Fredrik Backman's Blog, page 43

Den hade till exempel kunnat bli överfallen av någon med kniv och typsnittad

Bekant: (Stiger in i vårt badrum) Oj! Vilken fin gammal skrivmaskin!

Jag: Eller hur? Den är nästan hundra år gammal! Jag räddade den från ett jättesmutsigt förråd på Södermalm.

Fru: ”Räddade”.

Jag: Måste du göra luftcitationstecken när du säger det?

Fru: Nejnejnej, jättefint älskling. Du ”räddade” den.

Jag: Nu gör du det igen!

Bekant: Jag…fattar inte…

Jag: Jag köpte den av en kvinna som hade ärvt den. Den stod längst in i ett jättejättejättesmutsigt förråd, bakom en massa bråte. Den var smutsig och färgen hade börjat släppa och den hade inte blivit rengjord eller fått nytt färgband på jag inte HUR länge. Och de skulle tömma hela förrådet nu på måndag, fattar du? Jag bar ut den därifrån i mina bara händer och rengjorde den i tre timmar och kolla på den nu! Va?

Bekant: O…kej…

Jag: Om inte jag hade dykt upp när jag gjorde så hade vad som helst kunnat hända!

Fru: (Till bekant) Du förstår, inuti Fredriks huvud så är den här historien som ett avsnitt av det där tv-programmet ”Animal Rescues”.

Jag: VAD SOM HELST HADE KUNNAT HÄNDA!

Note to self

Att ens son råkade radera savefilen med alla upplåsta banor och alla upplåsta gubbar igår kväll så att man själv måste sitta hela dagen på kontoret och spela om hela Lego Batman från början medan han är på förskolan räknas tydligen INTE som ”vab”.

Det är relevant bakgrundsinformation i sammanhanget

Fru:  (Stiger in i badrummet) 

Jag:  (Backar från skrivmaskinen i badkaret)

Fru: Vad gör du?

Jag: Rengör skrivmaskinen.

Fru: Igen?

Jag: Jag fick feeling.

Fru: (Öppnar badrumsskåpet, tittar på mig) Är det där min sminkborste?

Jag: (Beslutar att jag måste skaffa underbyxor med fickor i) Kanske.

Fru: Okej…eftersom du är helt svart i ansiktet känner jag att jag behöver fråga det här: Har du använt min sminkborste för att sminka dig med eller för att rengöra din skrivmaskin med?

(Den längre sortens eftertänksamhet)

Jag: Vilket av alternativen kommer föranleda flest kritiska följdfrågor?

Fru: Med tanke på hur svart du är i ansiktet är det hugget som stucket just nu, skulle jag säga.

The writing on the wall

Jag har köpt en skrivmaskin.

Det är en Royal Standard no 5 Flatbed, tackar som frågar. Jag köpte den för hundra kronor av en på alla sätt gemytlig kvinna i Stockholm som hämtade den längst in i ett källarförråd under ett lager damm tjockt som vulkanaska. Jag har suttit i badkaret iklädd endast underbyxor och rengjort den med tandborste och såna där tvättlappar som man torkar spädbarn med i tre timmar. Den är fantastisk nu. Den är tillverkad 1914 eller 1915 och när den har blivit smörjd och fått ett nytt färgband och kanske fått två eller tre komplimanger och en gin och tonic så kommer jag kunna använda den att skriva ordvitsar och cheesecakerecept på. Jag är fan jävligt skeptisk till att folk kommer säga samma sak om en MacBook om 98 eller 99 år.

Och in kommer min fru. Ser allt det här. Tittar på mig. Tittar på skrivmaskinen. Tittar på mig.

Och det första hon säger är: ”Allvarligt nu, du får inte komma ut härifrån förrän du har rengjort badkaret”.

Och sen säger hon: ”Har du gjort slut på alla tvättlapparna!?”

Och sen säger hon: ”Vänta nu…vems tandborste är det där!!!???”.

Och sen är det hon som kommer och påstår att det är jag som har märkliga prioriteringar i den här familjen.

Före badkar, underbyxor och tandborste.

 

Efter badkar, underbyxor och tandborste.

Och JA, det är väl kanske MÖJLIGT att det hade varit på sin plats att jag hade skaffat ett jobb innan jag skaffade en hobby men nu är det för sent att ångra sig.

Never be closing

Förhandlingen med min treårige son om huruvida han skulle gå och lägga sig eller inte slutade ikväll med att han ufärdade en kravlista på att samtliga följande föremål skulle finnas i hans sovrum innan han satte sin fot där: Den hårda vita kudden, vovven, elefanten, andra vovven, vovvens mamma, den mjuka filten, det gröna lakanet, en stor flaska kall mjölk, Batmanbyxorna, fyra lampor, boken om flygplanen samt ”alla gröna vingummin i världen”.

Jag fattar att det finns folk som har riktiga problem.

Men jag nattar fan Van Halen här.

Det har väl egentligen inte med någonting alls att göra det här, det har det kanske inte.

Vi pratade om mardrömmar.

Och visst, alla människor har väl olika sorters mardrömmar. Jag köper det. Man har väl kanske olika sorters fobier, och det finns säkert massor av människor som har mycket värre saker de vaknar upp från än det här. Jag har aldrig påstått något annat.

Men om jag får frågan om vilken som är min allra värsta mardröm så berättar jag att en gång drömde jag att jag somnade ihopkrupen med armarna i kors, sådär som man kan göra om man fryser precis när man har gått och lagt sig, och att jag sen vaknade av att armarna hade somnat, så att jag inte kunde röra dem och komma loss, så att jag rusade runt hela lägenheten helt jävla panikslagen för att jag liksom hade tillverkat en tvångströja av mitt eget kött.

Jag är fortfarande svinrädd för att somna med armarna i kors. Jag sover som om jag har blivit korsfäst.

Visst, sen var det någon annan vid bordet som berättade om att drömma om att ramla ner i en grop full av giftormar som biter en i ögonen eller nåt sånt skit och det är klart att om man ska jämföra med DET så kanske inte mina drömmar låter så himla allvarliga, det gör de kanske inte.

Men det var allvarligt för mig.

Jag kunde inte blogga om köttvångströjan i drömmen eftersom jag hade en köttvångströja på mig. Jag kunde inte ens göra kaffe.

Jag fattar att det inte direkt är en av de där Saw-filmerna, men när man lever ett okomplicerat liv har man kanske lite lägre skräcktröskel och jag tänker fan inte sitta här och svara på nedlåtande frågor som ”vadå? Och sen då? Blev armarna giftormar?” bara för det.

Analog kommunikation, digitalt tålamod.

Fru: Vad gör du?

Jag: Jag väntar på svar från en säljare på Blocket.

Fru: Kan du sluta svära så högt? Barnen vaknar.

(Tystnad)

Fru: Vänta nu. Vad menar du med ”säljare på Blocket”? Det här kan inte sluta bra.

Jag: Jag ska köpa en skrivmaskin.

Fru: En…skrivmaskin?

Jag: Måste du säga det med den där rösten?

Fru: Okej, förlåt. Vad ska du ha en skrivmaskin till?

Jag: Jag ska skriva på den.

(Avvaktande paus.)

Fru: Om du svarar mig med den tonen så kommer jag använda rösten.

Jag: Okej, förlåt! Jag ska använda den, på riktigt, eftersom jag har insett att jag gillar att skriva men hatar datorer. Det verkar faktiskt bara logiskt att pröva att skriva på en skrivmaskin förr eller senare då.

Fru: Jag tror inte att det där är någon bra idé för dig.

Jag: Sluta nu! Det är svinbra idé för mig!

Fru: Okej. Om du säger det så…

Jag: Vadå? Vad menar du? Varför skulle det inte vara en bra för mig?

Fru: Du är alldeles för bekväm. Och du har alldeles för dåligt tålamo…

Jag: Jag har fan inte dåligt tålamod!!!

(Plats för eftertänksamhet och ett visst mått av självkritik.)

Jag: Okej. Jag har lite dåligt tålamod. Med vissa saker. Ibland.

Fru: Varför satt du och svor så högt när jag kom in i rummet för en minut sen?

Jag: För att den här förbaskade säljaren inte svarar på mejl!

(Längre tystnad)

Fru: Okej. Så du blev så upprörd att du började…svära. Högt. För att säljaren av en…skrivmaskin…inte svarade omedelbart på…mejl?

Jag: Är det verkligen hundra procent nödvändigt att säga det med den där rösten?

Men nog om mig. (Men egentligen mer om mig.)

Jo, jag blev intervjuad för ett litet tag sedan. Och ska vi nu sätta den intervjun i något slags perspektiv (det är ju sånt man har bloggar till, trots allt) så får vi väl börja med att prata lite om min mamma.

Alltså: Mamma är ju, som möjligen har framgått i den här bloggen tidigare, en stor språkälskare. Av den anledningen är hon bitvis en smula, hur ska vi säga, kritisk till mina val av uttryck. När jag skrev ”En man som heter Ove” pratade mamma länge och allvarligt med mig om värdet av kommatecken och ifrågasatte vänligt men med den ena handen beslutsamt knäppt i den andra om man verkligen tvunget måste använda svärord hela tiden varje gång man vill poängtera något. När jag skrev ”Min mormor hälsar och säger förlåt” försökte hon tappert in i det sista förklara varför det förvisso möjligen är i sin ordning att i undantagsfall inleda en mening med ”och”, ”för” eller ”fast” men att man faktiskt inte hur som helst kan göra det sida upp och sida ner utan att resonabelt folk börjar ifrågasätta vad i all sin dar man håller på med. Detta är invändningar som förstås på alla sätt backas upp av min redaktör J på mitt förra förlag (han fick speciellt sammanbiten andhämtning när ordet ”ju” kom på tal), min korrekturläsare V (ordet ”och” som meningsinledare tycks provocera henne särskilt, hon är även sjukt förbannad över något om bisatser och ”konju-”nånting som jag inte riktigt begriper), samt min vän och kontorskollega N (speciellt kritisk mot ”för” och ”fast”, samt alla former av utropstecken, och på gränsen till våldsam under den period av vår vänskap då jag vägrade rätta in mig i Team ”historien” istället för Team ”historian”, han delar även som ren sidoinformation min mammas djupa skepsis mot klädesplagget keps i allmänhet och när det befinner sig på mig i synnerhet).

Jag älskar ju de här människorna. Jag skulle inte få någonting begripligt alls skrivet utan dem. Det är väl det jag försöker säga. Som perspektiv.

Och jo, är det någon tidning i det här landet som så att säga med hela sin inriktning och ambition sammanfattar min vän N:s, min korrekturläsare V:s, min redaktör J:s och min mammas känslor inför mitt språk så är det förstås tidningen Språk.

Nu har jag alltså blivit intervjuad av den tidningen.

Det gick som det gick.

Går att läsa HÄR om man är på det humöret.

Det är bara en fråga

Jag försöker sätta ner min dotter i en gåstol.

Hon beter sig som om jag försöker kasta ner henne i en vulkan.

Är man en curlingförälder om man inte kastar ner sin dotter i en vulkan?

I don’t know how to read but I’ve got a lot of toys

Vanlig diskussion. Vanlig dag. Vanligt vardagsrum.

Jag: Du har ju inte ens lyssnat på mina argument!!!

Fru: Okej. Jag lyssnar. Vilka är dina argument?

Jag: Men…ja. Alltså, det är ju…det. Alltså att man lär sig ju grejer, man fattar ju att det är rätt sjukt ändå, du vet, som när man pratar med folk som inte har egna barn, eller som inte har barn alls, alltså ingen relation till barn, typ, som liksom aldrig träffar barn, och när de träffar ens egna barn så blir de helt: ”sjukt det är ändå”. Fattar du? Och helt plötsligt så kollar man på sina egna barn och bara ”ja, nu när du säger det, det ÄR faktiskt rätt sjukt!”.

(Tystnad. Höjda ögonbryn.)

Jag: Du förstår inte hur jag menar?

Fru: Du pratar som om du har skrivit in ord helt slumpmässigt i Google Translate.

Jag: Jag menar att det är sjukt! Med barn!

Fru: Oookej. Är det här ditt argument?

Jag: Ja! Jag menar liksom att när jag har matat vår sex månader gamla dotter så ser köket ut som ett jävla Rorschachtest. Sen ser man en naturdokumentär och fattar att när tigerungar är sex månader gamla så JAGAR DE SIN EGEN MAT! Fattar du? Hur fan gick det till när VI hamnade i toppen av näringskedjan?

Fru: Är det sånt här du går runt och tänker på?

Jag: Nä, eller jo, eller jag tänkte på det igår. Barn är ju helt hjälplösa tills de är typ tonåringar. Och jag är snart 33 liksom och jag kan fan knappt äta kebab när jag är full. Men en häst, har du sett nyfödda hästar eller? De kan typ GÅ efter typ TIO MINUTER!

(Tystnad)

Fru: Har du sett ett tv-program där man får se en full häst äta kebab? Är det vad du försöker säga?

Jag: Nej. Eller…va?

Fru: I så fall är det här ett värdelöst argument till varför vi ska fortsätta betala för alla de här tv-kanalerna.

Jag: Det är det ju INTE!

Fru: Du får välja: Antingen behåller vi de här kanalerna som visar dokumentärer om hajar och stora fabriker hela tiden eller så behåller vi de här som visar Kardashians hela tiden.

Jag: DET ÄR FÖR FAN SOM ATT TVINGA MIG VÄLJA MELLAN MINA BARN!

(Tystnad)

Jag: Våra barn. Jag menar v-å-r-a barn.

(Plats för viss eftertänksamhet)

Jag: Och jag menar inte att det är som att välja mellan våra barn, det vore ju helt sjukt, jag menar att…ja. Du vet.

(Tystnad)

Jag: Min förmåga att föra ett logiskt resonemang kommer inte bli BÄTTRE för att vi tar bort ALLA TV-KANALER SOM LÄR MIG SAKER!!!