Fredrik Backman's Blog, page 41

Tala är silver, sova är guld

Det är ju inte alls det att jag skulle vilja säga att sportlovet har gett den här familjen dåliga rutiner eller så. Inte alls.

Inte alls, alls.

Men, tja, låt mig säga så här: Vi ska åka utomlands om ett par veckor, och jag har oroat mig en hel del för om det kommer bli jättejobbigt med tidsskillnaden och sådär och hur allt det här med jetlag egentligen kommer påverka barnen.

De senaste dagarna har jag dock lugnats av insikten att det absolut mest drastiska som jetlaggen kan göra mot vår familj just nu är att våra barn börjar sova på nätterna.

Jag vill inte vara samhällskritisk här

Men jag var på en enklare hälsokontroll på sjukhuset idag med min dotter. Och när man står där på parkeringen utanför ingången till Astrid Lindrens Barnsjukhus och är lite stressad, i regn, balanserandes en bilstol med en oresonligt arg halvårig människa inuti på ena armen och en skötväska stor som en höbal på den andra samtidigt som man försöker hitta rätt sjukhusavdelningsnummer i en knyckelboll av brevpapper och i samma moment fiska upp sin plånbok ur innerfickan på jackan med hjälp av tänderna. Och man till slut står där med barnskrik i örat, blöt pappersmassa i handen och kreditkort i munnen, och tittar upp.

Och det sitter ett litet anslag på parkeringsautomaten med texten: ”20 kronor/30 minuter – Denna parkeringsautomat accepterar endast mynt”.

Då är det faktiskt ändå LITE svårt att inte känna att det kanske finns någon någonstans på en kommunal avdelning för parkeringsfrågor som har gjort det här för att jävlas.

Ropa varg

Gymmet i vårt kvarter där min fru och jag tränar (hon enligt regelbundet schema, jag lite mer enligt ett schema som skulle kunna få en utomstående betraktare att anta att mina friskvårdsvanor beslutas av en tjugosidig rollspelstärning som jag rullar ute på gatan om jag händelsevis råkar gå förbi på vägen från pizzerian) är ett sådant där obemannat gym utan reception och personal, där man måste dra sitt medlemskort i en liten läsare vid dörren för att kunna komma in.

Igår kväll var jag där och tränade, eftersom jag låg lite efter i ett par tv-serier, och klockan var runt 22.30 när jag skulle gå därifrån. Vilket jag gjorde. Gick därifrån alltså. Jag inser nu att meningsbyggnaden där skulle kunna insinuera att det hände något speciellt precis när jag skulle gå därifrån, men det gjorde det alltså inte, jag bara gick. Vilket är själva sammanfattningen av problemet. Inne på gymmet finns nämligen ett litet värdeskåp som man kan låsa in värdesaker i. Så jag hade låst in mina värdesaker där. Hemnycklar är tydligen något jag räknar som en värdesak, så när jag kom hem kunde jag inte komma in genom porten, eftersom kodlåset slutar fungera 22.00. Så jag fick gå tillbaka till gymmet. Och nej, det verkar kanske inte som mycket till historia för publicering på en blogg, knappt ens material nog för en anekdot i all hast under samtal med en på alla sätt god vän, men när jag kom tillbaka till gymmet förändrades allt detta raskt eftersom jag faktiskt lärde mig något mycket viktigt om mig själv, och om detta vill jag berätta:

Jag lärde mig att jag tydligen är den sortens person som även räknar medlemskortet till gymmet som en värdesak medan jag är på gymmet. Jag hade nämligen låst in det också i värdeskåpet. Inne på gymmet. Opraktiskt, kan man tycka, eftersom jag nu befann mig på utsidan och kortet är en förutsättning för att kunna förpassa min person till insidan. Ännu mer opraktiskt eftersom gymmet var tomt. Över huvud taget är vårt bostadsområde faktiskt tomt som ett börsmäklarsamvete klockan 22.30, och alla hus har kodlås i portarna som slutar fungera 22.00 så det finns inga grannar att knacka på hos. Mataffären stänger 21.00.

Och ja. Jo. Eftersom jag nu hade kollat på tv-serier under hela mitt gymbesök var batteriet på min telefon dött som…tja. Som något numera i allra högsta grad icke levande. Till exempel Napoleon Bonaparte eller laserdisc.

Så där stod jag. I mörkret. Ensam. I tunna svettiga kläder. Eller åtminstone tunna.

Det var så att säga en prekär situation.

Eller, ja. Det hade i alla fall varit en prekär situation om det nu inte varit för att min fru stod helt lugnt i fönstret till vår lägenhet och väntade när jag irrade mig tillbaka hem.

Jag stod nämligen på gatan utanför gymmet i ungefär tio minuter och frös och funderade över vilket som var det mest realistiska alternativet: Att någon i kvarteret fick för sig att träna klockan 22.30 och kom förbi och släppte in mig , eller att min fru listade ut exakt vad som hänt och gick och ställde sig och tittade ut genom fönstret hemma i vår lägenhet.

Det visade sig alltså att min fru stod där i fönstret.

Jag frågade henne om hennes första tanke när jag inte kom hem efter träningen var ett oroligt ”herregud, tänk om det har hänt något?”.

Men det visade sig alltså att min frus första tanke när jag inte kom hem efter träningen en mörk februarikväll där vad som helst hade kunnat hända (VAD SOM HELST!) var: ”Äh, han har förmodligen bara Netflixat upp sitt telefonbatteri och låst in sina nycklar och sitt gymkort i värdeskåpet på gymmet. Igen. Han dyker nog upp här nere på gatan förr eller senare.”

Ni vet hur man ibland funderar över hur det skulle vara om man befann sig halvvägs upp på ett berg och råkade ut för en olycka och fastnade med benet mellan två klippblock och inte visste om man skulle vänta och hoppas på att någon slår larm och kommer och letar efter en så fort man inte kommer hem när man lovat, eller om man bara skulle räkna med att ingen hjälp var att vänta och därför börja såga av sig själv benet med en fickkniv med en gång?

Jag insåg igår att jag behöver köpa en bra fickkniv.

Leave your hat on

Telefonsamtal.

Jag: Hej, jag var inne hos er och åt lunch idag, och jag tror att jag glömde min keps på golvet bredvid min stol. Vi satt vid bordet längst in i vänstra hörnet. Har ni hittat någon keps där?

Servitör på restaurang: Ja, vi har hittat den.

Jag: En keps?

Servitör på restaurang: Ja.

Jag: En röd?

Servitör på restaurang: Ja.

Jag: Den är ganska sliten på skärmen, och på framsidan är det som e…

Servitör på restaurang: (Faktiskt lite onödigt otåligt nu) Röd keps. Vi har hittat den. Den är här.

Jag: Okej. Då kommer jag in imorgon och hämtar den. Men är du säker på at…

Servitör på restaurang: Fint! Tack och hej!

(Ljud av telefon som läggs på)

Min fru: Pratade du med restaurangen?

Jag: Ja.

Min fru: Hade de hittat den?

Jag: Jag tror det. De var faktiskt inte jättehjälpsamma.

Min fru: (Faktiskt med lite onödig ton) Började du beskriva den i detalj sådär som du brukar?

Jag: Jag sa att vi satt längst in i vänstra hörnet, och att kepsen är röd. Och sen hann jag inte längre för då avbröt han mig och sa att de hade hittat den, och sen la han på.

Min fru: ((Jättejätteonödig ton) Men du tänker att det kan vara någon annans röda keps. Som de har glömt. På golvet. Längst in i vänstra hörnet. På exakt den restauragen. Just idag?

Jag: JAG VILLE BARA VARA SÄKER!

Min fru: Du vet när vi pratade om att din relation med dina kepsar är lite överdrive…

Jag: DET HÄR ÄR EN HELT JÄVLA PROPORTIONERLIG REAKTION!

Hemmablind

När jag var liten brukade jag läsa en tecknad serie som hette Usagi Yojimbo. Den handlade om en kanin som var samuraj. I ett avsnitt minns jag att han slogs med en blind samuraj (eller, om vi ska vara petiga, en blind svärdsgris), som just eftersom han var blind hade utvecklat alla sina andra sinnen till supersinnen. Han visste var hans fiender befann sig utan att se dem. Luktade sig till en attack. Kände på sig alla faror.

Nu är jag snart 33 och har en dotter som är sex månader, och är det en sak som man behöver veta om barn i allmänhet och sex månader gamla barn i synnerhet är det att de vaknar svintidigt på morgonen och ligger och stirrar på sina föräldrar tills de får ögonkontakt med någon av dem. Om man inte ger dem ögonkontakt så kan de plötsligt somna om. Bara sådär. Och sova en timme till. Men om du GER dem ögonkontakt i ens en bråkdel av ett ögonblick så är det kört. Då är diskoteket öppet.

Så jag har tänkt väldigt mycket på den där blinda svärdsgrisen.

Och oavsett vad min fru säger så är jag nästan säker på att om vi bara tar bort några trösklar och kanske en eller max två väggar och jag får öva några gånger till på det här så kommer jag kunna ta mig hela vägen till badrummet och tillbaka och byta blöjan på vår dotter utan att öppna ögonen en enda gång.

Det kommer revolutionera våra lördagsmorgnar.

Absolut

Men den där nya termometern som man ska stoppa i örat på ungarna är ju nån slags high tech-grej med en röd lampa som lyser och vad det nu är.

Jag undrade bara varför den inte funkade.

Jag visste inte ens att vi hade ett laservattenpass.

Jaha

Båda våra barn är förkylda. Har jättehög feber. Är jättearga. Vill ha juice. Samtidigt. Det är första gången det händer samtidigt.

Det är liksom inte som att vi inte visste att den här dagen skulle komma förr eller senare, men this is fan not a drill alltså.

Jag ska inte säga att jag känner mig som en värdelös förälder, men min fru gick till affären och var borta i exakt sjutton minuter och mina barn och jag kan sammanfatta allt som hann hända under de sjutton minuterna med att jag och Mary Poppins har absolut INGENTING gemensamt.

Läsarfråga. Och svar.

Fråga:

Svar: 

Jag har, alltså, det beror ju på hur man definierar frågan. ”Har” insinuerar ju att jag har dem här. Där jag är. I badrummet i vår lägenhet. Och här har jag kanske två. Tre, kanske. Men den tredje är liksom lite på tröskeln så den är egentligen mest i hallen. Och så har jag några stycken i förrådet. Exakt hur många kan jag inte säga på rak arm men det är mer än en grupp och mindre än ett gäng. Och så har jag väl ungefär tre på kontoret. Och två i det där facket i bakluckan i bilen där man ska ha reservdäcket.

Men om jag ska vara helt uppriktig mot dig, och jag känner faktiskt att vi ska vara uppriktiga mot varandra, så tycker jag att frågan är ganska otrevlig och fördomsfull.

Du skulle väl liksom inte komma fram till mig på gatan och bara ”jaha, dags att bekänna nu, hur många BARN har du egentligen? Va?”.

Jag har två, liksom.

Jag kan bara skriva på en åt gången men det betyder inte att jag inte älskar båda lika mycket.

Det här är en Royal 10 med singelglaspaneler från 1923. När den skulle marknadsföras tog tillverkaren med en journalist upp i ett flygplan och kastade ut den inuti en bastant trälåda. Trälådan gick i tusen bitar, skrivmaskinen höll. Sånt kan man nästan aldrig göra med barn. 

Kort reflektion över OS

</ br>

Visst, det kanske är jobbigt för den här Ante Kostelic som det står om i tidningarna nu, eftersom han ansvarade för hur slalombanan i OS skulle se ut och en massa slalomåkare tyckte att den var åt helskotta för svår och de därför har stått och kallat Ante Kostelic för ”jävla idiot” i all världens tillgängliga medier hela kvällen.

Jag ska inte alls på något sätt förminska känslorna av att vara under attack som Ante Kostelic måste uppleva nu. Han har det säkert jättejobbigt. Jag säger ingenting om det.

Men det jag k-a-n säga är att Ante Kostelic har i alla fall inte behövt ha en diskussion med hela sin familj om vilket det exakta antalet antika reseskrivmaskiner som är rimligt att ha på ett badrumsgolv egentligen är innan det blir ”för många”.

Ante Kostelic har inte blivit avbruten mitt i en macka med orden ”det här är en intervention, Fredrik”.

För Ante Kostelic har faktiskt inte behövt bli väckt av att Ante Kostelics fru skulle byta blöja på ett av barnen kvart över sex på morgonen och körde tån i en Smith-Corona Clipper från 1939.

Så Ante Kostelic vet faktiskt inte vad en riktig utskällning är för något.

Speciellt inte som Ante Kostelics första ord till Ante Kostelics fru när Ante Kostelic kom inrusande i badrummet förmodligen INTE var ”vilken av dem var det? Är den okej?”.

Sista stället man letar

Min fru glömmer jätteofta var hon har ställt bilen på parkeringen utanför Ikea.

Jag funkar så med kundvagnar.

Och, tydligen, barn som sitter i kundvagnar.

Jag fattar att det kanske inte är EXAKT samma sak, men jag försöker bara sätta saker och ting i lite perspektiv här.

Vi hittar nästan alltid bilen förr eller senare och jag försöker faktiskt nästan alltid vara väldigt positiv och uppmuntrande när DET händer.