Fredrik Backman's Blog, page 47

Get on yer bike

”Kolla ungar! Nu har pappa fixat ryggsäcken och fotbollen så med sista bollen tänker pappa försöka ta cykeln!”, ropar jag.

Och då står de bara där och stirrar på mig. Som om jag är dum i huvudet. Och sen säger de ”inte kasta glasburk, pappa! Kan gå sönder!”

Kan. Gå. Sönder.

Källsortering är fan sjukt bortkastat på en generation som har växt upp med Disney Channel istället för Lilla Sportspegeln.

Jag tänker faktiskt kräva att få tala med deras chef

Säg inte åt mig att jag måste ”uppmuntra barnens kreativitet”, det var ju för fan PRECIS det jag gjorde!

De byggde en koja av snön från sandlådan och påstod att det var ett kafé och att jag var kund där. Så jag steg in i kojan och jag påpekade omedelbart att det inte fanns några ergonomiska sittplatser och att det borde finnas gratis wi-fi om de vill ha några kunder över huvud taget och att det faktiskt var en sjukt dålig affärsidé att ha osynliga drakar på kaféet eftersom de inte syns.

För det är den sortens kund jag är. Allt annat hade varit sjukt orealistiskt. Jag höll mig sann mot min karaktär.

Och barn måste faktiskt få lära sig att lösa problem. Aktiv problemlösning är liksom det mest kreativa som finns. Säg inte åt mig att jag inte är kreativ. Det fanns fan INGEN förälder som spottade ut låtsaskaffet över hela kojkaféet och skrek att det smakade sand och att jag skulle stämma varenda jävel härinne mer kreativt än jag.

Nu måste jag gå för jag råkade svälja lite av kaffet och jag tror att den där katten har pissat i ungarnas kaffeplantage inatt igen.

Rävens år

Vi var i en affär idag där det stod en uppstoppad räv i ett hörn. Jag vet visserligen inte om det brukade vara en riktig räv eller om den var konstgjord i rent prydnadssyfte men jag råkade hur som helst sitta på en stol strax bredvid den eftersom det var där det råkade stå en stol i just den affären och jag gillar min familjs shopping bäst om mitt höftparti befinner sig i nittio graders vinkel.

Det var först efter tio minuter eller så som jag insåg att den där räven var som ett Rorschachtest för småbarnsföräldrar. Jag kunde med relativt felfri precision avgöra vilka förbipasserande som hade barn och i vilken ålder det barnet var helt baserat på om föräldern ifråga började få nervösa tvångsryckningar i ena ögonlocket som gick i takt med ”What the fox say” eller om de istället började slå sig själva hårt med knogarna in i hörselgångarna samtidigt som de galenpersonmumlade ”Swiper inte stjäla. Swiper inte stjäla. Swiper inte stjäla!”.

De föräldrar som uppenbarligen hade två barn, ett i varje ålder, kände jag igen på att när de såg räven så exploderade deras huvuden.

Om du läser det här och inte har små barn barn och ändå förstår båda de popkulturella referenserna så behöver du antingen skaffa barn eller en lite mer intellektuellt stimulerande fritid.

Det är det jag försöker säga.

Note to self

När du är på ett lekland och din fem månader gamla dotter somnar på golvet framför främlingar och hon har lite, lite kräks på overallen och armar och ben i vinklar som människor normalt bara har när de har landat på asfalt efter att ha blivit utkastade från ett hotellfönster i Las Vegas i ett CSI-avsnitt, då är det helt okej om du torkar henne runt hakan och säger till de andra föräldrarna att ”det här har hon ärvt från min sida av familjen”.

Tillägget ”det är exakt så här alla Backmans ser ut när vi somnar på fyllan” hamnar däremot tydligen i bara-inför-folk-vi-känner-kategorin.

Jag gjorde vad jag kunde med den information som fanns tillgänglig

Okej. Till mitt försvar så trodde jag att han sa ”jättarna”.

Han rusade runt här helt sjukt entusiastiskt och ylade ”jättarna kommer snart! Jättarna kommer snart!”.

Men han verkade inte riktigt ha förstått exakt vad ”jättar” är. Så jag satte mig ner och förklarade lugnt och pedagogiskt att jättar är mäktiga mytologiska monster som är stora som hela vårt hus och så starka att de kan krossa vår bil i sina nävar och så glupska att de kan äta upp ett helt barn i en enda tugga.

Och sen visade det sig att han inte hade sagt ”jättarna”. Han hade sagt ”gästerna”. När ett treochetthalvtårigt barn säger de två orden så låter de väldigt, väldigt lika.

Det var ett enkelt missförstånd.

Men nu är han svinrädd för att vi ska få gäster.

Jag är en passionerad person. Men förlåt mig så himla mycket för att jag bryr mig då.

Jag: (Kommer in i köket) Vad…är det där?

Fru: Vilket då?

Son: Batman har båt nu! (Kör runt på köksgolvet med en deformerad hjulamputerad version av den Lego-Batmobile jag ägnade t-i-m-m-a-r åt att bygga ihop kvällen före).

Jag: (Till fru) Vad menar han med det?

Fru: (Som om detta inte spelar någon roll, som om det är så världen fungerar) Han har väl byggt om den till en båt, jag vet inte. Är du klar i badrummet?

Jag: (Jättejättesammanbitet och inte alls argt) Varför har du låtit honom bygga om Batmobilen till en…båt?

Fru: (Som det inte spelar roll) Vad spelar det för roll?

Jag: (I ett fullkomligt rättfärdigat tonläge) DET TOG FÖR FAN FLERA TIMMAR ATT BYGGA IHOP DEN DÄR JÄVLA BILEN!

Fru: (Tittar på kartongen, tittar på Batmobåten, tittar på mig) Tog det dig flera timmar att bygga ihop en Lego-grej som är för sjuåringar?

Jag: FRÅN sju år! Det är rekommenderat FRÅN sju år!

Fru: Okej. Men om du är klar i badrummet så kanske vi kan gå nu? Jag och barnen är färdiga.

Jag: (Sakligt, inte surt) Inte förrän jag har byggt ihop Batmobilen igen.

Fru: (Onödiga tonen) Alltså, älskling, om du ska bli så här varje gång så kan vi helt allvarligt inte köpa hem mer Lego.

Jag: Vad snackar du om?

Fru: Du blir ju helt hysterisk. Du kan ju inte hantera det här.

Jag: Äh, det blir jag väl inte? Jag vill bara inte…vafan. Jag vill inte att vi tappar bort några delar. Bara. Det kan man väl få vilja…

Fru: Mmm. Säkert. Du får inte bygga mer Lego på ett tag nu. Då får psykopatögon när du pratar om det.

Jag: (Helt utan psykopatögon) Men lägg av nu. Så farligt är det inte. Det här är en rolig grej som jag och barnen kan göra ihop. Jag är inte hysterisk. Sluta överdriv.

(Tystnad)

Fru: (Rycker på axlarna, på det onödiga sättet) Nämen okej. Om du säger det så. Då spelar det förstås ingen roll för dig heller att Jokern och Batman åker på motorcykeln ihop?

Jag: (På alla sätt ohysteriskt) Varför…åker Jokern och Batman motorcykel ihop?

Son: (Pekar. Jätteglad.) Nu har dom blivit vänner!

(Längre tystnad)

Jag: (Eventuellt lite hysteriskt) Men…lilla gubben…tror du…alltså…TROR DU ATT PAPPA SATT ENHELJÄVLADAGOCHBYGGDELEGO FÖR ATT JOKERN OCH BATMAN SKULLE GÅ OCH BLI V-Ä-N-N-E-R ELLER!!!???

(Tystnad av den avvaktande sorten)

Fru: Nä men du är ju inte hysterisk.

Son: (Pekar. Jättenöjd.) Först var dom arga. Sen blev dom glada. Nu är dom vänner!

Jag: BETYDER ORDET ”NEMESIS” INTE NÅGONTING FÖR ER MÄNNI…

Fru: (Till son, onödig ton) Jag vet att det här inte är ditt fel, men antingen får Jokern hoppa av motorcykeln nu eller så får du gå och kolla i ambulans-Legot om det finns en defibrillator till pappa.

Son: Darth Vader kör ambulans. Den flyger!

Fru:  (Tittar på mig, höjer på ögonbrynen)

Jag: DET HÄR ÄR INTE EN ÖVERDRIVEN REAKTION!

Det jävla förmynderisamhället

Jag är inte snarstucken. Det är jag faktiskt verkligen inte. Och man skulle säkert kunna ta det här som en ”komplimang”. Som min fru gör när hon får visa leg på Systemet. Absolut.

Jag är inte känslig.

Men vi stod i leksaksbutiken och hon i kassan tittade på min treårige son och sedan på mig och precis innan hon slog in det i kassaapparaten så vände hon sig till mig och log vänligt och ursäktade sig och sa: ”Förlåt, men du är medveten om att det här Batman-Legot rekommenderas från 7 år, va?”.

Och då svarade jag: ”jag är 32″.

Och då skrattade hon.

Som om det var ett skämt.

Hur jag har burit min förstfödde

Jag kan givetvis inte tala för alla andra småbarnsföräldrar här. Men ungefär så här har min sons och min transportevolution från bilen till lägenheten efter att han har somnat på vägen hem från någonstans sett ut de senaste 44 månaderna:

0-3 månader: Som om han var den sista droppen vatten.

4-8 månader: Som om han var en av de sex-sju sista dropparna vatten.

8-12 månader: Som om han var en kärnvapenbomb kapabel att ödelägga en substantiell del av norra Europa.

1-1,5 år: Som om han var en handgranat kapabel att ödelägga vårt garage.

1,5-2 år: Som om han var de sista 18 000 dropparna vatten och någon hade hällt dem allihop i en saccosäck som luktar gamla räkskal.

2-3,5 år: Som om han var den tjocka killen i min pluton som blivit skjuten i benet och mumlat ”save yourself” men inte alls speciellt övertygande så att jag sen fått kånka honom över axeln sex mil genom en krigshärjad vietnamesisk djungel i ösregn.

Just ikväll: Som om han var någon jag inte kände jättebra som brutit sig in i baksätet av min bil på fyllan och somnat där.

Klockan 03.15. Vanlig diskussion.

Jag: Jag är svintrött. Jag…vafan. Jag…du vet. Jag tänkte inte riktigt klart.

(Tystnad)

Jag: Den måste fan gå att dricka ändå. Det är mitt i natten. Ungen kan inte rimligtvis märka någon skillnad. Jag orkar inte gå upp en gång till.

(Tystnad)

Jag: Det är en ”babyccino”.

Fru: Det spelar ingen roll hur många gånger du kallar den det, Fredrik. Det är fortfarande välling som du har kört i mjölkskummaren till espressomaskinen.

Note to self

Barn är inte odelat positiva till den pedagogiska tekniken att förklara vad de olika delarna av buffén är genom att använda Disney-karaktärer som exempel.

Men de gillar att man sjunger sångerna.

Så det blir 1-1, kan man säga.

Tills ungarnas föräldrar dyker upp och frågar vad i helvete du håller på med. Då blir det 1-2 eller 1-3 eller 1-4 lite beroende på hur många föräldrarna är.

Och det där med att berätta för alla att rostbiffen var enhörningskött var onödigt.

Gå härifrån nu.