Fredrik Backman's Blog, page 28

Nä. Nä. Nä. Visst.

Men bortsett från att några grejer gick sönder och att något av barnen eventuellt fick något litet blåmärke och sådär.

Bortsett från det.

Om vi tar ett steg tillbaka och försöker betrakta det här utifrån.

Då måste ju faktiskt till och med du, helt objektivt, vara tvungen att erkänna att om du plötsligt befinner dig ensam i ett rum med tre små barn i åldrarna 11-18 månader, och rummet innehåller två gåstolar och en sån där liten trampbil, och du inte genast tänker ”det här kan bli som Robot Wars”.

Då är du faktiskt inte klok.

Jag skiter i vad min fru säger

Våra bröllopslöften sa klart och tydligt ”i nöd och lust tills döden skiljer oss åt”.

Det fanns INGENTING där om att man inte får vissla ledmotivet till Göta Kanal i bilen.

Och det här att hon försöker lura i mig att löftena i själva verket innehöll det finstilta tillägget ”i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, till exempel genom att du visslar ledmotivet till Göta Kanal i bilen och jag en dag helt enkelt får nog!” är en både svekfull och orättvis efterhandskonstruktion.

Det är en svinbra låt.

Jag tänker inte stanna för att köpa silvertejp innan hon har berättat vad fan hon ska ha den till.

Lego kommer och går. Småsyskon består. Eventuellt.

För en kort tid sedan insåg min fru att mitt ständiga argument ”akta nu så att du inte tappar Lego på golvet för då kan din lillasyster sätta det i halsen och kvävas!” för att få vår son att inte tappa Lego på golvet när han lekte med Lego på köksbordet inte funkade så speciellt jättebra. Så hon ändrade taktik till ”hörru, om du tappar Lego på golvet så kommer din lillasyster äta upp det!”.

Det var givetvis genialt. Och oerhört, oerhört effektivt. Det har inte tappats en bit sedan dess.

Tills idag, när jag kom in i köket och upptäckte att vår son med extrem noggrannhet och uppenbar eftertanke och planering plötsligt hade spritt ut ett frikkin Hans och Greta-spår av Lego från köksbordet, genom vardagsrummet, vidare in i sovrummet och hela vägen fram till fotänden av sin lillasysters säng.

När jag frågade vad i ända in i glödheta han trodde att han höll på med så svarade han lugnt: ”Det gör inget, pappa. Det här är sån Lego jag inte gillar längre.”

Så jag vill bara här och nu göra klart att jag tänker lägga ansvaret för det här till etthundra himla procent på min fru.

Det är hon som envisas med att uppmuntra barnen att källsortera.

Bara för att man är hypokondriker så betyder det faktiskt inte att man inte kan ha alla sjukdomar. Samtidigt.

Bloggens bristfälliga uppdateringar de senaste dagarna beror på att jag har varit sjuk. Det är, som den långtida bloggläsaren vid det här laget lagt märke till, inte direkt första gången jag är sjuk. Att jag så ofta är sjuk beror enligt min tidigare husläkare (hon gick i pension, på grund av sin ålder, inte på grund av mig, oavsett vad min fru försöker lura i folk på vår nuvarande vårdcentral) på ”en kombination av att du har barn i förskoleåldern, ett häpnadsväckande lågt immunförsvar för en vuxen man, samt att du är något av en hypokondriker”.

Det är givetvis inte sant, det där med att jag är hypokondriker. Och även om det HADE varit sant så betyder faktiskt inte det att jag inte skulle kunna ha en extremt allvarlig sjukdom ÄVEN om just den sjukdomen än så länge bara har påträffats bland karaktärer i en science fiction-roman som jag läste när jag var liten.

Någon måste vara apan i Outbreak. Det börjar med en. Jag kan mycket väl vara den apan. Jag är trött på att folk försöker tala om för mig att jag inte kan vara speciell. Jag är jävligt speciell.

Hur som helst så hade jag huvudvärk i lite drygt ett dygn och efter att min fru konsulterat en god vän som jobbar inom vården har de konstaterat att det förmodligen var migrän.

Sen gick det över.

Och nu har jag läst på internet att det finns ASMÅNGA sjukdomar som har som inledande symtom att man först är jättejättesjuk (som jag var), och sen blir man plötsligt helt frisk (som jag är nu), och sen dröjer det några dagar då man tror att allt har gått över, och sen blir man plötsligt jättejättejättesjuk igen.

Och sen är det kört.

Och nu har ju min fru förbjudit mig att ringa och störa sjukvårdsrådgivningen fler gånger den här sommaren så nu kan jag inte ens ringa dem och berätta att jag mår jättebra och fråga om det betyder att det snart är kört.

Flygrädsla. Det handlar inte så mycket om rädsla för att flyga som rädslan för vem man måste göra det tillsammans med.

Jo, min agent och jag var alltså bortresta som hastigast häromdagen. Och jag flyger alltså inte flygplan så ofta. Eller, ja, jag flyger väl inte något alls så ofta, om man nu ska vara petig. Eftersom jag är ganska rädd för att flyga. I de få fall jag faktiskt flyger ändå så är det ju oftast flygplan, det är det ju. Men jag flyger alltså inte så ofta. Så jag är inte OMBORD på flygplan så jätteofta. Så kan man väl säga.

Ett annat problem är väl att jag inte träffar folk så ofta. Alltså inte ”människor”, för de träffar jag ju hela tiden, familj och vänner och så. Men folk. Den andra sortens människor. Ett alldeles specifikt exemplar av dessa ”folk” stod i samma toalettkö som jag ombord på flygplanet på väg hem. Han hade manchesterkavaj och såg ut som en man som eventuellt samlar på vinylsinglar med Beatles och alltid är bilen i Monopol. Det stod en person emellan oss i kön, så när manchestermannen kom ut från toaletten och den personen gick in på toaletten var det bara jag och manchestermannen kvar i det lilla utrymme som finns mellan bakersta stolsraden och toaletten i SAS-plan. Det är ju som en liten loge där bak, lite som om man är 20 och står ihopträngd och röker under fläkten i någons kök på en inflyttningsfest. Fast utan cigaretterna. Och fläkten. Så vi stod bara där, han och jag. Och…ja. Inget konstigt med det, kanske.

Men saken var nu den att kabinpersonalen just då hade börjat gå runt med serveringsvagnarna ute i planet. Så manchestermannen verkade inte särskilt benägen att försöka tränga sig tillbaka till sin plats. Så vi stod där, han och jag, och det blev en lite ambivalent stämning. Vilket han uppenbart tycktes finna som lämpligast att försöka lösa upp genom att sträcka på benen lite. Så han började gå en promenad runt det lilla utrymmet utanför toaletten. Vilket oundvikligen innebar att han gick en promenad runt mig. Så att jag fick flytta mig. Två gånger.

Andra gången tittade han på mig som om jag stod i vägen, och min fru har sagt att jag inte får bråka med folk på flygplan längre, så jag försökte le så socialt jag kunde och tänkte att jag skulle säga något som bröt isen lite. Så jag sa: ”Trångt. Här.” Och då nickade han och lutade sig mot väggen bredvid toalettdörren och tog upp sin mobiltelefon och började trycka väldigt koncentrerat på den. Sedan tog han en ny promenad. Trampade mig lite på foten. Mumlade ”oj”. Och gick vidare. Och medan han gick där började han peta på och lyfta och rycka lite i olika grejer som han råkade gå förbi. Bältet på den där stolen som kabinpersonalen sitter på vid start och landning, till exempel, det ryckte han i tre gånger. Och en lucka som jag tror var till ett skåp där de förvarar filtar eller något. Han tryckte även på något på en vägg som såg ut som en knapp men visade sig vara en liten lampa. Sedan trampade han lite osymmetriskt på olika platser på golvet som han tycktes uppleva som ojämnt. Och så där höll det på en stund. Sedan återgick han till att stå lutad mot en vägg och trycka på sin mobiltelefon.

Det är alltså inte det att jag dömer folk, inte alls, men jag fick medan allt det här hände så sakteliga intrycket av att manchestermannen möjligen kan tänkas vara en sådan person som går på lägenhetsvisningar och avgör kvaliteten på bostaden genom att sparka hårt och upprepat på samtliga trösklar. Så kan man väl sammanfatta det.

Så under manchestermannens femte eller sjätte promenad runt mig hade jag inte bara hunnit bli lite fundersam kring om folkpersonen som var på toaletten just då helt enkelt hade stuckit ner en flagga i den och utropat den till självständig republik och beslutat sig för att aldrig någonsin mer komma ut, jag hade även hunnit börja bli en aning nervös över manchestermannens beteende.

Så jag tittade på honom. Och han stannade och såg upp från sin mobiltelefon och tittade på mig. Och han såg kanske att jag var nervös. Så han nickade plötsligt lite ursäktande och sa: ”Du ser blek ut”. Och jag nickade och sa: ”Jag är flygrädd.” Och då nickade han och såg förstående ut. På riktigt. Han gjorde verkligen det. Och sedan gick han en ny promenad. Och i slutet av den stannade han vid ena långsidan av planet och tittade på dörren.

Länge, länge, länge stod han där. Fundersamt. Trampade lite på ojämnheter i golvet. Tryckte lite på platser i väggen bredvid som kanske eller kanske inte var knappar. Och sedan betraktade han det där handtaget på dörren.

Länge, länge, länge.

Och sedan sträckte han ut handen och ryckte hårt i det.

Vi var alltså på ett flygplan. I luften. Skithögt upp i luften. Och han såg det här handtaget på den här dörren. Och så sträckte han instinktivt ut handen och RYCKTE i det.

Sedan tittade han på mig. Och jag tittade på honom. Och jag harklade mig och sa: ”Förlåt, men vad i helvete håller du på med?”. Och då kliade han sig lite över hakan och knäppte manchesterkavajen och sa: ”Näva. Kollar lite bara.”

Och så trängde han sig förbi kabinpersonalen och serveringsvagnen i gången och gick tillbaka till sin plats och satte sig och började äta sin kycklingsmörgås.

Jag är alltså inte sjukligt flygrädd. Inte alls. Jag kan flyga. Jag är ingen knasboll. Jag vill bara påpeka det.

Men när folkpersonen framför mig i kön slutligen kom ut från toaletten, då gick jag in där och stängde dörren och sedan satt jag därinne och kramade mitt huvud i en kvart och försökte att inte tänka på vad manchestermannen menade med ”kollar lite bara”, i kontexten att det kändes som att han med ”kolla” menade ”kontrollera” och att han i så fall egentligen menade att han ville kontrollera så att dörren verkligen var helt stängd. OCH OM DEN INTE HADE VARIT DET DÅ!? VAD I SHITFUCKHELVETE HADE DU TÄNKT SKULLE HÄNDA DÅ!!!???

Andas. Krama huvud.

Hur som helst.

När jag kom tillbaka till min plats hade min agent ätit upp min kycklingsmörgås. Inte bara tio procent av den, som kanske hade varit kutym, utan hela. Han sa att det var för att jag hade varit borta så länge så han trodde inte att jag ville ha den.

Sen började de sjuttonåriga tvillingarna i stolsraden bakom mig testa ringsignaler.

Men min fru har alltså sagt åt mig att jag inte får bråka med folk på flygplan längre så jag gjorde det som alla vuxna människor hade gjort i den situationen. Jag satte mig ner och tog upp mitt kollegieblock ur min väska och gjorde en lista med rubriken: ”Folk på det här flygplanet som jag tänker äta upp först om vi kraschar i Anderna”.

Så fort jag har listat ut vilken del av det här jag behöver gå i terapi för först tänker jag börja gå i terapi.

Morot och piska. En grundkurs.

Jag har ända sedan vår dotter föddes för snart elva månader sedan försökt förklara för min fyraårige son att han måste vara sjukt försiktig när han leker med Lego på köksbordet så att han inte tappar det på golvet och hon sätter det i halsen och kvävs. Det har givetvis gått käpprätt åt helvete, vårt köksgolv har sett ut som om en tjock kille har varit full inne på BR varenda kväll i veckan.

Men så plötsligt händer det. Att polletten trillar ner. Att allt plötsligt faller på plats och blir logiskt. Det krävs så lite, har det visat sig.

Idag la han helt frivilligt tillbaka allt sitt Lego i rätt låda och finkammade själv golvet och mattan efter tappade bitar med en frenesi som om han hade tappat en kattunge i ett bollhav.

Allt som behövdes var tydligen att jag slutade skrämma honom med att ”om du tappar Lego på golvet så kan lillasyster sätta det i halsen och kvävas” och att min fru lite i förbigående istället nämnde att ”om du tappar Lego på golvet en gång till så kommer din lillasyster äta upp det”.

Incitament, kallas det väl.

Heading in the wrong direction

Jag ska inte säga att jag hade en ”jobbig dag”. Visst inte. Det var en jättebra dag. Jag fick öl och jag hade keps och jag fick se nästan hela Frankrike-Nigeria och jag åt chips med vinägersmak ur jättesmå påsar och jag hörde två av varandra helt oberoende människor utbrista ”jolly good” och när jag gick genom passkontrollen sa en fryntlig uniformsklädd dam i 60-årsåldern ”cheeri-o!” till mig till synes helt oironiskt.

Så det var inte alls någon ”jobbig” dag. Inte alls. Den var väl möjligen bara ”lång”. Jag åkte hemifrån 06.15 och kom hem 02.30. Det satt två sjuttonåriga tvillingar bakom mig på planet som inledde varje mening i tre timmar med ordet ”värsta!”. En av dem sparkade på mitt ryggstöd så att jag spillde juice. Det fanns inga taxibilar på Arlanda för Rollin Stones hade spelat eller vad det nu var. Vi fick vänta jättelänge på tåget. Jättejättejättelänge. Om Rapport hade varit där med en kamera så hade jag stått framför informationstavlan på perrongen med armarna i kors och berättat att det värsta är att vi inte har fått någon information. Ingen som helst information över huvud taget.

Men dagen var givetvis inte ”jobbig”. Visst inte. Jag fick ju komma hem igen på natten. Till min älskade familj. Det är ju en schlager att komma hem, det vet man ju. Det skrev Per Hagman en roman som heter. ”Att komma hem ska vara en schlager” skrev han. Och precis så är det ju.

Precis när jag kom hem precis inatt så skulle jag lyfta en fyraåring som låg på min plats i min säng, och då satte sig fyraåringen upp i sömnen och skallade mig allt vad han orkade i ansiktet och spräckte min läpp.

Och eftersom min fru har förbjudit mig att ringa sjukvårdsrådgivningen fler gånger den närmaste månaden kan jag inte ringa dit och fråga om de tror att min läpp behöver sys. Och jag har ingen att sjunga ”E de det här du kallar kärlek så vill ja inte längre va me” för och skrika ”är det den här sortens schlager det ska vara? Va!?” till direkt efteråt.

Men det har inte varit någon jobbig dag.

Givetvis inte alls.

You better represent

Jag är i London som hastigast idag. ”I London”-delen för att jag ska träffa det engelska bokförlag som haft det högst tveksamma omdömet att börja fundera på att publicera mina böcker här, ”som hastigast”-delen eftersom jag åker hem igen ikväll eftersom jag ju inte gillar att resa. Speciellt inte utan Lego Batman. Och barnen. Jag skulle givetvis, om jag stannade över natten, sakna barnen fruktansvärt mycket. Också.

Hur som helst.

Jag reser tillsammans med min förläggare. Han är även min agent. Han heter Jonas. När folk frågar vad han jobbar med så svarar han att han ”hjälper, stöttar och tillvaratar alla delar av Fredriks författarskap på alla sätt jag kan”.

Det är hans egna ord.

Det är Jonas själv som säger det.

”Alla delar av Fredriks författarskap på alla sätt jag kan”.

Så jag skiter i vad han säger, han kan fan inte komma NU och hävda att den fullständigt rimliga och rationella frågan ”finns det några bra kepsbutiker på Heathrow?” ligger utanför hans arbetsuppgifter helt plötsligt.

Söndag. Repetera.

Jag: Akta mjölken nu så att du inte välter den.

Barn: Va?

Jag: Akta mjölken!

Barn: Va?

Jag: Lyssna på mig!

Barn: Ja?

Jag: Akta mjölken!

Barn: Vilken mjölk?

Jag: Mjölken i mjölkpaketet på bordet precis bredvid dig. Akta så att du inte välte…

Barn: Den här mjölken?

(Barn välter mjölken)

Jag: Varför välte du mjölken?

Barn: Jag visste inte den var där.

Jag: Men jag SA ju det flera gånger, om du bara hade LYSSNAT!

Barn: Va?

Jag: L-y-s-s-n-a-t.

Barn: Jag har mjölk på min strumpa.

Jag: Ja, för att du vält…alltså jag orkar inte…man hade kunnat skaffa kattungar istället alltså. Akta dig nu så ska jag tork…

Barn: Vad för kattungar?

Jag: Va?

Barn: Ska vi köpa kattungar?

Jag: Va? Nej! Varfö…alltså, jag sa bara att…men på allvar du hörde att jag sa DET men när jag sa till dig att akta mjölkpak…

Barn: Jag vill ha en grå.

Jag: Va?

Barn: (Jättejättejättearg) Men LYSSNA då pappa! Jag vill ha en GRÅ kattunge!

(Tystnad)

Barn: Eller en grön.

(Tystnad)

Fru: (Stiger in i köket. Ser sig omkring.) Vad gör ni?

Jag: Den dåliga nyheten är att det är mjölk på golvet. Den bra nyheten är att jag eventuellt har målat in mig i ett retoriskt hörn så att vi snart kommer ha kattungar som slickar upp mjölk som man spiller på golvet.

Det här är anledningen till att jag inte har råd att äta ute längre

Vanlig restaurang. Vanligt liv.

Jag: Nämen det är ju sjukt svårt att känna av nivån där, fattar du?

God vän: Absolut, man vill ju inte skämma bort dem liksom, men man vill ju ändå inte tvinga på dem den där tävlingsgrejen för tidigt heller.

Jag: Men exakt! De är ju barn! Man vill inte knäcka deras självförtroende, men samtidigt vill man ju inte skapa små monster som tror att de ska vinna i precis allting precis jämt!

God vän: Det är ju en fråga om uppfostran, absolut. Man måste ju lära sig att förlora också, tycker jag. Det är ju en del av livet.

(Servitör anländer med mat.)

Jag: Alltså jag fattar ju att folk har sjukt bestämda åsikter om barnuppfostran nuförtiden men det kan ju bli lite ängsligt också känner jag, lite överbeskyddande, fattar du? Det är ju bara så jävla svårt att veta var gränsen går. Ibland tror jag att vi borde göra mer som våra föräldrar gjorde med oss och bara trycka till dem ibland så att de lär sig, fattar du hur jag menar?

God vän: Absolut, absolut, men jag tycker ändå att man måste gå försiktigt fram.

(Servitör flyttar runt brödkorgar och glas.)

Jag: Men helt konkret då? Hur gamla tycker du att barn ska vara innan man får börja slå dem?

(Servitör slutar flytta runt brödkorgar och glas.)

Jag: Alltså…

(Tystnad)

Jag: (Hostar upp lite bröd över duken.) Alltså…i Mario Kart. Jag undrar hur gamla barn ska vara innan man får slå dem i Mario Kart.

(Tystnad)

Jag: Eller…något annat tv-spel.

(Tystnad)

Jag: Alltså mina barn är asdåliga på Mario Kart, och jag låter dem vinna varje gång. Så jag är faktiskt en ganska bra…alltså jag är i alla fall en helt…okej. Alltså.

(Tystnad)

Jag: (Borstar bort brödet från duken.) Förälder. Jag är i alla fall en helt okej…förälder.

(Servitör sätter ner min tallrik)

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Jag är dessutom en asbra dricksare.