Fredrik Backman's Blog, page 42

Kort konstaterande

Om jag hällde barnmaten i cylindern på ett sånt där Super Soaker-vattengevär, placerade min dotter 50 meter in i en vindtunnel, sköt maten ur geväret över axeln utan att titta, i mörker, ståendes på ett ben, ovanpå en tvättmaskin mitt i stora centrifugprogrammet, samtidigt som jag fick elstötar i balansnerven, så skulle det OMÖJLIGT ha kunnat hamna mindre mat i min dotters mun än det har gjort nu.

Det här är som att försöka sy med en nål gjord av sås.

Tyngdlagen kan fan dra åt helvete.

En annan grej

Min mamma lärde mig läsa, Astrid Lindgren lärde mig älska det. Det finns många saker att säga om sättet jag skriver (min mamma har sagt de allra flesta), men jag hade förmodligen inte gjort det alls om det inte vore för de två kvinnorna. Kylskåpsbokstäver och tålamod, skjuts till och från biblioteket, någon som inte skäller på en när man får böter för att böckerna lämnas tillbaka för sent. Kärlek och ord. Det var så jag hamnade här.

I vintras gick jag en volontärkurs hos en organisation som heter Berättarministeriet. De anordnar skrivarverkstäder för barn och ungdomar, framför allt i områden med hög arbetslöshet. Just nu finns de i Södertälje och Husby, om några år hoppas jag att de finns i hela Sverige, för när jag går in där känner jag allt det där som jag kände när jag läste Bröderna Lejonhjärta första gången. Eller när jag skrev något som fick min fru att skratta högt första gången.

Berättarministeriet är min mamma och Astrid Lindgren, multiplicerad och organiserad. Om de hade funnits där jag växte upp hade jag varit där varje dag, och förmodligen gjort mycket färre av de dumma grejer jag ägnade mig åt istället. Jag säger inte det bara för att jag tror att de där skrivarverkstäderna gör något stort och viktigt för framtida svensk litteratur varje dag, utan för att jag är genuint övertygad om att de gör något stort och viktigt för samhället som mina barn ska växa upp i.

Jag gör inte reklam för saker speciellt ofta på den här bloggen. Ni som har hängt med ett tag vet att det är för att jag vet att ni är smartare än jag.

Men om ni vill köpa en bok den närmaste tiden, till er själva eller någon annan, så skulle jag bli väldigt glad om ni köpte ”Restips för utomjordingar: din guide till planeten jorden”. Den har skrivits av barn i Berättarministeriets skrivarverkstäder. Den handlar om allt. Alla borde ha den.

Den går att köpa på till exempel Adlibris. Intäkterna går till Berättarministeriets verksamhet.

”Saker som jordbor blir ledsna av”

”Så känner du igen en jordbo”

”Bästa platserna på jorden”

”Godaste maten på jorden”

”Så får du vänner på jorden”

”De snällaste invånarna på jorden” 

”Om du känner hemlängtan”

The dropoff

Jag är inte jättevan vid att använda köp-och-sälj-sajter som Blocket.se, jag ska väl säga det direkt. Jag har liksom inte riktigt koll på de sociala koderna, det inofficiella branschspråket, signalerna och hintarna och allt det där. Jag vet inte hur man prutar. Jag vet inte vad som är okej och inte okej när det gäller främlingars privata sfär.

Men när en främmande man som av namnet att döma är i övre medelåldern mejlar mig och vill att vi möts på parkeringen utanför en hamburgarrestaurang i en ganska liten svensk stad en bit från Stockholm, men istället för att lämna ut sitt mobiltelefonnummer skriver att han kommer sitta i en blå Volvo V70, följt av bilens registreringsnummer, följt av orden: ”Du har pengarna. Jag har skrivmaskinen. Klockan 16.”

Då är han James Bond va?

Min fru lutar mer åt att jag ”har problem”, men jag lutar åt att han är James Bond.

Det vänner är till för

SMS-konversation med min vän E.

Från mig: Du! Visst fraktar ni väl skit från ditt jobb stup i kvarten? Vilket fraktbolag är bäst om man vill hämta något i Göteborg som väger typ 20 kilo?

Från min vän E: Beror på vad du ska hämta.

Från mig: En antik skrivmaskin.

Från min vän E: Varför det?

Från mig: För att jag har börjat samla på antika skrivmaskiner.

Från min vän E: Vad menar du med ”samla”? Hur många har du köpt?

Från mig: Inte så många. Fem eller sex stycken kanske. Och en som står i bilen men den ska jag bara ha som reservdelar så det räknas inte. Nu har jag i alla fall hittat en skitfin Remington 12 från 1922 i Göteborg. Rekommenderar du typ DHL?

Från min vän E: Baserat på den information du ger mig just nu rekommenderar jag typ KBT.

Jag försöker inte FÖRSVARA mig här…

Men det här är en Imperial Model B från 1917.

Jag har precis fått den.

Och det är liksom inte som att jag inte älskar min familj OCKSÅ.

Ja. Ja. Ja.

Visst.

Det finns väl olika sätt att bestämma exakt när ett ”intresse” eller en ”hobby” liksom har snubblat över kanten och blivit en ”besatthet” eller något ”onormalt”.

Och nu kommer kanske vissa delar av den här familjen, samt väl valda delar av personalen på den här passexpeditionen, möjligen vilja hävda att den punkten passerades precis i den sekund som jag blev ombedd att säga min dotters personnummer och istället instinktivt läste upp serienumret på en Imperial Model B från 1917.

Men…ja.

Så fort jag har fått lite perspektiv på det här och tid att tänka efter så är jag nästan säker på att jag kommer ha flera bra argument till varför det helt enkelt inte är sant.

If you build it, he will come.

Om ni, liksom jag, tillbringar på tok för mycket tid varje dag åt att fundera på vad alla skrivmaskinsingenjörer ägnar sin tid åt att konstruera nuförtiden när varenda maskin i kontorsmiljö har äpplen och sladd, så kan jag stilla ert sinne med detta:

De ritar instruktionerna till Lego Super Heroes.

Det har nämligen visat sig att erfarenheten av att bygga Lego Batmobile för någon månad sedan har gjort mig synnerligen väl förberedd för att skruva isär en svart skrivmaskin av märket Royal från 1919.

Enda skillnaden är att min son är sjukt mycket mindre imponerad den här gången.

If you can’t take the heat

God vän: Ja, här är min nya grill, som jag snackade om. Soft, eller hur?

Jag: Vad är det där?

God vän: Lavasten.

Jag: Vad är det?

God vän: Jag vet inte hur jag ska förklara det.

Jag: Försök.

God vän: Det är små hårda klumpar som blir sjukt varma, och håller värmen sjukt länge, och fördelar värmen över hela ytan extremt effektivt.

Jag: Ah. Som barn.

God vän: Va?

Jag: Barn funkar likadant. De kan mycket väl vara gjorda av lavasten. Har du sovit mellan en runtrullande treåring och en sex månader gammal baby någon gång?

God vän: Nej.

Jag: Om inte deras kläder var så jävla lättantändliga skulle vi förmodligen kunna grilla med dem direkt.

(Paus för vändning av grillkorv)

God väns flickvän: (Kommer ut på balkongen) Hej, hur går det?

God vän: Jag…vet inte riktigt. Antingen försöker Fredrik få mig att vilja skaffa barn eller så försöker han få mig att absolut inte vilja det.

Jag: Man kan inte säga någonting om barn utan att det betyder båda.

Walk the walk. Type the talk.

Telefonsamtal. Vanlig sorts kväll.

Fru: Hej älskling, förlåt att jag ringer, jag vet att du är på gymmet, men jag behö…

(Paus för eftertänksamhet. Inte den bra sorten.)

Fru: Det är väldigt tyst på gymmet.

Jag: Mmm. Det är…inte så mycket…folk. Här.

Fru: Du är nere i källaren och leker med dina skrivmaskiner, eller hur?

Jag: Nu har jag sagt till dig hundra gånger: Jag LEKER inte. Jag RENGÖR dem.

Fru: Exakt hur mycket kan man rengöra en skrivmaskin?

Jag: Vilken av dem?

(Tystnad. Inte den bra sorten.)

Fru: Exakt hur mycket pengar har du bränt på skrivmaskiner de senaste veckorna?

Jag: Till mitt försvar så har jag sparat in en hel del på att säga upp mitt gymkort.

Nähä. Nähä. Okej.

Okej. Visst.

Det är möjligt att jag kom in lite sent i diskussionen, för jag hade varit på toaletten och sen var jag i köket och kollade lite och när jag kom tillbaka till bordet så snappade jag bara upp detaljer här och där, och det är absolut mycket möjligt att jag behöver lära mig det där med att ”lyssna” istället för att avbryta alla och kasta mig in med jättebestämda argument i allting när jag inte har en aning om vad folk pratade om från början. Speciellt när vi är bortbjudna på middag och vi inte känner alla andra gäster så värst jättebra. Absolut.

Men hur som helst.

Jag tyckte mig uppfatta att någon vid bordet sa något om den där nyheten som har cirkulerat ett tag om att världens 85 rikaste människor nu äger lika mycket pengar som världens 3,5 miljarder fattigaste. Och så sa någon ”det är fan helt sjukt” och så sa någon annan något om ”orättvis fördelning av jordens resurser”.

Och då tyckte jag att det var ett bra tillfälle att berätta om en dokumentär som jag såg om världens lyxigaste lägenheter, och hur den stora grejen de senaste åren har varit att ha garage i lägenheten. Alltså en svinstor hiss som kör ens sportbil hela vägen upp till bostaden på typ tjugonde våningen och parkerar den precis utanför vardagsrummet.

Och så sa jag ”om inte människorna som bor där har sex månader gamla döttrar som fan är tvärt jävla omöjliga att natta på kvällarna men som a-l-l-t-i-d somnar på fem s-e-k-u-n-d-e-r om man sätter henne i en bil, DÅ kan vi snacka om  orättvis fördelning av jordens resurser”.

Jag var tydlig med att det var ett exempel.

Jag sa inte att det var det bästa exemplet.

Jag sa att det var e-t-t exempel.

Jag tycker att vi ska sluta umgås med folk som tittar jättemycket på nyheter och inte har egna barn.