Resan som är mödan

Jo. En annan grej som hände i Norge på det norska hotellet var att jag fick för mig att uppsöka gymmet. Eftersom min läkare har sagt att jag behöver motionera och min kiropraktor har sagt att det är bra om jag får igång blodcirkulationen när jag har flugit så att jag slipper ringa honom och gnälla för att jag har ont i ryggen när jag kommer hem.

Så jag frågade den trevlige unge norske mannen i receptionen efter vägbeskrivning till hotellets gym. Han förstod inte vad jag sa. Så jag sa det lite tydligare. Han förstod fortfarande inte vad jag sa, så han gick och hämtade en kollega. Jag ställde frågan jättejättejättetydligt. De gick och hämtade ytterligare en kollega. Jag påpekade det absurda i att ett hotell i Oslo år 2014 ens lyckades ha tre anställda utan att MINST en av dem var svensk. De förstod inte vad jag sa. Så jag förklarade på engelska. De nickade och sa att ja, jo, det jobbar ju mycket svenskar i Norge, det gör det. Vi pratade lite om finanskrisen och Oslos höga bostadspriser och sådär. Det höll på en stund. Sedan sa jag ”but, yes, I was alltså here to ask about the gym! You know, the fitness center”.

”ÅH! Du mener GUM!” utbrast de tre norska anställda på det norska hotellet glatt. På norska.

Och sedan förklarade de.

Och jag gav mig av.

Jag heter Fredrik Backman och det här är min historia:

Det började med att jag fick åka hiss. När jag kom ut ur hissen stod jag i en korridor. ”Gå rakt fram i korridoren” mindes jag att mannen i receptionen sa. Fast på norska. Så jag mindes det mer som att det lät ”gåe rackte framme!”.

Vid korridorens slut stod två stolar och en kista. I efterhand ångrar jag förstås att jag inte tittade i kistan. Den innehöll kanske ledtrådar. Eller guldmynt. Eller en liten roterande stjärna som viskar ”You have unlocked the bonus level”. Tänkte inte på det.

Så jag gick vidare. In i ny korridor. ”Gåe rackte framme”, tänkte jag att jag mindes. Så jag gjorde det.

Jag nådde ett vägskäl. Det kändes avgörande. Jag gicke rackte framme.

Korridoren ledde till en vägg. Så jag gick tillbaka. Noterade att alla dörrar hade siffror. Utom den här.

Jag öppnade den. Den ledde till en trappa. Jag mindes att receptionen sagt något om att jag skulle gå nerför trapporna. Eller jag mindes det mer som ”jaaamen smiiil bare flinke og raske nerfoooer deres trapperne deras bara jajaja?”

Jajaja, tänkte jag.

I slutet av trappan fanns en dörr. Med siffran ”3″ skrivet på väggen bredvid. Vilket jag fann förvirrande eftersom jag började den här resan med att ta en hiss till våning tre. Och sedan gick jag nerför en trappa. Och nu var jag tydligen här. Någonstans på Hogwarts.

På andra sidan dörren: Ny trappa.

Förbi ett skitstort tomt rum med en skitstor svart flygel. Vem spelar på den? Finns det en annan väg in? Är det här en bana i Hitman? Är det en ironisk arkitekts sätt att sända mig den subtila signalen att jag inte ska bli stressad på min väg till gymmet utan ta det piano?

Ingen vet. Men det fanns en till trappa.

Och en till.

Och en till.

Och en till. Men receptionen sa faktiskt något om att jag skulle ner till källaren. Eller, som jag mindes det, ”umpalumpalumpaumpaKÄLLERENDERERSJAJAJA?”.

Jajaja, tänkte jag.

När trapporna tog slut dök det upp en ny korridor. Den såg ut som något zombies gillar att vandra runt lite planlöst i medan de väntar på att en lagom tjock skåning ska dyka upp och leta efter gymmet. Eller, som jag mindes det, ”GUMMET!”.

En av dörrarna såg ut som en dörr till en hiss. Men det var det inte. Det var en dörr till en sväng.

Svängen fortsatte runt en ganska bra bit. Jag hann tänka ut flera bra skämt om att det här gymmet låg vid en lyktstolpe i en snödriva på andra sidan en garderobsdörr. Tyvärr fick jag syrebrist och glömde bort allihop.

MEN SÅ! I slutet av svängen. I änden av korridoren. Nedanför alla trapporna. Utanför hissen. Ovanför receptionen.

Gummet.

Och gummet hade tre (3) träningsmaskiner. En cykel, en maskin som jag inte begrep hur den funkade, och ett löpband.

Cykeln var trasig. Maskinen som jag inte begrep hur den funkade begrep jag inte hur den funkade. Och ovanpå displayen på löpbandet satt den här lappen:

 

Så jag vill bara ta det här tillfället i akt att hälsa både min läkare och min kiropraktor att jag försökte.

Jag. Fucking. Försökte.

Ingen av kvinna född på denna jord gicke rackte framme mer än jag.

Men efter det här gick jag till baren. Det tog 45 minuter att hitta dit.