Fredrik Backman's Blog, page 34

Min kompetens som förälder. På en skala från 1 till 10.

I badrum.

Två barn i fyraårsåldern: (Står på golvet insvepta i handdukar och droppar vatten över hela golvet) Vi hitta inte dinosaurikern!

Jag: Va?

Två barn i fyraårsåldern: (Pekar på badkaret, som är fyllt med så mycket badskum att nattklubbsägare på Cypern skulle tycka att det var dags att lugna ner sig lite) Vi tappa dinosaurikern!

Jag: Ni har tappat plastdinosaurien? I badet?

Två barn i fyraårsåldern: JAA! Du måste RÄDDA han!

Jag: Den kommer fram när vi har släppt ut vattnet.

Två barn i fyraårsåldern: NÄÄÄJ! Då DÖÖÖR han!

Jag: Vad snackar ni om?

Två barn i fyraårsåldern: (Börjar gråta. På allvar.) HAN DÖÖÖR!!! LÅT INTE HAN DÖÖÖ!

Jag: Men lugna ner er nu. Dinosaurier är asbra på att simma.

Två barn i fyraårsåldern: (Hysteriskt) Näää! Inte HAN! Han kante simma och om man inte simmar så DÖÖÖR MAN!

(Viss paus för eftertanke kring förestående simskola.)

Två barn i fyraårsåldern: HAN KOMMER D…

Jag: Men okej okej okeeej. Herregud. (Sticker ner händerna i badet och letar efter proppen så att jag kan släppa ut vattnet. Får inte loss den eftersom nån jävla gummihäst och en Transformers har fastnat i den där lilla himla kedjan. Börjar istället rota runt på botten bland plastfiskar och Superlokshelvetet från Chuggington efter dinosaurien.)

Två barn i fyraårsåldern: RÄDDA DINOSAURIKERN DÅ! HAN DÖÖÖR!

Jag:  (Rotar runt på botten av badkaret)

Två barn i fyraårsåldern: NU DÖR HAN!

Jag:  (Rotar runt en aning mer desperat på botten av badkaret och sliter i kedjan till proppen med frenesin av en förälder som fan inte tänker bli ansvarig för ett barndomstrauma TILL för min sons förbaskade kompisar) 

Två barn i fyraårsåldern:  (Slutar gråta. Övergår till något slags chockat avvaktande observerande tillstånd, lite som förbipasserande vid en hage en solig sommardag där en ko precis exploderat kanske skulle se ut.)

Jag:  (Lyckas få loss proppen. Vattnet börjar sippra ut. Skummet ligger dock kvar som ett evigt expanderande transparent bollhav upp längs hela badrumsväggarna.)

Två barn i fyraårsåldern:  (Står vid badkarskanten nu. Kikar fascinerat över kanten.)

Jag: (Ligger lutad dubbelvikt över kanten med händerna nere i badkaret och skum tätt som spackel upp till armbågarna)

Två barn i fyraårsåldern:  (Börjar le oroväckande)

Jag:  (Tittar på barnen)

Två barn i fyraårsåldern:  (Tittar på mig)

Jag: (Möjligen onödigt hotfullt) Finns det bajs på botten av det här badkaret? Svara mig genast. Om det finns bajs på botten av det här badkaret är det fan bäst för er att ni springer nu, det säger jag nu med en gång.

Två barn i fyraårsåldern:  (Stirrar chockat på mig)

Min son kompis mamma:  (Står i dörröppningen. Stirrar på mig.)

Jag: Jag tänker inte ens LÅTSAS som att det inte är en JÄVLIGT RIMLIG FRÅGA!

Den parkerande hämnaren. The return.

Jag har inte bloggat på två dagar. Jag tänker inte be om ursäkt för det, det säger jag nu med en gång. Jag har faktiskt haft saker att göra. Viktiga saker. I flera fall har det varit riktiga saker. Visst, okej, i några enstaka fall har det varit påhittade saker, det kan jag medge, och på det stora hela hade det möjligen behövts en skevhet på X- och Y-axeln i diagrammet över vår planets tillstånd som hade fått Audikörande norska skidåkare att framstå som rationella beslutsfattare för att kunna få något jag gör på dagarna att över huvud taget beskrivas som ”viktigt”.

Men ändå.

Jag har varit sjuk. Det var viktigt. Jättejättejättesjuk. Jättejättejätteviktigt. Sen har jag skrivit en del på det som mitt bokförlag har fått sig ska bli en bok till hösten bara för att jag har lovat dem att det ska bli det. Jag blir jävligt stressad när folk tar för givet att man kan lita på saker jag säger. Så det har tagit en del tid. Och nej, det har väl inte varit direkt jätteviktigt det heller egentligen (med det börjar verkligen gå ut över min karriär i Football Manager), men jag har även fått tillbaka min parkeringsplats i garaget under min vän N:s och mitt kontor. Inte för att jag blev helt överexalterad över det den här gången (det var inte som förra gången när jag gick runt och skrek att jag kunde ta hissen ner till bilen ”som Batman!” i tre veckor). Men det gick ut ett mejl från receptionen att om man hade några önskemål om exakt var i garaget man skulle få parkeringsplats så kunde man höra av sig. Så jag hörde av mig. Och då fick man en karta över garagets layout och information om att man tyvärr inte kunde gå ner i garaget och titta själv för det fanns ingen belysning än.

Så, ja. Jag skaffade en ficklampa och det hela utvecklade sig till en rätt avancerad variant av den där tv-serien där folk tävlar om att gissa värdet på saker som eventuellt kan finnas i övergivna förråd. Det var som Indiana Jones fast utan nazister. Och utan belysning. Så egentligen kan jag inte garantera att det var utan nazister. Men jag valde i alla fall en svinbra plats. Asnära hissen. Inte för att jag gick helt ”som Batman” på resten av kontorshotellet bara för det men om jag och de där IT-konsulterna längre ner i korridoren behöver hinna ifatt samma superskurk för att rädda världen så kan ni ge er fan på att jag kommer vara fett först ut ur grottan. Åtminstone så fort jag har fattat hur det här nyckelkortet funkar.

Men hur som helst.

Tyvärr glömde jag bort att jag hade fått tillbaka garageplatsen ungefär lagom tills jag skulle åka från kontoret idag, så jag promenerade i tjugo minuter till platsen sex kvarter bort där jag hade fått för mig att jag hade parkerat bilen.

Det blev ingen stor grej, så jag ska inte försöka få det att låta helt dramatiskt eller så. Det var inte som att jag ringde polisen och anmälde bilen stulen i panik eller så.

Men jo, jag råkade ringa min fru. Och nu kan jag inte få henne att hålla käft om det.

Det är inte speciellt Batman.

Projicering. Eller det där andra. Vad heter det när folk inte lyssnar på ens känslor?

Alldeles nyss nös jag tre gånger, och den sista gången nös jag så hårt att jag tror att hornhinnan i ögat kanske lossnade. Eller vad det nu heter. Den som sitter i ögat och inte får lossna. Den lossnade. Det är jag nästan säker på. Jag nös och så kände jag tydligt hur den liksom släppte taget om ögongloben och vek sig neråt i stora flikar. Som ett jättelitet clementinskal gjort av kardborreband.

Jag kan vara blind på ena ögat nu.

För resten av mitt liv kanske jag måste vända hela huvudet när jag ska titta i andra änden av glassfrysboxen. Jag kommer kanske inte se när någon tränger sig i kön på Systembolaget. Jag kanske kommer bli världens sämsta hammarhaj. Det är faktiskt allvarliga grejer. Jag går igenom något av en livskris här.

Och under tiden sitter min fru och skriker om att hon vaknade av att jag nös henne i ansiktet.

Som om ALLTING alltid måste handla om henne.

Det här är inte viktigt

Men man har en husläkare av en anledning. Jag står fast vid det. Jag ligger här och är jättesjuk. Jag kanske har fått mördarinfluensa från förskolan, jag kanske har fått pollenallergi. Inget vet. Det är samma symptom.

Det är liksom precis därför jag ringer min husläkare. För att jag ska veta VARFÖR det är synd om mig. Det är fruktansvärt förvirrande för hela familjen när vi inte vet varför det är synd om mig. Det kan ju vara vad som helst nu. Man kan inte leva på det sättet.

Så då ringer man sin husläkare. Och då måste man fan kunna begära lite entusiasm. Kalla in mig och ta prover och gå runt på sjukhuset stödd på käpp och dra upp lite 3D-animationer av magsäcken och svär åt sköterskorna och kom tillbaka och ge mig en DIAGNOS.

Säg inte ”avvakta ett par dagar”. Jag betalar faktiskt skatt. Jag tänker inte avvakta ett par dagar för då kanske det redan är för sent.

Pollenallergi och mördarinfluensa är två heeelt olika sorters tröstätande.

Självmedicinering kan vara livshotande när man är så bra på det som jag.

TA MIG PÅ ALLVAR SJUKVÅRDEN!

Skicka åtminstone hit någon som kan hämta min mjuka filt för min fru svarar inte när jag ropar längre.

Nä. Nä. Nä.

Det var kanske överdrivet dramatiskt av mig. Visst.

Men jag vet inte hur man tillverkar trolldeg. Jag visste inte att man kunde göra det själv, hemma. För jag är inte jävla Mary Poppins. Jag är en vanlig vuxen människa som köper grejer i affären som en lite normal himla person. Jag bygger inte egna kretskort, jag monterar inte mina egna motorer, jag gör inte upp eld i köket med två träpinnar när jag vill värma en macka.

Så nej. Jag tillverkar inte egen trolldeg.

Så när min fru och vår son hade gjort det idag och de ville att jag skulle hålla i en stor kletig klump av den i vasken. Och de berättade att de skulle ”färga den röd”. Och min fru sa till mig att kavla upp tröjärmarna.

Då var det fan inte så jävla lätt för mig att veta att någonstans under de senaste fyra åren så blev vi tydligen en sådan familj som har karamellfärg liggande hemma bara utifall att vi rätt som det är får för oss att färga hemmagjord trolldeg.

Det är mycket som har hänt de senaste fyra åren. Det är inte alltid så lätt att hänga med.

SÅ himla oresonligt var det faktiskt inte att rycka upp händerna ur vasken i panik och vråla att de kunde glömma att de skulle få färga degen med mitt blod.

Att samtala med barn

Jag: Vad gör du?

Barn: Spela spel.

Jag: Vad för spel?

Barn: Man kör båten.

Jag: Har man några bra vapen?

Barn: Nej. Man har hjälmen.

Jag: Har hjälmen några bra vapen?

Barn: Man har hjälmen för man inte får vatten på sitt huvud.

Jag: Du menar att man har hjälm för att man inte ska slå i huvudet om man trillar av båten?

Barn: Nej. Man har hjälmen för man inte får VATTEN på sitt huvud.

Jag: Det är ingen duschmössa. Det är en hjälm. Hjälmar har man för att man inte ska slå i huvudet om man trillar, förstår du.

Barn: NEJ säger jag! Man har hjälmen för man inte får vatten på sitt HUVUD!

Jag: Du behöver inte bli aggressiv. Jag försöker bara lära dig vad man har en hjälm till.

(Lång paus för kontemplation)

Barn: (Klappar sig själv onödigt överdrivet dramatiskt på huvudet) Titta’rå! Man har hjälmen för man inte får vatten på sitt h-u-v-u-d.

Jag: (Pekar jättejättepedagogiskt på båten i spelet) Men herregu…man har hjälmen för att man inte ska slå i huvudet om man trillar AV båten! SKÄRP DIG!

Barn: (Tittar på båten i spelet. Tittar på mig. Pekar på vattnet bredvid båten.) Det är vatten.

Jag: Ja. Det är vatten, ja. Jätteduktigt. Och om man trillar av båten så hamnar man i vattnet. Det är därför man behöver hjälm, för om man kör båten jättefort och trillar av båten så slår man huvudet jättehårt i vattnet.

(Kontemplation. Ömsesidigt utbyte av nedlåtande blickar.)

Barn: (Pekar) Det är vatten. Bredvid båten det är vatten där.

Jag: Jag ser att det är vatten.

Barn: (Onödigt dryg med vokalerna) Såååååååååååå: Man har hjälmen för man inte får vatten på sitt huvud!

(Tystnad.)

Jag: (Harklar mig) Jag kan erkänna att du har en poäng där.

(Längre tystnad.)

Jag: Kan vi spela något med vapen eller inte?

Tjuvarna skriver historien

Granne: Usch, hörde ni att det har varit inbrott i källarförråden?

Min fru och jag: (Lite för hoppfullt) HAR DET?

Granne: Ja…ni låter…glada?

Min fru: Nej nej.

Jag: Absolut inte.

Min fru: Det vore ju helt sjukt.

Jag: Jättejättesjukt.

(Tystnad)

Min fru: Men…

Jag: Du vet…

Min fru: Råkar du veta om…

Jag: Alltså har du koll på vilka förråd som…

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Jag hade en del grejer som skulle till tippen. Och de stod närmast dörren. Så man…undrar ju.

(Paus för viss eftertänksamhet)

Min fru: (Med onödigt anklagande ton) Du sa att du redan hade kört de där grejerna till tippen när jag frågade dig.

Jag: Jomen det har jag. Det mesta. Nästan allt.

Min fru: Vad menar du med nästan allt?

Jag: NÄSTAN allt förutom kanske de stora grejerna. Och stekpannan. Och lådorna med tallrikar eller vad det nu var. Och den där skitkonstiga resegarderoben som jag aldrig fattade hur man fällde ihop för då var jag tvungen att fälla sätena i bilen och jag vet inte exakt hur man gör det.

Min fru: Det du beskriver nu är a-l-l-a grejerna som du skulle köra till tippen!

Jag: Okej. Då är det väl inte riktigt nästan alla grejerna då. Det är väl mer ”nästan inga” grejer som är körda till tippen.

(Paus för viss mer eftertänksamhet)

Jag: Vänta nu, varför lät DU så hoppfull när du fick höra att det varit inbrott i förråden om du inte ens visste att grejerna som skulle till tippen stod närmast dörren?

Min fru: Jag hoppades att de skulle ha snott dina skrivmaskiner. Men försök inte byta samtalsämne.

Jag: Nu blir jag sårad faktiskt. Vänta nu…vafan…jag tänkte inte ens på att de kan ha snott mina skrivmaskiner!!!

Min fru: Försök inte byta samtalsämne. Varför ljög du om att du hade varit på tippen?

Jag: Försök inte byta samtalsämne! Varför ljög du om att du var glad över att jag hade en hobby?

Min fru: Försök inte byta SAMTALSÄMNE! Varför står grejerna som skulle till tippen kvar i vårt förråd?

Jag: Sluta skämta om det här! De flesta av mina bästa skrivmaskiner står precis bakom grejerna som ska till tippen, de kan vara stulna nu!!!

(Tystnad. Eftertänksamhet.)

Min fru: Vad menar du med ”de flesta”. Du sa till mig att du hade två skrivmaskiner i förrådet.

Jag: De flesta av…två.

Min fru: (Med den onödiga tonen) Fredrik. Exakt hur många skrivmaskiner har du i förrådet just nu?

Jag: FÖRSÖK INTE BYTA SAMTALSÄMNE!

(Tystnad. Inte så värst mycket eftertanke.)

Min fru: Var är nycklarna till förrådet?

Jag: Nämen jag vet inte.

Min fru: Ta fram nycklarna!

Jag: Aldrig i livet!

Granne: (Tittar på mig. Tittar på min fru.) Om den här diskussionen pågår i fler lägenheter än er så börjar jag faktiskt misstänka att det är så här det blir ”inbrott” i källaren stup i kvarten…

Ja. Jo. Visst.

Det fanns säkert många olika sätt att lösa det här på.

Om det hade funnits några andra vuxna i närheten så är det absolut helt och hållet möjligt att de hade valt en annan väg.

De hade kanske sagt ”alla kan vara”, eller så hade de kanske lugnt och sansat förklarat för barnen att ”ni får turas om att vara”. Jag förstår och respekterar det. Alla föräldrar har sitt sätt att hantera konflikter. Men står man där ensam och pressad och måste ta ett beslut på en sekund när alla skriker så kanske man inte alltid hinner tänka på varenda långsiktig konsekvens. Man måste bara gå emellan och stoppa bråket och hitta ett sätt som blir rättvist för alla barnen.

Man gör så gott man kan.

Nu var det så att alla barnen bråkade om vem som skulle få vara Spider-Man.

Andra föräldrar hade kanske löst det på ett annat sätt.

Jag löste det genom att vara Spider-Man.

23.06. Hemmet Backman.

Jag hör ju att min fru är uppe och går i hallen.

Jag hör att hon trampar på något. Jag förstår att det gör ont, för jag hör hur hon liksom fyller kinderna med luft och pressar ihop läpparna och samlar vrålet i bihålorna och bara låter det pysa ut i ett litet ”NNNGH!” genom näsborrarna.

Och jag ligger där i sängen och tänker och tänker ”hoppas det är Lego, hoppas det är Lego, hoppas det är Lego, hoppas det är Lego”.

Men det är det ju förmodligen inte.

Det är förmodligen ett opoppat popcorn.

Så vi kommer förmodligen ha en sån där kris i vårt förhållande nu igen.

Nej. Absolut.

När grannen var ute i lekparken utanför vårt hus med sina barn svintidigt imorse så visade det sig givetvis vara för att han jobbar skift och är borta mycket på kvällarna, så hans barn och han har en överenskommelse om att de går upp jättetidigt tillsammans en morgon i veckan för att de verkligen ska hinna leka ihop och ha kvalitetstid.

Det är jättegulligt, alltsammans. Absolut.

De var alltså inte ute i parken svintidigt imorse för att barnen skulle vara helt slut ikväll så att de somnar jättetidigt. Det fanns ingen plan eller något sånt.

Det finns inget som heter ”Champions League-sömnmetoden”.

Jag var också ute med mina barn i parken för det där andra.

Och det funkade ändå inte.