Fredrik Backman's Blog, page 44

Den hand som föder

God vän som inte har barn Okej, jag vill inte vara den som är den, men allvarligt talat: Hur svårt kan det egentligen vara att mata en baby?

Jag: Om det är…svårt?

God vän som inte har barn: Ja, seriöst? Det är ett jääävla gnäll på alla föräldrar. Men HUR svårt kan det vara? Det är en liten unge. In med maten. Schmack. Färdigt.

Jag: Nänä, visst, absolut. du har rätt. Det är inte svårt alls. Vill du att jag ska illustrera hur det går till?

God vän som inte har barn: Ja!

Jag: Har du och din tjej fortfarande de där svindyra köksstolarna med vit klädsel?

God vän: Ja?

Jag: Jag kommer hem till er klockan halv fyra imorgon bitti. Jag kommer behöva en burk barnmat och en takfläkt.

(Tystnad)

Jag: Om du vill ha det riktigt autentiskt så kan min fru komma in efter tjugo minuter och skrika ”Men Fredrik för helv…DET DÄR ÄR JORDNÖTSSMÖR!”

(Tystnad)

Jag: Jag kan illustrera ett blöjbyte i ett skötrum på en galleria på ett barn som har overall på sig och har käkat katrinplommon också om du vill. Jag kommer behöv…

God vän: Jag vill att vi pratar om något annat.

The runner up is the first loser

Jag: Men säg bara VEM!

Fru: Jag vet inte ens vad du SNACKAR om!

Jag: Du sa NÄST VÄRSTA!

Fru: Det gjorde jag ju INTE!

God vän: Vad…alltså…oj. Vad bråkar ni om?

Fru: Jag sa till Fredrik att han är en sjukt dålig förlorare, och då flippade han ur.

Jag: Jag är för fan inte en dålig förlorare!

Fru: Du flippade ju ur helt för att jag sa att du nästan är den värsta förloraren jag någonsin träffat!!!

(Paus för eftertänksamhet)

Jag: Ah. Sa du ”nästan värsta”? Jag tyckte att du sa ”näst värsta”.

Fru: Men herregud, var det därför du börjar skrika ”VEM!? VEM!?”?

Jag: Jag, ja, vafan, om du säger ”näst värsta” så vill man ju veta vem man är, du vet, tvåa bakom. Det är väl för fan rimligt.

Fru: Nämen du är ju inte alls en dålig förlorare…

Jag: JAG ÄR INTE EN DÅLIG FÖRLORARE!

Bekant: Jag går hem nu.

Fru: Akta så inte Fredrik tävlar med dig till dörren bara.

Jag: Lägg av nu. Så dålig förlorare är jag fan inte.

(Tystnad)

Jag: (Till bekant) Jag ser att du går jättelångsamt till dörren och jag vill att du ska veta att det sårar mig!

(Längre tystnad)

(Gnagande eftertanke)

Jag: Alltså vafan…vänta nu…inte för att vara SÅN, men om du säger ”näst värsta” och ”nästan värsta” så betyder det ju fan i princip SAMMA SAK!

Fru: (Till bekant) Rädda dig själv.

Jag skiter i vad min fru säger

”Ser jag tjock ut i den här kepsen?” är fan inte en konstig fråga.

Yes Rico. Kaboom.

Min dotter är sex månader. Hon ska inte börja förskolan förrän om kanske ytterligare sex månader eller vad det nu är. Och jag ska erkänna nu direkt att jag inte ens VET om det verkligen finns en temadag på någon av de förskolor vi har ansökt om plats på som har en temadag som heter ”förälder-och-barn-maskerad: Lagtävling”.

Så visst, jag accepterar att det kan verka märkligt att jag har lagt så här mycket energi och tankeverksamhet på att fundera på något som kanske inte ens existerar.

Men grejen är nu att barn som är sex månader ligger i precis den där ålderszonen där de nyps svinhårt. Alla som har suttit bredvid ett barn i den åldern vet det. Om man inte är på sin vakt exakt hela tiden så kan det när som helst skjuta ut en knubbig liten klo och hugga tag i första bästa bit ansiktskött den kan få tag på. Och visst, det låter gulligt, för man tror att det ska vara som att bli nafsad i fingertoppen av en kattunge, men det är det fan inte. Det är som att bli attackerad av en muterad liten superkraftskrabba gjord av stål. Och sen SLÄPPER inte ungen heller! Och då kan man tänka ”men herregud det är ett litet barn hur ont kan det göra?” och då kan jag tala om att när ett barn i den åldern får tag i din örsnibb medan hon sover och gripreflexen sätter in så är det som bli biten i hjärnan av en arg liten grävling som inte släpper förrän det krasar.

Så. Ja.

Hur som helst.

Nu har jag alltså legat här i två och en halv timme. För hon hade precis kommit in i djupsömnen när jag skulle rulla av sängen och gå ut i köket och kolla på ett avsnitt Megafactories, så för en enda pytteliten sekund var jag inte tillräckligt uppmärksam, och JUST då sköt krabbklon ut och nöp tag om min örsnibb.

Min dotter vaknade givetvis inte. Hon bara låg där med hela sin lilla stålnäve full av örsnibb och nynnade för sig själv i sömnen, och i andra änden låg jag ihopkrupen i en position som yogalärare förmodligen skulle referera till som ”uppåtgående hund som precis ramlat från balkong på sextonde våningen och landat på asfalt” och insåg att om jag försöker rycka loss örat nu så kommer hon vakna och då exploderar hela lägenheten i en storm av skrik och gråt. Mest min men förmodligen även hennes.

Så nej, jag vet inte säkert om förskolor har en temadag som heter ”Förälder-och-barn-maskerad: Lagtävling”.

Men jag har legat här rätt länge nu så jag har haft en hel del tid att fundera på det.

Min dotter och jag kommer gå som handgranat och sprint.

Note to self

Om en grupp treåringar slåss med varandra och ingenting du gör kan få dem att sluta, och du till sist får nog och vrålar ”det finns fan platser i världen där polisen hade haft befogenhet att sätta in hundarna och vattenkanonen vid det här laget!!!”. Då kommer det få två effekter:

1. Barnen tycker att det låter väldigt roligt.

2. Barnens föräldrar tycker inte att det låter väldigt roligt.

Ingen av effekterna är den önskvärda i sammanhanget.

Nej

Jag sa inte att det var det ”stoltaste ögonblicket under hela mitt föräldraskap”.

Jag sa att jag minns när vår son blev gammal nog att förstå att det fanns olika vällingflaskor. Och att han, om de vuxna i närheten var trötta, kunde sätta sig själv i en förhandlingsposition där han fick välja flaska. Och han en dag, som genom en gudomlig uppenbarelse, plötsligt begrep att han inte behövde välja flaska baserat på vilken som hade roligast bilder av tecknade djur på framsidan utan att han istället kunde fatta beslutet helt baserat på vilken flaska som rymde mest välling.

Jag sa INTE att det var det stoltaste ögonblicket under hela mitt föräldraskap.

Jag sa att det var topp-3.

Hittills.

Alltså. Eller.

På social sammankomst i vår lägenhet. Med väldigt många inbjudna barn. Och deras föräldrar.

Jag: Fan i helvete också.

Annan förälder: Letar du efter något?

Jag: Ja, min grabb och jag byggde Batmanbilen i Lego för ett tag sen och nu saknar den ett hjul.

Annan förälder: Har det hamnat Lego på golvet menar du? Oj, då är det nog bäst att vi försöker hitta det nu direkt, det kryper ju runt en massa små barn här så det kan vara jättefarligt!

Jag: Jag vet! Vem som helst av de där små jävlarna kan sno hjulet!

(Eftertänksamhet)

Jag: Sätta det i halsen. Jag menar att vem som helst av barnen kan stoppa hjulet i munnen och sätta det i halsen.

(Tystnad)

Jag: Det vore också jättejättedåligt.

(Tystnad)

Jag: Du vet det där man fick lära sig när man hade prov i skolan om att ”det du tänker på först är oftast det rätta alternativet”? Det var fan skitsnack.

Jag vill bara att någon ska veta det

Fru: Kan du rengöra nappflaskan?

Jag: Vilken av dem?

Fru: Den nya. Diska den först, och sen tar du isär den och häller vatten i den och sätter in den i mikron som jag visade igår.

(Tystnad)

Fru: Du lyssnade int…

Jag: JAG LYSSNADE!

(Tystnad)

Jag: Jag kommer bara inte ihåg vad du sa. Det är inte det att jag är ouppmärksam, jag har bara väldigt dåligt minne.

Fru: (Helt onödig suck) Ta barnen då, så gör jag det där.

Jag: Jag kan göra det här säger jag ju!

Fru: Okej.

Jag: Om du, du vet…säger hur jag ska göra.

Fru: (Onödigt lång utandning) Ta isär de där. Sätt den där i den där och den där på den där. Häll i vatten. Sätt på locket. Sätt in i mikron.

Jag: Varför det?

Fru: För att den rengörs med vattenångan då. Vänta, jag ska svara i telefon bara…

Jag: (Bygger ihop flaskan nästan enligt instruktionerna. Sätter in i mikron.) Det här känns lite som att koka crack.

(Tystnad)

Jag: Eller…vad man nu gör med crack. Du vet vad jag menar.

(Tystnad)

Jag: Är det inte crack man kokar? Med typ en liten sked? Eller är det heroin eller nåt? Vad gör man med crack?

(Tystnad)

Jag: Det bubblar väl i alla fall, det är jag fan nästan säker på. Det gör det i The Wire. Men det kanske mer är som man pocherar ägg, liksom?

(Tystnad)

Jag: (Tittar in i mikron) Nu ångar det som fan härinne, det gör det fan inte när man kokar crack. Ska det se ut sådär?

(Tystnad)

Jag: Alltså…ska det…jag fattar inte. När blev det här en grej med att ånga flaskorna? Gjorde vi det förra gången också?

(Tystnad)

Jag: Oj…nu…hur länge ska den vara inne sa du?

(Tystnad)

Jag: Okej, men nu känner jag mig faktiskt som en JÄVLIGT dålig förälder som inte vet hur man rengör de här jävla flaskorna! Ska det vara så här eller inte?

Fru: (Kommer tillbaka ut i köket) Vad pratar du om?

Jag: Vadå vad pratar jag om?

Fru: Jag gick och svarade i telefon, men det lät som att du stod härute och pratade högt med dig själv.

Jag: (Öppnar mikron, möjligen lite snabbt) Jag säger bara att jag inte vet hur man kokar crack!

Fru: Va?

Jag: (Välter flaskan, bränner mig på vattnet, höjer möjligen möjligen möjligen rösten lite) Jag bara säger att jag tänker fan inte acceptera att det gör mig till en dålig förälder att jag inte vet hur man kokar crack!!!

De popkulturella skiljelinjerna mellan min fru och mig. Introduktionskurs.

Jag: Vad kollar du på?

Fru: Scch! Det är reklamfilmerna från Super Bowl inatt.

Jag: TYST! JAG HAR INTE SETT DEN ÄN!

Fru: Sluta skrik. Jag har precis börjat titta.

Jag: BERÄTTA INGET!

Fru: Men sluta skrik säger jag ju, det har knappt börjat, just nu är det bara massa klipp från själva matche…

Jag: Sluta! Jag orkade inte sitta uppe inatt så jag ska kolla på hela matchen idag på kontoret! Berätta inget om vad det blev!

Fru: Vad det blev i matchen? Jag har ingen aning om vad det blev i matchen.

Jag: Du sa ju att du kollade på Super Bowl.

Fru: Jag kollar på r-e-k-l-a-m-f-i-l-m-e-r-n-a från Super Bowl!

(Tystnad)

Jag: Åh fan. Har du sett den för Bud Light än, den är sjukt ro…

Fru: BERÄTTA INGET!!!

Jag skiter i vad hon säger

Läkaren sa att jag fick äta yoghurt och flingor till frukost.

Nachos är en sorts flingor.

Jag hade russin i också och då är det müsli.

Jag kallar det ”nüsli”.