Fredrik Backman's Blog, page 62

Jaha

Men hur fan ställer man bak treochetthalvtåringar en timme då?

Not preaching to the choir

Lätt ovidkommande kuriosa om finska bokmässan igår är förresten att jag medan jag var där blev intervjuad tre gånger på tre olika scener. Under den sista intervjun bestod publiken i sin helhet av min agent och en kvinna från ett brittiskt bokförlag. De pratade högt. Med varandra. Vända åt ett annat håll. Halvvägs in i intervjun började personen som intervjuade mig läsa högt ur min bok, på finska. Medan folk i allmänhet promenerade förbi och undrade varför det satt två ensamma män på en scen mitt på mässgolvet, varav en tycktes läsa högt ur en bok på ett språk som den andra mannen helt uppenbart inte förstod.

Vi hamnade i en gråzon mellan intervju och performancekonst, kan man säga.

Nu har jag ju visserligen barn så jag är oerhört erfaren i konsten att prata rakt ut i rymden medan omgivningens liv fortgår som om ingenting särskilt alls pågick i närheten, men imorgon åker jag till Västerås för att sitta på en annan scen under Bokens Dag och om en av er dyker upp där lämnar jag alltså den här helgen med en stark uppåtkurva.

Någonstans runt klockan 13, tror jag att det blir. Jag tror att jag får hålla på kanske en halvtimme.

Du behöver inte stanna hela halvtimmen.

Nej! Jag bad för fan INTE min agent ljuga för min skull!

Jag skulle aldrig be min agent ljuga för min skull.

Men när han hittade mig i det där skicket imorse så är det väl MÖJLIGT att jag bad honom att ”om min fru frågar så kan du väl säga att jag satt nere i baren och söp hela kvällen?”.

Men visst. Vafan. Han har rätt.

Man kan inte bygga ett äktenskap på lögner.

Dessutom kommer jag aldrig kunna förklara bort rivmärkena på ryggen. Hon känner mig för väl. Hon har sett mig äta chips för många gånger.

Återförfall

Jo, jag var ju alltså i Finland igår, och det var givetvis min intention att blogga därifrån igår kväll. Eller åtminstone imorse när jag vaknade på hotellet men…ja. Ni vet hur det blir på såna här resor.

Man är utomlands utan sin fru och man känner sig ensam. Det finns en minibar på rummet.

Så man gör de där sakerna som man aldrig hade gjort om hon hade varit med. De där sakerna man gjorde när man reste när man var ungkarl. Och när man vaknar nästa morgon av att ens agent bankar på dörren och skriker att vi kommer missa flyget får man betala priset för gårdagens utsvävningar.

Ni vet hur det känns. Man har huvudvärk. Man har två missade samtal från sin fru. Man rullar ur sängen med röda rivmärken över hela ryggen. Svidande ögon. Hemsk andedräkt. Ljudet av en främmande man som talar engelska på andra sidan sängen.

Och man lovar sig själv att det här är fan sista gången man äter Pringles i sängen och kollar på CNN hela natten.

Men det är ju aldrig sista gången.

Det är aldrig sista gången.

Jag behöver hjälp.

Safety first

Jag vill bara påpeka att jag inte hade vår dotter, tio veckor gammal, med mig till affären.

Hon var hemma. Hon var inte med mig.

Jag vill att vi har det klart för oss.

Var jag väldigt trött? Ja. Var det lite rörigt och mycket folk i affären? Ja. Var jag lite tankspridd på vägen ut? Absolut. Kom jag hem och mötte min fru i garaget och upptäckte att jag hade en plastkasse med mjölk och välling och ägg faststpänd jättenoga i bebisens bilstol i passagerarsätet?

Ja. Det kan väl hända.

Men jag vill att vi fokuserar på att jag inte hade bebisen med mig.

Det var inte som att jag blandade ihop bebisen med matkassen och la fel i bakluckan.

Jag TRODDE att jag hade gjort det där i ett par sekunder, och det var jävligt ångestladdat, men nu var det ju faktiskt inte så.

Jag var inte en oansvarig förälder, jag var bara en lite väl curlande livsmedelskonsument.

Det är det jag tycker att vi ska fokusera på här.

Mer reklam (som bara är relevant om man gillar mina böcker och dessutom inte har något emot att jag har ritat i dem med bläck först)

Efterhandskonstruktion: Medan jag var iväg och åt en (utmärkt) salami- och briesmörgås rapporterades länkarna här nedan som trasiga. Nu verkar de dock funka. Om de inte funkar får ni gärna skrika till. Eller skrika och skrika, vi kan väl förstås eftersträva att prata med varandra i normal samtalston, men om någon upplever detta som särdeles frustrerande tycker jag att vi kan ha högt nog i tak på den här bloggen för att använda versaler. Nu tillbaka till ordinarie blogginlägg:

Jo, de där böckerna som jag har skrivit och som jag sedan har kladdat med bläckpenna i finns att köpa på Bokia.se nu enligt följande innehållsdeklarationer:

”Min mormor hälsar och säger förlåt” (inbunden, med signatur+slarvigt ritad wors) finns här.

”En man som heter Ove” (pocket, med signatur+icke skalenligt tecknad Saab) finns här.

”Saker min son behöver veta om världen” (pocket, med signatur+överdimensionerad och en smula konturdiffus raff) finns här.

Ja, det var bara det. Ledsen om jag störde. Bloggen återgår strax till att prata mer om köttbullar och finska tidsmonster och andra vanliga grejer.

Allt jag behöver nu är en finsk mobiltelefon

När jag landar kan jag ÄNTLIGEN använda framtidstelefonen för att skicka det där sms:et till dåtidstelefonen där det bara står: ”Det finns ingen tid att förklara. Du måste lita på mig. Spring!”

Jag skiter i vad folk säger

Jag ska flyga till Finland.

Det är en timmes tidsskillnad mellan Finland och Sverige.

Flygresan tar en timme.

Det betyder att när jag flyger hem så kommer klockan vara exakt lika mycket när jag landar som den var när jag lyfte. Vi kommer flyga genom en reva i tiden.

Om jag inser det och genast vrålar ”SOM I LANGOLJÄRERNA!!!” och folk helt oförstående undrar vad jag håller på med, då är det fan inte j-a-g som ”har problem”.

Reklam som väl i stort sett bara är relevant om man bor i Helsingfors eller Västerås och kan tänka sig att träffa mig eller till varje pris vill undvika att göra det.

Jo, om någon av er som läser det här händelsevis bor i Västerås och har vägarna förbi ”Bokens Dag” på söndag så är jag där typ klockan 12-14 (lite mer distinkt information finns på bokensdag.nu) och gör vad man nu gör på Bokens Dag. Pratar, tror jag. Om mig själv, mest sannolikt. Jag tror att det är någon form av uppstyrd signering efteråt men om det visar sig vara av det mer nerstyrda slaget så går det förstås bra att knacka mig på axeln om man vill ha en ponny eller så i något. Man får gärna knacka försiktigt, eftersom jag enligt min fru är norra Europas mest lättskrämda människa men det är fan bara för att jag fick lite ormnoja när vi såg sista Harry Potter-filmen på bio och kastade min popcornkartong på henne när en unge på raden framför sträckte sig efter sin jacka under stolen och råkade dra den över mina fötter. Så det är fan inte en helt rättvis beskrivning, det kan fan hända vem som helst. Det är alltså inget ni behöver bry er om. I alla fall inte om jag inte håller i en popcornkartong när ni ser mig. Då kan ni ju kanske ta det lilla lugna med knackningarna. För allas skull. Mest för popcornens.

Hur som helst.

Om man bor i Finland och vill undvika att träffa mig, men tycker att det är lite långt och omständligt att behöva resa hela vägen till Västerås för att undvika att träffa mig, så går det bra att undvika att träffa mig på plats i Helsingfors nu på fredag, på Bokmässan (jag är inte helt hundra på att det heter ”Bokmässa” i Finland, men jag antar att åtminstone principen är densamma fast kanske med lite fler konsonanter). 16.30 är jag tydligen på något som heter ”Katri Vala”-scenen, 17.30 på ”Suomalainen Kirjakauppa” (jag…vet inte, vi får googla) och 18.30 på ”Akademiska Bokhandeln” (det låter seriöst).

Jag har säkert keps. Är ganska lång. Jättelätt att undvika.

Gravitationen och reproduktionen

Jag gjorde egna köttbullar. I den storlek som man gör egna köttbullar. Jag åt dem medan jag vaggade Xbox, vår nyfödda dotter. Jag råkade tappa en av köttbullarna. Den träffade Xbox på kindbenet. Hon blev rätt förbannad.

Min fru kom inrusande i köket och undrade vad som hade hänt. Jag var ärlig. Jag tycker att den här familjen måste bygga på ärlighet.

Tyvärr innebär den ärligheten att den här familjen nu bygger på en ny regel om att jag inte får äta ”tung mat” i närheten av barnen.

Så jag började kolla på internet om den där maskinen som man har sett på tv-shop, som vakuumförpackar sängkläder genom att man lägger sängkläderna i en påse och sen låter maskinen suga ut all luft ur den, funkar på köttbullar. Tyvärr visade det sig att vikten inte förändras för att man vakuumförpackar någonting, det är bara själva volymen på påsen som gör det. Så det var ju 45 minuters research helt åt helvete det.

Jag borde ha varit lite mer uppmärksam på fysiklektionerna i högstadiet. Då hade jag kanske vetat det här från början. Eller mattelektionerna. Eller var fan man nu pratade om vakuum.

Men när man ställde frågan ”asså, vad ska jag HA det här till!?” till lärarna på högstadiet så var det fan a-l-d-r-i-g någon som svarade: ”Den här kunskapen kommer vara helt avgörande för dina möjligheter att äta köttbullar”.

De borde verkligen ta upp sånt här på lärarutbildningarna.