Fredrik Backman's Blog, page 64

Åka långt för att komma hem

Det var alltså skåningar på besök här i dagarna. Eller, ja, några bor ju här i Stockholm så de var väl inte så mycket på besök som de var på utflykt, men av de som hur som helst reste hit från Skåne så var det specifikt en som mycket sällan lämnar Skåne. Han var mycket exalterad över vad han skulle få se här uppe, och blev därför gränslöst besviken när det visade sig att servitören som serverade hamburgaren på restaurangen också var skåning. När den skånske servitören dessutom berättade att kocken som tillagat hamburgaren var dansk såg vår skånske vän ut ungefär så som jag antar att skandinaviska backpackers som hajkat sexton mil in i en kambodjansk djungel bara för att hitta en liten by med en liten juicebar driven av andra skandinaviska backpackers ser ut.

”Åker man hela vägen till Stockholm hade man ju hoppats att få uppleva lite mer av den genuint lokala kulturen”, sa vår skånske vän.

”Vill du träffa stockholmare nuförtiden får du åka till Skåne”, svarade servitören.

Angående min vänskapskrets

Jag skulle inte säga att våra matvanor är ett problem. Det skulle jag faktiskt inte.

Jag skulle faktiskt inte ens vilja säga att våra portionsstorlekar är ett problem.

Men en i gruppen berättade igår att han slutade röka för tre veckor sedan och sedan dess har han gått ner fem kilo enbart eftersom han inte längre har någon anledning att gå ner till Pressbyrån klockan tio på kvällarna.

Och det får en ju att fundera. Det ska jag erkänna.

Bortamatch

Jo, bloggen ber givetvis om ursäkt för den obefintliga uppdateringen under gårdagen (och större delen av den här dagen), men bloggen ägnade gårdagen åt fotboll (och den här dagen åt att gå runt och svära över defensivt positionsspel och hutlösa nachospriser).

Eftersom fotbollen befann sig i Solna hade mina barndomsvänner dessutom rest upp hit från Skåne och, ja, ni vet hur det blir när ett gäng gamla vänner träffas utan sina respektive för första gången på länge. Det blir rätt mycket känslor, en del svårare att hantera än andra. Det här är ju inte direkt typen av blogg som ägnar sig åt vältrande i relationsproblem eller försöker gräva ner sig i tunga känslofrågor om tillit och trohet, men i all korthet hamnade gruppen helt enkelt i en av de där komplicerade situationerna som uppstår när en i gruppen gör någonting som vi andra plötsligt var tvungna att besluta oss för om vi skulle berätta för hans partner eller inte. Det är ju egentligen inget man vill prata om, den där sortens saker som var highfivesoptimerade när man var 20 men som man när man närmar sig 35 vaknar dagen efter och önskar att man kunde ha ogjort. Det kan ju hända alla, givetvis, det ska man ju ha klart för sig, även om alla i gruppen är gifta eller sambos nu och har fruar och flickvänner som vi älskar mer än livet självt så kan det ju bli som det blir när man faller in i gamla roller och börjar hetsa varandra.

Vi hade druckit en del whisky först, det ska sägas. Jag vet att det inte är någon ursäkt, jag bara försöker berätta hur situationen såg ut. Det är väl tyvärr den gamla sanningen att många av oss helt enkelt inte är mer principfasta och lojala än de tillfällen som uppenbarar sig.

Så, ja, en av oss gjorde ett snedsteg.

Jag ska inte på något sätt ursäkta honom. Och det är inte som att vi är den där typen av kompisgäng som har hela ”what happens in Vegas stays in Vegas”-attityden när vi träffas utan våra respektive. Men ja, ni vet, vi är ändå bästa vänner. Man tjallar inte på sin bästa vän. Man håller honom om ryggen även om man vet vad han har gjort. Det är kanske inte så lätt för alla att förstå, men det så vi har växt upp.

Det handlar ju om vad man har kommit överens om i sin respektive parrelation, också, känner jag. Min fru och jag har till exempel ett ganska öppet förhållande när jag går ut på det här sättet. Hon säger att det är så sällan det händer så hon kan se mellan fingrarna med att jag unnar mig något. Men en del andra i gruppen har ju överenskommelser om exklusivitet, att det helt enkelt inte funkar om inte båda två håller på sig. Att det här är något intimt, något som de bara gör med varandra.

Så när vi satt där efter att det hade hänt och vi tittade på varandra och den där skammen som sköljer in när alkoholen börjat förbrännas började ta över oss och vi insåg vår kompis egentligen hade gjort, och han såg ner på sina tre renskrapade tallrikar och såg upp på oss andra och mumlade ”alltså…vafan…jag…ni vet. När vi kommer hem så…om min tjej frågar så…alltså…ni säger att jag körde LCHF hela resan va?”.

När det händer. Då håller man käft.

Så är det bara.

Potatismos before hoes. Som det heter på skånska.

Reklam

Jo. Hej. Det är jag igen.

För den nytillkomne bloggläsaren kan det ju säkert tidvis framstå som att jag, när jag inte ägnar mig åt den här bloggen, borde ha någon sorts riktigt arbete. Så är, som den lite mer seglivade bloggläsaren eventuellt snappat upp vid det här laget, dessvärre inte alls fallet. När jag inte gör det här gör jag precis det här, fast analogt. Så kallade ”böcker”. Om mina böcker (jag lägger mig inte i huruvida det är böcker som koncept eller just det faktum att de är mina) inte intresserar dig som läser det här vill jag därför redan nu tipsa om att byta internetsida till något mer givande. Jag rekommenderar slutet av första säsongen av Downton Abbey eller någon form av smörgåsrecept.

Så, för de sex-sju av er som inte var snabba nog att klicka er vidare följer här en smula skamlös reklam i olika former för olika saker. Ni har mina ursäkter för det. Bloggen återgår så fort möjlighet föreligger till dialoger med treåringar och bilder på oförskämda guldtomtar.

Alltså:

# I nya numret av tidningen Books & Dreams (som finns på nästan alla ställen där man köper fransk hotdog) finns en orimligt lång intervju med mig, där den oerhört begåvade Klas Ekman tagit sig tid att skriva ner ett samtal han och jag hade i början av sommaren och nästan lyckats få mig att låta sammanhängande och begriplig. Det finns även bilder där jag går på ett tak i svartvitt och där jag sitter i en hängmatta i fyrfärg. Det finns även en bild tagen med Klas mobilkamera där jag har ett par gröna shorts på mig som min fru under tre års tid kämpat så hårt för att stå ut med rent estetiskt att hon till slut förbjöd mig att ha på mig dem i något socialt sammanhang förutom på kontoret. Vilket omedelbart fick min vän N att titta på shortsen och utbrista ”varför ska JAG straffas!?”. Jag vill dock föra till protokollet så här rent offentligt att shortsen för det första är gröna (vilket alla vet är modernt), för det andra är rutiga (vilket alla vet signalerar stil och klass) och för det tredje kostade nästan fyra euro när jag köpte dem i Barcelona för tre år sedan vilket gör dem till det tredje dyraste paret byxor jag äger. Jag betraktar det därför som att jag snarast var överambitiöst uppklädd för fototillfället. Min fru och min vän N förhåller sig mer skeptiska. Hur arg min farmor kommer bli på mig för att jag har shorts på mig på bild i en tidning kommer förmodligen enbart avgöras av om hon upptäcker det före eller efter att hon har upptäckt att jag har keps på mig på bilden på Wikipediasidan om mig. Inomhus.

# ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, som är en bok som jag har skrivit och som en serie omdömeslösa individer låtit mig publicera med hård pärm och sidnummer och allting, finns numera ute som ljudbok. Den på alla sätt enastående Anna Maria Käll har läst in den med fullständigt exceptionellt tålamod med tanke på källmaterialet. Vill man provlyssna på ett utdrag kan man till exempel göra det hos Storytel. Där finns för övrigt även ljudprov från ”En man som heter Ove”, inläst av Torsten Wahlund i ett basregister som ljudboksvärlden inte skådat sedan Torsten Wahlund läste Aslans repliker i Häxan och Lejonet.

# Det kommer, så fort vi har löst vissa tekniska problem, komma ut ett gäng signerade ex av alla mina tre böcker (”Min mormor hälsar och säger förlåt” är inbunden, ”En man som heter Ove” och ”Saker min son behöver veta om världen” är i pocket) till försäljning hos Bokias webshop. De ”tekniska problemen” består, om vi nu ska grotta ner oss i detaljer, främst av att jag ska sluta äta lunch och diskutera guldtomtar med min vän N hela dagarna och köra ut till mitt förlags distributionslager och faktiskt signera allihop. Om inga oförutsedda guldtomtar dyker upp hoppas jag att jag kan lösa det nu i dagarna (inte imorgon, för då är det fotboll, men typ dagarna efter det) och då borde böckerna finnas till försäljning i nästa vecka. Jag hojtar till här på bloggen samt på min Facebooksida när de är uppe.

# Jag har en Facebooksida. Där drabbas man av på alla sätt för civilisationens överlevnad meningslös information som att jag har lagt upp ett nytt blogginlägg eller att mina böcker går att köpa signerade någonstans. Ibland blir det även ordvitsar med pirattema. Facebook.com/Backmanland för den som verkligen på alla sätt möjliga inte har något bättre för sig.

# För dig som DESSUTOM inte har något emot att fryntliga skåningar med keps ritar ponnys i dina böcker lite mer AFK, som ungdomen säger, föreligger möjlighet för detta i Helsingfors (25-26 oktober, på bokmässan, jag har inte riktigt fattat instruktionerna från det finska förlaget än men kom dit så löser det sig säkert, jag är ganska lång och kommer ha keps), Västerås (27 oktober, runt lunch/andra lunch-tiden, mer info på bokensdag.nu) och i Stockholm (på Books & Dreams event 19 november som man kan läsa om på booksdreams.se/kommande-event/, på samma länk kan man dessutom ta del av ett fyrfärgsfoto där jag sitter i en skinnfåtölj och ser mätt ut). Jag ska även till Köpenhamn (tror jag) någon gång i november/december och Helsingborg tidigt i december, men jag återkommer när jag har kommit ihåg att fråga någon som vet något något om det.

# Jag har Twitter också. Eller är på Twitter. Eller vad det heter. Twitter.com/Backmanland Primärt riktar kommunikationen där in sig på ordvitsar på osttema samt varför Hemnet inte har ett filter i sökfunktionen för objekt där det finns fritös.

# Ja. Det var väl egentligen bara det. Tack för att jag fick tränga mig på.

Min vän N hade även med sig den här hem från sin utlandsvistelse. Den står på hans skrivbord nu. Riktad mot mitt skrivbord.

Låt den som är utan kopp kasta första stenen

Min vän N har haft semester en dryg vecka, vilket inneburit att även jag haft en slags semester eftersom det är sjukt tråkigt att vara på kontoret själv. Men eftersom min vän N:s semester nu är slut och min fru säger att jag inte får jobba hemma på dagarna längre eftersom det skapar för stora risker för arbetsplatsrelaterade olyckor för resten av familjen (jag råkade välta mitt Ramlösatorn på min Nespressokapselkatedral och vissa spridda byggdetaljer landade i babysittern och sen var det något om ”gränser” och nu är min familj och jag på en time out kan man säga) har vi idag återstrålat (det är ett ord) på kontoret.

Och, ja. Min vän N har ju som bekant som vana att från varje semester ta med sig hem ett bidrag till den samling av kaffekoppar som är olämpliga för kontorslandskap som han mot mina protester startade åt mig för några resor sedan. Den här gången blev det den här:

Eftersom jag inte vill framstå som otacksam har jag just den här gången bestämt att i gengäld hjälpa min vän N att starta en samling av tänkvärda stenar. Det visade sig att utbudet faktiskt är betydligt större än man först kan tro, och jag velade rätt länge innan jag till sist fastnade för den här:

Det är svårt på rak arm att avgöra om min vän N är mest irriterad över stavningen eller över att tänkvärdheten har repat hans skrivbord.

Att diskutera med ett barn. En sammanfattning.

Jag: Du får inte.

Barn: Men jag vill.

Jag: Nej.

Barn: Jo.

Jag: Neeej!

Barn: Jooo!

Jag: Jag säger NEJ!

Barn: Jag säger JO!

Jag: Men du får inte.

Barn: Men jag vill.

Jag: Men du får inte!

Barn: Men jag vill!

Jag: Men jag säger nej!

Barn: Varför?

Jag: För att det bara är så.

Barn: Varför är det så?

Jag: För att det är det.

Barn: Men jag måste.

Jag: Varför det?

Barn: För att jag vill!

Jag: Det spelar ingen roll att du vill!

Barn: Varför?

Jag: Därför!

Barn: Varför därför?

Jag: Därför att jag säger du ska låta bli!

Barn: Men jag kan inte låta bli!

Jag: Varför inte?

Barn: FÖR ATT JAG INTE VILL!!!

(Tillfälligt eld upphör för ömsesidig eftertanke)

Jag: Mitt förslag är att vi båda två går åt varsitt håll i en timme nu och slipar lite på vår argumentationsteknik. Så syns vi här och fortsätter det här sen.

Jag vet inte vem som är den tredje apan men jag antar att vi i alla fall har täckt in de två första

Vi var på Ikea. Min fru skulle gå med barnen på toaletten, så jag gick i förväg ut på parkeringen för att lasta in grejerna i bilen. Och sen gick jag runt ute på parkeringen en stund eftersom jag inte kunde komma ihåg exakt var jag hade parkerat bilen. Till sist tog jag upp telefonen och ringde min fru för att se om hon kom ihåg. Och hon svarade som vanligt inte. Vilket driver mig till den sortens vansinne som annars är reserverat för när man inte kan få upp locket på en majonnäsburk, eftersom min fru ALDRIG svarar i sin telefon och vad är då POÄNGEN med att ha en telefon? Va?

Ja. Sen visade det sig att min fru stod med barnen tjugo meter bort vid vår bil och skrek på mig. Men jag hörde inte det. Eftersom jag var upptagen med att försöka ringa till min fru. Och hon hörde inte att det ringde eftersom hon var upptagen med att stå och skrika på mig tjugo meter bort.

Så nu har vi ägnat resten av dagen åt att bråka om vem av oss som är minst uppmärksam.

Lingvistiklogistikens brister

Jag: Är du klar att gå?

Fru: Ja.

Jag: Ja som i ”ja” eller ja som i ”jaja”?

Fru: Ja, säger jag ju.

Jag: Så du är klar att gå nu?

Fru: Ja.

Jag: Nu eller nu-NU?

Fru: Ja. Nu.

Jag: Nu eller strax?

Fru: Strax.

Jag: Strax eller snart?

Fru: Strax.

(Tre minuter senare)

Fru: Vad gör du?

Jag: En macka.

Fru: Vi ska ju gå nu!

Jag: Du sa ”strax”!

Fru: Ja. Det är nu.

Jag: Tre minuter är fan inte ”strax”! Tre minuter är ”nu”!

Fru: Vad snackar du om? Nu är nu!

Jag: Är du inte klok? Nu är nu-NU! Tre minuter är ”nu”. ”Strax” är typ en kvart.

Fru: Jag trodde att en kvart var ”snart”.

Jag: Jag trodde att vi hade enats om att ”snart” var typ en halvtimme-fyrtio minuter?

Fru: Jag trodde att det var ”om en liten stund”.

(Tystnad av nu-längd.)

Jag: Så du är klar nu-NU alltså?

Fru: Ja. Men om du vill äta en macka först så kan jag gå och ringa ett samtal innan vi går.

Jag: Hur lång tid tar det?

Fru: När har du ätit upp din macka?

Jag: Om ett par minuter.

Fru: (Tittar på klockan) Om ett par riktiga minuter eller om ett par Fredrik-minuter?

Jag: Alltså…hur många Fredrik-minuter går det på ett ”strax”?

Fru: Det beror ju på hur många Fredrik-minuter det går på en riktig minut, det kan ju variera rätt rejält.

Jag: Så…när är du klar med ditt samtal?

Fru: Det går jättesnabbt.

Jag: Jättesnabbt eller JÄTTEsnabbt?

Fru: Någonstans mittemellan.

Jag: DET HÄR SYSTEMET HAR SPÅRAT UR!

Fotboll, alltså.

Jag kommer ha ett hårfäste som ser ut som dagen efter att någon ställt en engångsgrill på en gräsmatta innan det här VM-kvalet är över.