Fredrik Backman's Blog, page 20

Barn är ju så fulla av hopp och drömmar. Man vill ju inte krossa allt det där för tidigt. Det är allt jag säger.

Jag förstår att det här kommer bli ett trauma för mina barn oavsett när jag berättar det.

Jag begriper givetvis att själva TIDPUNKTEN inte är det helt och hållet avgörande. Det här är helt enkelt något de måste lära sig att leva med, tids nog, hur som helst. Det blir en extremt avgörande del av deras identitet, och givetvis kommer det vara förknippat med förvirring och skam. Jag fattar det. Alla fattar det.

Men jag bara frågar just nu eftersom min fru är bortrest över helgen, och det betyder att våra barn har tillbringat ganska mycket tid ensamma med mig. Och ni vet ju hur ungar är, de iakttar ju sin omgivning hela tiden. Och hittills den här helgen har de sett mig svära och slå på handtaget till dörren till lägenheten en trappa nedanför vår i ungefär fem minuter för att vår förbannade nyckeljävel inte fungerade, innan jag insåg att ett av barnen hade tryckt på fel hissknapp utan att jag märkte det. Och sedan hörde de mig hamna i en diskussion med personalen på sushirestaurangen igen eftersom jag tydligen fortfarande inte riktigt kan skilja på ”yakiniku” och ”teriyaki” när jag är lite stressad. Och sedan skulle vi köra till ett köpcentrum norr om stan och körde till mitt kontor mitt i stan istället eftersom jag glömde vart vi var på väg. Och sedan åkte vi till köpcentrumet, och när vi skulle åka därifrån hade jag glömt var jag hade parkerat bilen. Och sedan skulle vi åka hem och då körde jag till Ikea istället, för av någon anledning fick jag för mig att det var dit vi var på väg. Och sedan stannade vi på en lekplats och då höll jag på att få med mig ett barn för mycket därifrån. Igen.

Och sedan var vi i mataffären och sedan gick vi hem och sedan fick vi gå tillbaka till mataffären eftersom jag hade glömt bilen där. Och sedan kom vi hem och då lagade jag middag, och sedan glömde jag den i ugnen så att brandlarmet gick, så då fick vi gå ner till sushirestaurangen igen och då började hela ”yakiniku eller teriyaki”-diskussionen liksom om igen. Och sedan glömde jag borsta tänderna på barnen, och försökte sätta min sons pyjamas på min dotter, och sedan somnade jag medan jag skulle natta dem, vilket inte gjorde så mycket eftersom de somnade av sig själva strax efteråt, men tyvärr vaknade de igen när jag vaknade en timme senare av att jag trillade ur sängen och blev skiträdd och skrek.

Så, ja. Som jag sa.

Jag förstår att det här kommer bli ett trauma för min son och min dotter oavsett när de får veta sanningen.

Men ungefär vid vilken ålder tror ni att det är lämpligt att jag berättar för mina barn att de inte är adopterade?

Nä, nä, jag fattar att det kanske inte räknas som ett ”riktigt” problem

Men när jag har satt på mig alla mina kläder på morgonen, och först DÅ märker att jag har dragit hörlurssladden genom ena benet på mina boxershorts, då påverkar det faktiskt i ganska hög grad huruvida jag tycker att det här är en ”bra dag” eller inte.

Sån är jag.

Men nog om mig. (Fast egentligen mer om mig.)

God förmiddag, min dotter har precis somnat så jag ska passa på att äntligen få kolla på Backyardigans och äta majskrokar i lugn och ro utan att hon håller på.

Men för den som har verkligen lider brist på kvalitativt internet härjar jag även på Instagram HÄR och Facebook HÄR.

Och om man händelsevis vill veta vad jag tycker om grejer (olika grejer) så har bokhandlarsajten Bokus gjort en intervju med mig om lanseringen av min nya bok HÄR. Mitt förlags PR-ansvarige hävdar bestämt att jag inte svarade på frågorna som faktiskt ställdes den här gången heller, men som kompensation malde jag på om helt andra grejer som fladdrade förbi i mitt huvud just då. Vi pratade en del om ”inspiration”, har jag förstått i efterhand. Och jag gav boktips. Och berättade vad jag tror att det kommer stå på min gravsten.

Hepp hepp.

Okej. Visst.

Men jag har varit på gymmet en hel del sen den här föräldraledigheten började, för min läkare har sagt att jag behöver motionera och min dotter har ganska tydligt klargjort att hon inte orkar vara med mig ensam en hel dag i sträck, så den här barnpassningen de har där funkar väldigt bra för oss båda två. Och min dotter är tydligen, till skillnad från mig, en ganska socialt kompetent person. Så hon har väl skaffat kompisar. Och hon är väl kanske rätt bra på att kommunicera också. Jag vet inte. Jag var kanske inte helt och hållet fokuserad.

Men vi var alltså klara. Vi hade gått ut från gymmet. Och det var väl en del andra ungar som rände runt där på trottoaren, jag kollade inte jättenoga. Så jag öppnade dörren på ena sidan bilen och satte in min väska, och så gick jag runt bilen med min dotter och satte fast henne i bilstolen på andra sidan. Och sen gick jag runt bilen igen och stängde dörrarna på båda sidorna. Och sen hoppade jag in i förarsätet och skulle köra därifrån.

Och visst. Jag kan absolut acceptera att jag hade fått skäll om jag hade varit på väg att köra från gymmet med ett barn för LITE.

Men jag tycker faktiskt att om jag är på väg att köra därifrån med ett barn för MYCKET så är det fan inte helt och hållet mitt fel.

Jag tycker till och med att det borde kunna räknas som en bonus som jag kan räkna av ifall jag någon gång under hösten råkar göra det där andra.

Jag skiter i vad min fru säger

Hon beställde hudkräm eller schampo eller vad det nu var på internet, och det levererades i en liten brun kartong som hon ställde på köksbänken. Och nu har jag gått förbi den kartongen sju gånger idag och blivit lika besviken varje gång.

Jag skiter i om hon säger att hon ”skäms” över mig.

Om de inte reagerar omedelbart så är det här INTE det sista arga mejlet där jag kräver att det där jävla skithudkrämsföretaget slutar skicka ut sin skit i lådor som ser ut som chokladaskar om det inte är CHOKLAD i dem.

Jag utesluter inte att det blir handskrivna brev om det här fortsätter.

Min faders hus har många badrum

Jag vet att det traditionellt brukar sägas att ”när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster”.

Det må så vara.

Men jag kan efter ytterligare en måndag på den här föräldraledigheten meddela att när min dotter stänger en dörr så står hon kvar utanför den och är SVINFÖRBANNAD för att jag är kvar på andra sidan, trots att det var HON som stängde den förbannade dörren från början.

Jag vet inte vad hon tänker bli när hon blir stor, men just nu lutar jag åt det inte blir personalchef.

Vi måste prata. Igen.

Min fru var inte med på Bokmässan i år, så vi var borta från varandra i två nätter. Det är väldigt sällan det händer, och ingen av oss är speciellt bra på att sova ensamma. Och det är möjligt att det här är lite väl privat för att prata om här på bloggen, men jag tror faktiskt inte alls att det är speciellt ovanligt i långa äktenskap. Jag tycker inte att det borde räknas som att man sviker varandra, man är ju överens om reglerna. Min fru och jag har varit gifta i fem år, vi har varit tillsammans i sju, det är klart att vi inte kan vara helt exklusiva med varandra under så lång tid. Det är inte naturligt. Så vi har alltså haft en deal om att…ja. Ni vet. Att det är okej göra en del snedsteg. Vi är ju bara människor, vi har behov som måste tillfredsställas. Det man inte vet behöver man inte ha ont av, och så vidare.

Vi har helt enkelt beslutat oss för att om vi är borta från varandra i mer än 24 timmar så har vi vad man kanske skulle kunna kalla för ”ett öppet äktenskap”.

Och jo, Göteborg kan bli ensamt. Det var kallt på kvällarna. Så jag trodde att det här var okej. Och jo, jag vet att vi båda två fick göra varsin lista på vilka fem som var våra ”frikort” innan jag åkte, men nu när jag var borta i två hela nätter ensam istället för bara en som vi först hade tänkt så trodde jag faktiskt att vi var överens om att jag även fick börja snegla på andra. Göteborg var mörkt och blåsigt på kvällarna. Man behöver sällskap. Det var inget jag planerade, och det är klart att jag hann tänka flera gånger att nu är det här på väg att gå för långt, men jag hade druckit några öl. Impulserna tog över. Jag tänkte att jag skulle kunna ljuga om det när jag kom hem bara. Att hon inte skulle behöva få veta.

Men visst, vad fan då. Jag borde ha tänkt på att vi har samma inloggning till iTunes, så att hon får ett kvitto på alla inköp till sin mejl.  Det borde jag ha gjort.

Och nu har vi bråkat i tre timmar om det här. Först och främst tydligen för att jag alltid har sagt att jag ”inte orkar” när HON har föreslagit det här hemma de senaste veckorna, och för att jag jämnt skyller på ”huvudvärk” eller att ”vi ska upp tidigt imorgon”. Så hon har misstänkt att det här skulle hända. Hon var inte ens överraskad.

Men det absolut värsta var tydligen inte ens att jag ”gjorde det” utan att jag ”försökte ljuga om det” när hon konfronterade mig.

Att jag kollade på ”X-Men: Days of future past” utan henne kan vara den största förtroendekrisen vi har haft i det här äktenskapet.

Who says you can’t go home

God förmiddag.

Idag är jag hemma och spelar Toca Boca Builders och väntar på att Nascar ska börja, men igår och i förrgår var jag på Bokmässan i Göteborg. Och det blev ju som de två eller tre personer som eventuellt förirrade sig in hit under tiden inte speciellt mycket bloggat medan jag var där. Eftersom jag…ja. Det finns väl ingen annan förklaring till det annat än att jag ägnade oproportionerligt mycket tid åt att äta transfetter och kolla på tv-serier med sjukt mycket dialog i på mitt hotellrum. Men däremellan ritade jag ponnys i böcker (jag frågade de som ägde böckerna först, jag frågade i alla fall nästan alltid först, eller i alla fall några gånger) och åt Snickers och drack Guiness (varmt tack till den jeansjackeprydde läsaren som tittade förbi med dem) i mitt förlags monter. Bortsett från interna höjdpunkter som att min favoritförlagsmedarbetare S med jämna mellanrum blev trött och slog in pinkoden till sitt eget bankomatkort i kassaapparaten när folk skulle betala för böcker, och att vår PR-ansvarige K hade sönder en jättedyr stol i hotellobbyn och gick i vägen för fotoapparaten stup i kvarten när hon skulle sno godis i montern, och att min agent försökte äta upp mina jordnötssmörskakor och dricka upp min öl hela tiden, så var det förstås ett enda långt nöje. Det kom orimligt många vänliga människor och lät mig rita på deras lasagneformsunderlägg, och det var max tjugo eller trettio som blev sura när de kom fram för att de hade tagit för givet att det här var kön till baren.

Så om några av er som var där (Kristina 2, Ida K, Vigdir och Vanjas Högljudda Fanclub, jag tittar lite speciellt på er) läser det här så vill jag bara säga tack som fan.

Det var ett privilegium.

Mer reklam

Det här är första sidan ur ”Britt-Marie var här”. Den släpps i butik nästa torsdag, men om man råkar vara i Göteborg kan man köpa den på Bokmässan från och med imorgon i Partners in Stories monter. Om man inte har vägarna förbi Göteborg men ändå vill ha ett signerat ex (lasagneformsunderläggsfunktionaliteten är densamma, jag har gjort omfattande tester) så finns det fortfarande några kvar på Adlibris, de går i så fall att förhandsbeställa HÄR.

Parental advisory

Jag är föräldraledig. Jag har en dotter som är ett år gammal.

Och jag säger fan nu direkt: Jag fattar inte hur Zlatan klarar av det.

Jag har försökt och försökt och försökt. Jag har haft tålamod. Jag har dragit djupa andetag. Jag har tränat och tränat och tränat. Jag har prövat olika tekniker och jag har youtubat och jag har fan frågat ALLA på öppna förskolan om hjälp och råd. Jag misslyckas ändå. Min dotter skäms. Hon är bara ett år gammal, hon kan inte ens prata än, men jag ser att hon skäms. Jag ser det i hennes ögon. Främmande människor kommer fram och erbjuder mig hjälp när de ser hur jag försöker ute på gatan. I hissen. På tunnelbanan.

Jag klarar det inte.

Jag är en värdelös förälder. Det är så det känns.

Men Zlatan alltså, den jäveln spelar 90 minuter vecka efter vecka efter vecka. Och den sitter som berget. Rör sig inte en millimeter. Han springer och nickar och till och med skallar folk ibland, men det händer ingenting.

Jag har försökt allt nu.

HUR GÖR MAN EN SÅN DÄR TOFS!?