Call me maybe

Annan förälder på förskolan: (Tittar på min sons arm, ser glad ut) Åh, jag ser på armbandet att ni var på lekland i helgen!

Jag: Ja. Men jag vill helst inte prata om det.

Annan förälder på förskolan: (Tittar på de svaga resterna av telefonnumret som är skrivet med tuschpenna på min sons arm) Oj, vad är det här?

Jag: Äh, det var en idé jag hade, bara. Att om han kom bort på leklandet så kunde han säga till någon vuxen att ringa mig.

Annan förälder på förskolan: Åh.

Jag: Mmm.

Annan förälder på förskolan: (Tittar på min arm) Och…det där…är…

Jag: Min frus telefonnummer. Hon tänkte att om jag fick ett nervöst sammanbrott inne i piratskeppet så kunde någon ringa henne.

(Tystnad)

Jag: Det har hänt en gång förut. Eller typ. Det var inte ett nervöst sammanbrott kanske…men…ett sammanbrott kan man väl kalla det. I parken. Det är en lång historia.Så hon tänkte väl att det här med telefonnumret var bra.

(Tystnad)

Jag: Hon ligger ju visserligen som ett sånt där ICE-nummer i min telefon men jag glömmer ju alltid den överallt. Så i alla fall: Det var därifrån jag fick idéen att skriva mitt nummer på vår son.

(Tystnad)

Jag: Men sen kom jag på att det smartaste hade ju varit att skriva min frus nummer på vår son. Ifall att jag får ett nervöst sammanbrott i piratskeppet. För då hjälper det ju inte så mycket att ringa mig.

(Tystnad)

Jag: Och sen glömde jag min telefon i bilen. Och sen fastnade jag i en av rutschkanorna och försökte få min son att tillkalla hjälp men det gick ju av förklarliga skäl åt helvete då.

(Tystnad)

Jag: Jag sa ju att jag inte ville prata om det.