Fredrik Backman's Blog, page 61

Ja. Det är möjligt att jag är lite tankspridd.

Men bara för att det där med läskflaskorna har hänt två gånger så betyder det fan inte att jag är ”verklighetsfrånvänd”.

Jag är fantasifokuserad.

Det är skillnad.

Hjälp till gång 2

Har man en gång i livet av misstag råkat förväxla de tomma Coca-Cola-flaskorna i påsen med de fulla Coca-Cola-flaskorna i korgen och lagt fel flaska i pantmaskinen, då lär man sig ju den hårda vägen att inte göra om det igen.

Kan man ju tycka.

Jag förstår att man kan tycka det.

Men jag står fast vid att åtminstone en del av det här var min frus fel för det var faktiskt henne jag pratade i telefon med.

 

Moment av klarhet

Eftersom ett bokförlag i Danmark haft det högst diffusa omdömet att ge ut en av mina böcker på danska för några veckor sedan har jag de senaste två dagarna gjort två intervjuer med två olika danska tidningar. Det gick bra. Tyckte jag.

Eller det kändes i alla fall som att det gick bra till en början eftersom båda journalisterna intygade att det absolut inte skulle bli några problem att jag pratade svenska under intervjuerna, eftersom de inte hade några problem alls att förstå det. Sedan sa de ”höh!?” en hel del ändå. Och sedan gav de båda två upp efter tio minuter och bad mig prata engelska istället. Och sedan satt de båda två och sa ”höh!?” gång på gång ändå. Först trodde jag att det var min engelska som var dålig, men efter vissa efterforskningar har det nu visat sig att när folk inte förstår mig har det inte alls med mitt sätt att prata eller med min dialekt att göra.

Det är tydligen bara det att jag är obegriplig som person.

När jag berättade om den här insikten för min vän N imorse nickade han allvarligt och sa att ”detta förklarar faktiskt en heeel del”. Sedan försökte jag berätta mer om mina känslor kring alltihop men då började han spela japansk bambuflöjt jättehögt.

Min fru sa helt lugnt, när jag berättade samma sak för henne igår kväll, att det här har hon ”vetat i tre år”.

Vi har varit gifta i fyra.

Ibland får jag känslan av att folk i min närmaste omgivning faktiskt inte lyssnar på mig alls.

Älskar att ha barn. Älskar.

Jag är inte negativ. Jag vill bara säga det.

Varken mot personerna som grundade Youtube eller mot personerna som uppfann Lego.

Inte negativ alls.

Men ikväll har två treåringar suttit precis bredvid mig och tittat på Lego-REKLAM på högsta volym konstant i en och en halv timme så nu har jag själv drabbats av en oemotståndlig längtan efter att använda alla klossarna till att bygga något färgglatt, högt och tungt här på golvet i vårt vardagsrum.

Och välta det över mig själv.

Man måste faktiskt ha principer

Det måste man.

Och min princip är att restauranger som har cheesecake på menyn men har slut på cheesecake i köket borde ha som princip att berätta detta INNAN man beställer tre förrätter och två huvudrätter (jag vet inte vad för slags huvuden de räknar med men de behöver uppgradera sig från mangostorlek och börja bruka allvar) och allting är för sent för att ens fru vägrar gå till ytterligare en restaurang nu.

Då är min princip att ta en rimlig diskussion kring vad för slags etablissemang de egentligen tror att de driver här.

Visst. Det är möjligt att jag tog i lite om det där med att jag ska ”dra den här skiten till regeringsrätten din satans hästhandlare!” Men ändå.

Jag tycker inte att det är en orimlig princip att ha.

Att man tar diskussionen.

Speciellt när de helt iskallt häver ur sig ”men vi har tiramisu”.

Jag kan möjligen så här i efterhand acceptera att det inte var e-x-a-k-t samma sak som att bli erbjuden ett ersättningsbarn för att personalen på Ikeas lekland inte hittar ens eget barn. Men ändå.

Själva principen.

Innan någon säger något annat så vill jag bara säga det här

Jag var alltså i Finland i helgen, på Bokmässan. En av de saker som man traditionsenligt gör när man har varit på Bokmässan i Finland är att man på kvällen, tillsammans med hundratals andra människor ur den nordiska bokbranschen, äter gratis buffé på ett mingel på svenska ambassaden i Helsingfors.

Min frus instruktioner till mig när hon fick höra att jag skulle till svenska ambassaden var kort och gott: ”Du får antingen prata med folk eller bli full, Fredrik. Du får inte göra båda.”

Så: Jag vill nu bara påpeka att även om jag inte helt och hållet följde de instruktionerna så finns det vissa förmildrande omständigheter att ta hänsyn till, om det nu skulle vara så att någon av er får höra något om att jag kanske eller kanske inte har trillat i en trappa under ett foto av kungafamiljen eller så.

Den förmildrande omständigheten är att hela svenska ambassaden är full av oljemålningar, kristallkronor och serveringspersonal i uniform. Det var som att gå runt inne på Downton Abbey.

Dessutom stod ambassadören och hans fru vid ingången och skakade hand personligen med alla gäster. Jag KUNDE ha lutat mig fram och viskat ”den turkiske diplomaten dog i Lady Marys sovrum, så’ruvet” till ambassadören.

Men det gjorde jag inte.

Jag tycker att det borde räknas som något.

Visst. Absolut.

Det finns en punkt då man som förälder måste sluta ursäkta sina barn för att de inte ser skillnad på en chokladbit och en sån där liten kudde som man limmar fast på undersidan av möbler för att de inte ska repa golvet. Och det finns en annan gräns då man som förälder måste sluta ursäkta sina barn för att de, när de ser något som de tror är choklad på golvet under en möbel, utan att tänka sig för stoppar det i munnen.

Det finns en sådan punkt. Och nu har vår son passerat den tre gånger på en vecka.

Och jag har passerat den fyra.

Så nu har min fru sagt åt mig att ta ett allvarligt snack med honom medan hon går och ringer min mamma.

Jag tänker ta ett allvarligt snack med möbelkuddstillverkaren, det är vad fan jag tänker göra.

Det beror inte på att jag är förutsägbar. Det beror i alla fall inte bara på det.

Bekant: Hur var det i Finland då?

Jag: Jo. Tack. Helt okej.

Bekant: Jäkla intressant språk det där, finska. Snappade du upp några intressanta ord?

Jag: Va?

Bekant: Gör du inte det, när du reser? Lär dig lite enklare fraser och så? Jag tycker att det är en stor del av att resa. Att försöka förstå andra språk.

Jag: Jo, alltså, självklart. Jag lärde mig…

(Viss paus för eftertanke. Dock inte alls så lång som vissa inblandade eventuellt kommer försöker hävda i efterhand.)

Jag: (Möjligen en smula överexalterat) Jo! Jag lärde mig ”aamiainen”!

Bekant: (Nickar imponerat) Vad betyder det?

Min fru: (Utan att titta upp från boken hon läser) ”Frukost”.

(Tystnad)

Jag: Hur fan viss…

Min fru: (Tittar upp från boken. Gör den där onödiga grejen med ögonbrynen.) Du bodde på hotell. Vi har varit tillsammans i sex år. Jag drog till med en VILD gissning.

Ost i Västerås

Alla möjliga slags varma tack till er som satt kvar efter P.O. Enquists enastående scenintervju på Bokens Dag igår och lät en trivselviktig kille med keps härja på teatern i Västerås efteråt.

Ett extra tack förstås till er som med stort tålamod och empati lät mig rita saker i era böcker i lobbyn, och en alldeles extra shoutout till den ganska uttråkade tvååringen med gnuggistatuering på axeln (mina ursäkter för väntetiderna i kön och bristen på bilder i mina böcker) och till kvinnan med X-namnet som briljerade med en mer permanent Deathly Hallows-tatuering på underarmen (min Harry Potter-konnässör till förlagsredaktör hade förstås ställt avsevärt bättre följdfrågor än jag gjorde). Dessutom infann sig inte mindre än två män i kön som faktiskt hette Ove (båda dock, såvitt framgick, otatuerade) och ändå verkade tycka att jag inte var alltigenom värdelös.

Själv fick jag en bok signerad av P.O. Enquist och fick äta ostmackor tillsammans med Katarina Mazetti. Om min mamma eller min farmor läser det här vill jag noggrant påpeka att jag tog av mig kepsen vid båda tillfällena.

Jag skiter faktiskt i vad min läkare försöker använda för bortförklaring i efterhand

Nötter innehåller bra fett. Choklad innehåller dåligt fett.

Efter det här står jag på noll.