Fredrik Backman's Blog, page 45

Visst. Visst. Men låt oss fokusera på det viktiga här.

Det är som jag säger till min fru när hon kommer ut ur duschen och upptäcker att barnen slåss med varandra.

Det är inte mitt fel att två träter.

Ansiktet utåt

Om ni tänker er att det är sent på kvällen, det har börjat bli mörkt, och ni promenerar i en dåligt upplyst park i en del av stan känd för frekvent förekommande överfall och rån. Om ni sedan tänker er att två storväxta män i 20-årsålden med uppfällda luvor och svarta helskägg hoppar ut ur en buske mitt framför er. Det är valfritt att tänka sig männen med eller utan ansiktstatueringar. Men tänk er i alla fall att den ena har ena handen innanför sin jacka, som om han kanske eller kanske inte är beväpnad. Och att han tittar på er klocka, nickar uppskattande och säger: ”Fin klocka. Är den dyr?”.

Tänk er exakt vilket ansiktsuttryck ni skulle ha i den situationen.

Min fru säger att det är exakt det ansiktsuttrycket jag fick när den där äldre mannen i kavaj och fluga kom fram till vårt bort, stödd på en käpp, på food courten i Kista Galleria och pekade ursäktande på min tallrik och frågade vad jag åt, för han ville köpa en likadan.

Hon har börjat bli väldigt specifik när hon ska berätta för mig att jag har varit otrevlig.

Kort meddelande till min son

Ja.

Pappa förstår hur det här ser ut för en utomstående.

Det ser ut som att pappa sparkade dig i huvudet, det är vad det ser ut som.

Men om du slutar skälla på pappa i fem jävla sekunder så kanske vi kan BÖRJA med att etablera att det var du som kom och la dig i mammas och pappas säng för att det var monster i ditt rum eller vad det nu var. Och sen var det du som låg och roterade runt i sömnen som om du drömde att du var en flaska som ett gäng jättar lekte snurra flaskan med. Jag säger inte att man får sparka sina barn i huvudet men du får ju faktiskt ändå erkänna att om du sover med ditt huvud PÅ min fot så kanske vi ändå måste ta ett ordentligt snack om riskminimering du och jag.

Det är allt jag säger.

Och en vacker dag kommer du bli vuxen och vakna skrikande av stortåkramp och då kommer du förstå vem som är det verkliga offret här.

Tillitens geometri

Okej.

Min dotter är sex månader. Jag ska inte försöka utge mig för att på något sätt vara en sån där förälder som begriper vad hon säger. Hon är i sin Chewbacca-period. Det är lite som att höra någon slow motion-spela upp en ljudfil av en labrador som råkat äta en sur karamell.

Hur som helst.

Hon är förkyld. Täppt i näsan. Man får av någon anledning inte använda vanlig nässpray på så små barn, eftersom det fräter upp deras hjärnor eller någonting, så man får köpa en liten märklig nässköljargrej på Apoteket istället, vilket bygger på samma idé som när oansvariga ynglingar slangade bensin från grannens Volvo 240 under det tidiga 90-talet. (För den yngre generationen som växt upp med nya bilar med säkerhetskonstruktioner mot den sortens aktiviteter kan just det kanske beskrivas som att ynglingen ifråga sög allt vad hen orkade i en trädgårdsslang nerstoppad i tanklocket, som ett slags hyperanalogt Pirate Bay för drivmedel, och sedan i bästa fall lyckades stjäla fyra liter bensin varav tre och en halv råkade sväljas.) Rent utseendemässigt är denna nässköljargrej en liten plastkonstruktion som ser ut som något man skulle uppfinna som tortyrinstrument om man behövde tvinga topphemlig information ur en fraggel. Jag har försökt använda den helt enligt de i den medföljande informationsfoldern mycket tydliga instruktionerna för att lösa upp min dotters täppta näsa nu. Och nej, jag är inte jättebra på att tolka exakt vad det är sex månader gamla barn försöker kommunicera till mig när de kommunicerar med mig. Men amerikanska politiker brukar prata om en ”circle of trust”.

Mitt distinkta intryck av det min dotter har skrikit åt mig de senaste fyrtiofem minuterna är att jag nu definitivt har lämnat den cirkeln.

Somliga illasinnade medlemmar av den här familjen skulle KANSKE hävda att jag lämnade den redan när vår dotter såg sin storebror trilla ur sin pulka på väg från ett köpcentrum för några veckor sedan och det första deras pappa skrek var ”akta ölen!”.

Men det var en engångsföreteelse.

Och mitt förslag om att vi skulle ge vår dotter lite chili istället, för att när jag äter det så liksom känns det som att det rensar bihålorna, var ett skämt.

Jag är inte en olämplig förälder.

Varje handling har konsekvenser. Det är allt jag säger.

Antingen får du sluta bli arg på mig när jag äter upp allting i kylskåpet som du hade tänkt ha till ett speciellt tillfälle eller vad det nu är.

Eller så får du sluta bli arg på mig när jag väcker dig klockan fyra på natten för att fråga om jag får äta det här.

Du kan inte få båda.

Att leva med mig. En sammanfattning. Antar jag.

Jag: Vilket filter?

Fru: Filtret i diskmaskinen.

Jag: Finns det ett filter där?

Fru: Menar du allvar nu?

Jag: Menar DU allvar nu?

Fru: Där! Flytta på dig så ska jag ta ut det.

Jag: Du bad ju mig att göra det.

Fru: För att du har längre armar ja. Men om det ska ta så här lång tid så kan jag lika gärna göra det själv.

Jag: Varför ska vi ta ut det över huvud taget?

Fru: För att det måste rengöras.

Jag: Hur rengör man det då?

Fru: Men på allvar?

Jag: Jag visste inte ens att det fanns ett filter!

Fru: Hur har du rengjort diskmaskinen förut då?

Jag: Man rengör väl för fan inte något som gör RENT grejer! Det är för fan som att skicka en pyskolog till psykolog!

(Tystnad)

Jag: Okej, det är ett dåligt exempel för psykologer går väl till andra psykologer hela tiden. Jag har sett det på Sopranos. Men du fattar vad jag menar!

Fru: Flytta på dig så gör jag det.

Jag: Men lägg av nu! Jag kan för fan rengöra ett jävla filter! Jag är inte dum i huvudet!

(Tystnad)

Jag: Hur får man loss det?

Fru: Du vrider det.

Jag: Åt vilket håll?

Fru: Motsols.

(Tystnad)

Fru: Alltså…

Jag: Men snälla. Jag vet åt vilket håll motsols är!

Fru: Fast det där är medsols.

Jag: Vadå, det är för helve…HA! Jag fick ut det!

Fru: Fint. Det är tre delar. Du måste ta isär dem.

Jag: Det går inte.

Fru: Jo.

Jag: Nej säger jag ju!

Fru: Du måste skruva och dra där, men försiktigt så att inte den lilla biten flyger ivä…

Jag: Sorry.

Fru: Mmm.

Jag: Är du okej?

Fru: Mmm.

Jag: Fick du den i ögat?

Fru: Nej. Ge mig delarna nu bara.

Jag: Du låter arg.

Fru: Jag är inte arg.

Jag: Jag är ledsen att du fick den i ögat. Den var hal. Jag sa förlåt, faktiskt. Och jag lyckades ta isär filtret, kan vi fokusera på det positiva här?

Fru: Okej. Okej. Ge mig delarna så diskar jag dem.

Jag: Men lägg av nu. Jag kan diska ett diskmaskinsfilter. Jag är inte dum i huvudet.

(Tystnad)

Jag: Tål det diskmedel?

Fru: Va?

Jag: Jag undrar om man får diska filtret med diskmedel. Det finns ju en massa grejer som jag inte får diska med diskmedel.

(Tystnad)

Jag: Jag har för mig att det fanns grejer som jag inte fick diska med diskmedel. Stekpannor eller nåt sånt.

(Mer avvaktande tystnad)

Fru: Det här är ett filter. Som sitter inuti en diskmaskin. Och du frågar om man kan diska det med diskmedel?

Jag: Okej, men om du ska använda den DÄR rösten så kan man ju få vad som helst att verka som en dum fråga!

Lägg av nu

Jag har inte ”skämt ut” någon här alls. Allra minst mig själv. Och det var ingen där som tyckte att jag var ”creepy”. Och OM det var någon som tyckte det så är det för att DOM är creepy i så fall. Det finns ingenting onormalt med det här över huvud taget. Och sluta säg att det är för att jag är från Skåne. Det har fan ingenting med det att göra.

Om det är lite sylt kvar i syltfacket på Risifruttin så suger man upp det med sugrör.

Alla vet för fan detta, och det finns inget ”creepy” med det. Det är så här man gör. Leave no sylt behind.

Du reagerar bara så här för att jag gjorde det ur barnens Risifruttis efter att jag hade gjort det ur min egen. Men det var liksom inte som att jag ryckte dem ur ungarnas händer. Jag frågade ju först. Jättetrevligt. Om de var färdiga. Och då sa barnen okej.

Det var visserligen inte mina barn.

Men jag dömer ingen.

Note to self

Man får inte skrika ”MEHVAFA…DET DÄR GJORDE DU MED FLIT!!!” till ett sex månader gammalt barn på ett köpcentrum.

Inte ens om det är ditt eget.

Inte ens om hon alldeles uppenbart gjorde det.

Jag skiter i vad min bank säger

Jag var där på möte och bankpersonen bad mig trycka in mina säkerhetskoder för att kunna logga in på mitt konto så att de kunde göra vad det nu var med vad det nu var. Och det tog väl möjligen lite längre tid än vad som var helt rimligt, jag går med på det. Men bankpersonen var ju faktiskt inte speciellt hjälpsam. Lite service kan man kanske få begära när man betalar för tjänsten. Jag kan för fan inte rimligtvis vara den första småbarnsföräldern som är kund i den där banken.

Så någonstans efter sjunde försöket borde det väl ha varit uppenbart för NÅGON i rummet att jag satt och slog in koderna för att få odödlighetskraften i Lego Star Wars.

Allt kan väl för fan inte bara vara kundens ansvar.

Black hawk down. Nästan.

Min dotter är snart sex månader gammal. Det innebär att hon så smått har börjat skaffa sig sovvanor som en normal människa, där man går och lägger sig på kvällen och vaknar på morgonen, och inte de sovvanor av tjocka myndighetsfarbröder i nyhetssändningar från östeuropeiska parlament som bara somnar lite slumpvis med dubbelhakan bekvämt lagd som en halskudde över slipsknuten under statsbesök och köpcentruminvigningar som hon haft tidigare.

Hon har däremot tyvärr inte anlagt somningsvanor av normala människor, för det gör ju barn aldrig, eftersom de är lite biologiskt dumma i huvudet. (Jag får säga det, jag har fan sett en nyfödd häst en gång och den jäveln var uppe och gick och hade koll på hur han skulle skaffa mat efter typ tio MINUTER och då är det faktiskt inte förtal att hävda att mänskligheten har blivit fett blåst av evolutionen när våra barn sex månader senare fortfarande tror att folk försvinner om de håller för ögonen och inte kan förflytta sig själva utan att de blir placerade i en stol med hjul.) Så nu konsumerar det ungefär tre timmar av mitt liv varje kväll.

Först gick hon förstås igenom den obligatoriska hypnosperioden, den där hon funkade som en av de fryntliga försäkringskassereceptionisterna som blir uppkallade på scenen av en illusionist i Las Vegas och får forcerad narkolepsi så fort någon knäpper med fingrarna och säger ”sleep”. Men det gick ju tyvärr över. Sen kunde hon bara somna om man sjöng för henne. Sen övergick det till att man behövde sjunga och gunga henne samtidigt. Sen övergick det till att man behövde sjunga och gunga henne samtidigt som man bar henne runt, runt i sovrummet i en motsols slinga i jämn takt. Sen övergick det till att man mer eller mindre behövde dansa riverdance samtidigt som man tryckte upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-B-A-Select-Start på en frikkin Nintendokontroll.

Nu har vi gått in i en förbaskat märklig övergångsfas som innebär att jag måste ligga bredvid henne och hålla i båda hennes händer samtidigt, min högra i hennes vänstra och min vänstra i hennes högra, tills jag somnar. Då somnar hon också. Sen vaknar jag efter en kvart med migrän, och då försöker jag få henne att släppa taget så att jag kan smyga ut ur rummet utan att hon vaknar. Det brukar ta åtta eller nio försök innan det funkar.

Jag vet inte vad motsatsen till startkablar är. Men jag är det.