inleda ett blogginlägg, men jag hoppas att ni vet att jag har respekt för vad ni gör här. Vad ni ger mig.
Då och då får jag mejl av människor som företräder olika välgörenhetsorganisationer. De senaste månaderna har jag av olika anledningar fått lite fler än vanligt. De skriver till mig för att de vill att jag ska skriva till er. För att de vill ha er valuta. Jag hinner inte svara alla, jag hinner inte ens ta ordentlig ställning till alla, och jag är på gott och ont högst medveten om vilken skitstövel det gör mig till. Väldigt ofta måste jag förklara för organisationerna ifråga att det är svårt för mig att be er skänka pengar till organisationer vars arbete jag inte alls är insatt i och på intet sätt är smart nog att begripa. Inte för att jag tror att ni är omdömeslösa nog att göra någonting alls bara för att en tjock skåning med keps och blogg skulle säga det åt er givetvis, den här bloggens största förtjänst har ju alltid varit att den har mer intelligent läsekrets än upphovsman, men för att det inte på något sätt ur någon synvinkel kan anses vettigt och rimligt att jag antas vara kapabel att göra ett urval av vem som förtjänar uppmärksamheten och inte. För jag har ingen aning. Jag är en av de absolut mest priviligierade personer jag känner, och en av de minst lämpade att försöka göra en uppdelning i vilka sorts orättvisor som är viktigare än andra. Jag försöker förklara det. Men ibland vet man ju inte var man ska börja. Och ibland måste vi göra undantag, ni och jag. Jag hoppas att det är okej. Om det inte är det ber jag om ursäkt för att jag tog upp er tid. Bloggen återgår alldeles strax till sin ordinarie brist på program.
Innan dess tänker jag bara säga något om alla mejl jag har fått om cancerforskning.
Så: Jag vet ju verkligen inte ett skit om cancerforskning, så ni vet att jag vet att det inte finns någonting jag kan berätta för er om den sjukdomen som ni inte redan vet. Varje år får 55 000 personer någon form av den, bara i Sverige. 440 000 personer lever med den, varje dag. Det går inte att omfamna de siffrorna. Går inte att få dem att kännas på riktigt. Just nu pågår bland annat Rosa Bandet, parallellt med det drivs ett oräkneligt antal mindre insamlingar till stöd för eller minne av människor som kämpar eller har kämpat eller inte får chansen att kämpa längre.
Jag kan inte berätta deras historier. Men jag tänkte försöka berätta en jag kan istället. Ni får gärna fylla på med era egna efteråt. Bankgironummer eller insamlingar eller andra organisationer som ni tycker förtjänar uppmärksamhet. Kommentarsfältet är ert.
Jag hade förmånen att få rita ponnys i folks böcker på Bokia i Löddeköpinge för några veckor sedan. På planet ner till Malmö satt jag några rader framför Simon Bank. Det finns alldeles för mycket att säga om vad Simon Bank har betytt för mig för att det ska gå att sammanfatta här, men om jag ska säga något så var hans texter om fotboll som djupa andetag varje gång jag hade lunchrast på riktigt dåliga dagar på väldigt vanliga jobb för några år sedan. Han är en av de mest enastående historieberättarna jag vet i det här landet. Jag har suttit i lunchrum på ett trucklager och i en skåpbil med Anticimexlogo långt ut på den skånska landsbygden och på en upp och ner-vänd läskback i diskrummet på Harry’s i Helsingborg och läst honom. Som djupa andetag, varje gång.
Jag funderade som hastigast på att vända mig om och säga det till honom. Jag lät bli, av olika anledningar, och läste Bodil Malmstens ”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” istället. Grät mig mellan Stockholm och Malmö, för att det är vad Bodil Malmstens språk gör med mig. Kortsluter mina synapser. ”Det hände i natt. Natten till nu”, skriver hon. ”Världen vaknar enligt tidszon men inte min människa, aldrig igen. Det här gör för ont för att ta i med ord.”
Ett par dagar senare läste jag en text om fotboll av Simon Bank. Han citerade Samuel Beckett, eftersom det är sådant Simon Bank gör när han skriver om fotboll. ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
Första gången jag hörde talas om Samuel Beckett var när han citerades av min svensklärare på gymnasiet. Han tyckte att jag var en arrogant skitstövel, min svensklärare, han sa det till mig första gången han slängde ut mig ur ett klassrum. Jag tyckte om honom från första lektionen. ”Du är begåvad, men det spelar för fan ingen roll hur begåvad man är när ingen orkar vara i samma rum som en i mer än fem minuter!” sa han till mig någonstans där i början. När vår klass gjorde en resa till Spanien åkte han med som klassföreståndare. Vi delade rum. Satt på balkongen och pratade om kvinnor och kärlek och böcker. Jag hade inte så många att prata om kvinnor och böcker med på den tiden, visste inte riktigt hur man gjorde, var inte kapabel att erkänna för mig själv riktigt vad någon av dem ställde till med inuti mig.
Jag var sexton eller sjutton när han gav vår klass en skrivuppgift baserad på en uppsatstävling han hade sett någonstans. Den var sponsrad av ett industriföretag, riktad till gymnasieelever med temat: ”Det som formar min syn på framtiden”. Jag visste inget om framtiden, så jag skrev bara om tid. Tid som valuta. Framför allt skrev jag om min egen tid som fjortonåring och dagarna när jag funderade på att göra slut på den. Om ångest och ensamhet och självmordstankar. Hur jag såg på den tiden två år senare. Vad tid gör med människor.
Det gick ett par veckor. Jag var hemma hos min bästa vän och åt mackor och kollade på Fresh Prince i Bel Air. Min bästa vän gick ut i köket och svarade i telefon. Jag hade ingen mobil så vår svensklärare hade fått ringa kors och tvärs över Helsingborg halv elva på kvällen för att få tag på mig. ”Det är Gustav”, sa min bästa vän. ”Han skriker”.
Det var ett ganska kort samtal. Gustav sa att jag hade vunnit uppsatstävlingen. Jag sa att jag inte visste att han skickat in min text. Sen frågade jag om jag hade vunnit något. Han skällde ut mig för att jag var en arrogant skitstövel som aldrig lyssnade. Sen fick jag åka till New York i en vecka med alla utgifter betalda. Jag minns att jag stod på Times Square och tänkte ”fan, jag borde skriva grejer oftare…”. Jag minns också att Gustav avslutade det där telefonsamtalet ganska abrupt. Att det lät som om han fick svårt att andas. Det tog mer än femton år för mig att inse att det var för att han inte ville att jag skulle höra hur stolt han var. Eftersom jag inte var redo för det.
”Skriv så mycket du bara kan, skriv ärligt, skriv allt”, sa han till mig när jag tog studenten. Try again. Fail again. Fail better.
Vi hördes inte av på några år. När jag var någonstans strax över tjugo, mellan Asienryggsäckar och universitetskurser, postade jag en ofantligt lång och outhärdligt pretentiös inledning på en ohyggligt svårmodig roman till honom. En tid senare sprang vi på varandra på ett köpcentrum. Han sa att han hade läst, han sa inte att han gillade det. Han klappade mig bara på axeln och sa ”fortsätt skriv, skriv något annat, skriv något ärligt”.
Fail better.
Resten av samtalet ägnade han åt att fråga om min familj. Om jag hade någon flickvän. Om jag var glad. Om jag var lycklig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vi sprang på varandra ett par gånger till efter det, men alltmer sällan. Jag tänkte ringa många gånger men gjorde det aldrig. Men jag tänkte på honom ibland när jag skrev saker, när jag skrev om och skrev om och skrev om. Jag tänkte att jag skulle vänta med att ringa tills jag hade fått min första bok publicerad. Tills jag hade något att visa honom och säga tack för. Det är mer än tio år sedan han ställde frågan och jag tänker fortfarande ett par gånger varje år att jag ska ringa honom nu och berätta att jag blev glad. Att jag är lycklig. Att jag flyttade sextio mil och träffade någon som springer barfota på insidan av mitt bröst, att vi har två barn och att en massa galningar betalar mig för att skriva nu. Jag tänker att jag ska ta mig tiden att ringa. Man glömmer fort, tiden gör det med människor. Ju fler år som går desto fler blir sekunderna innan jag kommer ihåg att jag inte längre kan.
”Så länge jag har känt dig har du letat efter något”, sa min bästa vän till mig i sitt tal när han var best man på min frus och mitt bröllop. Det är ju så. Ibland glömmer man ringa folk som hjälpte en att leta och berätta att de kan sluta. Att man hittat det.
Gustav dog i cancer i december för sju år sedan. Mindre än en månad senare fick jag för första gången betalt av en tidning för något jag skrivit. I april flyttade jag sextio mil och hittade någon som jag inte längre kunde ringa och berätta för honom om. När jag, några gånger varje år, tänker att jag ska ringa honom och det går några sekunder, fler för varje år, och allt slår mig igen, då fattas han mig. Framför allt fattas han alla de sextonåringar som aldrig fick chansen att stiga in i hans klassrum och bli kallade för arroganta skitstövlar. Bli sedda av honom. Få hans tid.
”Det här gör för ont för att ta i med ord”.
Ibland skriver välgörenhetsorganisationer till mig och ber mig att skriva till er om vad de gör. Jag kan inte göra det. Jag vet ingenting om cancerforskning. Men jag antar att den handlar om att misslyckas. Misslyckas igen. Pröva igen.
Fail better.
Cancerfonden har postgironummer 901986-0 och bankgironummer 901-9514.
Kommentarsfältet är öppet för andra förslag.
