Fredrik Backman's Blog, page 56

Sticks and stones. Det är det jag intalar mig här.

Jag förstår att det kanske inte framstod som att vi vann. Det gör jag. Rent objektivt, alltså. Om man stod en bit därifrån.

Men vi var alltså vid ett köpcentrum och jag skulle svänga in i en parkeringsruta som helt uppenbart var min. Jag hade paxat den och blinkat och liksom ställt mig i vinkel och allting. Alla vet för fan hur det funkar. Men så hamnade bilen som backade ut lite fel, så jag var tvungen att backa lite. Och då tappade jag min vinkel. Och så körde den där bilen i väg och då var jag tvungen att ta ut min sväng lite och då slogs blinkersen av. Och då kom det en ANNAN bil och körde rakt in i rutan som om det var någon sorts anarki vi lever i här.

Jag. Hade. För. Fan. Vinkel.

Man går fan inte före någon som har vinkel. Då kan vi faktiskt lika gärna gå tillbaka till att slå ihjäl varandra med klubbor och stenar. Alla vet detta.

Så jag lutade mig ut genom rutan och sa det till personen som steg ur bilen som precis hade snott min parkeringsplats. (JAG HADE VINKEL!!!). Varpå den personen med lite onödigt högt tonläge och en gest med utslagna armar som insinuerade att personen högst potentiellt var underarmstatuerad informerade mig om att personen hade en radikalt avvikande åsikt i frågan. Varpå jag sa ”men är du snygg eller!?” för det är med den typen av uttryck jag har växt upp. Varpå den personen väl en aning förlorade humöret och kallade mig för ett ganska grovt könsord.

Den typen av grovt könsord som man liksom måste komma med en oerhört slagfärdig replik på för att inte alldeles förlora ansiktet.

Och sen stod personen där och väntade på vad jag skulle svara.

Så något var jag ju liksom t-v-u-n-g-e-n att säga. Jag vill bara få det etablerat här.

Och visst. Absolut. Det ska väl sägas här och nu med en gång att min vän N inte har varit på kontoret så värst mycket den här veckan och att jag kanske inte har så jättemånga kompisar. Jag är väl inte en speciellt social person. Det är jag kanske inte. Och min tre och ett halvt år gamla son råkar vara en ganska social person så han har haft rätt många jämngamla kompisar rännande här stup i kvarten. Språk är en färskvara. Man influeras av sin omgivning. Så är det bara.

Jag är väldigt känslig för grupptryck. Det har jag alltid varit. Jag tycker att det är en ganska bärande faktor att hålla i åtanke i allt det här.

Så ja. Jag skrek ”jävla bajskorv”. Det gjorde jag. Det slank liksom bara ur mig. Min reptilhjärna är väldigt kort och koncis på det sättet.

Och nej. Vi fick inte parkeringsplatsen. Men min son satt i baksätet när det hände och han har lovat mig att vi vann ändå.

Blod är tjockare än vatten. Men det är fan knappt.

Den är jävligt, jävligt, jävligt högljudd, bara, den här kolsyremaskinen. Och jag känner att det motverkar hela syftet med produkten. Det är allt jag vill ha sagt.

Men ja, låt oss eventuellt ta det från början: Min läkare och jag har alltså haft en pågående diskussion sedan någon gång i våras angående vad för slags tempel min kropp är ämnad att vara under resten av mitt liv, eftersom min läkare med viss envishet hävdar att mängden återstående liv kommer vara beroende av innehållet i templet. Och av och till är det tydligen inte så mycket ett ”tempel” som det är ”slutförvaring för radioaktivt avfall”, enligt vissa grafer och kurvor och ”blodvärden” och ”kolestrol” och andra ord som jag är rätt säker på att min läkare bara hittar på efter hand som vi pratar.

Hur som helst. Vi kom överens om att jag skulle börja dricka mer vatten. Eller, ja, vi kom överens om att jag skulle börja dricka vatten. ”Mer” var aldrig inblandat, trots att jag påpekade att det är massor av vatten i Mer. Och i läsk. Räknar man bara mängden vatten har jag fan druckit mer vatten varje dag än någon människa jag känner för jag har faktiskt alltid druckit asmycket läsk. Men så får man tydligen inte räkna, enligt läkaren, och någonstans i höjd med att jag blev tvungen att erkänna att jag fick IG i Matte B antar jag att jag var dömd att förlora den diskussionen. Så till sist blev jag tvungen att lova att jag skulle pröva att börja dricka vanligt vatten. Sånt som kommer ur kranen. Det som man diskar med och har som ammunition i Super Soakers. Helt utan E-ämnen och färgtillsatser och allt det där som gör templet värt att bo i.

Min läkare kallade detta för en ”omställningsperiod”. Sen använde han rätt många exempel ur Discoverydokumentärer om rovdjur som har vuxit upp i djurparker och sedan ska återföras till det vilda, och sen sa han att ”utmaningarna” med att jobba med mig var ”ungefär de rakt motsatta”.

Jag tog lite illa upp. Det är möjligt att jag ältade det en smula när jag kom hem. Så för att göra en lång historia högst marginellt kortare så gick alltså min fru och köpte en kolsyremaskin åt mig. Eftersom hon hävdade att det jag egentligen tycker så mycket om med läsk inte är smaken utan bubblorna. Hon baserade det bland annat på att jag inte gillar avslagen läsk (förutom 7-up, men den är ju läskvärldens ostbågar och därmed alltid bäst efter två dagar i rumstemperatur och öppnad förpackning) och bland annat på att min agent påstår att min andra roman aldrig hade blivit färdig om de inte tvångsavinstallerat Bubble Trouble på min mobil. Vilket givetvis inte över huvud taget är sant. Romanen hade visst blivit klar. Den hade bara blivit kanske 300 sidor kortare och handlat mer om bubblor.

Men hur som helst.

Den här kolsyremaskinen är jävligt högljudd. Så när jag går upp på nätterna och bubblar vatten så vaknar barnen. Jag tycker att det motverkar själva syftet med produkten eftersom det är på nätterna jag helst vill ha mina bubblor. Det är allt jag säger.

Läsk väckte faktiskt aldrig barnen. Jag vill bara påpeka det.

Förutom den där gången när de vaknade av att jag skrek olika typer av kombinationer av invektiv och kroppsdelar efter att deras mamma hade pratat med deras pappas läkare om ”behovet av någon typ av larmfunktion” och sedan skakat all läsk i kylen innan hon gick och la sig.

Jag vet inte exakt var det här blogginlägget var på väg.

Det är så här det blir när jag inte får dricka läsk.

Jag vet att vi inte har haft så mycket tid för varandra på sistone

Men jag tror att det är så här för alla småbarnsföräldrar. Du vet, två barn varav en nästan nyfödd, sena nätter och tidiga morgnar och hämtningar och lämningar och föräldramöten och släktträffar och barnkalas. De där dagarna när man bara känner sig som en funktion. Aldrig riktigt tillräckligt. Aldrig riktigt hela vägen fram.

Jag vet att det känns som att vi mitt i allt det där liksom inte får tid bara du och jag. Kvalitetsögonblicken. Vitiden.

Finnastilltiden.

Så det är klart att vi ska jobba på det. Absolut. Vi måste TA oss den tiden du och jag. Det är viktigt för vårt äktenskap att vi verkligen gör det. Verkligen ser varandra. Vårdar vår relation. Allt det där. Jag köper allt det. Verkligen.

Men att skrika ”ibland känns det som att vi lever olika liv!!!” och hålla på och smälla i dörrar bara för att jag har kollat två avsnitt i förväg på senaste säsongen av Nashville, jag tycker faktiskt fortfarande att det var lite att ta i.

Visst. Absolut. Jag förstår hur det här ser ut.

Men om det inte var meningen att man skulle använda Systembolagetpåsar för att ta med extrakläderna till och från förskolan så borde de kanske inte tillverkas så att de i storlek och hållbarhet är PERFEKTA för just det ändamålet.

Jag har inte problem med alkohol. Jag har problem med det här jävla vädret. Det är därför jag behöver så många påsar.

Om det här regnandet fortsätter kommer jag behöva skaffa ett extra förråd till all spriten.

Note to self

”Till mitt försvar så trodde jag inte att du såg mig” är tydligen inte ett försvar.

För att sammanfatta vilket humör jag såg ut att vara på när jag vaknade imorse

Min son pekade på tv:n och berättade för sin jämngamla kompis att ”pappa är ledsen för dom tog hans fotboll”.

Han har missuppfattat situationen, men jag måste medge att han är spot on vad gäller känslan.

Min fru å sin sida tröttnade på att ha mig hemma strax efter 08.30, när jag hade börjat repa spår i köksparketten för att jag gick runt runt runt i olyckliga cirklar med knäckebrödssmulor under strumporna utan att lyfta på fötterna, och sa till mig att hon tyckte att jag skulle ”sluta gå runt och vara bitter och åka och köpa en ny keps eller något annat som gör dig glad”.

Om Livsmedelsverket skickar ut någon slags miljöbovsvarning om kepsar också idag kan de fan dra åt helvete.

Det är inte livsmedel det är verktyg för krishantering.

Jag tänker ägna dagen åt att göra det enda man kan göra

Jag tänker äta ost tills det här inte gör ont längre.

Jag ber om ursäkt till alla närvarande redan på förhand

Min fru är inne i en inredningsbutik. Köpcentrumet är knökfullt av folk. Vår dotter Xbox är tre månader gammal och exakt i den åldern nu där hon börjar gallskrika om man står still men börjar skratta lyckligt så fort barnvagnen hon ligger i rör på sig. Om ni har barn vet ni möjligen vilken ålder jag menar. Barnvagn i rörelse: Instagrambaby. Barnvagn som står still: Mohawk i Gremlins.

Det var förstås inte ett jättestort problem så länge definitionen bara var ”rörelse”. Men på senare tid har Xbox tyvärr lärt sig identifiera bristande framåtrörelse, så det gamla tricket med att rulla vagnen fram och tillbaka över en tröskel är nu ungefär lika effektivt som att försöka få tyst på en tjutande brandvarnare genom att sätta eld på hallgarderoben. Dessutom har hon bara de senaste dagarna utvecklat en ytterst specifik fartpreferens någonstans mellan rask promenad och joggning. Alla andra hastigheter får henne nu att avgrundsvråla i protest.

Och min fru är inne i en inredningsbutik. Och vi är på ett köpcentrum. Precis vid food courten. Och det är lunchtid.

Det här kommer bli den sämsta Speed-uppföljaren någonsin.

Ja. Jag har gjort DUMMARE saker och jag har gjort betydligt FLER dumma saker

Och ja, jag fattar att de här ungarna som är här på besök redan hade ställt en miljard frågor om olika saker i vårt hem som inte var exakt som sakerna i deras hem och jag fattar att du var lite trött på det. Du har mina fulla sympatier. Men när ett av barnen fick syn på fyra vita örngott i en tvättkorg i vårt badrum och frågade vad det var, då var det faktiskt DU som sa ”det är ett spöke som har spytt”.

Så nu får du förklara det här för deras föräldrar.

Jag tänker stå här och vara föräldern som ber om ursäkt för den andra föräldern.

Jag har väntat tre och ett halvt år på det här.

Note to self

När ni har gäster, och din son gör något som han inte får, och du ska visa lite initiativ och handlingskraft och aktivt föräldraskap och allt det där och därför ställer dig upp och pekar med hela handen och säger ”NÄHEJ DU! DU VET MYCKET VÄL ATT  SÅDÄR BETER VI OSS INTE I DET HÄR HEMMET!”.

Då är det på alla sätt och vis bra om du kan förmå dig själv att inte råka tillägga: ”NÄR MAMMA ÄR HEMMA!”