Fredrik Backman's Blog, page 27

Såatte

Det är ju en lång historia, givetvis. Och det är alltså inte det att jag tror att det har blivit någon större skada. Det är väl mer av en ”buckla”, kan man säga. Men för att ta det från början:

Strax innan vi skulle åka till Skåne skulle alltså min fru ladda sin telefon. Och så hittade hon inte laddaren, så hon frågade var jag hade lagt den. Men hon sa inte ”var har du lagt laddaren?”. Hon sa ”var har du lagt MIN laddare?”. Och då sa jag ”det är inte din laddare, det är min laddare”. Och då sa hon ”näää! Det är min laddare, för du har tappat bort din laddare!”. Och då sa jag ”nä”. Och då sa hon ”jo”. Och då sa jag ”nä”. Och då sa hon ”jo! Du tappade bort din laddare förra gången vi var i Skåne!”. Och då sa jag ”nä, när vi var i Skåne förra gången så tappade jag bort DIN laddare. Den här laddaren är min.” Och då blev hon arg. Och då sa jag ”om du ska hålla på och vara arg så får du inte låna min laddare”. Och sen åkte vi till Skåne. Och nu är vi här. Och i köket hemma hos mina föräldrar satt min laddare. Och då sa min fru ”kolla! Jag sa ju det! Där är DIN laddare som du glömde förra gången vi var i Skåne!”. Och då sa jag ”okej”. Och då sa hon ”just det!”. Och då sa jag ”då får du gå och ladda din telefon i din egen laddare”. Och då sa min fru ”i vilken väska packade du ner den då?”.

Och det var då det visade sig att jag hade glömt den laddaren hemma.

Och då blev min fru arg. Och då sa jag ”om du ska hålla på och bli arg så får du inte låna min laddare”.

Och det var så det gick till när min fru kastade laddaren på mig.

Det är väl kanske ingen större skada. Det är väl mer av en buckla. På näsan. Men det står klart och tydligt på mitt försäkringsbolags hemsida att det är viktigt att ”så snart som möjligt efter incidenten dokumentera händelseförloppet”.

Så nu har jag gjort det.

På min telefon.

The writing on the wall

Flera personer har de senaste dagarna (via mejl och sociala medier, tyvärr, att inte en enda kontaktat mig via post får betraktas som en spektakulär symbolisk besvikelse) hört av sig angående den här nyheten:

Flera av dessa personer ställer givetvis en och samma fråga: ”Så vad har DU att dölja för myndigheterna, Fredrik, du som köper så in i helvete många skrivmaskiner?”.

Jag har de senaste dagarna därför gått igenom den samlade dokumentationen av allt jag skrivit ut på mina skrivmaskiner de senaste månaderna och rent generellt kan jag därigenom sluta mig till att den enda hemlighetsstämplade informationen som jag skriver ut på mina skrivmaskiner och som jag aldrig någonsin skulle våga lagra elektroniskt är listorna över hur många skrivmaskiner jag äger.

Denna paranoida hållning har, som svar till de bekymrade medborgare som kontaktat mig, dock mycket lite med min rädsla för underrättelsetjänster som CIA  eller avlyssningsmyndigheter som NSA eller FRA att göra, utan beror helt och hållet på min ovilja att hamna i mer byråkratiskt krångel med den lokala kontrollinstansen FRU.

Att åka bil till Skåne. Sett ur en fyraårings synvinkel.

Son: Men hur mycket länge är det kvar då?

Pappa: (Omotiverat trött i tonen) Det är ganska långt. Du kan sova en stund eller nåt.

(Efter minst en timme.)

Son: Men är vi framme nu då?

Pappa: Nej. Tyst nu.

(Tystnad. Jättejättejättemegalång tystnad.)

Son: (Efter helt sjukt lång tid) Men är vi framme NU då?

Pappa: Nej.

Son: (Alldeles gudomligt tålmodigt.) Men hur mycket länge ska vi åka dit då?

Pappa: Ganska länge.

(Minst två timmars tystnad)

Son: Men pappa! Hur mycket länge ska vi åka dit då?

Pappa: (Dunkar huvudet i ratten. Helt onödigt.) Men herregu…det tar ungefär sex och en halv timme! Sex och en halv timme tar det!

(Minst tre timmars tystnad)

Son: Hur mycket länge är det då?

Pappa: (Masserar tinningarna.) Det är…alltså…ja, vafan. Det är skitlänge. Du behöver inte fråga igen på en stund.

(Tystnad i en jättejättejättelång stund.)

Son: Är vi framme nuuu då?

Pappa: Nej.

(Tystnad i sex timmar. Minst.)

Son: Är vi FRAMME nu då?

Pappa: Nej.

Son: Men ÄR vi framme nu då?

Pappa: Nej.

(Tystnad i sex år och sex veckor och sex dagar och sex timmar. Minst.)

Son: Men är vi framme nu DÅ?

Pappa: (Helt fullständigt totalt på alla sätt omotiverat vredesutbrott) NEJ! NEEEJ! VI ÄR INTE FRAMME ÄN!!!

(Tystnad. Vanliga sorten.)

Son: Men varför stannar vi då?

Pappa: (Jättejättejätteonödigt lång suck) Vi är vid soprummet. I byggnaden bredvid vårt hus. Vi har kört 50 meter. Vi har suttit i bilen i mindre än en minut.

(Tystnad.)

Son: (Med oändligt tålamod.) Men hur mycket länge är det kvar då?

Falling down

Små barn somnar faktiskt vid matbordet hela tiden. Det är bara att Youtuba. Över hela världen, stup i kvarten, tusentals ungar som bara somnar rakt i tallriken med ansiktet rätt ner i maten. Pang bara. Det är inget att skämmas för. Det kan hända vem som helst. När man är trött så är man trött, så är det bara.

Och det här var svintidigt på morgonen. Klockan var typ halv sex. Vi hade precis stigit upp, min dotter och jag.

Och visst, just den HÄR gången var det jag som somnade och hon som blev sur för att jag välte ut all mat på golvet.

Men det hade precis lika gärna kunnat vara hon. Precis exakt lika gärna.

Enda anledningen till att inte Youtube är fullt av föräldrar som sover i yoghurttallrikar är att 11 månader gamla barn fan är svindåliga på att filma med mobiltelefoner.

”People who do 3 hours of gardening a week actually live longer. It’s a fact.” – Joe Caputo

Jag ville bara göra det lite trevligt. Det är faktiskt inget brott att bara vilja göra det lite trevligt.

Så ja, jag planterade lite blommor. Det gjorde jag. Och några såna där små bonsaibuskar. Och några träd. De stora, alltså, som heter ”pine tree” och inte de där snålträden som bara heter ”tree”. För sån är jag. Jag snålar inte. Och så satte jag dit några fontäner. Och så fick jag lite feeling så jag arrangerade blommorna i ett väldigt harmoniskt mönster runt mitt Panorama Tower för att jag ville att det skulle se lite fint ut när parkbesökarna skulle upp och njuta av utsikten. För jag vill inte att det bara ska kännas som att de blir runtfösta som boskap och blåsta på pengar när de kommer hit, jag vill att det här ska vara en helhetsupplevelse. Jag vill att de ska åka hem och berätta för sina vänner att det här, det var höjdpunkten på hela deras semester. Att hit vill de åka tillbaka nästa år. Fattar ni? Jag vill inte att allt ska handla om siffror. Jag vill att det ska betyda något också. I hjärtat.

Och nä, visst, man tjänar inte mer pengar i Rollercoaster Tycoon för att man planterar blommor och träd och bygger fontäner men jag vill faktiskt att det ska vara trevligt också. Det är faktiskt inget brott att vilja göra det lite trevligt. Allt kan faktiskt inte vara glassbarer och milkshakestånd.

Men, ja.

Sen råkade alltså min fru få syn på min telefon och så frågade hon om det var det HÄR jag hade gjort i tre timmar när jag sa att jag var tvungen att svara på lite mejl, och nu ska det här tydligen sättas i proportion till att jag sa ”men vafan det är ju ändå snart höst!” när hon försökte få mig att hjälpa till med att lägga nya plattor på balkongen igår.

Bloggen inställd på grund av orsak

Fredagskvällen är temporärt uppskjuten eftersom min fru och jag hade planer på att rensa ut en av våra garderober och flytta ner grejer därifrån i källaren för att på så sätt göra plats för mer förvaring i lägenheten.

Det borde ha varit klart på en timme.

Men nu hittade jag en tröja och en klänning längst in i garderoben som det fortfarande satt prislappar på. Och jag gjorde väl möjligen en lite onödigt stor grej av det. För sen gick min fru ner i källarförrådet och hittade tre skrivmaskiner som jag har köpt på Blocket och fått hemskickade och som jag fortfarande inte har packat upp ur lådorna.

Så nu kommer vi med all sannolikhet ägna resten av kvällen åt att diskutera vem i det här hemmet som egentligen har mest ”problem”.

How do you afford your rock’n'roll lifestyle

God vän: (Pekar på mitt ansikte) Oj! Vad har du gjort på kinden? Det ser ut som att du har varit i slagsmål!

Jag: Va? Nä. Det är inget. Jag var på svensexa.

God vän: (Nickar förstående) Aaah, svensexa, blev det sådär typiskt machograbbigt och spårade ur i fylleslagsmål?

Jag: Va?

God vän: (Luftboxas) Du vet! Typiskt svensexor, liksom!

Jag: Va? Eller…alltså, jag menar, exakt! Exakt så var det!

Min fru: (Tittar på bekant. Skakar på huvudet.) Fredrik fick en allergisk reaktion. Vi tror att det kan ha varit choklad.

(Tystnad.)

God vän: Åh.

Jag: Men det KUNDE ha varit fylleslagsmål! Jag hade kunnat ha varit med i ett fylleslagsmål men det kanske inte syns eftersom jag VANN!

Min fru: (Höjer jätteonödigt mycket på ögonbrynen) Du och E tog taxi hem klockan tolv efter att ha druckit fyra öl var för att ni hade ont i ryggarna för att ni hade klättrat den där hinderbanan på förmiddagen. Du ringde mig tio över tolv och frågade ”hur gör man en ispåse?”.

Jag: (Harklar mig) Klättringen var faktiskt mer fysiskt krävande än vad det ser ut på videon. Och dessutom nöp E mig när vi var där och det satt liksom i på kvällen…

God vän: Vadå ”nöp”? Du menar att han ”nöp till” dig? Som i att han slog dig?

Jag: Va? Eller…ja! Exakt! Han slog mig med…alltså…typ knytnäven! Han slog mig med…knytnäven på fyllan! Det var helt crazy. Svensexe…crazy…

Min fru: (Jättejätteonödigt himlande med ögonen) Han menar ”nöp” som i ”nöp”. Fredrik skulle filma klättringen med sin telefon men telefonen fick slut på minne och Fredrik vägrade radera Rollercoaster Tycoon så att de kunde filma mer. Så hans kompis E blev sur och så satt de i något träd och bråkade tills E nöp honom i ryggen och instruktören fick komma och fira ner dem med rep.

Jag: Han nyps ashårt!

(Tystnad)

God vän: Åh…

Jag: Vad fan menar du med ”åh”! Han nyps ASHÅRT säger jag ju!

(Tystnad)

Jag: Och jag har fan precis fått Freefall Dropzone och Swinging Hammer i Rollercoaster Tycoon och de tar faktiskt megalång tid att få efterso…alltså vafan…JAG BEHÖVER INTE FÖRKLARA MIG FÖR ER!!!

Balladen om drottningen av det runda arkivet

Strax efter gymnasiet jobbade jag under en kort period på en arbetsplats där den internetska revolutionen inte riktigt lyckats få fotfäste och där det därför fortfarande fanns ett arkiv fyllt av papper och pärmar stort nog för att kunna fickparkera Årtusendefalken i. Detta arkiv styrdes av en kvinna i 64-årsåldern som till såväl utseende som personlighet inte var helt olik det man kanske skulle få om Red i ”Orange is the new black” fick barn ihop med fotbollsdomaren Pierluigi Collina. Ingen annan än hon fick lov att gå in i arkivet. Ingen annan hade nyckel. Om man ville ha tag i en särskild pärm från ett särskilt datum blev Red Collina alldeles oerhört arg, kallade en för ganska fula saker en ganska lång stund och sedan tog det i regel mellan tre och sju arbetsdagar innan hon hade lyckats lokalisera pärmen. Detta berodde på att ”arkivsystemet” var så komplicerat att bara hon kunde förstå det, och hon hade faktiskt bättre saker för sig än att leta upp mina förbaskade pärmar.

Det slumpade sig nu så att Red Collina gick i pension samma år som jag jobbade på just den här arbetsplatsen, och på sin avskedsfest drack hon ganska mycket Bailey’s och erkände till sist brett flinande för en kollega att det inte fanns något ”jävla systeeem” och att arkivet egentligen var så enkelt att hitta i att vem som helst kunde göra det, men att hon när hon för några år sedan begripit att företaget skulle bli fullt av datorer vilken dag som helst helt enkelt hade tänkt att ”en bra sås reder sig själv” och därför själv sett till att hennes arbetsuppgifter under hennes sista yrkesverksamma år hade tagit upp exakt så mycket tid som behövdes för att motivera företaget att inte försöka sparka henne.

Månaden efter avskedsfesten rensades arkivet upp, omorganiserades, datoriserades och någon ersättare för Red Collina anställdes aldrig. Hon blev på arbetsplatsen i efterhand känd som ”drottningen av det runda arkivet” och sist jag hörde av henne hade hon flyttat till den spanska solkusten där hon enligt uppgift odlade egen tobak på balkongen och åtnjöt visst lokalt kändisskap som fruktad motståndare på den närliggande minigolfbanan.

Jag berättade den här historien för min fru i början av vårt äktenskap. Jag fyllde ut den med min vän och kontorskollega N:s kunskaper om ”Parkinsons lag” som gör gällande att ”varje arbetsuppgift expanderar tills den fyller upp exakt den tid som avsatts för att genomföra den”. Ju längre tid man har på sig att göra någonting, ju längre tid tar det, kort och gott. Jag tyckte att det fanns mycket att lära sig av det.

Min fru har nu tydligen tyvärr sparat denna information i ett helt eget arkiv i sin hjärna, för de senaste veckorna har hon tydligen noterat att varje gång jag går ut med källsorteringen så tar det lite längre tid än gången före, och varje gång gnäller jag lite mer högljutt över mängden källsortering precis innan jag går hemifrån. Och idag när jag gick ut med källsorteringen och kom tillbaka efter en och en halv timme och luktade kebabpizza så påstod hon att det var EXAKT så här Red Collina startade sin karriär.

Det hjälpte förstås inte ett dugg att jag förklarade att jag bara hade råkat träffa en bekant utanför pizzerian och att det var lukten från hans pizza som hade satt sig i mina kläder.

Det här är precis som när jag var tonåring och skulle förklara för mina föräldrar att det bara var Mackan och Jojje som rökte och att jag bara gick med ut för att vara social.

Nu håller min fru på om att jag egentligen har suttit nere vid källsorteringsstationen och ätit kebabpizza och spelat Rollercoaster Tycoon i en och en halv timme vilket är ett lögnaktigt påhopp eftersom alla fan vet att det är det jag gör när jag går till gymmet.

Red Collina hade aldrig accepterat det här.

Red Collina hade byggt ett källsorteringsarkiv.

Days of our lives

Blogginläggen på denna plats har ju de senaste dagarna varit mer utspridda än en brasiliansk backlinje, men efter svensexan i helgen tog jag tydligen någon form av semester. Eller, ja. Jag somnade. Eftersom det tydligen räcker med tre öl och att vara ute någonstans där det spelas hög musik efter midnatt för att jag ska behöva gå i ide i 72 timmar för att kunna återgå till någon form av hjälpligt funktionell existens.

Ungdomar är inte kloka nufötiden, så kan vi väl sammanfatta det. Och jag är ju tydligen inte 38 längre.

Hur som helst. Idag var jag med min familj i lekparken och fastnade i ett jävla vikingaskepp för att min son tappade sin sko därinne och vägrade gå in själv och hämta den eftersom det fanns ”monster därinne”. Det är en viktig vändpunkt i relationen mellan barn och förälder, det där, när jag inte längre kan hota barnet med monster för att få barnet att låta bli att göra en massa skit eftersom barnet istället har börjat hota sig själv med monster för att slippa göra en massa annan skit. Jag behöver fan se över kvalitetskontrollen av mina monster.

Jag behöver eventuellt även träna en del på min svängradie inuti vikingaskepp. Men allt ordnade sig ju. Oavsett vad min fru försöker hävda i efterhand. Jag råkade visserligen sparka en främmande tvååring på axeln när jag kröp ut men till mitt försvar stod faktiskt min son och pep som en backande lastbil när jag gjorde det. Och jag svor jättehögt hela vägen. Och jag kom ut riktad i en sätesbjudning som måste ha sett ut som om vikingaskeppet födde en 90 kilo tung klump trolldeg i blå shorts. Alla varningssignaler fanns fasen tillgängliga för den där tvååringen. Om hen inte har bättre riskbedömning än sådär ska hen banne mig inte släppas i närheten av vare sig trafikerade gator, mellandagsreor eller grävlingsgryt, det står jag för.

Sen gick min familj och jag och åt och sen började det monsunregna. Medan vi var på Max. Så vi kunde inte lämna Max på nästan en timme.

Det var det bästa Big Brother någonsin.

(För den läsare som händelsevis lider akut brist på bra internet så går vikingaskeppet jag fastnade i att se på det där Instagram som är så modernt nuförtiden. Mest eftersom jag inte har en förbaskad aning om hur man lägger upp bilder i den här bloggen från sin mobiltelefon.)

Medan jag sov

Jo, hej. Jag har varit på min vän R:s svensexa i Helsingborg. Det var förstås på alla sätt trevligt och gemytligt. Jag ska inte säga att min dialekt förändras drastiskt när jag är här, men vi kom hem ganska sent inatt så jag är ganska trött idag och jag har trots allt varit två dygn i Skåne så när jag ringde min fru imorse la hon på luren efter tjugo sekunder och ringde upp mig igen som videosamtal för att hon skulle kunna se vad jag sa.

En annan grej som tydligen har hänt, enligt ett mejl från en norsk läsare igår kväll, är att någon etiskt innovativ individ har lagt upp en profil på den norska dejtingsajten ”Tinder” under namnet ”Niklas” och snott en bild på mig.

Jag vill bara påpeka här och nu direkt att jag inte är arg över bildstölden. Jag är inte ens upprörd över att någon utger sig för att vara jag. Stjäl min identitet, för all del. Ta med den utomlands och låt den skaffa dreadlocks och hitta sig själv och vara uppe jättesent på nätterna och äta hur mycket rabarberpaj den vill och kanske börja arbeta på en liten restaurang eller som dykinstruktör eller vad dess lilla hjärta nu åtrår. Jag är inte känslig. Om du behöver min bild till din dejtingprofil så bara ta den. Jag tar inte illa upp.

Men när du skriver att du är T-R-E-T-T-I-O-N-I-O JÄVLA ÅR GAMMAL DÅ TAR JAG FAKTISKT LITE JÄVLA ILLA UPP, NIKLAS!!!

 

Min fru, som jag ringde till för att få stöd i denna svåra stund, svarade kort och gott: ”Jaja. Men du ser ju okej ut för att vara 39 ändå.”