Fredrik Backman's Blog, page 46

Det var värt ett försök

Fru: (Pekar på vår dotter) Inte okej, Fredrik. Inte alls okej.

Jag: Det var ju inte med flit!

Fru: (Skakar på huvudet) Fortfarande inte okej. Inte alls okej.

Jag: (Pekar på min näsa) Men jag kan inte hjälpa det. The force is strong with this one!

(Tystnad. Väldigt distinkt avsaknad av lufttrumvirvlar.)

Jag: (Harklar mig, pekar tydligare på min näsa) Fattar du? The force is…strong. With…this one.

(Ljudet av gråtande dotter.)

Jag: Innan vi fick barn brukade du skratta när jag sa sånt här…

Fru: (Skakar på huvudet) Star Wars-referenser kan inte rädda dig ur det här, Fredrik. Du nös vår dotter rakt i ansiktet. Det är inte okej.

Jag: INTE MED FLIT!

Det som funkar funkar. Faktiskt.

Visst. Man kan ha åsikter om tillvägagångssättet, det respekterar jag. Jag respekterar alla åsikter.

Men låt oss hålla oss till fakta här: Förut gick min fru alltid ifrån mig på Ica Maxi. Jag stannade för att botanisera lite vid jordnötssmörshyllan i lugn och ro, och då dröjde det max trettio sekunder innan hon suckade och tog vagnen och gick i förväg. Och när jag upptäckte att hon var borta så svarade hon inte i sin telefon och sen fick jag irra runt i hela butiken aslänge innan jag hittade henne.

Så nu har jag slutat med det, och varje gång vi tappar bort varandra så står jag istället helt stilla och sjunger Tom Jones ”What’s new pussycat?” högre och högre tills hon hittar mig.

Och nu går hon aldrig ifrån mig på Ica Maxi längre.

Man kan ha åsikter om det, och det respekterar jag. Men jag löste problemet. För jag är en problemlösare.

Och, oavsett vad ni hör folk säga, en utmärkt sångare.

Ny vecka. Nya möjligheter.

Jag sätter på honom alla kläder. Sätter på honom hans mössa och vantar. Stiger ut genom dörren. Låser den. Låser upp den igen eftersom han hann ta av sig mössan och vantarna i hallen och glömma dem där. På de fyra sekunder som det tog oss att gå från hallen till trapphuset.

Jag sätter på honom mössan och vantarna. Vi går in i hissen. Åker ner till källaren. Åker upp igen. Hämtar mössan och vantarna på golvet i trapphuset. Eftersom han hann ta av sig och glömma dem där mellan att vi gick ut genom lägenhetsdörren och in i hissen. En transportsträcka på sextio centimeter.

Jag sätter på honom mössan och vantarna. Vi går in i hissen. Åker ner till källaren. Går ut i garaget och sätter oss i bilen. Jag spänner fast honom i bilstolen. Stänger alla dörrar. Öppnar alla dörrar. Tar loss honom ur bilstolen. Går tillbaka och hämtar mössan och vantarna som han hunnit ta av sig, tappa och glömma på golvet i garaget.

Vi sätter oss i bilen. Åker till förskolan. Går ut ur bilen. Går tillbaka till bilen. Hämtar mössa och vantar. Går in på förskolan. Jag tar av honom alla kläderna. Lämnar honom där och går tillbaka ut på gården och hämtar hans mössa och vantar. Som han tagit av sig och lämnat på en bänk. Jag går tillbaka in. Lägger hans mössa och vantar i hans låda. Skriker ”HÅLL RÄTT PÅ DINA GREJER HAR JAG SAGT TILL DIG TUSEN GÅNGER FÖR ANNARS FÅR DU SKYLLA DIG SJÄLV NÄR DU FRYSER!”. Han säger okej. Jag säger hej då.

Jag åker till kontoret. Parkerar bilen tre kvarter bort. Fryser så in i helvete hela vägen eftersom jag glömde min mössa och mina vantar på förskolan.

Knapp överlevnad

Jag har inte fördomar, jag vill bara säga det nu direkt.

Jag är inte en sådan människa som generaliserar. Jag drar inte alla över en kam. Eller kant. Eller vad fan det nu heter. Jag gör det i alla fall inte. Drar alla över skit och håller på. Jag bedömer var och en på individnivå. Jag är oerhört öppensinnig. Fråga vem som helst. Eller i alla de som tycker att jag är det.

Jag dömer inte.

Jag försöker bara förklara att vi har två barn, och det har precis kommit en jävla massa snö där vi bor. Och det här är fjärde vintern i rad som jag sex gånger om dagen ska klä på och av antingen någon som är stor som en limpa bröd och inte skulle kunna reagera på grundkommandot ”dra UT armen!” om så hela familjens liv hängde på det, alternativt någon som väger 15 kilo och faller ihop som om han blivit skjuten med elefantbedövning varje gång man försöker manövrera en overall. Det är som att försöka förbereda den onda roboten som var gjord av ”liquid metal” i Terminator 2 för att gå till pulkabacken.

Det har kanske inte helt och hållet med saken att göra, men jag försöker bara förklara bakgrunden här.

Jag vill bara vara tydlig med att jag inte har fördomar. Jag generaliserar inte.

Jag bara säger att jag hatar nästan alla jävla knappar i hela jävla världen.

Jag skiter i vad min fru säger

Någonstans, någon gång, så fanns det NÅGON som myntade begreppet ”marsch pannkaka!”.

Så någonstans finns det alltså någon som har en pannkaksarmé.

Ja. Jag hör dig. Visst, visst, okej.

Nej. Okej.

”Men sluta nu för fan, du beter dig som en jävla TREÅRING!” är inte ett jättefunktionellt argument i ett bråk med en treåring.

Jag hör vad du säger. Det var dumt av mig.

Men allvarligt talat.

Han äter snö.

Vi kan inte överlämna beslutet om det är okej att Lego-Batman och Lego-Jokern byter byxor med varandra till en sådan människa.

Hönor och ägg

Kära vän som inte har barn.

När barnet gråter i famnen på sina föräldrar och du flinar och utbrister ”äh, låt mig håll’na! Barn älskar mig!”. Och vi ger henne till dig. Och hon genast slutar gråta. Då beror det på att du är en ny person för henne. Hon är fem månader gammal. Det krävs jävligt lite för att chocka henne. Hon blir tyst för att hon undrar vem fan du är. Inte för att hon genast tänker ”åh, åh, åh! Äntligen någon som FÖRSTÅR mig!!!”.

Okej?

Det här är den evolutionära biologins taktik för att få barnlösa människor att över huvud taget överväga att fortplanta sig. Jag älskar mina barn, verkligen, jag älskar dem så att jag inte får luft ibland. Men om du visste vad barn egentligen var för något skulle du aldrig skaffa några. Så är det bara. Det du upplever nu är trailern.

Och ditt självgoda leende just nu när du är på väg att hojta ”sa ju’re! Barn älskar mig!” i ansiktet på mig medan hon jollrar lyckligt i din famn för att du gör pruttljud (för du är ju den första som har tänkt på det! Pruttljud! PRUTTLJUD! GUD VILKET GENI DU ÄR DET ÄR DÄRFÖR BARN ÄLSKAR DIG VA? VAVAVA!?) är samma biologis straff till oss som redan är föräldrar för att vi för några år sedan var precis som du.

Vi stod också där med någon annans unge i nävarna och tolkade chock som beundran och tänkte ”asså ja fattar inte va folk snackar om de är fan aslätt å ha barn!”.

Jag vet inte om jag hatar nuvarande du eller gamla jag mest.

Men om du undrar varför jag ser så fokuserad ut så försöker jag Jedi mindtricka min dotter att kräkas på din svindyra tröja.

Jag gör min research baserat på bra referenser. Det är inget brott.

Fru: Men nu får du ge dig.

Jag: Du kan ge dig!

Fru: Du kan inte köpa ett par vantar för så här mycket pengar bara för att det står ”as used by Navy Seals”. De ljuger ju, fattar du väl?

Jag: Men är du helt av banan eller? Skulle DU ljuga om att Navy Seals har använt något och riskera att NAVY SEALS blir sura på dig eller? Va? Nä det skulle du inte!

Fru: Jag orkar inte.

Jag: Det. Är. Navy. Seals. Vantar.

Fru: Allvarligt nu, skulle du köpa vad som helst om det stod ”as used by Navy Seals” på det?

Jag: Nej, självklart inte, jag är för fan inte sjuk i huvudet. Men vantar är för fan en produkt som Navy Seals använder skitofta så det vet man ju är bra!

Fru: Skulle du köpa en klocka om det var en Navy Seals-klocka?

(Tystnad)

Fru: Du har redan gjort det va?

Jag: Jag ville ha en extremt hållbar klocka. Navy Seals har extremt hållbara klockor eftersom de behöver veta vad klockan är i krig och när de desarmerar ryska atomubåtar jävligt djupt nere under vattnet. Och sådär. Det är en kvalitetsstämpel.

Fru: Och hur funkade den för dig?

Jag: (Eventuellt en smula defensivt) Den gick sönder när jag badade med den. Men det var ett produktionsfel. Det räknas inte.

Fru: (Sitter med dator i knät och googlar med den skeptiska blicken) Här är ett par vinterkängor ”as used by Navy Seals”. Skulle du köpa dem?

Jag: Navy Seals går sjukt mycket. Det är ju en kvalitetsstämp…

Fru: Solglasögon?

Jag: Nu är du bara löjlig. Det är för fan klart att jag skulle köpa solglasö…

Fru: Ficklampa?

Jag: Vad är det här för sajt du är inne på nu? Vadå för ficklampa?

Fru: Skulle du köpa en levande säl om det var en Navy Seal?

Jag: (Möjligen, möjligen, möjligen lite för entusiastiskt) PÅ ALLVAR? VAR FAN HITTADE DU DEN!?

(Tystnad)

(Lång paus för långsamt skakande på fruhuvud)

Jag: Det är jävligt elakt att skämta om sånt här.

Fru: Du behöver hjälp.

Det här är anledningen till att vi alltid bråkar i köpcentrum

I någon sorts klädaffär.

Fru: Ska inte du passa på att köpa vantar när vi ändå är här?

Jag: Va?

Fru: Vantar? Sa du inte att du behöver vantar? Du klagade väl över att det var svinkallt imorse när du skulle lämna på förskolan?

Jag: Jo.

Fru: (Pekar på vantavdelning) Ska du inte köpa vantar här då?

Jag: (Med rimlig ton) Jag kan för fan inte bara köpa vantar här.

Fru: (Med orimlig ton) Det är klart att du kan. Ta de här svarta.

Jag: Jag måste för fan kolla på nätet först vilka vantar som är bäst!

(Tystnad)

Fru: Jag orkar inte ha den här diskussionen igen. Du fryser om händerna, köp ett par vantar.

(Paus för motiverad googling och omotiverat himlande med ögon)

Jag: (Visar, med gudomligt tålamod, displayen på min mobil) Här till exempel, vantar med fack för mp3-spelare. Har de där vantarna det?

Fru: Du använder ju inte ens mp3-spelare.

Jag: Jag kanske skulle göra det om jag hade ett vantfack för den! Och annars finns det ett annat par här som har såna där små pluppar på fingrarna så att man använda sin iPhone utan att ta av dem, har de där vantarna det?

Fru: (Omotiverat fokuserat tinningmasserande) Okej, skit samma då, gör vad du vill, men kom inte och gnäll sen för att du fryser om händerna.

Jag: Det är ju just därför jag måste göra RESEARCH! Vi vet inte ens vad det är för ull i de där vantarna! (Pekar på display) Det här är alpackaull. Det här är merinoull. Ser du skillnaden?

Fru: Jag har redan slutat prata om det här.

Jag: Och HÄR då! Här är vantar med ”durable water repellent system” och ”reflective piping technology”!

Fru: Jag går nu.

Jag: Har de där vantarna nån technology eller?

(Tystnad. Fotsteg. Googling.)

Jag: HÄR ÄR ETT PAR VANTAR SOM ANVÄNDS AV NAVY SEALS!!!

Fru: VI SES HEMMA!!!

Min vän N och fokuseringen på det som är viktigt

På ett kontor.

Jag: (Pratar om saker som är viktiga för mig)

Min vän N: (Pekar irriterat på mina glasögon och avbryter mig mitt i en mening) Är det där smuts eller en repa?

Jag: Va?

Min vän N: (Sträcker sig fram och tar glasögonen från mitt ansikte) Smuts eller repa? Det är en fläck mitt på glaset här och det är helt outhärdligt att sitta och titta på.

Jag: Men jag störs inte av den.

Min vän N: (Kisar mot glasögonen, ser sig om efter något att torka dem med) Men jag störs av den.

Jag: Lyssnade du över huvud taget på vad jag berättade precis?

Min vän N: (Rycker på axlarna, börjar gnugga glaset med sin tumme) Det går inte att lyssna på någonting i hela världen om man utsätts för den här fläcken mitt i sitt synfält.

Jag: Men det är ju mitt synfält! Och jag störs inte av det!

Min vän N: (Gnuggar bort fläcken med tummen. Räcker tillbaka glasögonen. Som nu har hela ena glaset täckt av imma och tumutsmetad smuts så att det är omöjligt att se ut genom.) Sådär. Nu är det bättre.

Jag: (Sätter på mig glasögonen) Men nu är ju all smuts utsmetad, nu ser jag ju inte ett skit!

Min vän N: Men fläcken är borta. Så det här är ett bättre alternativ.

Jag: För dig, ja! Inte för mig! Jag SER ju ingenting nu!

Min vän N: (Skakar besviket på huvudet väldigt länge och väldigt långsamt) Du har verkligen en hel del kvar att lära dig om innebörden av ordet ”solidaritet”, Fredrik. Men visst, gå och tvätta dina glasögon då. Jag väntar här. Det viktiga är ju att allting är så bra som möjligt för dig, eller hur?

(Lång, lång, lång, lång, lång tystnad)

Jag: (Tar av mig glasögonen) Alltså…nu känner jag faktiskt ett tydligt dåligt samvete. Det är faktiskt helt sjukt. Hur fan gjorde du det?

Min vän N: (Nickar mycket allvarligt) Du kommer känna ett avsevärt mindre dåligt samvete om du hämtar kaffe åt mig medan du ändå är i köket och tvättar glasögonen.