Fredrik Backman's Blog, page 73

Den ömsesidiga berikningen

Det händer ibland att människor påpekar att det är märkligt att min vän N och jag har delat kontor så länge, med tanke hur olika vi är som personer. Det är faktiskt, för de allra flesta hastiga betraktare, över huvud taget tydligen svårt att hitta någonting som min vän N och jag faktiskt har gemensamt. Min vän N och jag har dock själva alltid valt att se detta som en möjlighet att komplettera varandra. Att fylla i varandras allmänbildningsluckor, om man så vill. Jag tror att alla stora vänskaper fungerar så. Det är ett givande och tagande, helt enkelt.

Idag, till exempel, tog min vän N med mig till en tebutik som bara säljer ekologiskt icke smaksatt te. Vi var där i en och en halv timme, min vän N köpte den minsta tekanna jag har sett i hela mitt liv och luktade på fyrtio olika sorters te med bergamott i och köpte slutligen även en liten glasskål med ett värmeljus i som ska hålla teet i kannan varmt medan min vän N inte dricker det. Det var extremt lärorikt. Jag fick, förutom att jag fick lära mig att icke smaksatt te tydligen på oklara grunder ändå kan ha smak (till exempel bergamott, som jag visserligen inte vet exakt vad det är), även lära mig att man inte ska värma upp grönt te med den där hållavärmengrejen, eftersom grönt te ”oxiderar” då.

Sånt hade jag aldrig fått lära mig om jag inte hade varit vän med min vän N.

Sedan gick vi och åt lunch, och då lärde jag min vän N hur det där pekfinger- och tum-greppet ser ut när en överviktig svensk man i 30-årsåldern direkt efter att ha satt sig på en uteserveringsstol måste lossa pikétröjan lite från kroppen på tre ställen i rask följd för att den inte ska fastna i valkarna. Eftersom överviktiga svenska män i 30-årsåldern ”oxiderar” annars.

Sånt hade aldrig min vän N fått lära sig om han inte hade varit vän med mig.

Jag är inte säker på vad vi diskuterar här

Antingen blir jag ifrågasatt för att jag spillde kalkon- och senapstacos på bebisen vid fyratiden imorse.

Eller så blir jag ifrågasatt för att jag åt kalkon- och senapstacos vid fyratiden imorse.

Eller så blir jag ifrågasatt för att jag äter kalkon- och senapstacos.

Jag tycker att vi får hålla oss till en av dem, faktiskt.

Reklam

Jo, hej, det är jag igen. Men det här går ganska (nej) fort. (Och är inte viktigt, så om ni kollar på Idol eller har något annat för er så kan vi höras senare, jag blir inte sur, själv håller jag på han den bitige från Helsingborg.)

Men om det (mot all rimlig förmodan) finns någon av er (verkligen) som letar efter ett nytt lasagneformsunderlägg och inte känner att det gör något om jag har ritat i det först (med bläck, så det går inte bort), så går det fortfarande att beställa min nya/nästa bok (vad det nu heter) signerad på Adlibris. Jag är inte helt säker på hur länge erbjudandet gäller (boken släpps 4 september, tror jag, så om jag ska hinna kladda i dem och någon annan ska hinna posta dem innan dess är det väl typ några dagar till) och jag vet inte exakt hur många ex som finns kvar (säkert tillräckligt många för att man ska kunna göra en jävligt stor lasagne). Och jag vet väl inte exakt hur stor den potentiella marknaden för signerade lasagneformsunderlägg är nuförtiden (fungerar dock även som till exempel pall om man bara behöver en väldigt låg pall). Men det var i alla fall bara det jag ville säga.

Adlibris har andra böcker också. Om man hellre vill ha det. Om man vill handla andra böcker hos någon annan bokförsäljare går det säkert också bra. Om man hellre vill ha något annat, till exempel en näve lök eller en keps eller något så rekommenderar jag en annan typ av affär.

Om man skulle vilja köpa mitt nya/nästa lasagneformsunderlägg och få något kladdat i det på en lite mer personlig nivå (till exempel en ponny med hatt eller en påse skridskor eller så) så kommer jag befinna mig i höjd för kastade kakor på följande platser och datum den närmaste tiden:

7 september: Stockholm, Akademibokhandeln Odenplan. (Rakt över gatan från killen med korvvagnen.) 12.00.

13 september: Oslo, Norge (det ligger där). Någon form av bokfestival. Jag kommer säkert ha keps. På kvällen någon gång. Löser sig.

21 september: Löddeköpinge, Center Syd, Bokia. (Mittemot det där kaféet som gör de där mackorna.) 12.00.

27 och 28 september: Göteborg. Bokmässan. Någonstans. (Förhoppningsvis nära restaurangen, men jag kan inte lova något.) Jag återkommer med tider när jag…ja. När någon har berättat det för mig och jag har lyssnat och inte spelat det här nya iPad-spelet med drakar i som min son och jag har hittat idag. (Vi är på level 7, vi kommer snart få den blå fire dragonen.)

25 och 26 oktober: Helsingfors. Finland. Jag hittar inte så bra där men jag antar att det blir någonstans i mitten.

27 oktober: Västerås. ”Bokens dag”. Det är den information jag har. Vid klockan 14, tror jag. Jag ska prata lite först, tydligen. Jag kommer få reda på om vad ganska snart, räknar jag med. Mitt förslag om en powerpoint över hur man enligt min erfarenhet bäst scoutar unga spelare i södra Frankrike i Football Manager var tydligen inte exakt ”vad arrangören var ute efter”, enligt min agent. Jag återkommer med detaljer kring vad det blir istället.

Ja. Det var bara det.

Ledsen om jag störde.

Heja han bitige.

Eftermiddagar med N. (Ett oproportionerligt långt blogginlägg som jag verkligen inte rekommenderar att någon läser om det inte av akuta skäl föreligger extrem brist på annat internet.)

Jag: (Pekar på rosa post-it-lapp på mitt skrivbord) Vad är det här?

Min vän N: (Utan att lyfta blicken från sin dator och utan uppehåll i det konstanta knattrandet på tangenterna) En ajjööuujuu.

Jag: En vadförnåt i vadförnåt sa du nu?

Min vän N: (Djup suck. Fortfarande utan att lyfta blicken från datorn. Fortfarande utan minsta paus i vad det nu är han skriver.) Ett kvitto som etablerar en skuld.

Jag: Aaah. En ”I owe you”!

Min vän N: (Utan blick. Utan paus.) Som sagt.

Jag: Jag trodde att det typ var något japanskt eller nåt sånt skit som du brukar hålla på med.

Min vän N: (Kort blick. Ingen paus.) Är texten på japanska?

Jag: Nej. Eller, jag läste inte lappen. Jag bara såg den och den såg för prydlig ut för att vara skriven av mig och det är bara du och jag här så jag tänkte att det var lika bra att fråga direkt.

Min vän N: (Trevar efter sina hörlurar)

Jag: ”10 V styrplattebatteri”. Vad betyder det?

Min vän N: (Kort paus. Ingen blick.) Vad skulle du chansa på att det betyder, om någon höll en pistol mot ditt huvud?

Jag: Att du har bytt batteri i min styrplatta till min dator.

Min vän N: (Paus. Blick.) Va?

Jag: Ja?

Min vän N: Nej.

Jag: Vad betyder det då?

Min vän N: Att jag har lånat ett batteri från styrplattan till din dator.

Jag: Åh. När då?

Min vän N: Jag var inne en kort sväng för några veckor sedan när du inte var här.

Jag: Ah. Och då lämnade du den här lappen?

Min vän N: (Återgår till sin dator.) Därav den tillhörande texten ”(+1 rosa post it-lapp)”.

Jag: Jag fattar inte.

Min vän N: Jag lånade en rosa post it-lapp från ditt rosa post-it-block för att skriva meddelandet på. Om det inte hade deklarerats hade skuldkvittot var ofullständigt.

Jag: Åh. Jag förstår.

(Min vän N sätter på sig hörlurar. Ganska lång tystnad följer.)

Min vän N: (Tar av sig hörlurarna. Ser frustrerad ut.) Vad är det nu? Varför ser du ut sådär?

Jag: När jag sa ”jag förstår” så kan jag eventuellt ha menat ”inte”.

Min vän N: (Pauser. Blickar.)

Jag: Varför tog du inte bort lappen när du satte tillbaka batteriet?

Min vän N: Satte tillbaka batteriet?

Jag: Ja? Styrplattan funkar ju nu. Så du måste ju ha satt tillbaka batteriet innan jag fick syn på lappen.

Min vän N: (Ser mycket perplex ut. Det är ett ord.) Den har ju flera batterier.

Jag: Ja. Men du tog ju bort ett.

Min vän N: (Ser ut lite som jag antar att han skulle se ut om han såg någon försöka få upp polettlåset till en kundvagn på Ica Maxi genom att slumpässigt kasta mynt ner i vagnen.) Ja. Men det går ju fortfarande ström genom de övriga batterierna.

Jag: Vad fan snackar du om nu?

Min vän N: (Ser ut lite som om han vill skrika ”nej…men ne…för helvet…HÄR! Där det är ett HÅL för MYNT! Du stoppar i dem hä…nej! Ge hit myntet nu så gör jag det åt dig. Herregud.”) Om det sitter fyra batterier i styrplattan, och ett av dem är dött, så kan ju styrplattan fortfarande dra ström ur det kvarvarande.

Jag: Vafan. Vänta nu. Menar du nu att om jag har till exempel en fjärrkontroll hemma, och den har fyra batterier, och jag tar ut ett av dem och ersätter det med ett urladdat batteri. Då kommer fjärrkontrollen fortfarande FUNKA?

Min vän N: Vafan. Vänta nu. Menar du nu att du inte visste det?

Jag: You’re blowing mitt jävla mind här, det är vad du gör.

Min vän N: (Masserar sina ögonlock) Otroligt.

Jag: Jag känner mig som Marty McFly. Du omkullkastar hela min jävla uppväxt här.

(Lång tystnad)

Jag: Men alltså, är du säker på det här? Det låter ju helt sjuuukt!

Min vän N: (Lång utandning. Tar upp sin telefon. Ringer någon. Av tonen att döma sin fru. Han har en speciellt ton när han pratar med henne. En trevlig ton. Ganska olik hans vanliga ton.) Ja, hej, det är jag. Mmm. Jag blir lite sen hem från kontoret idag.

(Det avlägsna surret av N:s fru som svarar något i andra änden)

Min vän N: (Ögonlocksmassagegrejen) Mmm. Men Fredrik är här, och han har precis fått reda på att man kan byta ut ett av flera laddade batterier i en fjärrkontroll mot ett urladdat batteri, utan att fjärrkontrollen för den sakens skull slutar fungera.

(N:s fru som svarar något)

Min vän N: Mmm. Jag vet inte. Inte jättelång tid, hoppas jag. Men han ser ut som han gjorde den där gången när han hade köpt sin nya MacBook Air och jag berättade att han inte behöver stänga av den, utan att det räcker att stänga locket. Att det är det den är byggd för.

Jag: Va?

Min vän N: (I telefon) Förlåt, han pratar här, vänta ett ögonblick är du snäll. (Till mig) Vad är det, Fredrik?

Jag: Var det på allvar? Att man bara kan stänga locket på MacBooken? Var på det allvar? På riktigt?

Min vän N: (I telefon) Han har hakat upp sig nu. Får jag ringa upp dig lite senare?

Jag: JAG TRODDE ATT DU SKÄMTADE OM DET!

Min vän N och den stora koppspirationen

Min vän och kontorskollega N och jag har ju, som eventuellt framgått genom den oerhört låga frekvensen av min vän N-relaterade blogginlägg de senaste veckorna, inte träffats så mycket de senaste veckorna. Vi tog ju semester båda två, vilket förstås inte nödvändigtvis hade behövt innebära att vi tog semester från varandra, men det är så att säga oundvikligen det som händer när vi tar semester eftersom vi under de fem år eller så som vi har känt varandra än så länge har umgåtts totalt tre gånger utanför kontorstid. (Den första gången var på premiären av Indiana Jones och kristalldödskallens rike 2008, den andra gången var när vi fick provspela nya Guitar Hero 2010 och den tredje gången var när vi åt hamburgare på vägen över gatan från kontoret en gång förra året.)

Och, ja, vad jag har gjort under sommaren vet ni ju. (Inte så jättemycket. Förutom det där med barnet.) Under tiden har min vän N rest lite kors och tvärs över världen. För det är sånt han gör om somrarna. Bland annat har han rest till London. Varifrån han hade med sig en present till mig. Presenten var kaffekoppsformad. Min vän N utbrast muntert: ”Den är till din samling!”.

Och för att förstå det måste man väl eventuellt komma ihåg att min vän N för en tid sedan var i Frankrike. Och med sig hem hade han en kaffekopp som man kan läsa mer om här. Om man inte orkar klicka på länken kommer även en bild här:

Ja. Ni förstår ju. Det var en stjärtkopp.

Och från London hade alltså min vän N nu med den här. Till min ”samling”.

Och som ni förstår är det ju svårt att argumentera med en kontorskollega som precis har gett dig en kaffekopp till din samling om att du inte har en samling när du bevisligen nu har det. Med den nya, lite mer anglofila, koppen medföljde dessutom även en anekdot om hur min vän N hade fått syn på den i skyltfönstret i en liten presentbutik i London och glatt utbrustit till sin fru: ”Den måste jag köpa till Fredrik!”. När min vän N:s fru bemötte detta med den skeptiska blicken förklarade min vän N tydligen detta mycket uppspelt med: ”Till hans samling!”.

Väl inne i butiken ska han tydligen ha varit tvungen att luta sig över en disk, genom ett hav av upphängda t-shirts med olika skojiga tryck, för att kunna ta koppen direkt ur skyltfönstret. Tydligen stod den bara där ”som en kul grej”, det var ingen i butiken som på allvar hade räknat med att någon faktiskt skulle vilja köpa den. Min vän N löste givetvis alla eventuellt pinsamma stämningar gentemot personal och övriga kunder med att glatt utropa: ”It’s for my friend Fredrik in Sweden! He has a collection!”. Och sedan visade han dem en bild på mig i sin mobil, som han tog av mig när han precis hade gett mig den franska stjärtkoppen.

Jag försökte förstås argumentera med honom en kort stund idag om detta, trots allt. Han hävdade då buttert att det faktiskt var ”otacksamt” om jag inte drack kaffe ur min nya kopp nu meddetsamma. Jag förklarade då, som man gör, att jag minsann inte tänkte gå runt i kontorshotellets gemensamma kök och förklara mitt val av kopp för IT-konsulter och livscoacher som jag inte känner. Igen. Men då såg min vän N sårad ut och mumlade ”då går jag och dricker kaffe utan dig!”. Och så tog han den nya koppen och gick ut till kaffemaskinen i kontorshotellets gemensamma kök. Och, ja, jag ville ju givetvis inte verka otacksam, för en present är ju liksom ändå en present, så jag gick efter. Min vän N gjorde en stor latte i min nya kopp, och en liten espresso i sin (helt vanliga vita) kopp. Det tar ganska mycket längre tid för maskinen att göra en latte. Och när min vän N:s espresso var klar vände han sig genast om och sprang in på vårt kontorsrum. Och kvar stod jag och väntade på min latte. Och sen kom receptionisten och några olika personer som kanske eller kanske inte är IT-konsulter.

Och de tittade på min kopp. Och jag tittade på dem.

Och sen skulle jag förklara allt det här.

Det gick inte svinbra.

Och sen gick en av vaktmästarna förbi och utbrast: ”Vänta nu, är det inte du som har en sån där kopp med en rumpa på också?”

Så nu antar jag att jag faktiskt måste starta en samling. För annars är jag killen med två koppar.

Jag tror att det är värre att vara killen med två koppar än killen med en samling.

Mrs Landingham: Hold my calls

Denna bloggs verksamhet utgår idag troligtvis helt eller delvis på grund av viktig logistisk information just mottagen via mejl från ägaren av fastigheten där min vän N:s och mitt kontor är beläget:

Samtal i ett sovrum

Igår. Runt klockan 23.

Jag: Sover du?

(Tystnad)

Jag: Jag kan inte sova. Bebisen har rubbat hela min sömnmojo nu. Sover du?

(Tystnad)

Jag: Hallå?

(Tystnad)

Jag: Jag vet att du är vaken för jag hör att du suckar.

Fru: (Med ganska trött ton och på alla sätt faktiskt onödigt långa vokaler) Vaaad?

Jag: Jag bara undrade om du sov.

Fru: Det gjorde jag.

Jag: Jag kan inte sova.

Fru: (Inte alls på det sympatiska, medkännande ”nähä”-sättet utan mycket mer på det sarkastiska ”näHÄÄÄ!?”-sättet som folk har när man väcker dem) Nähä?

(Tystnad)

Jag: Jag tänkte att vi kunde prata om något.

(Tystnad)

Jag: Jag vet att du är vaken för jag hör att du sucka…

Fru: (Ganska kort i tonen) Vad, älskling? Vad vill du prata om?

Jag: Hur tror du att dina fötter blev sådär?

(Tystnad)

Jag: Det är bara ett förslag på samtalsämne.

Fru: (Lite överdrivet sammanbitet, faktiskt) Vad snackar du om nu, älskling?

Jag: Du har sjukt höga fotvalv. Jag har lagt märke till det. Du går liksom på tårna och hälen och däremellan är hela foten som en jätteliten triumfbåge. Eller en jättestor ostbåge. Du har liksom ballerinafötter.

(Tystnad)

Jag: Har du några teorier om vad det kan bero på?

Fru: (Mitt i något som faktiskt lätt skulle kunna missuppfattas som en gäspning) Nej.

Jag: Mina är ju skitstora och nästan helt platta, men dina är jättesmå och helt välvda. Alltså konkava. Eller konvexa. Eller vad fan det nu heter.

(Tystnad)

Jag: Jag kommer aldrig ihåg vilket som är vilket. Sover du?

Fru: (Något som faktiskt lätt skulle kunna missuppfattas som en suck)

Jag: Vet du vad jag tror? Jag tror att det beror på evolutionen och Lego!

(Den sortens förväntansfyllda tystnad som uppstår när någon helt enkelt är för exalterad över inledningen på en historia för att kunna få fram ord.)

Jag: Jag förstår att du blir nyfiken. Jo: Jag tänker mig att din släkt i årtusenden genom evolutionen har utvecklat perfekta fötter för att minimera risken att trampa på Lego i mörkret. Fattar du? Små tår, små hälar, jättehöga fotvalv. Du kan ju typ stå PÅ en Legobit utan att trampa på den!

(Förväntansfull tystnad. Eller möjligtvis bara vanlig tystnad.)

Jag: Tror du att det kan vara evolutionen? Så att en del småbarnsföräldrar liksom har anpassat sig genetiskt till sin levnadsmiljö? Och jag är en sån där onaturlig avfälling med stora platta fötter som biologin håller på att rensa ut ur sin dna genom att sakta men säkert döda mig genom att låta mig trampa på Legobitar i mörkret på nätterna?

Fru: God natt, älskling.

Jag: Tänker du aldrig på sånt?

(Tystnad. Lite som om någon försöker låtsas som att hon sover-tystnad.)

Jag: Jag såg en grej på Animal Planet om jättesköldpaddor och det var något om deras skal och evolutionen och anpassning efter sin levnadsmiljö och sånt.

(Tystnad. Vanliga sorten.)

Jag: Jag kommer inte ihåg exakt vad det handlade om. Jag var rätt trött. Ligger du och håller andan nu för att jag ska tro att du har somnat? Det låter som att du håller andan.

Fru: (Långsamt och ganska artikulerat.) Snälla. Älskling. Sov. Nu!

Jag: Okej. Men jag vet inte om jag låste ytterdörren innan jag gick och la mig. Och du vet hur jag kan ligga och noja upp mig över det.

Fru: (Onödigt lång utandning) Jag tänker inte gå upp och kolla om dörren är låst.

Jag: Okej, men jag bara säger att igår när jag gick upp för att kolla om dörren var låst och jag trampade på den där Legobiten och skrek så att jag väckte bebisen så blev du skitsur så jag tänkte att du…ja…du vet. Du har ju Legofötter. Rent genetiskt är du ju bättre anpassad för den här sortens sysslor.

(Oklar sorts tystnad)

Jag: Okej, eftersom det är jättemörkt härinne så vet jag inte om du är tyst för att du tycker att det är en dålig idé eller för att du har gått upp ur sängen och ut i hallen. Du vet, eftersom du kan gå jättetyst. Eftersom du har Legofötter.

(Ljudet av ganska djupa andetag. Som om någon sover.)

Jag: Det var bara en fråga.

(Ljudet av ensamhet.)

Jag: Men allvarligt nu. Kommer du ihåg om jag låste dörren eller inte?

Okej

De bra nyheterna är att jag, efter två timmars vaggande, till slut fick bebisen att somna.

De dåliga nyheterna är att jag skrek ”HA! JAG FICK BEBISEN ATT SOMNA! GE HIT MINA KAKOR” till min fru så att bebisen vaknade.

Det är lite som att få stryk av slutbossen i ett tv-spel och sedan få börja om från en savefil halvvägs in i spelet.

Det här är anledningen till att jag slutade spela Zelda.

Jag börjar verkligen ifrågasätta min lämplighet som förälder nu när jag tänker på att jag aldrig hade tålamod nog att spela färdigt Zelda.

Jo. Visst.

Men det var en jävligt stor affär. De har sjukt många olika avdelningar. Och jag var inte helt fokuserad för jag åt ost och kollade Twitter i mobilen. Så när jag tittade upp trodde jag att jag var på barnavdelningen, och att det var en hylla med olika skojiga babymössor.

Det var inte en irrationell slutsats. Jag kan inte rimligtvis vara den första som inte omedelbart fattade att det var små huvudskydd för golfklubbor.

Visst, jag kan möjligen vara den första som gör samma misstag med två olika barn, med tre års mellanrum, i samma affär. Men om de verkligen ville undvika den här sortens missförstånd borde de fan inte ha tillverkat dem i formen av små fluffiga panda- och krokodilhuvuden. Jag lägger mig inte i hur andra familjer väljer att leva sina liv men jag tycker faktiskt inte att man ska göra så mot golfklubbor.

Dina golfklubbor kommer fan hata dig när de blir tonåringar om du sätter på dem de där.

It’s on.

Ja. Jag vet att han är tre år gammal.

Jag vet att man måste ha tålamod.

Men först skulle han bada. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann. Och sen skulle han byta kläder. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann. Och sen skulle han borsta tänderna. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann. Och sen skulle han gå och lägga sig. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann.

Och då trillade han och slog armbågen i sängramen. Och jag ska inte ljuga för er, det kändes liksom lite som att han fejkade. Fattar ni? Men han är ju tre år gammal. Och han grät. Så jag gick och hämtade ett plåster. Och då ville han ha ett plåster till, för att den andra armbågen inte skulle känna sig utanför. Så då gick jag och hämtade ett plåster till.

Och då somnade han.

Och jag stod kvar där ASLÄNGE för att kontrollera så att han inte fejksov.

Och sen gick jag runt i vardagsrummet ett par timmar med Xbox. Och sen somnade jag. Och någon gång tidigt imorse kom han insmygande i vårt rum och kröp upp i vår säng. Och jag märkte inte det. Och imorse vaknade jag med ett plåster på varje ben.

Jag har jävligt håriga ben.

Så jag vet att han är tre år gammal.

Men det är krig nu.