Rasmus Fleischer's Blog, page 87

Krisen, del 54: Pamela Geller – på jakt efter en kontrajihadistisk kristeori

Om vi ska skilja mellan två extremhögrar, finns det få skillnader så intressanta som deras synsätt i fråga om ekonomi och kris.

Den ena extremhögern är ju synnerligen intresserad av “alternativ” ekonomi. Antingen vurmar de för “social credit“, räntefri ekonomi och Ezra Pound, eller så kör de mer på Ron Paul-spåret och kräver återgång till guldmyntfot.

Den andra extremhögern, som vi kan kalla kontrajihadister, är inte alls lika förtjust i ekonomiska teorier. Deras agitation rör sällan frågan om penningens väsen. Testade att söka efter ekonomi i Anders Behring Breiviks mastodontiska manifest, men fick knappast någon utdelning. Så jag gick vidare till Pamela Geller.

Pamela Geller är ju inte bara en fanatisk kontrajihadist. Hon hör även till de som tillbedjer Ayn Rand, vilket också framgår av hamnet på Gellers blogg: Atlas shrugs. Till denna blogg vände jag mig i hopp om att finna en kristeori.

Det tog inte många minuter att bli gravt förvirrad. Pamela Gellers tirader är inte alltid lätta att följa. Att hon ser en islamisk konspiration i varje buske är en sak. Men hur förklarar hon den ekonomiska krisen? I detta ämne ger hon mycket olika besked. Två nedslag:

17 september 2008. Ett par dagar efter att Lehmann Brothers har kollapsat, levererar Pamela Geller en analys som anstår en Ayn Rand-dyrkare: krisen har förorsakats av att människor är alltför oegennyttiga!

The mortgage crisis is not the product of self-interest. It is the product of an anti-self-interest morality in which responsible individuals are required to sacrifice to the needs of those who are not responsible. /…/

Come to think of it, that’s precisely what Ayn Rand warned about.

11 februari 2009. Nu har Pamela Geller kommit fram till en ny teori. Krisen är en konspiration!

This is un-frickin-believable. The financial crisis was deliberate, planned, staged. /…/

Somebody took a lot of money out of the banks. A lot.

So where did it go?

Who to?

And who got it? When? And where?

Spänningen stiger och vi scrollar raskt nedåt, förbi de gellerska upprepningarna, i hopp om att finna ett namn på spindeln i konspirationens nät. Bingo! Där har vi det: George Soros. Han orkestrerade krisen, menar nu Pamela Geller. Bloggposten avslutas:

George Soros has helped bankroll the campaigns of the Democrats in Congress who created this mess. Now, it appears, he is cashing in on his investment.

Nu begripar jag inte alls hur Pamela Geller tänker. Först säger hon att krisen beror på att folk inte handlat för att maximera sin egen vinning. Sen upptäcker hon att George Soros har handlat för att maximera sin egen vinning – och skyller krisen på honom.

Ett sista försök att begripa. Nu utgår vi från guldet.

Ayn Rand förespråkade guldmyntfot och betraktade papperspengar som statligt bedrägeri, även om hennes anhängare i hög grad väljer att bortse från denna detalj. Hur står det till med Pamela Geller?

Precis som jag misstänkte agiterar Pamela Geller knappast för guldmyntfot. Snarare tvärtom, i det att hon attackerar Ron Paul, vars högerpopulistiska ju i hög grad handlar om guld kontra papper.

Jag lyckas även hitta ett gästinlägg av Fjordman som förutspår dollarns kollaps och stigande guldpriser, men detta bara som ett symptom på “multikulturalism” och allmänt förfall. Inga förslag på penningreform så långt ögat når.

Och så hittar jag ett intressant inlägg från 16 juni 2008 där Pamela Geller talar om att det pågår ett “economic jihad”. Muslimer som vill attackera Amerika har nu, sägs det, även börjat attackera dollarns status som världsvaluta. Därför verkar de för återgång till guldstandard i världshandeln.

Även om Pamela Geller inte säger det rakt ut, är hon alltså mot guldmyntfot och för pappersdollarns dominans. Ayn Rand skulle vrida sig i sin grav om inte ett sådant beteende bland döda vore oegennyttigt.

Det intressanta med sistnämnda artikel är att det är enda stället jag kan hitta där Pamela Geller försöker sig på en koppling mellan islam och ekonomi. Bilden som annars bekräftas är att ekonomin är frånvarande i de antimuslimska konspirationsteorierna. När väl Pamela Geller vill hitta en skyldig till krisen, blir det inte en muslim utan en jude.

Avhandlingen ute

[image error]

Sedan ett par veckor säljs min nya bok, tillika doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi.

Den är formellt registrerad hos Lunds universitet. Det har skickats ut ett pressmeddelande från Södertörns högskola. Och jag har lagt ut english summary. Den börjar komma in på bibliotek. Och det har dykt upp en recension, trots att det återstår flera veckor till officiellt recensionsdatum.

På onsdag eftermiddag ska jag hålla en kortare presentation på Södertörns högskolebibliotek (som även har lagt upp ett Facebook-event).

Själva disputationen äger rum måndagen den 17 september klockan 10.00 på Södertörns högskola, MA 624.

Musikens politiska ekonomi. Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925-2000. Så lyder fullständiga titeln. Du kan beställa den direkt av förlaget, alltså hos distributören. Ärligt talat blir det dock lite billigare om du går till prispressare/utsugare av typen Adlibris. Kanske dyker den upp i någon butik. Jag tror i vart fall att den kommer att säljas till förmånligt pris på onsdag.

Om den blir tillgänglig i digital form? Ja, det räknar jag med. Kan dock inte säga något datum. Min tanke är i vilket fall att styra upp en officiell pdf/epub för fri spridning, men det kan ta sin tid – den slutgiltiga (korrade) texten existerar just nu bara i form av en tryck-pdf. Allra roligast vore om någon annan hann före med sin scanner. I vilket fall rekommenderas dock papper vid läsning av 630 sidor.

Till försvar för det “passiva” läsandet

Vi fortsätter i samma Obs som låg till grund för förra inlägget. Turen är nu kommen till Anders Mildner (som snart kommer med en bok om ljud som verkar hemskt lovande). Hans radioinlägg handlar om själva läsningen.

Vad eboken kan förändra är just passiviteten. När boken kopplas samman med internet kan första steget tas mot en läsandekultur som istället för passivitet bygger på delaktighet.

Vi kommer antagligen inte bara att läsa tillsammans, utan också dela med oss vad vi läser, i realtid.

Vi kommer att dela anteckningar, textsnuttar och hela böcker med varandra, på samma sätt som vi i dag skickar låtlistor och tidningstexter kors och tvärs.

Skillnaden mellan hur vi läser en webbsida och en bok – och den är ju jättestor i dag – börjar alltså suddas ut när boken tar steget in i den digitala världen.

Vadå “kommer att”? Så lyder min spontana reaktion. Sedan många år tillbaka har jag själv för vana att dela med mig av textsnuttar ur böcker som jag läser. Och dessa böcker är oftast på papper. Jag tar mig mödan att skriva av, ibland rentav att skanna. Det kan vara lite bökigt, men det går!

Samtidigt kan den där passiviteten vara något som jag avundas andra. Jag har svårt att läsa böcker utan en penna (eller ett tangentbord) i handen. Över allt detta antecknande, all denna min “delaktighet”, ligger någonting tvångsmässigt. Det kan resultera i fantastiska saker, inklusive denna blogg. Men det kan också stressa och blockera mig i min läsning, särskilt i fråga om skönlitteratur. Ibland prövar jag, med varierande framgång, olika metoder för att hitta tillbaka till ett “passivt” läsande. Så jag har svårt att instämma i det ensidiga fördömandet av passivitet.

Förvisso är det en viktig poäng att tröskeln mellan webb och bok, i vissa viktiga fenomenologiska avseenden, är på väg att nötas ned. Även om en ny och högre tröskel byggs upp av kopieringsspärrarna på kommersiella elböcker. Det senare oroar någ både Anders Mildner och mig.

Det är alltid lika sugigt när text på en skärm inte bara kan markeras och kopieras. Men det behöver inte betyda att den diametrala motsatsen alltid är önskvärd. Vill vi att de digitala böckerna ska anpassas för maximal “remixability”? Vill vi läsa dem i en mjukvara som aktivt uppmuntrar oss att skicka textsnuttar till våra vänner var och varannan minut? Vill vi att varje sidbläddring ska registreras i en logg? Anders Mildner svarar typ ja på dessa frågor. Jag svarar typ nej.

Så fort du startar din läsplatta, meddelar du kanske också omvärlden vad du läser och exakt var du är i texten just nu.

Den där “omvärlden” kan vara lite olika saker. Ett som är säkert är att det finns ett antal företag – Google, Amazon, Apple med flera – som synnerligen gärna vill kunna logga varje gång du vänder sida i en bok. Köra mönsterigenkänning på miljontals människors bläddringar.

Och när sådana företag har fått informationen, då är den i princip även tillgänglig för staten (åtminstone för den stat där företagen är baserade). Om några år kan vi nog tänka oss att datalagringsdirektivet utvidgas för att omfatta även läsning av elböcker i de tjänster som då kan ha etablerats.

Låter det främmande? Ja, kanske. Men antagligen kommer vi att ha personliga skäl att vilja vara transparenta med vår läsning. Litteratur är starkt identitetsskapande. Genom att göra både våra litteraturval och våra tankar om böckerna offentliga, kommer vi mer exakt att kunna berätta för omvärlden vilka vi är innerst inne.

Och då har vi ju plötsligt fått ännu mer att prata om.

Fast måste vi ha mer att prata om? Vill omvärlden verkligen veta vilka vi är innerst inne? Hur ska mottagarna av all denna information själva få tid att läsa eller skriva böcker? Frågorna hopar sig!

(Detta om elboken som övervakningsteknologi är något som även tas upp i senaste numret av Vi Läser, i en artikel av Sam Sundberg som bland annat intervjuar mig.)

(PS. Dra inte alltför stora växlar på detta inläggs titel. Jag vill visserligen försvara det “passiva” läsandets existensberättigande, men jag skulle också gärna se att mycket av den faktiska passiviteten i människors läsande kunde omsättas i aktivt skrivande. Att människor kunde börja skriva mer om vad de läser och varför, samt dela med sig av textsnuttar med varandra. Men den aktiviteten blir alltför passiv om den integreras i läsmjukvaran som en så pass smidig funktion att man inte ens behöver formulera egna ord.)

Fem kriterier på författarskap

Kan ju tipsa om att Obs i P1 kör en serie inlägg om elböckerna. Olika personer ska ta upp olika vinklar: imorgon (onsdag) pratar jag om biblioteken.

Först ut var Julia Pennlert med en lysande kortutredning av författarrollen.

Vilka människor kan räknas som författare? Som jag uppfattar Julia Pennlerts utredning, kan man urskilja åtminstone fyra helt olika kriterier:

1. Försörjning. Enligt försörjningskriteriet kan man kalla sig författare endast om man helt, eller huvudsakligen, försörjer sig på författande. (En sådan definition utesluter massvis med kritikerrosade med “smala” författare. Om vi ska följa den kan vi inte ens använda etiketten när vi talar om Franz Kafka! För övrigt är det oklart hur “på” ska tolkas – betänk alla som försörjer sig på att föreläsa med en bok i ryggen.)

2. Kvalitet. Författare är den som “offentliggjort texter av konstnärligt eller vetenskapligt värde”, enligt Författarförbundet, som dessutom kräver minst “två verk”.

3. Det romantiska kriteriet innebär att man känner att man är författare (och att ingen annan har med saken att göra). Julia Pennlert menar att detta härstammar från ett 1800-tal “då författandet närmast kunde liknas med ett själsligt tillstånd”. Numera uttrycks det inte sällan i självpublicerande kretsar.

4. Det institutionella kriteriet innebär att författartiteln endast kan användas om “de som finns utgivna på de etablerade förlagen och som uppmärksammas av de stora kultursidorna”.

(Vi skulle kanske kunna säga att försörjningskriteriet är objektivt i motsats till det romantiska kriteriet som är subjektivt. Medan kvalitetskriteriet är intersubjektivt är det institutionella kriteriet i någon mening interobjektivt.)

En fråga som kvarstår är varför det alls är relevant att skilja mellan författare och icke-författare. Svaret är enkelt: även om vi skulle vilja döda författaren så skulle den nästa morgon resa sig ur graven och likförbannat sitta där, i morgonsoffan.

Journalistiken är beroende av att utnämna vissa människor till författare, för detta innebär att vissa yttranden kan förlänas ett nyhetsvärde. Om inte bokväsendets materialitet kan peka ut en tydlig gräns mellan författare och icke-författare, får journalistiken hjälpa till – med konsekvensen att författarskapet underordnas kändisskap. Kanske har vi ett femte kriterium:

5. Kändisskap. Författare är den som har skrivit en bok och som dessutom är kändis – ett kändisskap som i normalfallet grundas på helt andra saker än böcker och som måste upprätthållas genom regelbunden medverkan i underhållningsprogram på teve.

Krisen, del 53: Böckerna anhopas

När den här krisserien inleddes förra hösten, tänkte jag mig ungefär fem inlägg. Nu har vi passerat femtio. Överstyr är bara förnamnet.

Hemma hos mig anhopas böcker om krisen som jag tids nog tänkte ta upp här i serien. Flertalet har jag redan läst och det finns grundliga anteckningar i mina block, fast inte nog med tid för att omsätta i bloggposter (eller tidningsartiklar). Inte ännu.

Här följer en genomgång. Först kommer de böcker i ämnet som jag redan har läst. Flertalet av dessa utgår, på ett eller annat sätt, från Marx. Ändå skiljer de sig rejält i hur de begriper krisen. Dessa skillnader är det intressanta, som jag hoppas ta upp till diskussion här framöver.

[image error]

Ernst Lohoff & Norbert Trenkle: Die große Entwertung. Warum Spekulation und Staatsverschuldung nicht die Ursache der Krise sind.

Nürnbergsk värdekritik från de tongivande teoretikerna i Krisis. Har redan bloggat om bokens efterord, men boken i dess helhet förtjänar en lång bloggpost.

Paul Mattick Jr.: Business as usual. The economic crisis and the failure of capitalism

En ganska liten, lättläst och slagkraftig bok. Paul Mattick Jr. följer i spåren av sin far, rådskommunisten Paul Mattick Sr., vilket betyder att han lustmördar vänsterkeynesianer när han inte slaktar bolsjeviker. Här gäller teorin om profitkvotens fallande tendens, i tradition från Henryk Grossman.

Någon har lagt upp utförliga läsanteckningar på Krigsmaskinen. En bloggpost om boken får nog utgå därifrån, för att sedan kontrastera Matticks synsätt åt två håll: å ena sidan mot David Harvey, å andra sidan mot värdekritikerna.

David Harvey: The enigma of capital and the crises of capitalism

Om det fanns vänster som underhöll en topplista över marxister, skulle denna topplista sedan några år tillbaka ha toppats av David Harvey. Han är på många sätt briljant i frågor om det urban-finansiella komplexet. Detta kan delvis kompensera för hans mindre briljanta kristeori, som är tämligen fastkörd i gammal amerikansk marxism-keynesianism. Även detta borde kanske redas ut i någon bloggpost, någon gång i en oviss framtid. Boken har förresten även hunnit utkomma på svenska.

Andrew Kliman: The failure of capitalist production. Underlying causes of the great recession

Andrew Kliman är delvis på samma spår som Mattick, det vill säga: krisen är resultatet av profitkvotens fallande tendens. Även i detta fall gäller det att klargöra skillnaden mot den värdekritiska kristeorin. Såväl Kliman som Mattick menar ju att det räcker med en storskalig kapitalförstöring – ett världskrig eller så – för att kapitalet ska resa sig ur askan och åter börja växa så det knakar. Men medan Mattick skriver hyfsad prosa, är Kliman en ekonom som helst av allt uttrycker sig i diagram. Hans stora tillit till den officiella statistiken, liksom hans fixering vid USA, är stundtals besynnerlig. Men han har några poänger, exempelvis om hur vi ännu lever i IT-kraschens bakvatten.

[image error]

Christian Marazzi: The violence of financial capitalism

Italiensk postautonomism är tillräckligt trendigt för att utges på MIT Press trots att boken i fråga mest känns som en blogg: hastigt skriven, fylld av episodiska referenser till affärspressen, utan mycket till röd tråd i argumentationen. Men jag hoppas ändå få tid att gå igenom den och skriva ner några synpunkter.

[image error]

Jehu: pogoprinciple.wordpress.com

Detta är förvisso ingen bok, utan en blogg. Den amerikanske bloggare som kallar sig Jehu, eller @ReThePeople, har en helt egen grej på gång. Han är ganska aggressiv i sitt språkbruk. Han hånar marxister och har stenkoll på Marx. Han hatar staten och lönearbetet. Han föredrar att använda guldpriset som bas i sina diagram och anser att de ultraborgerliga ekonomerna (österrikiska skolan) har mer att komma med än den så kallade vänstern. För några dagar sedan upptäckte han Robert Kurz.

Om man skriver ut hans blogg blir det en ganska tjock bok. Så gjorde jag. Efter att ha läst den känner jag att det hela måste bearbetas. Så jag antar att även detta blir en bloggpost.

Detlev S. Schlichter: Papperspengarnas kollaps. De elastiska pengarnas dårskap och det förestående monetära sammanbrottet

Den här boken har jag redan recenserat i Expressen. Men det finns nog lite att säga, om inte annat i relation till de övriga recensionerna – när den ultraborgerliga kristeorin vänder sig mot finansväsendet uppfattar vissa den genast som “vänster”, vilket i sig är talande. Andra avslöjar den som “höger” och menar att den därmed inte bör lyssnas på, vilket är lika talande.

# # #

Nu över till de krisböcker som jag inte har läst ännu, eller bara har läst halvvägs, men som väntar på att läsas klart.

[image error]

Norbert Nicoll: Hat die Zukunft eine Wirtschaft?

Författaren är en belgisk ekonom, aktiv i Attac. Om jag förstår saken rätt företräder han en neomalthusiask kristeori, där tillväxtens gränser söks i utomekonomiska faktorer. Har läst ett par rejäla sågningar av boken i tyska tidskrifter som jag brukar lita på. Mina förutfattade tankar om boken är kanske inte höga, men jag ser likväl fram mot att läsa den.

[image error]

Die Krise denken. Finanzmärkte, soziale Kämpfe und neue politische Szenarien.

Antologi med italienska skribenter från det postautonomistiska spektrat, inklusive Antonio Negri, Tiziana Terranova och Christian Marazzi. Tysk översättning utgiven på Unrast Verlag. Har inte bildat mig mycket till förutfattad mening om den här.

Joseph Vogl: Das Gespenst des Kapitals

En tysk litteraturvetare, poststrukturalistisk inriktning, tar sig an finansväsendet. Boken har fått ett ganska bra mottagande i Tyskland. Köote den och började läsa på kvällarna, men den sjönk snabbt ner i bokhögen. Ämnar ändå ta mig igenom den vad det lider.

Philip Coggan: Paper promises. Debt, money, and the new world order

Titeln till trots är detta ingen NWO-konspiracism eller penningsystemshaverism. Inte heller nämns namnet Marx en enda gång. Philip Coggan är journalist på The Economist, tidigare på Financial Times. Nu tar han sig an ämnet skuld. Beställde genast boken efter att ha läst ett intressant referat på bloggen Maskinskrift.

No way out? 14 Versuche, die gegenwärtige Finanz- und Wirtschaftskrise zu verstehen

Antologi som utgivits av tyska tidskriften Konkret. Har läst en del – rätt stor variation. Synnerligen intressant är det inledande rundabordssamtalet med bland andra Michael Heinrich, Joseph Vogl och Robert Kurz. Hit återkommer vi snarast!

Robert Kurz: Geld ohne Wert. Grundrisse zu einer Transformation der Kritik der politischen Ökonomie

Robert Kurz dog just efter att han färdigställt den här tegelstenen. Själv beställde jag den så fort den blev tillgänglig och fick hem den igår. Utan tvivel är detta ett viktigt komplement till ovan nämnda Die große Entwertung, värd att läsa parallellt, med tanke på att författarna företräder var sin falang av den nürnbergska värdekritiken. Sannolikt är boken betydligt mer än så.

Däremot har jag faktiskt ännu inga planer på att läsa David Graebers kioskvältare Debt. The first 5000 Years (som utkommer på svenska i vinter). Den är nog intressant och där finns tvivelsutan även sådant som förtjänar att skärskådas kritiskt. Men jag känner tillräckligt många som redan har läst den boken för att jag själv ska kunna koncentrera mig på icke-anglosaxisk (läs: tysk) litteratur som troligtvis aldrig kommer att översättas.

Det är möjligt att jag i ovanstående lista har glömt några böcker som jag har läst eller tänker mig läsa i detta sammanhang.

Har du läst någon av ovanstående böcker? Känner du att något saknas på listan? Fyll kommentarsfältet!

Krisen, del 52: Läser ETC

[image error]

“Därför gick allt och helvete” är den rubrik som, jämte ett euromynt, täcker framsidan av veckans ETC. Det låter ju lovande, så vi bläddrar fram för att kolla den kristeoretiska djupdykningen.

Fast nej, historien som berättas i ETC börjar inte förrän hösten 2008. Varför världens finansmarknader då föll samman är inget som utreds. Artikeln handlar om varför krisen ännu är över oss. Detta kan i sig begripas som ett underförstått antagande om att en snabb återhämtning vore det “naturliga”. Om rätt politik hade förts, hade allt blivit bra.

Enligt ETC beror alltså krisen i Europa på att fel politik har förts. Utan större krusiduller sätts likhetstecken mellan rätt/fel och vänster/höger. Det som är höger och fel är nedskärningar. Artikeln hävdar att “EU och IMF använder krisen som en ursäkt för att införa mer av högerpolitik i Europa”.

Vad är då vänster och rätt? Motsatsen! Alltså: icke-nedskärningar. Av bildvalen att döma ska icke-nedskärningarna vara något som man använder megafoner för att uppnå. Men ärligt talat låter det fortfarande inte så radikalt. Har inte ETC mer att komma med? Jodå: Tobinskatt à la Attac. Om detta skriver ETC:

Idén var att alla som köpte en annan valuta skulle betala en liten, liten procentskatt på köpet. Det skulle både minska farliga valutaspekulationer, och dessutom generera en hel del pengar. /…/

I dagsläget ser det inte ut som att EU kommer att införa någon gemensam skatt (Storbritannien och Sverige har tillhört skeptikerna), men Frankrike har redan på egen hand infört en finansiell transaktionsskatt (en första augusti i år) och både Tyskland, Italien och Spanien väntas följa efter. /…/

Förslag som av Europas mittenpolitiker sågs som allt för “vänsterradikala” för ett decennium sedan börjar nu införas! /…/ Högerpolitiken, som dominerat Europas krisbekämpning i flera år, är kanske på tillbakagång?

Artikelns slutsats är svår att hänga med i. Varför skulle en Tobinskatt stå i motsättning till fortsatta nedskärningar? Så resonerar bara den som är hjälplöst fast i tanken på en politisk dragkamp mellan “vänster” och “höger”.

Än värre är antydningarna om att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Samma sak upprepas längre fram i tidningen av Johan Ehrenberg. Han vill komma åt “själva motorn i krisekonomin, det fria spekulerande finanskapitalet”. Han skriver:

Det vi ser i världen är en maktkamp mellan olika kapital, där finanskapitalet faktiskt hittills gått segrande ur varje kris.

Vad har han fått detta ifrån? Och har han funderat över de ideologiska konsekvenserna av en sådan grund analys?

Johan Ehrenberg menar alltså att den rätta politiken, den som är “vänster”, ska ta ställning för en typ av kapital mot en annan typ av kapital. Politiken ska “utmana det privata finanskapitalet” – men det privata industrikapitalet ska inte utmanas, utan på sin höjd “regleras”.

All kristeori man hittar i ETC är som gjord för att leda bort tankarna från att arbetssamhället i sig skulle kunna ha med krisen att göra. Vad vi får i stället är ideologiska polariseringar: politiken ställs mot ekonomin, vänstern ställs mot högern.

Sammanfattningsvis: vänsterborgerlig kristeori.

Krisen, del 51: En feministisk kritik av “det ordnar sig”

Annars kan vildmarkssugna män ofta använda de bohemiska äventyrsorden “Det ordnar sig alltid”, för nånstans i bakgrunden vilar en mamma som egentligen utför “det ordnar sig” där pojkar ser blint objektiva trygghetskrafter. Ingen frihet utan någon annans harvande.

Så skriver Aase Berg i essän “Framtiden brinner“, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap 4/2011.

Nyligen efterlyste vi exempel på feministisk kristeori – här har vi åtminstone en variant. Aase Berg fortsätter:

Ja, hur ska det gå med kepsgubbarnas fraktande när jordkroppen plötsligt inte längre levererar ”det ordnar sig” i form av bekymmerslöst smörjmedel, drivmedel, olja? Det övergår mitt förstånd varför man satsar på motorvägar istället för på järnväg. Det kan bara betyda en sak och det är att det inte existerar någon morgondag. /…/

Det oljeberoende fraktandets tillväxtapparat kombinerad med människors upplevelsekonsumistiska behov att förflytta de egna turistkropparna lägger som bekant grunden för klimatkatastrofen.

Om kapitalismen (MusPolEk 1.2.3)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi , som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

Följande utdrag utgör den mittersta delen av avsnitt 1.2.3, vars rubrik i avhandlingen är “Kapitalismen som historisk process”.

# # #

Karl Marx försökte analysera kapitalets rörelser i dess “ideala genomsnitt”, med andra ord på en hög abstraktionsnivå. Han kom fram till att kapitalet är en process, i vilken tillväxt blir till ett självändamål. Det växande betecknade han som värde.

Värde fungerar enligt Marx som abstrakt mått på samhälleligt nödvändig arbetstid. Detta får inte ska missförstås som att en arbetsinsats kan “skapa värde”, eftersom värde är en samhällelig relation, förmedlad via pengar. Marx’ arbetsvärdeteori är följaktligen inte en teori om arbete, utan en teori om det moderna församhälleligandet av nödvändighet.

Kapitalets värdetillväxt forskrider genom produktion av varor. Ett samhälle som kretsar kring varuproduktion är ett kapitalistiskt samhälle, alldeles oavsett vilken roll som spelas av staten och i vilken mån som samhällets invånare kan grupperas i olika klasser. Inte heller spelar det någon roll, för kapitalets del, om en vara är ett materiellt ting, en tjänst eller rätten att nyttja en resurs. Allt som räknas är att varorna som produceras måste ha högre värde än vad som förbrukas i produktionen.

Värde är ingen egenskap som kan finnas “i” en vara, utan existerar bara som relation mellan varor på en varumarknad. Relationen innebär utbytbarhet i en dubbel bemärkelse: som värde är varje bara via pengar utbytbar mot alla andra varor. Samtidigt är varje vara även ett bruksvärde, vilket i princip även kan erbjudas av en annan vara som erbjuds av en konkurrerande aktör på varumarknaden. Kännetecknande för den kapitalistiska moderniteten är att den samhälleliga arbetsdelningen organiseras via varumarknadens förmedling.

Kapitalismen erbjuder inget utrymme för självförsörjning. Livets förnödenheter är endast tillgängliga via varumarknaden vilket betyder att människor måste sälja varor för att överleva. Det betyder att människor i allmänhet måste lönearbeta. Eftersom flertalet inte har tillgång till alla de resurser som krävs för att först framställa varor och sedan sälja dem, måste de sälja sin egen arbetskraft som en vara. Lönearbete kännetecknas av att arbetskraftens köpare råder över arbetets konkreta innehåll och att arbetskraftens säljare inte kan göra anspråk på arbetets resultat. För att värdetillväxten ska fortsätta måste tvånget till lönearbete vara så starkt att den samlade arbetstid som människorna nedlägger på varuproduktion är större än den tid som vore samhälleligt nödvändig för att reproducera deras egna livsbetingelser. Mellanskillnaden är vad som resulterar i mervärde, enligt Marx.

Varje enskilt kapital konkurrerar med de övriga kapitalen om att realisera det mervärde som genereras av den samlade varuproduktionen. För att inte elimineras i konkurrensen tvingas varje kapital att verka för ökad produktivitet: de måste tillverka en större mängd varor med en mindre insats av arbetskraft. Detta blir möjligt genom en fortlöpande utveckling av arbetsbesparande teknik och nya former för arbetsdelning. Marx kallar detta för “produktivkrafternas utveckling”, ett begrepp som i stort sett är liktydigt med “industrialisering”.

# # #

Texten ovan vecklas även ut i en rad längre fotnoter som inte finns med här. En av dem citerades dock på bloggen för en dryg månad sedan: Frågan om kapitalismen och “kapitalisten”.

Krisen, del 50: “Moore’s law” – ett skäl till exponentiell optimism?

Bläddrade i en tidskrift vid namn Kemivärlden Biotech (4/2012) och hittade en krönika av Ashkan Fardost, doktorand i läkemedelskemi vid Uppsala universitet.

Mina damer och herrar: En ekonomisk boom väntar världen inom kort. Denna boom kommer att vara följden av ett teknologiskt paradigmskifte i en skala som den mänskliga hjärnans kapacitet endast kan snudda vid. Massmedia, analytiker och politiker påminner oss dagligen om hur dåligt skick ekonomin är i och att bara undvikandet av en total ekonomisk kollaps är något att glädjas över. Denna lilla klick individer lider dock av linjärt synsätt, något som hindrar dem från att inse vår tids mest häpnadsväckande faktum.

Ashkan Fardost skriver alltså om “Moores lag“, som formulerades för snart ett halvsekel. Enligt denna “lag” sker en exponentiell ökning av beräkningsförmågan i integrerade kretsar. Visserligen finns det goda skäl att ifrågasätta om denna utveckling kommer att fortgå, men dessa invändningar kan vi bortse från just nu.

Vissa har å andra sidan velat utvidga Moores lag till att gälla fler saker än integrerade kretsar. Ray Kurzweil har föreslagit sin egen “Kurzweil’s law“, the law of accelerating returns, som ska gälla för all teknik. Ashkan Fardost ansluter sig till samma synsätt. “Historien visar att all teknologi avancerar exponentiellt”, skriver han och fortsätter:

Men låt även oss vara konservativa när vi gör följande projicering, som enligt mig är vår tids mest häpnadsväckande faktum: vi kommer inte att uppleva 100 års utveckling de kommande 100 åren, utan närmare 20000 års utveckling, om den exponentiella trenden fortsätter. Allt tyder på det.

Att som svensk forskare, entreprenör eller politiker inte ta hänsyn till detta är att göra Sverige en otjänst; en otjänst genom att vara totalt blind för de 20 000 år av innovationsmöjligheter och ekonomiska framgångar som finns att hämta; blind genom att betrakta utveckling linjärt istället för exponentiellt.

Motsättningen står alltså, enligt Ashkan Fardost, mellan “linjärt” och “exponentiellt” tänkande. Det är inte irrelevant. Men hans resonemang lider av en blind fläck.

Varför skulle accelererad teknikutveckling leda till ekonomisk framgång och peka ut en väg ur krisen? Det förklaras aldrig. I stället postulerar Ashkan Fardost ett kausalt samband mellan ökad produktivitet och ekonomisk (kapital)tillväxt.

Tänk om sambandet inte alls fungerar så? Enligt flera kritiska kristeorier (t.ex. de värdekritiska) är det just den ökade produktiviteten som skapar kapitalets kris. Även om de nya teknologierna kan göra enorm potentiell nytta, är denna nytta samtidigt förödande för kapitalets tillväxt.

Tillväxten förutsätter nämligen, enligt dessa kristeorier, att den totala mängden nödvändigt arbete fortsätter att öka. När i stort sett alla människor på jorden blivit beroende av lönearbete, kan den exponentiella teknikutvecklingen – kombinerad med kapitalism – bara leda till kris. Enligt värdekritikerna är just de integrerade kretsarna en central del i vår tids krisdynamik, just eftersom de nya varor som de möjliggör inte motsvaras av en ökad arbetstid.

Frågan är om det inte är Ashkan Fardost själv som är fast i ett linjärt tänkande när han extrapolerar en tillväxtdynamik från 1900-talets mitt på 2000-talets framtid. Man saknar åtminstone ett resonemang kring arbetstillfällen. Ska den exponentiella teknikutvecklingen leda till exponentiell minskning av arbetstiden? Låter utmärkt. Men kan det lösa krisen?

Index (MusPolEk)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi , som utkommer i början av augusti och kan beställas redan nu.

Här kommer ett lite speciellt avsnitt: bokens index. Själv börjar jag inte sällan läsa där. Kanske kan det ge någon en vink om vilka ämnen som figurerar, ofta bara i förbifarten.

Note to non-Swedish readers: The following index is for my Ph.D. thesis Musikens politiska economy (“The political economy of music. Legislation, sound media and the defense of live music, 1925–2000″), which is now about to be published. The book contains an English summary which will, sooner or later, available online. If you have any further questions, feel free to ask.)

# # #

A

Abba 382, 415

Ace of Base 417–418, 425

Adorno, Theodor W. 22, 31, 100–101, 471n, 478n, 481n, 493n

Alfieri, Dino 265

amatörverksamhet 56, 59–61, 90, 95, 97, 108, 145, 160–161, 189–190, 341–343, 348, 460, 477n, 497n

American Federation of Musicians (AFM) 152–158, 180, 184, 186–188, 202, 268–269, 371, 401

Andersson, Freddy 312, 536n, 539n

Andersson, Stikkan 382

anonymitet 28, 38, 51, 84, 89–90, 312–314, 451, 469n, 535n

antiamerikanism 143, 156, 158, 494n

antisemitism 143, 519n

arbetsdelning 23–24, 27–31, 78, 87–92, 115, 161, 202, 458

arbetsförmedling 199, 213, 338, 413–414, 509n, 560n

arbetsrätt 207–210, 215, 217, 227, 239, 241, 245, 262–264, 291, 382, 450, 510n

arbetstillstånd 97, 364

Arendt, Hannah 51–52, 475–477n

Arezzo, Guido von 81

Aristoteles 51–52, 477–478n

Attali, Jacques 75–76, 78, 84–86, 92, 98–102, 111, 467n, 473n, 482n, 485n

Atterberg, Kurt 136, 138–139, 232–238, 246, 306

auktorrätt 121–126, 207–209, 217–220, 222–223, 226–227, 245, 260, 264–266, 269, 280, 492n, 500n

aura 39–41, 47–48, 58–59, 101–103, 194, 202, 441, 480n

Arvidson, Stellan 379, 538–539n, 552n

Arvidsson, Kjell 35, 471n, 491n

B

Babs, Alice 316, 349

Bach, Johann Christian 122

Bach, Johann Sebastian 83, 481n

bakgrundsmusik 345, 347, 354, 392–393, 447

Bataille, Georges 465n, 480n

Baumol, William J. 54–61, 476–478n, 619

bemanningsföretag; se arbetsförmedling

Benjamin, Walter 39–40, 58, 103, 474n, 480n

Bentham, Jeremy 30–31, 469n

Bergengren, Ulf 538n

Bergström, Svante 283

Berliner, Emil 106

Bernkonventionen 123–124, 130, 184, 208, 215, 220, 225–227, 260–261, 267, 282

Bibeln 480n

bilism 99, 199

biografägare 148–149, 164–169, 440

Bjurman, Per 426

Björling, Ewa 427

Blair, Tony 425, 430

Bodenhausen, George H.C. 280

bokningsbolag; se arbetsförmedling

Bottai, Giuseppe 256–257

Bowen, William G. 54–59

Bramall, Brian 246–247, 270, 272, 278

Brandelius, Harry 531n

Braudel, Fernand 465n, 467–468n

bruksvärde 23, 28, 32, 41, 43, 58, 103, 447

Buchla, Don 549n

Bürger, Peter 470n, 480n

Burnett, Robert 420–422

bönhasar 189, 505n

C

Cardigans 424

Centerpartiet 340, 345, 543n

Cisac 227, 232, 265, 275, 277

Confindustria 227, 262

Corelli, Arcangelo 83

D

Danmark 139–140, 150, 220, 284, 289, 304, 320, 395, 493n, 498n, 508n, 515n

dansband; se dansmusik

dansmusik 80, 94–96, 115, 117–118, 126, 142, 162, 172, 174–177, 189–196, 199, 230, 259, 323, 346–347, 354, 357–365, 368, 371, 382, 393–395, 413, 440, 447, 476n

Debord, Guy 470n

deflation 496n

Deleuze, Gilles 469n, 471n, 480n

Deutscher, Paul 142

dirigenter 89–90, 208, 239, 296, 316–318, 401, 452, 461, 482–483n

discjockeys 66, 317, 346, 357–365, 442, 447, 458, 461

diskotek; se dansmusik, discjockeys

dragspel 91, 141, 317, 441

Drummond, Bill 551n

dödsbon 454, 554n

devalvering 412, 417

E

Eberstein, Gösta 208, 220, 239, 508n, 515n

Eckert–Lundin, Eskil 190, 506n

Edison, Thomas 105–106

Edström, Olle 95–96, 139

Ekeberg, Birger 220, 246

elektronmusik 197, 332–334, 367–372, 441–442, 507n, 549–550n

elgitarr 114

elitism 181, 218, 341–342, 349–353, 384, 400, 460

elorgel 114, 367

Erlander, Tage 247, 485n

Exportrådet 419, 433

F

Fabiankovich, Louis 184

fascism 39, 211–214, 255–266, 456, 519n

Fichte, Johann Gottlieb 122

Fitzpatric, Greg 550n

Flodin, Harald 229–230, 232, 235–236, 238, 247

Florén, Thomas 35–36, 471n

folkmusik 85, 94, 140, 337, 452

folkparker 117, 173–177, 192, 195–196, 199, 440, 501n, 506n

fordism 98–102, 112–114, 118, 466n, 478n

formskydd; se mönsterskydd

Forss, Kim 421–422, 427, 431, 434

fotografi 138, 153, 229, 235

futurism 256–257, 473n

Fylkingen 332–334, 442

G

Gehlin, Jan 552n

Giannini, Amadeo 225–227, 229, 233, 236, 259, 262, 265

Gille, Gustaf 137–138, 144, 180, 189, 367, 421n

Gilmore, James 430, 477n

Girard, René 480n

globalisering 414, 416, 474–475n

Grünberg, Karl 272, 276–277, 279

Goehr, Lydia 85, 92

Gould, Glenn 331, 335

Grammisgalan 425

Grammofonleverantörernas förening (GLF) 410

Gref, Sven 318, 365, 547n

Guattari, Félix 469n, 471n, 480n

Guillet de Monthoux, Pierre 35, 471n

H

Hagström, Sture 193–194

Hedfeldt, Erik 220, 253–254, 516n

Hegel, G.W.F. 471n

Heinrich, Michael 22, 466–467n

Hellqvist, Per–Anders 344–345

Hesser, Torwald 220, 281–282, 298–300, 304, 381

Hildebrand, Staffan 419

Himmelstrand, Hjalmar 217, 233

Hobsbawm, Eric 84, 91, 98, 519n

Holm, Lennart 331, 539n

Holmqvist, Jack 361, 548n

Hoover, Herbert 168

Horkheimer, Max 100–101, 471n

Hugo, Victor 123

Human League, The 370, 551n

Husserl, Edmund 472n

I

improvisation 87, 96, 102, 115, 452

inflation 118, 427, 448, 477n

inkomstbortfallsprincipen 451

Internationella handelskammaren 231

J

Jakobsson, Peter 102

Jansson, Sara 488n

jazz 96, 115–117, 135–136, 159, 170, 189, 333, 340, 452, 544n

Jessop, Bob 20–21, 69, 465–466n

Johansson, Kjell E 358

jukebox 107, 112, 178, 278, 354, 383, 385, 487n

Jöde, Fritz 493n

K

Kant, Immanuel 31–32, 86, 122, 469–470n

kapellmästare 82, 162, 316–318, 452

Karnell, Gunnar 380, 386, 552n

kassettskatt 347–348, 534n, 544n

Keynes, John Maynard 212, 214

Kilbom, Karl 195–197, 507n

Kittler, Friedrich 41, 48, 76, 84, 98, 103, 115

KK–stiftelsen 429–434, 564–565n

Klangfilm 165

von Konow, Ulf 217, 510n

konservmusik 140, 153

Kontaktnätet 338, 342

korporatism 184, 255–266, 289, 309, 339, 377, 388, 445, 448, 454, 456

Kraft dursch Freude (KdF) 257

kreativitet 427–428, 430, 565n

Kuba 345

kulturindustri 99–103, 111–113, 115, 174, 337, 344, 346, 348, 366, 377, 456, 471n, 478n, 485n

Kulturrådet 347, 348, 381, 420, 433

Kurz, Robert 22, 467n

kyrkomusik 78, 80–81, 93–94, 114, 178

L

Landegren, Janne 357

landskapslagar 79, 480n

Landsorganisationen (LO) 189–190, 198, 212, 345–346, 392, 397, 413

Landqvist, Eddie 381

Larsen, Karl 140

Latour, Bruno 33–35, 48, 470n

Ledeen, Michael 519n

lekare 78–79

Lemon, Gösta 189, 235

Leuzinger, Rudolf 276

Ley, Robert 257

liberalism 211–212, 255, 257, 264–266, 309, 456, 539n

Lindbom, Tage 329, 483–484n, 538n

Lindström, Hans 396, 403–405

liveness 494n

ljudvolym 47, 107–108, 148–149, 175–176, 393–395, 440, 472n

Ljungman, Seve 521n, 553n

Lukács, György 32, 465n, 470n

Lundberg, John 527n, 552n

Lyotard, Jean–Francois 466n

Lönndahl, Lasse 316

löntagarfonder 397, 564n

M

Mahler, Gustav 90

Marconi, Enrico 109

Marx, Karl 22–25, 27–29, 33–34, 53–54, 58, 465–468n, 470n, 474n, 476–478n, 506n

masskultur 102–103, 485n

mervärde 24–25, 53, 58, 61, 476n, 478n, 506n

metronom 482n

Midem 418–419, 425, 541n

midi 105, 368

militärmusik 78, 80, 93–95, 97, 178, 316, 481n

Montelius, Gustaf 190, 295, 297–298, 533n

Moog, Robert 114–115, 368, 549–550n

mp3 105, 129

musica 77, 462

Musikaliska Akademien 159, 416, 553n

Musikeraktionen 338

Musiketablissementens förening (MEF) 192

Musiknätet Waxholm (MNW) 340

musikförmedling; se arbetsförmedling

musikrapporter; se övervakning

Mussolini, Benito 184, 228, 255–258, 265, 456, 523n

mönsterskydd 226–227, 233, 237, 246, 455, 512n

N

Nalen 404, 454

Napster 434

nationalsocialism 227, 256–259, 519n

Nationernas förbund (NF) 215

New Deal 187, 214

Nielsen, Carl 139, 483n, 494n

Nietzsche, Friedrich 508n

nomadism 78–79, 471n

Nordström, Kjell A 420

Norge 235, 246, 268, 284–286, 289, 399

notskrift 45–46, 81–90, 92, 508n

notförsäljning 50, 82, 88, 90, 95, 112, 115, 121–125, 161, 497–498n

Nylén, Leif 341

Nylöf, Göran 335, 485n, 555n

O

Olson, Claes 431

Olsson, Henry 381, 489n

Onayemi, Sydney 358–359, 363

Ostertag, Fritz 260, 520n

P

Pagrotsky, Leif 424–427, 430, 433

Palme, Olof 345

Pariskonventionen 226, 512n

patent 121, 150, 166

Persson, Göran 429

Persson, Nina 424

Petrillo, James Caesar 186–188, 269

Philips Radio AB 173, 175–177

Phono–Wirtschaftskammer 227–228

pianola 106–107, 148, 207

pianotillverkning 53, 90–91, 441

Pine, Joseph 430, 477n

Piola–Caselli, Eduardo 260, 262–263, 265–266, 520n

Pirate Bay, The 129–130, 492n

plattvändare 363

Polanyi, Karl 19, 212, 465n

Polen 311

Pop, Denniz 417

Portugal 255–256, 275, 523n

postmodernitet 35–36, 76, 98, 119, 403, 466n, 484n

Postone, Moishe 22, 465n, 467n, 470n, 478n

privaträtt 215, 266, 290

professionalisering 97, 108, 145, 151, 341–343, 363, 460, 497n

Pross, Harry 474n

R

Rabe, Folke 333

radiolicens 109–110, 137, 231, 290, 306, 444

Ratcliffe, Hardie 269, 271, 278–279, 507n

realabstraktion 27–30, 60, 62, 76–78, 82, 449, 462–463

Rembe, Rolf 295, 297, 307, 311–313, 551n

reproducerbarhet 39–41, 58, 89, 103–104, 137–138, 147, 178, 194, 471n

Rikskonserter 332–333, 337–338, 340, 344

Romkonventionen 264, 281–283, 297, 310

Rosén, Jan 489n

Roxette 417

royalty 88, 307, 356, 422, 426, 449, 478n

S

Salazar, António de Oliveira 255–256

de Sanctis, Valerios 262–265, 282

Sandberg, Roland 426, 561n

Schaeffer, Pierre 472n, 507n

Schiller, Friedrich 31

Scholz, Roswitha 468n

von Schuschnigg, Kurt 184, 255, 516n

Schweiz 146, 150, 208, 260, 267–268, 274, 276

Skogman, Thore 316

skyddstid 126, 128, 383, 491n, 554n

Smith, Adam 29–31, 53, 476n

socialdemokrati 214, 330, 340, 345–346, 364, 379, 381, 538–539n

socialism 196–197, 211–212, 255, 257, 264, 309, 341, 345, 538–539n

Sousa, John Philip 107–108, 140

Sovjetunionen 211, 214, 264

Spotify 434, 485n

stadsmusikanter 79–80, 93, 505n

Stalder, Felix 51, 475n

stereofoni 113, 472–473n, 488n

stereoskopi 166

Stockhausen, Karlheinz 507n, 549n

Storbritannien 121, 158, 214, 225, 227, 247, 268–272, 370–371, 421, 426, 430–431

streaming 104, 434, 457

strejk 186–188, 256, 355

Ström, Pierre 340, 541n

Sundström, Anders 419

svartspelare 323

Sveriges slagverkares förening 371

Sveriges yrkesmusikerförbund (Symf)

symfoniorkestrar 45, 66, 89–93, 116, 309, 313, 318

syndikalism 135

T

teatermusik 124, 180, 354, 392

temperatur 482n

Taube, Evert 296, 316, 349

Tennander, Lasse 341

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) 198, 295, 386

Tonkonstnärsförbundet 295–297, 330, 340, 349, 379, 531n, 539n

Treschow, Michael 425

trubadurer 337–338, 340, 541n

U

Unesco 215, 277, 283, 287

underhållningsmusik 94–96, 116

Unidroit 215, 260–262

Union of Sound Synthesists (USS) 371, 389, 404–405



V

Virilio, Paul 48

Virno, Paolo 477–478n, 565n

Vivaldi, Antonio 83

Volgsten, Ulrik 85, 122, 129

volym; se ljudvolym

Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) 359, 544n, 558n

värde 22–27

W

Walldén, Gert–Åke 370

Walldoff, Sven Olof 316

Wallis, Roger 416

Ward, Stuart 418–420

Wassmouth, Sven 190, 195–198, 268–269, 272–274, 276–279, 286, 288, 290, 505–506n, 544n

Weber, Joseph 152–153, 155, 180, 186, 496n

Westberg, Eric 160–161

Western Electric 144, 166, 499n

Wiggen, Knut 333–335, 539n

Wiehe, Mikael 341

Winston, Brian 48–49, 475n

Williams, Raymond 48, 475n

Y

Yrkestrubadurernas förening 338

Z

Zachrisson, Bertil 379

Zetterberg, Herman 220, 239–240

Å

Åkerberg, Yngve 323, 350–356, 359–361, 369–370, 381, 384, 386–387, 389–403, 536n, 555–556n

Åkerström, Fred 541n

Åsbrink, Molly 539n

Ö

Österrike 180, 184, 238, 255

övervakning 46, 112, 122, 125, 162, 394, 399, 410, 444, 446, 487n