Fredrik Backman's Blog, page 77

Laddar batterierna. Och så vidare.

Ja. Jag hann alltså inte blogga något igår, eftersom det här ”semester” och ”utomhus” och ”göra grejer” kom i vägen. Igen. Speciellt det här ”umgås” som alla håller på med på semestern har verkligen börjat spåra ur fullständigt i tidskonsumtion.

Igår åkte vi iväg för att titta på fiskar och grodor och fjärilar och allehanda andra funktionsambivalenta djur på ett ställe som heter ”Fjärilshuset”. Och oavsett vad min fru hävdar så hamnade jag fan inte i ”bråk” med den där killen i cafeterian. Jag påpekade bara att det var alla fantasilösheters morsa att de har ett ställe som heter Fjärilshuset där de inte serverar fjärilskotletter. Det var allt. Det var inget bråk. Det var en diskussion. ”Bråk” var det jag hamnade i senare på eftermiddagen med den där tanten på Ica som dunkade ner nästa kund-skylten på ett sjukt onödigt hårt sätt bakom min läsk. Hon muckade ju gräl, det var faktiskt helt uppenbart. Men visst, sen blev jag väl kanske lite oproportionerligt irriterad när vi var åt middag på en restaurang på kvällen för att mineralvattnet vid bordet bredvid lät jättemycket.

Okej. Vad fan.

Det är möjligt att jag har varit lite stressad på sistone. Men det har varit lite mycket semester, bara.

Jag behöver börja jobba igen så att jag får tid att läsa böcker och titta på The Wire och bara koppla av lite, faktiskt.

Mina besök på Ica. En förfallstudie.

Tid för att hitta det jag ska ha: 5 minuter.

Tid för att hitta det som min fru har skrivit på listan: 10 minuter.

Tid för att ringa min fru och fråga om hon behöver något annat: 2 minuter.

Tid för att stå någonstans i butiken och vänta på att min fru ska ringa upp igen och säga att jo, hon kom visst på en eller två grejer: 2 minuter.

Tid för att bli uppringd av min fru som, jo, visst kom på en eller två grejer: 1 minut.

Tid för att sätta ifrån mig kundvagnen och gå och hämta en eller två grejer: 2 minuter.

Tid för att gå runt i butiken med en eller två grejer i famnen och försöka att inte se ut som en kille som har glömt var i helvete han ställde den jävla kundvagnen: 35 minuter.

Först är det fel att man går runt i smutsiga shorts och sen är det fel att man tvättar dem

Hon hittar EN bit kabanoss och lite potatissallad i mjukmedelsfacket i tvättmaskinen och helt plötsligt är det en ”regel” att ”vi” inte äter i badrummet.

I början av vår relation, för sex år sedan, hade jag förstås bara plockat upp kabanossen och blåst bort mjukmedelsresterna och ätit upp den. Som en normal människa. Men jag kommer ihåg det där bråket vi hade första gången vi var på bio 2007, när vi precis hade träffats, och hon tappade en sån där yoghurtöverdragen kokosnaturgodis på golvet under sin stol och jag hittade den och åt upp den. Och då var det OCKSÅ fel.

Det är när man tänker på sånt som man börjar reflektera över hur fantastisk kärleken egentligen är. Hur länge den kan hålla, trots alla små fartgupp på vägen. Att varje dag fortfarande kan kännas som den första, sex år senare. Det finns ett väldigt romantiskt skimmer över det, faktiskt.

Jag älskar fan fortfarande de där yoghurtöverdragna kokosgodisarna. Jag hade ätit dem från golvet var som helst.

Another brick in the wall

Den första kvällen när jag skulle natta honom i hans rum ville han att vi skulle lägga ett gäng av de av hans leksaker som har batterier i sig i en rad vid tröskeln. Jag frågade varför. ”Vi bygger ett fort, så att inte vargen kommer in”, sa han. Så vi gjorde det. Och sen läste jag en bok för honom så att han skulle somna och två timmar senare vaknade jag på golvet med boken i handen och han sov i sin säng. Så jag klev över fortet och smög ut ur rummet och gick och la mig.

Den andra kvällen när jag skulle natta honom i hans rum ville han att vi skulle lägga ännu fler leksaker med batterier i sig i en mycket högre rad vid tröskeln. Jag frågade varför. ”Vi bygger ett högre fort, så att inte vargen kommer in”, sa han. Så vi gjorde det. Och sen läste jag en bok. Och två timmar senare vaknade jag och klev över fortet och smög ut och gick och la mig.

Ikväll när jag skulle natta honom i hans rum ville han att vi skulle ställa en hög tomma konservburkar och en sopsäck full av pantflaskor vid tröskeln. Och ovanpå burkarna och flaskorna la vi alla hans leksaker som har batterier i sig. Jag frågade varför. ”Fortet! Vargen!” sa han. Och sen läste jag en bok. Och sen ville han att jag skulle släcka taklampan. Och då blev jag jättestolt för att han inte är rädd för att sova i mörkret. Och två timmar senare vaknade jag på golvet och reste mig och smög rakt in i det satans jävla pantflaskefortet så att det välte och varenda jävla leksak började tjuta.

Och nu sover han i vår säng.

Och min fru säger att ”den dåraktige bygger ett fort så att inte vargen kommer in, men den vise bygger ett fort så att inte elefanten kommer ut utan att man märker det”.

Sämsta Sun Tzu-kapitlet någonsin.

Bloggen tillfälligt uppskjuten på grund av orsak. Tror jag.

Min fru är hemma hos en god vän. Jag trodde att vår son låg och sov i sin säng. Så jag satt i soffan och kollade på The Wire. Sedan hörde jag en lång serie märkliga ljud från i tur och ordning hans rum, hallen och badrummet.

Och nu står han här och flinar och säger att han har ”stängt av krokodilen i molnet!”.

Jag har ingen jävla aning om vad det betyder.

Men jag är i stort sett helt övertygad om att det inte är bra.

Det symptomatiskt systematiska äktenskapet

Fru: (Uppgivet) Det är inget system, Fredrik!

Jag: (Upprört) Det är det visst!

Fru: (Pekar in i kylen) Allt är ju bara KAOS!

Jag: (Pekar också in i kylen) Det är ju precis det det INTE är!

Fru: (Masserar tinningarna) Vi kan inte på allvar fortfarande ha den här diskussionen efter sex års relation…

Jag: (Pekar ytterst pedagogiskt på kylskåpshyllorna) Det. Är. Ett. System!

Fru: Det är inget system! Ett system är att man åker till affären och handlar och kommer hem och packar upp påsarna och ställer allting där man vet att man kan HITTA det! Inte att man bara kastar in allting huller om buller i kylskåpet och slänger igen dörren!

Jag: (Djupt andetag) Sluta säg att jag inte har ett system!

Fru: (Också ganska djupt andetag) Det har du ju inte!

Jag: (Inte lika djupt andetag) Har jag ju!

Fru: (Inget andetag alls) ”De goda grejerna längst fram” är inget SYSTEM!

Jag: DET ÄR FÖR FAN DET ENDA RIMLIGA SYSTEMET!!!

(Repetera från toppen)

Sova med fiskarna

Jag vet inte om ni har sett den där dokumentärserien ”Deadliest Catch” på Discovery, om de där dårarna som fiskar krabbor på den där delen av havet som ser ut som diamantprogrammet i en oceanstor Statoiltvätt med rabies. Eller om ni har sett de där andra dokumentärerna på samma kanal om folk som kravlar runt på däcket på nån jävla optimistjolle och brottas med en nyuppfiskad vithaj i en orkan.

Om de människorna vill ha en RIKTIG utmaning kan de ju försöka hålla i en sovande och genomsvettig treåring som råkar vakna precis när du lyfter honom ur bilstolen i garaget efter att ni har varit och badat.

Det är allt jag säger.

Om Moby Dick hade betett sig så här så hade Kapten Ahab mumlat ”fuck it” och bara låtit valjäveln sitta kvar och sova ensam i bilen i höjd med tredje kapitlet.

I shall call him Squishy

Min son och jag var i parken idag, för att träffa en gammal vän till mig från Skåne som av olika anledningar tillfälligt hade ärenden i landets mittenskikt. Min son, utrustad med den sortens nyfikenhet som är exklusiv för treåringar och förhörsledare på polisens narkotikarotel, krävde förstås att få veta exakt vad vi skulle göra innan han gick med på att sätta sig i bilen. Så jag förklarade att vi skulle träffa pappas kompis. Varpå han krävde att få veta ”vems pappas kompis?” (autentiskt grammatiskt återgivet). Varpå jag svarade ”pappas kompis Thomas”.

Varpå min son genast satte sig i bilen, nöjd och entusiastisk.

Och jag visste ju redan då att det här skulle gå åt helvete.

Det slumpar sig nämligen nu så att en av min sons lekkamraters pappa heter Thomas. Detta undslapp mitt närminne, kan man säga. Och besvikelsen i min sons ögon när han insåg att mannen i parken var en helt annan Thomas, utan barn, kan förmodligen bara jämföras med den där gången då han insåg att det inte fanns några robotar på zooet i Barcelona. (Vilket, hävdar jag fortfarande, inte berodde på bristande kommunikation från min sida utan på bristande försök till förståelse från hans sida.)

Så efter en lång serie kontroverser, inkluderande alternerande hot från honom och mig om testamentsuteslutning och MacBook-urinerande, gjorde jag det som varje pedagogisk och beläst förälder gör. Jag köpte glass. Och efter det beslutade sig min son för att det var okej att även hänga med denne nya Thomas, men under förutsättning att han numera enbart refererades till som ”Lucas”. Vilket min son sedan gjorde konsekvent i fyra timmar, inklusive den timmen som tillbringades med Lucas ganska förvånade flickvän, som blev utskälld av en vilt främmande treåring när hon kom till parken och såg oss och ropade efter sin pojkvän naivt nog användandes pojkvännens namn.

Exakt varifrån han fick just ”Lucas” förefaller högst oklart. Men det står i alla fall glasklart att there can be only one Thomas.

Ungar är jävligt Highlander, på det sättet.

Det som göms i snö

Min fru och jag har idag tömt den inre etappen av vårt källarförråd. Jag skulle vilja likna det vid stormningen av Normandie, där jag var killen som landsattes på fientligt territorium under fasansfullt nazistiskt artilleri men bara rusade rakt in i elden med dödsföraktande självuppoffring, medan min fru mer iklädde sig rollen av kaptenen som satt på en fällstol ute på något hangarfartyg på jävligt safe avstånd och ropade ”lite vänster älskling, mäh! Du måste ju ta i lite!”.

Min fru skulle vilja likna detta vid att jag ”överdriver”.

Hur som helst så hittade jag, efter att ha forcerat mittendelen av förrådet under svår fientlig eldgivning av en låda dvd-filmer, en resväska som min fru och jag packade ihop och satte ner i förrådet i vår gamla lägenhet strax innan vår son föddes för tre år sedan. Den innehöll, kortfattat, alla den där sortens saker som en kvinna och en man i 30-årsåldern inser att de inte kommer behöva på väldigt länge när de väl har fortplantat sig. Att öppna den var som att öppna ett litet monument över sakerna man försakar för chansen att få bli föräldrar, kan man säga.

Min frus sida av resväskan innehöll kläder, handväskor och exklusiva skor, uppenbart anpassade för nattklubbsmiljö.

Min sida innehöll sladdar.

Jag antar att det säger något om skillnaderna i hur min fru och jag levde våra liv innan vi råkade träffa varandra.

Men jag vill i alla fall påpeka att inte EN enda av mina sladdar hade prislappen kvar.

Posttraumatiskt kissyndrom

Nej. Det är förstås både löjligt och dumt att jämföra det här med att vara småbarnsförälder med att vara Vietnamveteran. Givetvis. Omoget, till och med. Inget man ska ägna sig åt alls. Inte alls samma sak. Givetvis inte. Givetvis.

Men jag säger bara.

Ni vet alla de där en-man-många-vapen-filmerna där någon råkar spräcka en ballong i närheten av en Vietnamveteran. Den där panikslagna blicken. Ryckningen i kroppen. När kameraperspektivet skiftar till en svartvit flashback från ett fångläger, ackompanjerat av skrikande röster på obegripliga språk, och hjältens hjärna för en sekund kastas tillbaka till det mörka helvetet i djungeln.

Om ni har någon i er vänskapskrets som precis har gått igenom potträningen med sitt barn så kan ni ju pröva att smyga upp bakom dem och hälla ett glas vatten långsamt på golvet.

Och se vad som händer.