Fredrik Backman's Blog, page 48

Nytt år. Gammalt dilemma.

Jag har brutit ett finger. Eller det är möjligt att det bara är stukat men det känns jävligt brutet. Och det finns asmånga avsnitt av House som börjar så här och slutar med att någon har en dödlig sjukdom. Så det kan vara en fraktur eller vad som helst. Och det gör verkligen svinont. Jag kan inte böja det och när vår fem månader gamla dotter råkade få tag i det med sin jävla gripreflex inatt så satte jag mig upp i sängen och vrålade rakt ut.

Det kan man ju känna att man skulle kunna få lite sympati för från kvinnan som har stått framför hela församlingen och lovat att älska en i nöd och lust, det kan man ju. Men icke. För nu råkar det vara långfingret på min vänsterhand som är brutet. Eller vad det nu är. Så nu går min fru runt och säger till folk att det ”förmodligen är universums sätt att straffa Fredrik för att han är så otrevlig mot folk som snor parkeringar som Fredrik har kollat in utanför City Gross”.

Jag tänkte meddela vad detta får mig att känna inför både min fru och universum, men om hon har rätt så bryter väl universum mitt andra långfinger också då. Och då skulle jag i värsta fall bli tvungen att börja prata med folk.

Så idag när vi var och handlade försökte jag förklara att det VERKLIGA problemet här är faktiskt att jag bara kan handla hälften så mycket läsk eftersom jag inte kan få något riktigt grepp om plastpåsarna som jag ska bära i vänsterhanden. Och då började min fru prata om ”tecken” igen. Och då blev jag ganska arg och skrek att mina händer är faktiskt mina arbetsredskap och att jag faktiskt borde försäkra dem för asmycket pengar som Heidi Klum gjorde med sina ben. Och visst, det är väl möjligt att jag borde ha tagit ett djupt andetag och försökt komma på ett annat exempel än Heidi Klum. Så då försökte jag förklara att jag tror att David Beckham försäkrade sina fötter en gång också men då hade min fru redan börjat skratta så mycket att hon råkade välta en liten stapel konservburkar på en hylla. Och en av dem landade på min fot.

Och nu tror jag att jag har brutit en tå.

Universum kan fan dra åt helvete.

Den lilla killen i frack gjorde det

Först och främst vill jag bara klargöra att det var min fru som byggde sockerbitsigloon.

Hon försöker förneka det nu men alla som tittar noggrant på sockerbitsigloon ser tydliga hantverkskännetecken som avslöjar att den inte är byggd av mig. Till exempel att den står stabilt. Och att sockerbitarna inte är uppätna.

Och oavsett vad min fru försöker efterhandskonstruera så var ketchupen hennes idé. Sen var hon plötsligt helt ”men herregud Fredrik, det var ett SKÄMT!” men då var det för sent. Det kreativa flödet går liksom inte att stoppa.

Jag tyckte att vi skulle kalla den ”Nyårsdrama på nattklubben Pingvin”.

Jag byggde till och med en liten, liten pingvinpistol av en bit Pringleschips och allting men då plötsligt hade jag ”spårat ur” och sen gick min fru runt och försökte övertyga alla gästerna om att pingvinen som låg ner i själva verket hade varit onykter och oansvarig med sina fyrverkerier men att det bara var ytliga sår och att alltihop ”ser mycket värre ut än vad det är” och att alla de andra pingvinerna ”bara försöker hjälpa till”.

Det här är precis som den där gången med hela Rödluvan och Dinosaurierna-projektet som hon helt plötsligt halvvägs in började förneka all inblandning i bara för att jag tydligen är ”sjuk i skallen”.

Hon är aldrig redo att stå upp för konstens konsekvenser, min fru.

Ibland känns det inte som att hon respekterar mina traditioner

Visst. Absolut. Min fru och min svärfar har stått i köket i sex timmar och lagat en femrättersmiddag till ett dussin människor inför nyårsfirandet som vi ska ha hemma hos oss ikväll.

Det är också viktigt. Absolut. Jag har inte sagt att inte det OCKSÅ är viktigt.

Men det är jag som har gjort de ostfyllda olivpingvinerna.

Och vad får man för tack för det? Va?

”Snälla Fredrik, sluta lek och gå och sätt på dig byxor nu, gästerna kommer snart!”, det är vad fan man får.

Visst. Visst. Okej. Så jag kommer inte åka ut på turné som motivationstalare med det här.

Jag: Nämen alltså det var gött! Skönt att komma igång igen liksom!

(Tystnad)

Jag: Okej…”gött” är kanske att ta i. Men det kändes bra.

(Tystnad)

Jag: Okej…det kändes väl inte BRA, kanske. Det var mer…asjobbigt.

(Tystnad)

Jag: Men det kändes bra efteråt.

(Tystnad)

Jag: ”Bra” är kanske fel ord, visserligen. Man har ju en jävla träningsvärk. Men, du vet. Det kändes bra mentalt. Eller, kanske inte ”bra”, men…du vet.

(Tystnad)

Jag: Man måste bara göra det liksom. Det är som att dra av ett plåster!

(Tystnad)

Jag: Alltså…fast det är som att dra av ett plåster i en timme i sträck…

Fru: Det här är det sämsta gå-till-gymmet-peptalket NÅGONSIN!!!

Nu är jag trött på att ha den här diskussionen

Om man höll på och flyttade och lyfte på grejer och tittade längre in så skulle man för fan kunna hitta allting förr eller senare.

Sluta svara på mina frågor med hypoteser.

Vet du var kartongen med de där chokladkokostomtegrejerna med nötter i står eller inte?

Livets vändpunkter. De kommer snabbare än man tror.

En god vän till mig som har tonårsbarn har förklarat för mig vilken djupt existentiell upplevelse det var för honom den dag hans äldsta son kom hem från skolan och bad om sin pappas hjälp med en läxuppgift, och pappan insåg att han inte begrep någonting som stod i boken. Det var i högstadiet. Kemi. Min vän berättar hur det rymdes ett ogripbart vemod i den stunden, inte bara för att han för första gången på allvar blev tvungen att erkänna för sig själv att hans barn nu officiellt var smartare än han själv men även för att han insåg att hans barn nu var mer vuxna än de var barn.

Det är en vändpunkt i livet. Min vän säger att alla föräldrar har dem. Det där när man inser att ens barn har lärt sig allt man själv hade att lära dem. Att man bara är en passagerare nu.

För somliga är det lite för avancerad kemi i en lärobok på högstadienivå.

Jag hade väl tänkt att det var ungefär så det skulle bli för mig också.

Men, ja. Nu hände det alltså idag istället. På den där jävla banan med magneterna i Cut the Rope 2 på iPad. Så nu spelar han med sin mamma istället.

Om vi inte fortsätter skaffa barn vart tredje år kommer den här barndomen bli förbannat ensam rent intellektuellt för min del.

Kläder till en häst

Skickat 500 kronor till Nordens Ark I Bohuslän. Stiftensen arbetar för att ge utrotningshotade djur en framtid: Från Amurtigrar och Przewalskis häst – till lantraser och små djur. T.ex. små grodor, som är lustiga att se. Julklapp: En reflexväst till en häst så att han och hans matte syns ordentligt i vintermörkret.

Den här hästens ålder är ingen ålder på en häst

Men ska vi nu ha kvar den så kanske det är bäst

Att den har denna på sig så att den syns från bilen och plogen

Den är även funktionell om hästen hittar en ravefest i skogen

Jag hatar att fira jul med folk som inte har egna barn. De vinner alltid.

Så man sitter där på julafton och öppnar sitt paket. Och inuti ligger ett tolvpack batterier och en miniskruvmejsel.

Och av samma släkting har mitt barn fått det största jävla paketet under hela jävla granen.

Det här kommer bli en lång kväll.

All I want for christmas is you

Men om det ligger en chokladask och ett presentkort på biltvätt i det där paketet så är jag din för evigt.

Kameraväska

Hej! Min mammagrupp har tillsammans precis skänkt 1500 kr till musikhjälpen. Jag hade behövt rim till en kameraväska till min rimtokige far.

”En bild säger mer än tusen ord” det kommer man alltid få höra

Så din kamera lär ju ha sagt så många ord att du börjar få sår i ditt öra

Så när du behöver lugn och ro

Kan den snacksalige fan i denna få bo

Och vill du hellre hålla i kameran kan du ha andra grejer i den här ett tag

Jag skulle kunna tänka mig cheesecake men det är bara ett förslag