Fredrik Backman's Blog, page 25

Frågor. Svar. Vanliga sättet.

Jo. Hej. I den här bloggens begynnelse för några år sedan försökte jag få den att framstå som en av de där riktiga bloggarna, de där som har bilder och byxor och innehåll och sånt där, genom att då och då ha en ”frågestund”. Den gick i all enkelhet ut på att några av de bloggläsare som i brist på bättre internet cirkulerade här ställde olika frågor som de funderade över. Och jag svarade. Ibland på de frågor som ställts och ibland på helt andra frågor, som jag trodde hade ställts, eftersom jag inte hade koncentrerat mig ordentligt när jag läste frågorna. Ibland handlade det om saker jag hade skrivit och ibland handlade det om fotboll och ibland handlade det om månlandningen. Eller den perfekta storleken på fickor i dunjackor. Eller andra grejer. Teknikintresserade läsare har senare uppmärksammat mig på att detta fråga-svar-format numera effektiviserats och teknologiserats till en hel sajt som heter ”Ask.fm”, och att detta vore en mycket smartare lösning än att ha en frågestund här på bloggen.

Men ni vet ju hur jag känner för smarta lösningar.

Så jag frågade alla som följer mig på Facebook eller vad det nu heter (lajkar på Facebook? Trendar?) om det här kunde vara värt att pröva igen. Det behöver ju inte vara frågor om mig. Det får faktiskt helst vara frågor om andra saker. Skrivmaskiner, till exempel, bara som exempel alltså. Ingen press. Men som ett förslag ryckt från luften. Eller glass. Vi skulle kunna prata om glass. Eller andra säsongen av Vita Huset. Eller…ja. Hur som helst. Flera stycken läsare (säkert sju eller möjligen åtta personer) svarade och åtminstone inte alla verkade helt och hållet negativa. Jag tänker i vanlig ordning tolka detta som ”på allmän begäran”, deus vult och så vidare och så vidare.

Så, ja.

Är det någon som vill fråga något?

Den delade publiken

När jag var i Skåne under sommaren hände det sig så att en god vän som är flerbarnspappa berättade en anekdot om hur han glömde bort mors dag förra året, vilket han kom på samma förmiddag, och därför rent instinktivt rusade in på Kjell & Company för att försöka hitta en present till sin sambo som fick honom att framstå som omtänksam och förutseende och inte alls som en sådan som glömmer bort mors dag.

När han hade bläddrat igenom katalogen två gånger inne i butiken stegade han fram till kassan, pekade på något som han i efterhand inte kunde minnas huruvida det var ”en ansiktsmask eller en råsaftcentrifug”, och sa att han ville köpa den. Personen i kassan tittade då väldigt, väldigt, väldigt länge på honom, lutade sig försynt fram över disken och informerade diskret och mycket vänligt: ”Om den är till mors dag så vill jag bara påminna om att du var här vid den här tiden förra året på mors dag och köpte en exakt likadan”.

Vi var tre barndomsvänner som stod och hörde den här historien berättas. En av oss är singel och har inga barn. En av oss är nygift och har ett barn. En av oss har varit gift i fem år och har två barn.

Våra spontana reaktioner var, i tur och ordning:

”Alltså vilken SJUKT bra service de har på Kjell & Company!”.

”Alltså vilken SJUKT dålig sambo du är!”

”Alltså SJUKT bra att du inte köpte råsaftscentrifugen, för de är verkligen opraktiska och jättesvåra att rengöra. Det jag skulle råda dig att satsa på istället är en juicepress i bra och prisvärd kvalit…”

Det har aldrig blivit tydligare än just då att vi befinner oss på väldigt olika platser i livet numera.

Reklam. Nu igen.

När jag var liten sa folk ofta till mig att ”har man inget vettigt att säga är det bättre att inte säga något alls”, men eftersom jag ytterst sällan hade tid att lyssna på vad folk sa till mig eftersom jag var upptagen med att prata själv så blev det ju som bekant lite sisådär med det. Så, ja, här är alltså lite reklam för saker jag hade tänkt göra under hösten, i någon form av kronologisk ordning:

1. Nu på söndag signerar jag böcker i Stockholm, sittandes i Adlibris bokbuss som i händelse av gudomliga makters nåd och den lokala parkeringsmyndighetens välvilja tydligen ska stå parkerad ungefär vid Drottninggatan 34 i höjd med Kulturhuset. Man kan köpa böcker på plats om man vill eller ta med sig gamla böcker om man föredrar det, jag signerar allt utom checkar och kroppsdelar. Vi börjar klockan 14.00, har jag blivit tillsagd. Om jag inte är på plats klockan 14.00 så beror det på att ninjas har tagit mig. I så fall blir jag ett eller max två Umizoomi-avsnitt försenad.

2. Sista helgen i september är jag på Bokmässan i Göteborg. Jag kommer förmodligen sitta i mitt förlags Partners in Stories monter och signera böcker under fredagen och lördagen och högst sannolikt sitta där och äta upp allt deras godis under resten av tiden.

3. Min nya bok ”Britt-Marie var här” har första försäljningsdag på Bokmässan i Göteborg, i Partners in Stories monter, och släpps sedan av mer eller mindre omdömeslösa bokhandlare i butik från 2 oktober.

4. Det kommer förhoppningsvis på något sätt gå att beställa signerade ex av ”Britt-Marie var här” på nätet från och med oktober (men exakt från vilken återförsäljare vet jag inte än), för den som händelsevis vill ha ett signerat ex utan att behöva göra sig besväret att faktiskt träffa mig personligen. Min fru säger att hon VARMT rekommenderar detta tillvägagångssätt om man inte har ett ohälsosamt stort intresse för engelsk fotboll och/eller diskussioner om varför andra världskriget orsakade en drastisk kvalitetssänkning i metalldelarna i europeiska skrivmaskiner under åren 1938-1949 i allmänhet men i synnerhet åren 1943-1946. (All bra metall användes till vapen och sånt trams, det är en jätteintressant historia om man inte som min fru håller på och avbryter med dumheter om att ”det står jättemånga människor i kö sluta genast störa kassörskan Fredrik!!!”).

5. I mitten av oktober någon gång ska jag till Kiruna Bokfestival. Jag har googlat mig till att den tycks befinna sig i Kiruna. Exakt vilken dag jag ska dit vet jag inte riktigt, men om inte staden hinner flyttas innan jag kommer fram så hör jag av mig här på bloggen en bit i förväg.

6. Den 7 november ska jag till Uppsala Stadsbibliotek. I Uppsala. Jag vet inte exakt vad jag ska göra där men jag tror att någon på mitt förlag sa att det skulle sändas i radio, så jag förmodar att jag inte ska jonglera eller göra skuggfigurer. Om jag är nykter berättar jag kanske något om mina böcker. Om jag är berusad berättar jag högst sannolikt den om två irländare i en båt.

7. Den 8 november ska jag till Köpenhamns Bokmässa. Strax till vänster om Skåne.

8. Den 20 november ska jag till Nykvarns Bibliotek. Jag vet inte var det ligger. Men det blir säkert bra.

9. Idag, 14 augusti, ska jag främst fokusera på att äta glass.

Vad jag pratar om när jag pratar om vad jag pratar om.

Jag: Det är ju en lögn!

Fru: Det är det ju inte.

Jag: Är det JU!

Fru: Nu får du ge dig.

Jag: DU kan ge dig!

Fru: Det står ju 100%.

Jag: KAKAO ja! Det står 100% K-A-K-A-O!

Fru: Ja.

Jag: JA!

Fru: Så vad är problemet?

Jag: Det står ”Dark Chocolate – 100% cocoa”.

Fru: Ja. Kakao är en ingrediens i choklad.

Jag: Ja! E-n ingrediens!

Fru: Ja?

Jag: Ja!

Fru: Ja.

Jag: Men här är det a-l-l-a ingredienser. Det är 100% av ingredienserna. Innehåll: Kakao. 100% kakao!

Fru: I chokladen, ja.

Jag: Men då är det ju inte choklad!

Fru: Är det ju.

Jag: Är det ju INTE.

Fru: Det står ju ”Dark Chocolate”. Och den innehåller 100% kakao.

Jag: Men om det är ”100% kakao” så är det ju inte choklad. Då är det KAKAO!

Fru: Men herregud, det är ju ändå choklad.

Jag: Kakao är kakao! Choklad är kakao och NÅGOT MER! 100% kakao är k-a-k-a-o. Om det är 100% kakao så finns det inte plats för något mer. Då kan det inte bli choklad!

(Tystnad)

Fru: (Rycker på axlarna) Jag tycker fortfarande att det är choklad.

Jag: MEN FÖR HELV….DU KAN FÖR FAN INTE LÅTA DINA PERSONLIGA ÅSIKTER STYRA VETENSKAPLIGA FAKTA!!!

(Tystnad)

Fru: (Nickar väldigt förstående på ett sätt så att det inte alls känns som att hon menar det) Vad ska det var i mer än kakao för att det ska räknas som choklad då, tycker du?

Jag: Det…alltså…det vet jag väl inte. Någon sorts bindningsmedel eller nåt sånt skit.

Fru: (Med den där rösten som hon använder när hon pratar med hundvalpar) Och hur mycket bindningsmedel måste det finnas i kakaon för att det ska räknas som choklad då, känner du?

Jag: Det…men vafa…jag vet int…tillräckligt mycket för att det inte ska kunna vara 100% kakao!

Fru: 0,1%, till exempel? Skulle det räcka?

Jag: Ja. Visst. Fine. Om du ska hålla på och vara petig. Det skulle räcka.

Fru: Så de kanske bara avrundade uppåt istället för att sätta dit decimaler?

Jag: Men då ljuuuger de ju!

Fru: Varför det?

Jag: För att 100% är 100%, 100% är a-l-l-t-i-h-o-p, 100% är heeela chokladkakan! 99,9 procent är nääästan hela!

Fru: (Ser ut som om hon vill skrika ”a-HA!”) Nu sa du ju att det var en chokladkaka.

Jag: Ne…j.

Fru: Jag hörde dig.

(Tystnad)

Fru: A-HA!

Jag: Det är en…kakaokaka.

Fru: (Slår ut med armarna) I chokladform.

Jag: Choklad är inte en form!

Fru: Vad är det då?

Jag: Det är…vafan…det går ju inte att…det är choklad!

Fru: Så det kan vara en form?

Jag: Det är en matr…nej…men det är godi…men vafan…

Fru: Så det kan vara kakao?

Jag: Inte baaara kakao för då ljuger de!

Fru: (Med den där tonen som man har om man ser någon vara på väg rakt mot kvistarna som täcker öppningen till en nybyggd fälla som man har grävt hela morgonen) Blir du mest upprörd om de ljuger eller om de har fel?

Jag: BARA ERKÄNN ATT JAG HAR RÄTT KVINNA!!!

Fru: Du har rätt kvinna.

(Eventuellt ganska lång tystnad)

Jag: Du fattar mycket väl vad jag menar.

Fru: Det jag vill att DU fattar är att när den här efterrätten är färdig så kommer du få 0% av den.

Fortfarande inte choklad.

In välling veritas

Jag visar henne flaskan. Hon skrattar och nickar.

Jag ger flaskan till henne. Hon tar en klunk. Spottar ut innehållet. Vrålar ursinnigt.

Jag hämtar en ny flaska. Byter innehåll. Ser till att den är rätt tempererad. Jag visar henne flaskan. Hon skrattar.

Jag ger flaskan till henne. Hon tar en klunk. Spottar ut innehållet. Vrålar ursinnigt.

Jag hämtar en ny flaska. Byter innehåll. Tempererar. Häller upp bara en liten, liten skvätt i botten. Ger henne den.

Hon dricker en liten klunk. Låter den stanna i gommen några ögonblick. Gurglar. Nickar entusiastiskt.

Jag häller upp resten. Ger henne flaskan. Hon tar en ny klunk. Spottar ut innehållet. Vrålar ursinnigt.

Antingen måste jag börja vara lite mer koncentrerad när hennes mamma talar om för mig VILKEN av de här burkarna i köket som faktiskt innehåller välling eller så är det här den sämsta sommelierutbildningen någonsin.

Till mitt försvar

När man är på köpcentrum och inte vet exakt var man befinner sig så hjälper det en hel del om man har tillgång till en karta. Förr i tiden fanns dessa kartor analogt på en vägg, i form av en…ja. I form av en karta. I kartform. Men sen kom nån förbannad konsult på att det var mycket fräsigare att göra kartorna digitalt, på en stor tavla med pekskärm som man ställde mitt ute på golvet i centrumet, så att folk kunde stå där och peka exakt vart de ville komma och så fick man upp en liten animerad gubbe på kartan som visade exakt hur man skulle gå. Och det var okej. Men sen kom nån ANNAN förbannad konsult på att precis den där typen av digitala tavlor även kunde användas som reklamtavlor för butiker och sminkmärken och vattenskotrar och vad fan folk nu handlar nuförtiden. Så då fanns det plötsligt två sorters exakt likadana tavlor i köpcentrumen, en sort som var reklam och en sort som var kartor, och det var OCKSÅ okej med mig. Men sen kom en TREDJE förbannad konsult inlallande och kom på att när den där sortens tavlor som var kartor inte användes som kartor så skulle de ju faktiskt också kunna användas som reklam. Så då byggde nån jävel om den sortens tavlor så att kartan när den inte användes som just karta gick över i ett skärmsläckarläge, och det skärmsläckarläget var reklam för smink och vattenskotrar, och för att komma ur skärmsläckarläget och få tillgång till kartan så behövde man bara gå fram och peta på skärmen. Så nu finns det en sorts tavlor i köpcentrumen som är kartor och reklam och en sorts tavlor som ser exakt likadana ut men som BARA är reklam.

Och när man en gång har stått och bankat ursinnigt på en karttavla för att klicka bort den jävla L’Oreal-reklamen och få tillgång till kartan, och blivit avbruten av köpcentrumets säkerhetsvakt som ber en att ”omedelbart sluta vandalisera reklamtavlan” eftersom karttavlan tydligen är tavlan fem meter längre bort (som ser EXAKT likadan ut och som OCKSÅ har jävla L’Oreal-reklam!), då…ja.

Då drar man sig lite för att göra det igen.

Så när jag behöver använda kartan i köpcentrum nuförtiden så försöker jag låtsas att jag är väldigt upptagen med något i min telefon, och så backar jag sjukt diskret närmare och närmare en tavla som kanske eller kanske inte bara är reklam, och så låtsas jag liksom råka komma åt den lite med rumpan, och sen sneglar jag snabbt över axeln för att se om den förvandlas till en karta eller inte. Och om den inte förvandlas till en karta så bara backar jag vidare till nästa tavla. Och sen vidare till nästa. Och sen vidare till nästa.

Och det är oftast så det går till när jag hamnar helt och hållet jävla vilse på köpcentrum.

Hur man blir igenkänd. Tydligen.

Jag befann mig på ett ganska stort köpcentrum igår som jag inte besöker speciellt ofta, när en trevlig man i sina bästa år kom fram och frågade om det händelsevis var jag som var Fredrik Backman. Och det var det ju. Så vi småpratade en stund. Det visade sig att han då och då läser den här bloggen, men att han var ytterst osäker på huruvida jag var jag när han gick förbi mig första gången. När jag frågade honom vad som gjorde honom säker svarade han att det var en serie av fem anledningar:

1. Jag hade barnvagn.

2. Jag hade keps.

3. Jag pratade skånska i telefon.

4. Jag tycktes prata med min fru i telefon.

5. Telefonsamtalet bestod i sin helhet av att jag om och om igen röt: ”Ja, älskling, jag hör vad du säger, men det spelar för fan ingen roll om jag fattar var du är för jag fattar för i helvete inte var JAG är!!!”.

Ett äktenskap. I sammanfattning.

Fru:  (Ger ifrån sig det läte som människor ger ifrån sig när de hittar den sortens information på internet som visserligen kvalificerar sig som lite mer allmänbildning än ”Chris och Madeleines hemliga lyxweekend–se bildspelet!” eller ”Kolla! De har också celluliter!” men ändå inte riktigt är tillräckligt mycket allmänbildning för att bli en Trivial Pursuit-fråga. Den där typen av information som ligger lite mittemellan. Som att veta hur många hästkrafter det är i en Ferrari 458 eller kunna nämna två skådisar från ”Där floden flyter fram” eller att känna till var Andrés Iniesta har sommarhus. Eller att plötsligt få reda på att en person som man inte direkt känner men som man kanske har gemensamma vänner med och kanske har träffat som hastigast på en fest eller så en gång faktiskt var med i två avsnitt av Vi på Saltkråkan. Det är ett lätt puffande läte, ofta utstött ur näsan. Som om man konstaterar ”happ, där ser man”, fast genom bihålorna.)

Jag: Va?

Fru: Va?

Jag: Du lät som om du upptäckte något på internet.

Fru: Va?

Jag: Du gjorde lätet. Som man gör. Om man hittar något på internet. Det puffande lätet.

Fru: Jaha. Nä, det var inget speciellt.

Jag: Men vad var det då? Nu får du faktiskt berätta!

Fru: Men lägg av. Det var inget speciellt.

Jag: Berätta!!!

Fru: Men herregud, jag såg bara att det var ”International Cat Day” igår. Jag visste inte ens att det fanns en sån dag.

Jag: VA!!!???

Fru: Varför blir du så uppjagad nu då?

Jag: VAR DET IGÅR!?

Fru: Ja. Tydligen.

Jag: VARFÖR SA INGEN NÅT?

Fru: Vad snackar du om?

Jag: ALLA VET FÖR FAN VAD EN SÅN DAG SKULLE BETYDA FÖR MIG! OCH INGEN SA NÅT! ALLA KAN FAN DRA ÅT HELVETE!

Fru: Men alltså…vad…du har ju helt tappat det nu. Du gillar inte ens katter så mycket.

(Plats för eftertanke)

Jag: Ah. Du sa ”caTTT day”?

Fru: Vad trodde du att jag sa?

Jag: Va? Nä. Inget.

Fru: Vad trodde du att jag sa?

Jag: Inget, säger jag ju!

(Plats för eftertanke)

Fru: (Jätteonödigt långsamt huvudskakande) Du trodde att jag sa ”caP day”, eller hur? Som i ”keps”. Du trodde att det fanns en internationell dag för kepsar?

Jag: Om det FANNS en sån dag och ingen BERÄTTADE det för mig så hade alla kunnat dra åt helvete. Det står jag för.

(Tystnad)

Fru: Vart ska du nu?

Jag: Ingenstans.

Fru: Ska du gå och googla om det finns en kepsdag?

Jag: DET KANSKE JAG SKA!

En flaska i burken

Jo, det kommer kanske bli lite sparsamt bloggande här ett par dagar eftersom jag har haft vissa IT-relaterade problem det senaste dygnet.

En rad tekniska omständigheter orsakade nämligen tyvärr igår kväll ett driftsfel i min dator så allvarligt att en serie inre kretsar kortslöts och funktioner vitala för datorns mest funktionella funktionaliteter kollapsade under trycket av kollapsade…ja. Funktioner.

Så den slutade fungera. Alltså. Om vi nu ska förklara det här på lekmannanivå.

”Den dog”. Som kidsen säger.

Så nu har jag fått låna min frus dator medan min dator antingen (förhoppningsvis) är på service eller (ganska mycket mera troligt) befinner sig på en plats där någon ganska snart kommer kontakta mig angående om jag tror att min dator hade kunnat tänka sig att donera organ efter sitt frånfälle.

”Den är fett körd”. Som man säger på gatan.

Och av allt detta kan jag säkert lära mig en lång rad saker, speciellt vad det gäller de tekniska och mekaniska detaljerna angående hur en avancerad laptop från 2010-talet egentligen är uppbyggd och tänkt att fungera.

Men den VERKLIGA läxan som jag verkligen tar med mig från hela den här incidenten är faktiskt att om man får frågan ”hur gick det till?” från en ung man i en Apple-butik en lördag förmiddag i augusti, och man svarar ”jag råkade välta en flaska öl i den”, då kommer den unga mannen i Apple-butiken titta på en ganska exakt så som jag tänker mig att en veterinär skulle titta på någon som besvarade samma typ av fråga med ”jo, jag råkade alltså tappa en yxa på den här katten”.

Så när den unge mannen i Apple-butiken strax efteråt, med visst ansträngt medlidande, frågade om jag hade sparat ”något viktigt” i den, då valde jag att svara ”va? Näää, det är lugnt asså”. Istället för att bara säga som det var. Att allt mitt jobb det senaste året finns sparat i den där datorn och att om den inte går att laga så är min karriär förmodligen över.

Jag kommer fan aldrig hinna spela om alla de där Football Manager-säsongerna nu när vårt andra barn precis har lärt sig att gå.

Säga vad man vill om sociala medier

Men en BRA grej med sociala medier är i alla fall att när jag har lagt vår son och tror att han sover, och jag sedan går runt, runt, runt i lägenheten och inte hittar iPaden, och jag efter 20 minuter eller så börjar ana oråd, då behöver jag ingen ”hitta min iPad”-app för att få reda på att vår son fortfarande är vaken.

Jag behöver bara Twitter.

Att sätta på sig skorna själv är ett jävla kosmiskt mysterium men det h-ä-r är ta mig fan inga problem alls att lära sig.