Fredrik Backman's Blog, page 57

Det är alltså inte som att jag freakar ut här eller något

Men vi är liksom ändå i ett köpcentrum. Det finns en leksaksbutik här. De är liksom experter på sånt här. Det är faktiskt inte orimligt att man bara lite försynt visar dem bilderna och frågar om de vet hur många såna här superhjältar det är meningen att det ska vara i varje förpackning och om det verkligen är meningen att det ska vara en Green Goblin med.

De jobbar med leksaker. De älskar att få såna här frågor.

Det är inte ”creepy”. Det är ett engagerat föräldraskap.

Så sluta håll på.

De var jättetrevliga. Väldigt hjälpsamma.

OCH DE HADE INGEN JÄVLA ANING OM VAR DE HÄR SUPERHJÄLTEJÄVLARNA KOM IFRÅN FÖR INGEN I HELA BUTIKEN HADE NÅGONSIN SETT DEM FÖRUT!!!

Visst. Okej.

Det har varit en lång dag för oss alla.

Absolut.

Kanske mest för mig. Vi har varit ute hela dagen och det har blivit lite oregelbundna måltidstider och det är möjligt att det påverkar synapserna som styr min slutledningsförmåga eller vad det nu är. Men vad fan. Låt oss ta det här från början:

För några veckor sedan fick vår son en samling små, små gummifigurer föreställande superhjältar. Min fru och jag diskuterade dem häromdagen och av någon anledning kunde vi inte för våra liv minnas VEM det var som gav honom dem. De dök liksom bara upp. Leksaker gör det när man har barn. Man tänker inte alltid så mycket mer över det. Någon kom väl hit och lämnade dem på någon middag eller så var det väl nåt förbaskat Happy Meal eller nåt sånt skit det är liksom inte alltid något som man lägger på minnet. Men som jag minns det var de från början tio stycken. Det är jag nästan helt och hållet säker på. Och sen tappade vår son bort Green Lantern och The Flash. Så då var de åtta.

Och visst. Det har varit en lång dag. Men ikväll precis innan han somnade ställde vår son upp alla de här små gummisuperhjältarna på dubbla led i fönstret i vårt sovrum innan vi allihop skulle gå och lägga oss. Och jag satt där och kollade på dem. Och det var ju inga problem att känna igen dem, liksom.

De var tio från början. Han tappade bort Green Lantern och The Flash. Så då var de åtta kvar. Inga konstigheter.

Eller vad fan.

Vänta nu.

De är ju nio.

En-två-tre-fyra-f…

Vem fan är den DÄR jäveln med grönt ansikte i bakre raden?

Det har varit en lång dag. Jag var inte helt på hugget. Och det hjälpte liksom inte att min son, när han fick frågan om vem den här figuren var, svarade ”vet inte”. Och när jag frågade om den var med från början när han fick superhjältarna så skakade han allvarligt på huvudet och sa ”nä den kom hit själv”. Och sen somnade han.

S-o-m-n-a-d-e.

Det är liksom inte det att jag är något slags paranoid dåre som tror att leksaker kan få liv och infiltrera en leksaksarmé av gummisuperhjältar bara för att bida sin tid tills någon treochetthalvtåring ställer upp dem i ett sovrumsfönster så att de kan hoppa ner och döda mig när jag sover.

Jag är inte sjuk i huvudet.

Men det var liksom ändå inte ORIMLIGT att jag gick och letade upp kartongen som superhjältarna kom i och finkammade igenom varenda frikkin kvadratcentimeter av min sons rum tills jag hittade Green Lantern och The Flash. Det känner jag faktiskt inte. Och när jag hittade dem och hittade kartongen och räknade och räknade igen och kontrollräknade och väckte min fru och tvingade henne att räkna trots att hon sa något om att jag kunde räkna med skilsmässa för att jag samtidigt råkade väcka bebisen så var det tio platser i plasten i kartongen.

Och det finns tio superhjältar.

Plus den här jäveln.

Och jag googlade i trekvart innan min fru kom upp och muttrade något om att jag ”behöver ett jobb” och pekade på den där jäveln och suckade ”herregud, det är The Green Goblin, ser du väl” och då sa jag först ”åååååååååå fan”. Och sen är det väl absolut möjligt så här i efterhand att volymen på mitt efterföljande skrik var en smula oproportionerlig när jag fick ur mig ”MEN HAN ÄR FÖR FAN EN SUPERSKURK INGEN SUPERHJÄLTE DET HÄR ÄR INTE LOGISKT!!!”.

Så jag vill bara poängtera det.

Att det har varit en lång dag.

Och att det inte är som att jag är sjuk i huvudet.

Men antingen sover The Green Goblin inlåst i badrummet inatt eller så gör jag det.

 

Inte för att jag är en sån som stressäter

Men om någon undrar vad jag använder de där 15 minuternas halvtidsvila till varje gång det är den här sortens fotbollsmatcher så är det att städa köket och gå ut med källsorteringen.

Lite för att inte min fru ska stiga upp imorgon och fråga ”har du druckit alla de där ölen?”.

Och lite mer för att inte min son ska stiga upp imorgon och fråga ”har du ätit upp ALL min glass!?”.

Nä. Nä. Visst.

Jag förstår att det inte är ett jättestort problem. I det stora perspektivet med världen och universum och sådär. Visst. Om man ska se det på det viset så var det väl möjligen en överreaktion från min sida. Det var det kanske.

Men verkstaden som bytte till vinterdäck på min bil imorse ändrade inställningarna på min stol.

Det var ett problem just då.

Jag är känslig idag.

Jag borde ha vetat bättre

Det första min vän N gjorde när jag kom till kontoret idag var att bröla ”wöö-öooöö-öö!” sådär som jag låter i hans huvud när jag är berusad, och sedan klappade han händerna i otakt över huvudet och ställde sig upp och skrek ”HEJA LAGET!”.

Och sen frågade han om jag trodde att Zlatan skulle få spela libero idag. Han uttalade ”libero” så som man uttalar det snarlikt stavade efternamnet på den där trollkarlen.

Jag visste att jag inte borde ha gått till kontoret idag.

Bloggfika

Jo, i den här bloggens begynnelse skapade några läsare och jag (nåja, det var läsare som startade det, jag stod så att säga mest för lokalen) något som sedermera kom att kallas ”bloggfika”. Det var, i all enkelhet, ett kommentarsfält som en gång i veckan användes som en chatt. Det enda personerna i det egentligen hade gemensamt var det dåliga omdömet att regelbundet läsa den här bloggen, men bloggfikat lyfte på outgrundliga vägar till att förmedla alltifrån cheesecakerecept och bostäder i Göteborg till en första dejt utanför Stockholm och resesällskap till Prag åt en högst varierande skara läsare, och så småningom slutade ganska många bloggfikare helt enkelt läsa bloggen och dök bara upp för själva fikandet. Tids nog blev fikat så stort att det flyttade hemifrån, till http://bloggfika.net.

Där ligger det fortfarande. Och varje torsdag klockan 20.00 är det alive and kicking. Trevligt folk, varierande samtalsämnen. Lite som sociala medier var innan det fanns sociala medier, kan man säga.

Gå gärna förbi, om ni inte har något för er.

Det var bara det.

Jag SÄGER ju det

Eller det var kanske inte exakt det jag sa. Men nu när ni säger det säger jag det.

Jag tänker inte ställa till bråk här. Jag vill bara informera.

Det står klart och tydligt på Wikipedia att navigation är extremt komplicerat på till exempel Nordpolen och Sydpolen eftersom det är något med magnetfältet i jorden eller något som gör något med kompasserna.

Visst. Jag fattar kanske inte EXAKT vad det handlar om. Men jag fattar att navigationen kan bli helt satt ur spel om man börjar mucka med magnetfälten och i en utsatt situation ute i vildmarken helt utlämnad till naturens mest vildsinta element kan det faktiskt bli en fråga om liv och död.

Jag försöker inte alls överdramatisera det här.

Men det är så jag påverkas om man flyttar kylskåpsmagneterna utan att säga till.

Det är inte det jag är ouppmärksam. Det är bara det att jag är väldigt fokuserad.

I vår lägenhet. Vanlig eftermiddag.

Jag: (Kommer ut från köket) Alltså…vad fan har du gjort här egentligen?

Fru: (Helt omotiverad ögonhimling) Du har varit hemma i tjugo minuter. NU lägger du märke till att jag har möblerat om hela köket och vardagsrummet!

(Den sortens tystnad som jag borde ha lärt mig att inte låta bli riktigt så lång)

Jag: (Harklar mig) Ja…alltså…möblerat om, ja, nu när du säger det…

Fru: Du har inte märkt att jag har möblerat om hela vardagsrummet och hela köket? Att jag har vänt köksbordet så att det står på längden mot fönstret, flyttat soffan till andra väggen, organiserat om hela köksbänken och skåpen ovanför oc…

Jag: Jojojo, vad fan, nu när du säger det ser jag ju för fan att allt är…du vet. Annorlunda.

(Tystnad)

Fru: Exakt vad menade du med ”vad har du gjort?” när du kom ut ur köket?

Jag: Du har flyttat alla kylskåpsmagneterna till dörren på frysen.

(Paus för ömsesidig utvärdering)

Fru: Jag möblerar om halva lägenheten och det enda du lägger märke till är kylskåpsdörren?

Jag: Jag är medveten om att inget jag säger kommer få det här att se ut på något annat sätt så jag tänker bara säga det: Jag fokuserar!

Ju mer jag tänker på det

Det optimala hade varit att vi flyttade till en lägenhet med en walk in closet som jag kunde bygga om till ett sånt där köttkylrum som Steven Seagal slåss med folk inuti i Under Belägring.

Det hade förstås varit fullt med kött, så jag hade fått äta fram min sovplats varje kväll.

Jag tror att det hade blivit en bra lösning för alla.

Det är antingen det eller min andra idé med att jag börjar sova med en djupfryst entrecôte på magen, så att jag är sval och den är perfekt tinad lagom tills det är dags för en frukostmacka.

Och den idén sa du ju OCKSÅ nej till.

Jag försöker bara tänka utanför boxen här. Eller åtminstone innanför walk in closeten.

Sluta säg att jag kan sova på balkongen.