Fredrik Backman's Blog, page 21

Andra sidan är ni klara

Först av allt vill jag förvarna om att det här är mer reklam om Bokmässan i Göteborg. Och näst först av allt vill jag lugna er som är trötta på att jag tjatar om Bokmässan i Göteborg med att den snart är över och då kommer jag inte börja tjata om den igen förrän nästa år.

Men det är alltså Bokmässa i Göteborg nu i helgen. (För läsare som händelsevis tillhör de yngre generationerna och inte är bekanta med fenomenet kan Bokmässan enklast beskrivas som ett Way out West fast utan allt roligt, eller som ett väldigt analogt DreamHack.) Och jag tänkte alltså åka dit och försöka övertyga oskyldiga förbipasserande om att köpa min nya bok istället för att lägga pengarna på brännvin och trav som hederligt folk. För att kompensera för att jag skriver mitt namn med bläck i böckerna och dessutom förmodligen stör kunderna genom att berätta anekdoter om Dallas Cowboys säsongsöppning har mitt förlag beslutat att sälja nya boken extra billigt. Dessutom släpps den på Bokmässan en vecka innan den släpps i vanliga butiker. Om boken är skitdålig är detta alltså ett helt unikt tillfälle att få vara den första som får reda på det.

Jag signerar och ritar nästan valfria djur (det är helt valfritt så länge man väljer en ponny) på fredag klockan 12-16 och på lördag klockan 11-15. Jag kommer sitta i mitt förlag Partners in Stories monter. Min agent säger att den heter ”B04:56″ på agentspråk. Om man tittar på en karta inne på mässan är det tydligen agentspråk man behöver behärska.

Boken går givetvis att köpa i samma monter när som helst under hela resten av mässan också, så om man vill ha boken men av en eller annan anledning (det finns åtskilliga, jag tar inte illa upp) inte känner att man orkar med mig kan man gå dit vid en annan tidpunkt.

Men om man kommer på signeringen så har vi pins också, lovar mitt förlag. Och en skitstor polaroidkamera. Vi kan ta bilder av oss när vi gör westsidetecknet. Eller den där sköna men-kolla-den-HÄR-killen-då-pekningen. Eller metal-fingrarna. Eller kaninöronen. Eller så kan en av oss stå jättenära kameran och den andra kan stå jättelångt bort och så kan den som står nära gapa jättestort och liksom låtsas att man ska äta upp den som står jättelångt bort. Det blir trevligt.

Kom gärna.

Tack för att ni lyssnade.

 

Okej

Jag är, lite så här i efterhand, inte helt och hållet säker på de exakta omständigheterna som ledde fram till allt det här.

Men jo, jag tror alltså att jag precis skrek ”OM NI INTE SLUTAR BRÅKA NU SÅ GÅR VI INTE TILL PARKEN! DÅ FÅR NI SITTA HEMMA OCH TITTA PÅ TV HELA DAGEN!” till mina barn.

Jag har varit föräldraledig i två dagar.

Den enda vägen härifrån är uppåt.

Reklam och blandat

Jo, hej, det är jag igen.

Jag tänkte bara säga att Johan Rheborg ska sätta upp en scenföreställning baserad på ”En man som heter Ove” på Rival i Stockholm i slutet av januari. Den kommer regisseras av Emma Bucht och manuset skrivs av Marie Persson Hedenius.

Jag fick frågan tidigare idag angående om jag kunde berätta ”hur allt det här gick till” och jag antar att personen som frågade hade förväntat sig intrigen och förhandlingsnivån av ett Vita Huset-avsnitt där män med ambivalent hårfäste och naturfärgade kostymer går runt i korridorer utan att lyfta ordentligt på fötterna och blänger på sina armbandsur och mumlar ”have you heard anything?” och försöker äta upp Mrs Landinghams kakor medan Leo är i the situation room, men…ja. Jo. Ni vet. Egentligen så ringde bara Johan Rheborg och frågade.

Och ja. Ni vet.

Det är Johan Rheborg, liksom.

Så jag sa ”okej”.

Jag kommer givetvis, på min familjs och min agents och mitt förlags skarpa inrådan, inte ha speciellt mycket med själva produktionen att göra. Jag kommer mest dyka upp oinbjuden när de har möten och äta upp alla wienerbröd, som vanligt. Jag vet ju generellt lika mycket om teater som jag vet om varför min iPhone bytte ringsignal när jag uppdaterade till något slags operativsystem eller vad det nu var. Men Emma Bucht är en alldeles exceptionellt begåvad regissör och Marie Persson Hedenius är en ytterst rutinerad manusförfattare och Johan Rheborg har varit på min agents kontor och gått runt och skruvat på elementen och sett sjukt missnöjd ut så jag är alldeles övertygad om att det här kommer gå utomordentligt.

Om ni vill läsa mer om allt det här så finns det ett pressmeddelande om biljettsläpp och sådär HÄR. (De släpps nu på torsdag, de där biljetterna, tror jag att folk har sagt till mig medan jag har ätit wienerbröd). Där finns även en pressbild av mig där jag ser mätt ut. (Den är ett par år gammal, men jag kan inte utesluta att det berodde på wienerbröd.)

Den finfina omslagsvarianten här nedanför är gjord av produktionsbolaget Blixten och Co i samarbete med Nils Olsson, som gjorde omslaget till boken. Nils bor i Katslösa. Så ni fattar ju att det blir ordentligt gjort då.

Frågor kring detta?

Man hinner förtränga det mellan biobesöken

Men när man har barn ser man a-l-l-a filmer med kommentatorspår.

Looking for sugargirl

Det är ganska vanligt att folk går runt och letar efter sin mobiltelefon medan de pratar i den. Eller att de letar efter sina nycklar medan de håller dem i handen.

Just idag, just den här gången, så kan det visserligen ha sett ut som att det var min dotter jag letade efter. Och det visade sig alltså att jag höll henne under armen. Så allt det här kan mycket väl ha sett ut som att jag blev överraskad när jag fick syn på henne där samtidigt som jag hade lagt mina nycklar och min mobiltelefon i barnvagnen där hon kanske borde ha suttit.

Men jag vill bara poängtera att det var mina kakor jag letade efter, och ingenting annat.

Och det visade sig att min dotter hade ätit upp dem.

Den här föräldraledigheten är exceptionellt dålig för mina matvanor. Och min dotters matvanor. Men mest för mina, för det är jag som inte får några kakor.

Nu vet jag inte var jag har lagt mina nycklar.

Små män. Stora röster.

Jag bestämde att min son skulle bada. Han vägrade. Jag sa att han måste. Han frågade varför. Jag sa att det berodde på att jag hade bestämt det. Då sa han att han hade bestämt att jag inte skulle få bestämma om han skulle bada eller inte, för ”då är det rättvist för då har vi bestämt varsin sak”.

Jag tänkte på det i tio minuter.

Och nu badar jag.

Jag hatar demokrati.

Glashus

Min familj och jag besöker några goda vänner som precis har flyttat in i en villa. Det är väldigt fint. Ljust och rymligt. Jättetrevligt. Men ni vet hur en del människor liksom har ett öga för inredning, så att de kan gå igenom varje rum i någon annans bostad och liksom se framför sig hur deras eget liv hade sett ut där? Var de hade placerat möblerna, hur de hade lagt mattorna, vilken sorts tapeter de hade valt?

Exakt.

Min fru har helt slutat göra det. Numera går hon istället bara runt från rum till rum och mumlar ”här hade Fredrik lämnat odiskade kaffekoppar och halvfulla juiceglas, HÄR hade Fredrik lämnat odiskade kaffek…”.

Jag börjar ta det lite personligt, faktiskt.

Ja. Jag fattar att det finns folk som har större problem än det här.

Jag begriper mycket väl att man kan ställas inför större utmaningar i sitt dagliga liv. Jag kan till och med acceptera att en del människor inte ens vill gå med på att det här ens kan kategoriseras som ett ”riktigt problem”.

Jag är inte dum i huvudet.

Jag sa bara att för MIG är det ett riktigt problem att när jag uppdaterade min mobiltelefon till det nya operativsystemet så bytte den ut min ringsignal. Mot en helt annan ringsignal. Som jag aldrig ens har hört förut.

Bara sådär.

Jag fattar att det kanske var lite överdrivet att vråla att det var ”en kränkning av min personliga integritet!”.

Men ändå.

Ni ska ge fan i min ringsignal, ska ni, era jävlar.

Jag kan sluta när jag vill

Jag vill bara helt kort meddela att den här bloggen eventuellt kommer ta ett uppehåll under en ännu icke fastslagen tidsperiod. Jag ber om ursäkt för det. Det är familjerelaterat. Jag måste helt enkelt prioritera min tid ett tag på människorna omkring mig. Jag vill inte kalla det ”kris”, men det är tydligen vad det är. Så jag måste försöka hantera den. Lite mer specifikt måste jag lägga mycket tid på att…ja…ni vet. Rensa, lite. Kan man väl säga. Det är inget allvarligt, alltså, men medan jag var i Tyskland råkade tydligen min familj hitta några skrivmaskiner i vårt förråd som jag inte hade berättat om, och nu håller de på här om att ”det här är en intervention”.

Jag accepterar det. Jag är redo att ta diskussionen. Jag är en vuxen människa. Men jag tycker fan att det blev lite för mycket när de allihop började förhöra mig som om de var narkotikapoliser som precis hittat en källare fylld av kokain.

Speciellt efter att jag försökt förklara att de inte är mina och att jag bara förvarar dem åt en vän.

Och helt ärligt: Vad ÄR egentligen ”rimliga mängder för eget bruk” när vi pratar om skrivmaskiner? Va?

Ni behöver inte svara på det. Det är en retorisk fråga.

Helt allvarligt. Om ni svarar på det ändå så kommer jag stänga av kommentarsfältet i bloggen.

Nej, NI kan vara passivt aggressiva!

Om det här hade varit hemlösa hundvalpar så hade alla snackat om vilken fin jävla människa jag var men när det är skrivmaskiner då är man minsann en ”hoarder”.

Följa strömmen

Jo, alltså, bloggen har alltså varit tyst i två dagar, men det har till min närmaste omgivnings besvikelse i vanlig ordning inte inneburit att jag har varit det. Däremot har jag varit i Tyskland. Och det var trevligt. Jag träffade det tyska förlag som ger ut min första bok på tyska. Vi var i Hamburg och Frankfurt. De hade schnitzlar och takterasser där. Om man vill se bilder av det så finns det på min Instagram. Eller ”mitt” Instagram. Eller vad det heter. Det finns tyvärr inga bilder av schnitzlarna för de tog slut. Schnitzlarna alltså. Innan det blev bild av dem. Hur som helst: Folk var väldigt artiga i Tyskland och allting var väldigt funktionellt, för är det något man kan säga om Tyskland så är det att det är ”funktionellt”. Allra mest funktionellt var tyvärr högtalarna som satt överallt i mitt hotellrum och som spelade klassisk musik på nio miljoner decibel när jag skulle sova och inte gick att stänga av. Jag ägnade i runda slängar trekvart åt att försöka förklara mitt problem för hotellreceptionisten innan jag till slut ringde min fru och hon suckade sådär onödigt som hon gör och sa att hon och barnen faktiskt låg och sov. Och när jag blev irriterad och började prata om att riktiga familjer faktiskt ställer upp för varandra så himlade hon med ögonen så att jag hörde vinddraget i luren, och sedan frågade hon: ”Älskling, hur tände du lamporna i hotellrummet?”. Och jag sa att jag hade tryckt på lampknappen. Och det är möjligt att jag lät lite sur. Så då frågade hon: ”Och var har du placerat din rumsnyckel?”. Och jag sa att jag hade satt den i det där lilla facket precis innanför dörren som man måste sätta den i för att strömmen ska gå på i hotellrum så att man ska kunna tända lamporna.

Och min fru var tyst jätteonödigt länge. Och jag blev möjligen lite onödigt sur och fräste: ”JAMEN SÄG VAD JAG SKA GÖRA DÅ!”. Och då sa hon: ”Du kanske ska pröva att dra ut rumsnyckeln?”. Och då gjorde jag det. Och då tystnade musiken.

Tyvärr slocknade även lamporna. Så jag slog tån jättehårt i sängen på vägen tillbaka.

Och sen sa min fru att hon ville sluta prata i telefon och gå och lägga sig, men jag gillar inte att bo på hotell själv så jag ville fortsätta prata. Men då tog batteriet i min telefon slut. Och det tog till nästa morgon innan jag förstod att anledningen till att jag inte kunde ladda den i väggen var att jag hade dragit ut rumsnyckeln ur det där facket så att det inte fanns någon ström i rummet.

Jag hatar när Tyskland står på min frus sida.