Fredrik Backman's Blog, page 54

And life as we know it will end

Det var i förrgår som jag stod med en annan pappa utanför förskolan. Vi hade precis fått veta att den där kräksjukan gick nu och vi skämtade lite om att vi var de sista två som inte blivit smittade. Han drog ett Walking Dead-skämt. Jag drog ett Last of Us-skämt. Han bara ”vad är det?” och jag bara ”ett tv-spel” och han bara ”har du tid att spela TV-SPEL?” och jag bara ”nä…mehduvet…jag har sett trailern på Youtube”.

Och sen gick en medlem ur personalen förbi och bara ”flina ni, inkubationstiden är 48 timmar” och precis efter det sprang en unge fram och skickade på min arm. Eller det var egentligen kanske mer som att ungen sprang med tungan ute och jag stod liksom i vägen för svängradien.

Men hur som helst.

Det har gått 48 timmar nu.

I I am Legend hade Will Smith skjutvapen och en hund men jag har beslutat mig för att nöja mig med en hoprullad handduk och golvvärme i badrummet.

Man får inte flyga helikoptern för den här sortens achievements!

För runt tio år sedan punktmarkerade en god vän och jag varsin saccosäck på golvet i en lägenhet i Helsingborgs södra delar för att under en hel helg, endast med undantag av stressade ringaochbeställakebab- och lubbaochköpasnuspauser, spela igenom tv-spelet GTA Vice City på hans Playstation 2. Efter att vi hade klarat själva storyn beslutade vi oss för att, utrustade med den sortens envishet som normalt bara labradorer bredvid ett middagsbord eller klockförsäljare i turisttäta parker har kapacitet att uppbåda, försöka hitta alla 100 ”hidden packages” som fanns gömda kors och tvärs i själva spelet som ett bonusuppdrag.

Det tog fruktansvärt lång tid. Fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt lång tid.

Så fruktansvärt lång tid faktiskt att vi först när vi var klara insåg att vi nu skulle bli tvungna att leva resten av våra liv med att ha lagt här så fruktansvärt lång tid på att klara av något som absolut INGEN skulle bry sig ett skit om att vi uppnått. Vi ringde alla vi kände. Vi berättade det för personalen på pizzerian. Vi stoppade vilt främmande människor på gatan. Varenda en bara ryckte på axlarna och sa ”jaha?”.

Det spelade ingen roll att vi gång på gång förklarade att det var h-u-n-d-r-a olika paket, och att de legat gömda på de absolut konstigaste och mest ologiska platserna i spelets universum. Det fanns ingen tydlig symmetri eller linjär planering, det var verkligen bokstavligen som att någon bara kastat ut alla paketen från ett jävla flygplan och låtit dem landa precis var fan som helst. I lådor. Bakom soptunnor. På hustak. Inuti skåpbilar. Längst in i mörka hörn på den där militärbasen. Det krävdes o-e-r-h-ö-r-d-a mängder tålamod och noggranhet för att lyckas samla ihop varenda ett. Det var ingenting man bara GJORDE. Det var någonting man vigde en stor portion av sitt fucking LIV åt.

Och vad fick man för det?

”Jaha?”.

Det var vad fan man fick.

Och nu har det gått några år. Och den där kompisen har inga barn. Och jag har två stycken.

Och jag säger inte att det var exakt sådär som med de hemliga paketen det här kändes. Inte alls. Men när jag idag skulle förklara för den där kompisen att jag i eftermiddags för första gången sedan hösten började lyckades lokalisera och samla ihop a-l-l-a klädesplagg som min son hade på sig när han kom till förskolan imorse ur a-l-l-a de åtta olika torkskåpen när vi skulle hem igen sex timmar senare, och jag förklarade in i minsta detalj hur jag hade blivit tvungen att gå till väga och vilka sorts uppoffringar som hade krävts, och han var tyst väldigt väldigt väldigt länge och sedan sa: ”Jaha?”.

Då var det faktiskt ändå ganska mycket så det kändes!

Handgripligheter

Hydran är ett monster från den grekiska mytologin. Den levde i leriga träsk, var fruktansvärt aggressiv och hade minst åtta huvuden som slingrade sig runt sina fiender likt huggande ormar. Om ett huvud neutraliserades växte genast två nya huvuden ut i dess ställe.

Jag säger inte att det inte finns värre problem. Det finns massor av värre problem.

Men om du ponerar att du har fått i uppgift att besegra en hydra mitt i ett lerigt träsk genom att placera en sovsäck på vart och ett av dess huvuden då har du min ungefärliga känsla inför barnvantar.

Jag har ingenting emot barn och vantar individuellt. Inte alls.

Men när det svenska vintervädret tvingar fram kombinationen då kommer jag sätta mig ner på trappan på förskolan och krama mitt huvud och vagga fram och tillbaka tills någon kommer och säger att de fixar det här och att jag kan gå hem.

Jag skiter i vad ni säger. Det är så jag tänker hantera situationen.

Jag tänker inte försöka framstå som kritisk här

Men min son och jag har gått fram och tillbaka till affären i regn och i snö tillsammans med hans lillasyster flera gånger den senaste veckan. Vi har gjort vårt absolut yttersta för att vara kreativa. Vi har utforskat alla gränser och funktionaliteter. Vi är blöta och vi är kalla och vi är för en gångs skull helt och hållet överens.

Det spelar ingen roll vad hans mamma försöker lura i oss.

Optimus Syskonvagn är fan den sämsta Transformersen någonsin.

Minst en av oss har allvarliga problem med att tillgodogöra sig information här

Jag hade alltså en viktig jobbgrej jag behövde göra. Det är inte jätteofta det händer. Det är framför allt inte jätteofta det händer utan att min fru gör luftcitationstecken runt ”viktig” och ”jobb” (och ganska ofta faktiskt även runt ”göra”) men nu råkade det inträffa. Jag skulle svara på ett långt mejl. Jag behövde koncentrera mig. Så min fru sa till vår son att han inte fick störa mig. Vår son lovade att inte göra det. Min fru lämnade rummet för att hämta hans syster. Vår son stod och tittade på mig en lång stund, innan han harklade sig på ett om jag får bedöma det helt objektivt lite onödigt högljutt vis och deklarerade en aning omotiverat artikulerat: ”Jag. Ska. Inte. Störa. Dig. Pappa!”.

Jag sa tack. Han upprepade att han inte skulle störa mig. Jag sa tack. Han påpekade att anledningen till att han inte skulle störa mig var att hans mamma sagt till honom att han inte skulle störa mig. Jag sa okej. Han nickade. Jag nickade också. Han lutade sig väldigt nära mig och satte pekfingret framför läpparna och viskade att vi måste vara tysta så att hans pappa inte blir störd.

Jag sa tack. Han var tyst en ganska lång stund. Jag satte mig vid köksbordet och fortsatte skriva på mitt mejl. Min son ägnade några ögonblick åt att stå och stirra ganska demonstrativt upp i taket. Sedan tycktes han få en närmast gudomlig ingivelse att rusa fram till köksbordet med ansiktsuttrycket som om det var första gången i sitt liv han hade sett köksbordet ifråga, för att sedan börja knacka lite på måfå i olika delar av det som om han undersökte om det möjligen kunde innehålla några ihåliga lönnfack. När jag tittade på honom och bad honom sluta såg han extremt allvarlig ut och sa: ”Mamma har sagt att jag inte ska störa dig pappa!”.

Jag sa tack. Han nickade. ”Jag ska inte störa dig”, upprepade han koncentrerat. Jag nickade. Han började placera lite modellera på såvitt jag kunde bedöma slumpvis utvalda platser på mitt tangentbord. Jag bad honom sluta. Han informerade mig ytterst tålmodigt om att hans mamma hade sagt till honom att han inte skulle störa mig. Jag nickade. Han nickade också. Jag satte i hörlurar. Han lutade sig fram mot min dator när jag inte var riktigt uppmärksam och höjde volymen till Finlandsfärjenivå. Jag drog ut lurarna. Han nickade. ”Jag ska inte störa dig för mamma har sagt att jag inte ska störa dig!”, skrek han.

Jag tittade på honom. Han tittade på mig.

Han är tre och ett halvt år gammal.

Det är en fruktansvärt jobbig ålder för mig för det är exakt den åldern där man inte riktigt kan veta om han är för liten för att förstå vad ”störa” egentligen betyder eller om han är precis stor nog för att veta EXAKT vad fan det betyder.

En sorts reklam

Jo, hej. Det är jag igen.

Jag förstår att det här kanske blir lite som när receptionspersonalen på däckfirman frågar om man vill boka in en tid för att sätta på sommardäcken MEDAN man är där för att sätta på vinterdäcken (det är bara ett exempel) men det har beslutats idag att jag ska ge ut en ny bok nästa höst.

Den kommer, förmodligen, heta ”Britt-Marie var här”. Jag kan hinna ändra mig. Så det är inte jätteviktigt att vi hänger upp oss på just titeln. Men grejen är att det nog blir officiellt idag eller imorgon att den boken kommer ges ut på ett nystartat förlag som heter Partners in Stories och har startats av min agent. Det här är väl om vi ska vara alldeles uppriktiga inte direkt livsviktig information för någon annan än min agent och mig, ur jägar/samlar-perspektivet i det stora evolutionella skeendet så att säga, och ska vi vara helt och hållet ärliga är det väl inte direkt livsviktigt ens för min agent och mig heller.

Men man ska liksom berätta sånt här för folk i sitt ”kontaktnätverk”. Det är kutym. Och jag har ju inte så jättemånga andra kompisar så jag tänkte att ni skulle få veta det först. Min agent har säkert ett kontaktnätverk. Han berättar det säkert för dem. Och han är en himla fin kille, min agent, ni behöver inte vara oroliga. Han besitter en omfattande litterär kompetens. Han har varit på Nobelprismiddag och en gång fick han en flaska Johnnie Walker Blue av Dennis Lehane. Och han passar en hund på dagarna som hänger på hans kontor. Det kommer bli bra det här, det fattar ni ju.

Dessutom orkar min agent befinna sig i samma rum som jag i mer än tjugo minuter utan att drabbas av ett oemotståndligt begär att kasta saker på mig och det är ganska unikt i svenskt bokbransch numera. Min agent har faktiskt än så länge bara kastat några småsaker på mig. Flera av dem kastade han faktiskt inte ens, det var mer som att han tappade dem och jag råkade sitta under. Så mest av allt är det alltså på grund av det där andra som jag ska ligga på hans förlag. Det där med den litterära komptetensen och sådär.

Och lite det där med kontorshunden.

Men, ja. Om ni läser mina böcker gör det här egentligen inte jättestor skillnad för er annat än att det kommer sitta en annan liten logotyp längst ner på baksidan av boken den här gången. Om ni inte läser mina böcker kommer det nog inte göra någon skillnad alls.

Bloggen kommer ligga kvar här.

Jag är inte helt säker än på att min agent vet att jag har en blogg.

Det var bara det. Det var inte meningen att bli så här långrandig. Ledsen om jag störde.

Jag ska köra tillbaka till Stockholm nu.

Inte för att det är viktigt men bara för PROTOKOLLETS skull

Innan jag körde till Helsingborg igår morse fick jag i uppdrag av min son, som var förkyld, att skjutsa förskolekatten till förskolan. Eftersom förskolekatten var förkyld och därmed inte kunde förväntas stanna hemma.

Så jag gjorde det.

Jag körde raka vägen till förskolan. Och sedan körde jag till Helsingborg.

Det var så det gick till.

Det finns eventuellt medlemmar av min närmaste familj som kommer hävda att jag ringde från bilen och frågade om hon visste var förskolan hade köpt förskolekatten eftersom det hade hänt en grej när förskolekatten fastnade när jag skulle stänga bakluckan och att jag nu eventuellt behövde ”en ersättare”.

Det är inte sant. Jag vill bara å det starkaste poängtera det.

Jag sa ”reserv”.

South of the border, west of the sun.

Jo, bloggen ber givetvis om ursäkt för den obefintliga uppdateringstakten igår men jag är alltså i Skåne. Jag har druckit kaffe med köpekaka i Höganäs hos två goda vänner som precis har köpt en sån där köttsmoker som rymmer alla de tre små grisarna och är stor som min balkong. Jag ringde hem och försökte förklara för min fru att om vi hade en sån på balkongen skulle jag bli mycket mer motiverad att sätta upp den där förbannade julbelysningen varje år och min fru förklarade, som varje år, att det går alldeles utmärkt för mig att röka hur mycket fläskkött jag vill på den nya balkongen som jag kan skaffa med min nya familj. Själv gick hon sedan tydligen ut och började sätta upp balkongbelysningen.

På kvällen drack jag en öl och en mycket liten whisky med min vän R och sen satt vi i hans kök och pratade till halv ett. Idag känns mitt huvud som om vi hade druckit sprit direkt ur flaskor med döda ökenormar inuti i någon mexikansk gränsstad medan vi flydde från polisen i en cabriolet på en grusväg. Man är liksom inte 20 längre. Eller, i mitt fall, 75.

Men ståhejet på bokhandeln gick bra, tackar som frågar. Jag var där vid den här tiden förra året också och då blev min vän R, som är ganska mycket mer social än jag och därför är bra för mig att ha med till ställen där jag vill att folk ska tycka om mig utan att behöva prata med mig eftersom det ganska ofta är rakt kontraproduktivt att prata med mig i det syftet, kompis med alla i personalen med jag signerade böcker. I år hörde personalen av sig och frågade entusiastiskt om jag ”tänkte ta med han den där trevliga i år igen”. När jag hade signerat färdigt hade de hämtat mer vin och ville inte att han skulle gå. Nästa år kommer de högst sannolikt effektivisera bort mig och bara ha vin och mingel med min vän R.

Ikväll klockan 18 bråkar en bibliotekarie som heter Alexander och jag om vem som är coolast i Transformers på den lilla scenen i caféet på Helsingborgs stadsbibliotek. Det är gratis inträde. Min vän R kommer vara där också.

Nu tänkte jag åka bil och äta ost.

Jag återkommer.

Reklam

Jo, hej, det är jag igen. Följande information är bara relevant om man vill köpa signerade lasagneformsunderlägg och/eller om man befinner sig i närheten av Helsingborg, Örebro eller Stockholm de närmaste veckorna och vill undvika att jag välter ut er smoothie för att jag inte kan hantera min vinterjacka på trånga caféer och/eller ställer min Hyundai sådär lite, lite för nära er på en köpcentrumsparkering så att ni inte kan öppna passagerardörren ordentligt när ni kommer på att ni har glömt era reservwienerbröd i handskfacket.

Alla andra kan lugnt återgå till söndagsbrunchen, simtävlingen eller nya avsnittet av Vanderpump Rules eller vad ni nu har som söndagsförmiddagspreferens. Jag dömer ingen. Och det här blir inget viktigt. Ledsen att jag störde.

Såatte: Bokia.se säljer signerade ex av mina böcker på http://www.bokia.se/sok/?q=fredrik+backman+signerad Det är jag som har signerat dem. Jag har ritat grejer också. Det ser på det stora hela inte speciellt prydligt ut alls. I ”En man som heter Ove” har jag ritat en Saab, i ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har jag ritat en wors och i ”Saker min son behöver veta om världen” har jag ritat en raff. ”Saker min son behöver veta om världen” är inte lika stor som de andra två så den rekommenderar jag inte att man ställer något annat än en väldigt liten lasagneform på.

Imorgon kör jag till Helsingborg för att äta ost i min vän R:s Toyota och dricka öl på Telegrafen. Imorgon kväll är jag på Killbergs Bokhandel och på tisdag kväll är jag på stadsbiblioteket. Killbergs Bokhandel ligger vid Magnus Stenbocksstatyn (det är Stortorget 4 i gps:en, för er mugglare därute), jag svarar på frågor från klockan 19-snåret. Biljetterna kostar 50 spänn, men för det får man ett glas vin så i vanlig ordning tycker jag att sammanhanget är att betrakta som att ni får ett glas vin för 50 spänn och mig på köpet. De köps i butiken (biljetterna, alltså, de får inte sälja vin i butiken), eller per telefon 042-370880 eller per mail Helsingborg@bokia.se. Uppge gärna det vanliga lösenordet ”All makt åt Tengil, vår befriare”. Ni får ingen rabatt eller så, men jag tycker att det vore trevligt om vi hade ett lösenord. Om någon vill att jag skriver något i en bok under kvällen gör jag givetvis gärna det. Ponnys ritas på förfrågan men beroende på hur många glas vin jag har druckit kanske även utan förfrågan. Stadsbiblioteksgrejen på tisdag är en del av temadag om e-böcker, men jag kommer förmodligen ändå mest prata om mig själv eftersom det är mitt primära kompetensområde. Intervjun i det fallet kommer genomföras av min gode vän Balkong-Alexander och det finns en påtaglig risk att vi kommer börja kalla varandra för fula saker eftersom Balkong-Alexanders favorit-Turtle är Donatello och alla begriper för fan att det inte går att resonera med en sån människojävel. (ALLA VET FÖR FAN ATT MICHELANGELO ÄR THE ORIGINAL JÄVLA GANGSTERTURTLEN). Det börjar klockan 18.00, hur som helst. Det är gratis, men om man har vin med sig tror jag att man måste dricka det i parken innan man går in. Mer info här.

10 december ska min agent och jag till Örebro. Klockan 18.30 förväntas vi infinna oss på ABF. Mer info om det finns här. Tiden kan eventuellt bli en aning flytande eftersom min agent har sagt att han vet ”bästa vägen” och sist han sa det så körde vi förbi Västerås två gånger på vägen till Västerås.

12 december signerar jag böcker i Stockholm på Akademibokhandeln på Odenplan. Jag kommer prata lite också, om jag får. Jag kommer med absolut största sannolikhet vara nykter men jag har kanske keps.

Det var bara det. Vore gött om någon av er ville titta förbi.

Tack för att ni lyssnade.

Nu skriker min fru att det är slagsmål i Vanderpump Rules så nu måste jag dra.

Det är inte det att jag gnäller här. Inte alls.

Jo. Jag är på alla sätt medveten om att det finns folk som har värre utmaningar i sin vardag.

Jag är inte dum i huvudet.

Men båda barnen är förkylda. Och båda två envisades med att sova i vår säng inatt. Så nu är jag också förkyld. Och eftersom barn i allmänhet sover med rörelsemönstret av Hypno-Disc i Robot Wars fick jag dessutom sova i en vinkel som de kritade linjerna efter någon som har blivit vänsterarmsamputerad och utkastad genom ett hotellfönster i ett av de första avsnitten av CSI innan de fick ordentlig budget.

Så nu har jag nackspärr och det gör faktiskt svinont att nysa när man har nackspärr.

Och ja, jag fattar att man k-a-n ha större problem, i ett större kosmiskt perspektiv och allt sånt skit. Jag kräver inte att någon ska starta ett frikkin 90-konto för min skull här. Sluta säg att jag ”spelar martyr”. Det gör jag fan inte.

Jag säger bara att när ni upptäcker att förskolekatten har trillat ner ur sängen under natten och ni allihop helt plötsligt börjar oroa er för att den ”kan ha gjort illa sig” så kan vi kanske försöka hålla fokus på VEM SOM HAR DE VERKLIGA PROBLEMEN I DEN HÄR FAMILJEN EGENTLIGEN!