Fredrik Backman's Blog, page 58

Den tiden på året

Det är alltså november nu, vilket officiellt gör att det är vinter i Sverige, vilket officiellt innebär att vi har inträtt den där tiden på året då mins frus persiska bakgrund och min skånska uppväxt gör sig påminda i form av temperaturskillnader snarare än kulturskillnader.

Alltså: Vi bor i en synnerligen välisolerad lägenhet. Alla element står på max. Jag är ingen expert och jag har ingen exakt mätutrustning tillgänglig men mellan tummen och pekfingret skulle jag ändå göra en kvalificerad uppskattning kring att det just nu är ungefär 600 000 grader varmt härinne.

Min fru sover under två duntäcken.

Jag får gå upp och byta örngott ett halvt dussin gånger per natt.

Nu har vi dessutom en tre månader gammal dotter som blir lite ledsen om det är lite för kallt och lite mer än svinarg om det är lite för varmt, och en tre och ett halvt år gammal son som är förskoleförkyld (det är en vanlig förkylning men social och utåtriktad och bra på att arbeta i grupp) och därför i tradition av alla tre och ett halvt-åriga förskoleförkylda barn beslutat sig för att sova i vår säng tills antingen han blivit frisk eller vi blivit lika sjuka, vilket högst sannolikt kommer inträffa ganska exakt samtidigt. En vanlig natt för honom består av att väcka mig för att det är för kallt. Få en filt. Sparka ner filten på golvet. Pausa. Sparka ner filten på golvet. Pausa. Sparka ner filten på golvet. Pausa. Sparka ner filten på golvet. Väcka mig för att det för kallt. Pausa.

Jag vet att vi har pratat om det här förut på den här bloggen.

Så.

Är det någon som har börjat tillverka såna där vinkylar med olika temperaturzoner i sovrumsstorlek än?

Reklam

1. Bokia.se säljer signerade böcker ett tag till på http://www.bokia.se/fredrikbackman Det är alltså böcker som jag har skrivit och sedan skrivit i. Så att det inte uppstår några missförstånd. Precis som vanligt är det samma försäljningspris som för de osignerade, bara med betydligt sämre andrahandsvärde.

2. Den 2 och 3 december är jag i Helsingborg. Förmodligen kommer jag mest åka runt i Ättekullarondellen i en svart Toyota med min vän R och äta chili cheese, vilket är den primära anledningen till att alla normala människor åker till Helsingborg, men på kvällen den 2 december tjatar jag lite om böcker på Killbergs Bokhandel (biljetter säljs i butiken, men det går säkert utmärkt att ringa och boka in sig om man vill, man behöver inget hemligt lösenord eller så, även om jag verkligen tycker att vi borde ha ett hemligt lösenord, så om ni tänker komma och det inte är för mycket besvär för er så kan vi kanske köra på ”All makt åt Tengil, vår befriare”?). Kvällen efter det, 3 december, blir jag intervjuad på Stadsbiblioteket av min mycket gode vän balkong-Alexander. Han har hotat med att vi ska prata om e-böcker. Vi får se hur det blir. Jag vet inte om man köper biljett till det, i så fall gör man nog det på biblioteket, men det är ett ganska stort bibliotek så jag tror inte direkt att det blir ont om plats. Om vi inte ska vara i källaren där de har alla släktforskningsböcker och sånt. Där är det rätt trångt. Jag vågar inte lova något.

3. Den 10 december ska jag prata om grejer i Örebro. Exakt vilken typ av grejer vet jag inte. Men jag antar att det kommer dyka upp någon form av förslag när jag kommer dit. Om någon av er bor i Örebro och inte har något bättre för er (eller, ja, något för er över huvud taget) så tror jag att man hittar biljetter den här vägen: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=564815283567840&set=a.407300302652673.82347.407290589320311&type=1&theater

Walking it off

Min läkare sa alltså till mig i våras att jag måste börja äta mycket bättre. Eller åtminstone fundera lite mer över hur jag äter och lite mindre över vad jag ska äta nästa gång jag får chansen. Eller åtminstone börja äta lite bättre och träna aningen mer.

Så jag valde att börja träna aningen mer. Och jag känner faktiskt än så länge att det går förvånansvärt bra. Idag pratade jag med min läkare och förklarade att jag har gått ner flera kilo.

Efter att ha förhört sig om alla mina mat- och motionsvanor lite mer i detalj konstaterade min läkare att viktnedgången förmodligen främst beror på alla promenader från och tillbaka till gymmet varje gång jag kommer dit och upptäcker att jag har glömt mina träningsskor eller mina hörlurar eller både och.

Jag berättade att jag sprang igår också. Han frågade: ”På löpband?”. Jag svarade: ”På Arlanda”.

Han drog sedan slutsatsen att eftersom motion förlänger livet kommer jag nu ha möjligheten att leva väldigt länge men högst sannolikt inte komma ihåg att jag har gjort det.

Jag menar bara att jag vill vara en stöttande förälder

På en lekplats. Någonstans.

Annan förälder:  (Ganska lång utläggning som jag eventuellt inte koncentrerade mig på exakt hundra procent av, men som i sin essens såvitt jag begrep den handlade om att man som förälder inte ska sätta press på sina barn utan måste låta dem växa upp till egna självständiga individer som får leva sina liv så som de vill.)

Jag:  (Något som eventuellt fick mig att framstå som att jag inte hade lyssnat)

Annan förälder: Va?

Jag: V…a?

Annan förälder: Håller du inte med?

Jag: Om…alltså…om det där med att inte sätta press på sina barn?

(Tystnad av den inte helt bekräftande sorten)

Annan förälder: Hur menar du nu?

Jag: Alltså, det var väl det vi pratade om och…

(Lämplig plats för eftertanke)

Jag: (Tittar på min son, harklar mig) Alltså, du vet, jag brukar bara säga att så länge han inte växer upp och blir kriminell så är jag nöjd. Förstår du hur jag menar?

(Tystnad)

Jag: Alltså, jag menar inte så. Jag menar bara att jag har liksom sett honom leka kurragömma. Innan han gömmer sig så kommer han springande och talar om var han tänker gömma sig. Han hade blivit asdålig på att vara kriminell.

Annan förälder:  (Eventuellt på väg att svara något, om jag hade varit tyst tillräckligt länge för det)

Jag: (Tänker i vanlig ordning att det bästa sättet att kompensera för att man sagt något ogenomtänkt är att spä ut med fler ogenomtänkta grejer) Alltså, inte så. Om han absolut VILL bli kriminell så är det ju självklart att jag kommer…eller, du vet. Man ska stötta sina barn. Var det inte så du menade?

(Tystnad av den mer avvaktande sorten)

Jag: Okej. Jag erkänner att jag inte vet exakt hur vi kom in på det här. Vad var din första fråga?

På förkommen anledning

Danmark var trevligt, tackar som frågar. Jag hittade en fungerande kaffemaskin och en författare som hade skrivit en bok om kakor och hade med sig 3D-versioner av kakorna som hon bjöd på så jag känner nog att det löste sig på bästa sätt för alla inblandade det här utom möjligen för kakorna.

Hemresan var dessutom min agents och min tredje flygresa tillsammans, vilket jag hade för avsikt att högtidlighålla genom att inte glömma någonting på flygplatsen den här gången. Detta med anledning av att jag när vi flög till Norge glömde min klocka i säkerhetskontrollen och när vi flög hem från Finland glömde mitt boardingkort i baren. Det blev en smula komplicerade situationer, båda två.

Den här gången passerade jag dock både säkerhetskontroll och plats med utskänkningstillstånd utan kvarlämnade artefakter, och hade det inte varit för att jag glömde min dator på flygplanet och fick rusa tillbaka genom den där lilla tunneln tillsammans med städpersonalen och förklara för en arg dansk steward att min nästa roman och tre och en halv säsong av Football Manager stod och föll med hans samarbetsvilja innan jag fick tillbaka den så hade det här kunnat bli en perfect game.

Nästa gång reser jag utan dator. Och fickor.

Jag vill inte vara kritisk. Inte alls.

Men mina barn är tre månader respektive tre år gamla. Och jag åkte alltså hemifrån så tidigt imorse att inget av dem ens hade börjat fundera på att vakna.

Och ni säger att kaffemaskinen på hotellet är ur funktion.

KOM IGEN NU DANMARK!

Reklam

Jag ska till danska bokmässan imorgon. Den arrangeras i Köpenhamn. Som ligger i Danmark. Klockan 12 får jag frågor och svarar förmodligen på dålig engelska eller tveksam dialekt på People’s Press scen, och klockan 15.15 gör jag samma sak på ”Hvid scene” (jag har dragit den vilt förhastade slutsatsen att det är en vit scen. Om det inte är en dansk omskrivning för ”vitsen”. I så fall är det mycket möjligt att jag är utsatt för något slags practical joke i nivå med när Bart fick Moe att skrika ”Is there an Al Coholic in here?”).

Hur som helst ska jag flyga med första planet från Arlanda, vilket jag har insett nu innebär att jag kommer behöva gå upp ungefär 04.15 imorgon bitti.

Eller, översatt för er som inte har barn: Ungefär när ni tänker gå hem.

Eller, översatt för er som har barn: Så jävla tidigt så att risken finns att JAG väcker UNGARNA.

Orimligt som livsöde, i båda fallen.

Vad man gör med en fredagskväll

Nu har jag ägnat fyrtiofem minuter åt att försöka förklara för en grupp treåringar varför den här jävla boken påstår att en robot säger ”biip biip” medan ett bi INTE säger ”biip biip”.

Vilket tydligen vore betydligt mer logiskt.

Jag började få slut på argument. Så till slut sa jag att boken ljög.

Och då gick ungarna och hämtade en massa andra böcker och nu måste jag förklara för deras föräldrar varför jag har sagt att alla böcker i hela världen ljuger om allting.

Barn har fan inga nyanser.

Nu när vi pratar om det

Det är förstås ett fint förslag, men tyvärr har min fru sett hur insidan av några av mina kepsar ser ut. Så när jag föreslog det här svarade hon bara ”i diskmaskinen? Där vi diskar tallrikarna vi äter på och glasen vi dricker ur?”. Och när jag försökte förklara lite närmare upprepade hon bara de där två frågorna om och om igen tills jag fick slut på argument.

Jag antar att det betyder nej.

Eller så betyder det att hon har sagt okej till att jag köper en helt separat kepstvättningsdiskmaskin.

Neeej!

Jag sa inte att jag tänkte gå och KÖPA en cowboyhatt.

Jag sa att ibland önskar jag att jag bodde någonstans där det var lite mer socialt a-c-c-e-p-t-e-r-a-t att bära cowboyhatt.

Det är inte samma sak.

Lämna mig ifred nu. Jag böjer min keps här.