Rasmus Fleischer's Blog, page 85

Nätevangelismen var en smitta

Förra inlägget har sporrat en bra diskussion. Detta sporrades i sin tur av att jag läste ännu ett angrepp på odefinierade “nätevangelister”.

Evangelium är som bekant grekiska för “goda nyheter“. Då kan vi också förstå innebörden av ett begrepp som nätevangelium, men detta betyder inte att all “nätevangelism” genom årens lopp har predikat ett identiskt budskap. Begreppet i sig är synnerligen vagt. De goda nyheterna kan vara det reellt existerande internet, en framtida utveckling av internet, eller en viss typ av nättjänster.

Anders Mildner konstaterade förra året att “internetevangelister” har blivit det nya “PK”. Ett bekvämt ord för att sopa bort något från dagordningen. Särskilt praktiskt eftersom man personifierar, fast utan behovet att nämna namn.

Ett namn som ändå nämnts är Joakim Jardenberg, som själv betecknar sig just som “evangelist”. Andra möjliga kandidater kunde vara Brit Stakston, Maria Hägglöf, Emanuel Karlsten och alla andra konsulter som profilerat sig på att gilla sådant som faller under paraplybegreppet “sociala medier”. Men det är oklart om det är dessa som nu avses när andra skribenter spyr galla över en vag evangelism.

Andreas Ekström förtydligade:

“Nätevangelisterna” är en rimlig benämning på personer som ogillar alla former av problematiseringar kring den digitala revolutionens följder, och som till varje pris vill hävda att varje digital förändring är eller kommer att bli till godo för mänskligheten, samtidigt som inget kommer att gå till spillo eller kosta något.

Jag är helt med honom i definitionen av nätevangelism. Vi snackar om en verklig ideologisk strömning, även om den genomgått flera historiska mutationer och rymmer ett flertal underströmningar. Däremot tror jag att personifieringen leder fel. Det leder bort från den historiska förståelse som vi verkligen behöver.

Senaste vågen av nätevangelism torde ha nått sin svenska kulmen den 4 februari 2009, då Chris Anderson höll stort väckelsemöte i Malmö. Jag var själv där, inbjuden att ställa en fråga på scen. Särskilt frälst kände jag mig aldrig, snarare kände jag mig ganska alienerad, vilket sporrade min nyfikenhet på hela tillställningen.

På agendan stod gratisekonomin på nätet och publiken bestod av 600 medie- och internetproffs, de flesta redan frälsta.

Men priset för Chris Andersons närvaro var högt. Närmare bestämt 700 kronor per deltagare. Eller en halv miljon kronor för en knapp timmes föredrag.

Veckans Affärer

Här har vi troligtvis den bästa definitionen av “nätevangelister”. Men de är knappast piratpartister, nätaktivister eller del av någon “rörelse”. Det handlar om “medie- och internetproffs”, en grötig blandning av macmän, hipsters, riskkapitalister och urbanister som enligt amerikansk tradition håller TED-talks och Keynote Presentations (snarare än diskuterar något).

Christopher Kullenberg

Om vi nu ska rikta våra backspeglar mot en viss typ av nätevangelism, är personen Chris Anderson föga intressant. Att han var evangelist är löjligt uppenbart. Frågan är vad som fick hundratals människor från den stockholmska mediesvängen att ta tåget till Malmö för att lyssna på hans budskap. Vem som bjöd in honom. Hur han såldes in.

Vi får spola tillbaka till KK-stiftelsens satsning på “upplevelseindustrier”, som jag skriver en del om i min senaste bok. År ledde denna satsning till att Malmö utsågs till ett centrum för “tillväxt inom nya media”.

Media Mötesplats Malmö etablerades som paraplyorganisation med finansiering från KK-stiftelsen, Malmö stad och Region Skåne. De arrangerade bland annat väckelsemötet med Chris Anderson. Organisationen bytte sedan namn till det slickare “Media Evolution“.

Media Evolution har byggt ett sjuhelsikes nätverk av företag i Malmö, men en särskilt viktig samarbetspartner har varit Sydsvenskan – lokaltidningen som samtidigt har fyllt funktionen att sprida budskapet som förts ut av Media Evolution.

Här nånstans blir det uppenbart att nätevangelismen är en smitta – vars spridning har fått hjälp av välfinansierade strukturer. Pengarna kom inte minst från statliga, regionala och kommunala myndigheter.

Att då peka på “nätevangelisterna” är att personifiera, projicera och banalisera.

Media Evolution rullar vidare. Allt är inte evangelism, men en titt på deras webbsida ger en bild av vart nätevangelismen tagit vägen – och det är inte direkt en bild av piratpartister eller Anonymous.

Sedan i somras rymmer bilden däremot ett nytt kontorshus i Malmö: Media Evolution City, beläget i Västra hamnen. Nätevangelismen materialiserar sig i stadsrummet.

Åter i backspegeln: “piratrörelsen” och “nätevangelisterna”

Åter har den så kallade piratrörelsen skymtats i den bredare offentlighetens backspegel. Utlösande var nu en personligt hållen artikel av Matilda Gustavsson, publicerad på Expressens kultursida: “Anakata kan aldrig bli mer än en antihjälte“.

Jag hör själv till dem som intervjuades av skribenten och som nämns i artikeln. Dessutom har jag under senaste halvåret föreläst på olika håll med utgångspunkt just i de erfarenheter som Piratbyrån gjorde under sin verksamma period (2003–2009) och de förändringar som internet har genomgått. Piratbyrån gick genom flera olika faser, men vi betraktade oss aldrig som företrädare för en “piratrörelse” (ett begrepp som kom i svang först 2009). Allt detta diskuterades flitigt för ganska exakt två år sedan.

Matilda Gustavssons artikel är välskriven och läsvärd, just som personligt hållen betraktelse. Den utger sig inte för att skriva en samtidshistoria om nätets politik, kultur och ekonomi. Betänk vad som är frånvarande! Piratpartiet nämns knappt, inte heller Wikileaks. Inte heller diskuteras vågen av kontrarevolutionär entusiasm för “sociala medier” och “molnet”, som nu följs av sin motreaktion: en serie mindre vågor av paralyserad nätskepsis, som till sin tendens är lika kontrarevolutionär.

Myten om internet heter en ny antologi. Jag har inte läst den och tänker därför inte kommentera dess innehåll. Dess mottagande är intressant nog. Jag tänker särskilt på Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan.

Precis som för ett år sedan, i samband med recensionerna av Framtiden, blir jag frustrerad över två saker.

För det första: hur man attackerar en “nätevangelism” som man undviker att precisera. Allt vi får är lösa antydningar om de där som trodde att internet skulle lösa alla problem. Visst sades mycket dumt under nollnolltalet och ännu dummare saker sägs än i dag av de sociala mediernas evangelister. Om vi ska bekämpa dumheten och främja klokskap måste vi attackera evangelismen med vässade vapen. Vi måste precisera vad vi kritiserar och vi måste historicera det kritiserade. Annars är det ibland bättre att hålla käft.

För det andra: det förhastade sökandet efter en “balanserad” position. Andreas Ekström skriver att pendeln inte ska få svänga hela vägen: “Vi behöver inte en framtidsanalys baserad på rädsla eller vaga farhågor eller paranoia, utan på öppna men kritiskt hållna frågor.”

Jag håller inte med. Jag tror nämligen att vi visst behöver rädsla, vaga farhågor och ett visst mått av paranoia. Vi behöver även sorg och nostalgi. Inget av detta är tillräckligt, men det måste få ha sin plats, vid sidan av en hejdlös entusiasm – annars kommer de kritiska frågorna aldrig att ställas.

Kritik förutsätter både närhet och distans. Dessa begrepp måste bland annat begripas i termer av hastighet. För att föra en kritisk debatt om internet, måste man placera sig i en annan hastighet än nätets. Kultursidorna är numera så integrerade i nätet att de inte på egen hand kan erbjuda någon långsamhetens distans. Bokmarknaden är i sin tur djupt integrerad i denna snabba kulturdebatt.

För att ställa de kritiska frågorna, måste man sträva efter att låta halva sitt medvetande förbli i de långa linjerna. Det är nu bara två år sedan Christopher Kullenberg utgav Det nätpolitiska manifestet. En viktig bok som fortfarande borde vara en given referenspunkt för de som vill avliva “myten om internet”. Var platsar den i de journalistiskt tacksamma pendelrörelserna? Är den kullenbergska nätpolitiken en “evangelism” eller “paranoia”? Eller visar den på en brist i nämnda dikotomi?

Och hallå – spotifiering! Kanske ett begrepp att behålla i dessa sammanhang? Den nätradikala kritiken av spotifiering, som formulerats sedan 2009, har i vissa fall breddats till en kritik av sociala medier, i andra fall influerat radikala analyser av den utomnätsliga verkligheten. Var platsar detta in i era ängsliga trendspaningar?

Se där några frågor som skulle tvinga nätdebatten att höja sig en nivå bortom sin historielöshet och sitt alltför nätnära tempo.

Krisen, del 60: Göran Greider

Förra inlägget i serien nämnde i förbifarten Göran Greider. Hur denne nu efterlyser “en våg av inflation”. Bland annat för att undvika att en alltför stark krona “drabbar Sverige”, som Greider uttryckte saken.

Men visst, det nationalistiska argumentet är för honom sekundärt. Micke von Knorring kommenterade: “Greider driver tesen att alla länder behöver en mer expansiv politik och därför acceptera en högre inflation, inte för att exportera utan för att öka efterfrågan totalt.”

Fast det är väl en underdrift att Greider vill acceptera inflation. Det är inte bara så att han ignorerar sådana detaljer som urgröpta reallöner eller uppblåsta bostadsbubblor, när han applåderar Riksbankens räntesäkningar. Han går betydligt längre. Han menar att krisen ska avbesvärjas med hjälp av “en rejäl inflationsvåg som drar genom samhällena och får tunga skulder att smälta i inflationssolen och de som har företagaridéer modet att våga satsa och låna pengar.”

Grejen är att Göran Greider inte verkar kunna bestämma sig för om han ska vara marxist eller keynesian. Om han ska ifrågasätta eller applådera tillväxten. Om hans förståelse av krisen ska vara kritisk eller vänsterborgerlig.

2010 utkom han med boken Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (som jag inte har läst). Idealet stavades då nolltillväxt.

En recension, kanske av det mindre välvilliga slaget, sammanfattade då Göran Greiders budskap: “rika länder ska övergå till nolltillväxt. Om tillväxten överstiger 0,1 procent av BNP ska centralbankerna kyla av ekonomin. Genom räntehöjningar, får man anta. Vilket skulle leda till brist på pengar. Minskad produktion. Ökad arbetslöshet. Kort sagt, en kronisk finanskris.”

2011 fortsatte Göran Greider att agitera för nolltillväxt. Ofta slagfärdigt, som här:

Evig tillväxt är det sekulära samhällets trosbekännelse, en närmast totalitär utopi som gladeligen offrar ekosystem och stampar fram klimatflyktingar för ytterligare en BNP-procent. Tillväxtimperativet ordnar här och nu fram ändlösa krediter för att hålla konsumtionen igång hos de tomma jagen och upprättar för dem som inte inkluderas de “sociala minfält” (Zygmunt Baumans uttryck) varifrån explosionerna plötsligt kommer, vare sig det är i Paris eller Londons förorter.

(Sen kan man invända mot historiebruket. Han citerar ur en rapport om nolltillväxt: “Människor har levt större delen av historien i samhällen utan ekonomisk tillväxt och kan givetvis göra det igen.” Givetvis, men hur många människor? Även om ekonomisk tillväxt är ett synnerligen oklart begrepp, hänger det uppenbarligen samman med befolkningstillväxt. Att tala om nolltillväxt utan att tala om jordens befolkningstillväxt – om den ska hejdas och i så fall hur – är ganska lättsinnigt.)

2012 hörs helt andra melodier från Göran Greider. Inte nolltillväxt – tvärtom: tillväxtstimulans! Som sagt vill han nu se “en rejäl inflationsvåg som drar genom samhällena och får /…/ de som har företagaridéer modet att våga satsa och låna pengar.” Inte längre ett ord om tillväxttvångets konsekvenser för klimatet. Nu menar han att “ökad inflation” är “den enda väg som står öppen i ett euroområde som numera alstrar inte bara skyhög arbetslöshet utan rentav nynazism”.

Är det kanske här kruxet ligger? Huruvida det stora hotet består i klimatkollaps eller nynazism?

Göran Greider är en ofta strålande skribent, men hans skriverier om krisen kvarlämnar en stor förvirring. Ingen kräver att han ska agera nationalekonom eller finansminister. Men hans skriftställeri skulle liksom höjas en nivå om han bara kunde brottas med sig själv på ett mer reflekterat vis.

Talande tystnader i det samtida partiväsendet

Tydligen har det varit partiledardebatt på teve. Kunde inte bry mig mindre, vill jag säga. Men jag måste bry mig så mycket att jag under någon timme håller mig borta från vissa nätflöden i vilka jag annars har för vana att nedstiga.

Och i efterhand märker jag att jag ändå hyser ett visst intresse för partiledardebatten, om än ett strikt negativt intresse. Jag vill verkligen inte veta vad de talade om. Men jag vill veta vad de inte talade om. På det senare temat kan jag helt kort återge två rapporter.

Isobel Hadley-Kamptz:

var det någon som sade något om att flera euroländer står på konkursens rand? nähä, nä

Och statsvetaren Marie Demker noterade:

Företag som nämndes i #pldebatt: McDonalds, EspressoHouse, ABB, Volvo, IKEA.

Frånvarande: Spotify, Microsoft, Apple, Skype, Twitter, Google.

Det senare bildar faktiskt en intressant kontrast mot den allra närmaste historien. Jämför med 2008–2009, då partiledarna tävlade i att lovprisa Spotify (eller “Sportify“). Jämför med 2010–2011, då det var legio att hylla Twitter som frihetsteknologi. Eller jämför med hur vissa politiker snackat sig varma för “det svenska app-undret”.

All den där entusiasmen är på något vis redan historia. Åtminstone i politiskt hänseende. Politikerna verkar åter kunna överlämna nätsnacket åt nätkonsulterna. Själva pratar de om… snabbmatställen och tung industri. Vilket kanske trots allt är en följd av, ett tecken på, den där krisen.

Some things I’m currently around talking about

In the recent weeks, I have been lecturing at various places in Sweden: Landskrona, Västerås, Mölnlycke. I’ve been talking about the changing status of the book and the library, but this theme has also been situated within a general critique of so-called “social media” and the transformation of the www that has taken place over the last five years, in parallell with the economic crisis. This was also the main theme for my lecture at OCA in Oslo last month – a lecture whose point of departure, just like last time in Belgrade, was structured by the experiences of Piratbyrån.

Before lecturing in Oslo, I was interviewed by the Nordic art magazine Kunstkritikk. The interview has been published online in Norwegian as well as in English translation. Here follows some clips from the latter version:

On the “counter-revolution of the digital smorgasbord”:

A kind of shift occurred in Sweden in 2007-2008. Up until that point the record companies had clung desperately to their traditional ways of making money, but then they began to investigate new business models. Suddenly the commercial interests also began to exploit this idea of unlimited access, supplying a variety of streaming services that can be said to satisfy the same needs as file sharing – provided that you regard file sharing as simply another consumption technology. At that point it became important for us to emphasise that the potential we see in these file sharing networks is not as a means for maximising consumption. Rather, they represent an infrastructure that can be used to build selective, curatorial structures where users join up to make specific selections from this overabundance of options – instead of simply being met with a search field where you type in what you want and get it.

On “social media”, speed and disctraction:

The current commercial centralisation of the Internet – which gathered momentum by usurping a kind of enthusiasm previously mainly found among radical, anti-commercial forces – has caused much online social interaction to segue into social media such as Twitter and Facebook. It has become almost impossible to trace collective interaction backwards in time, for these media have been systematically built in a manner that does not allow access to the back history. Instead, you are prompted to click ahead, to see what is happening now, in this instant. That is why there is such a need for connecting the fast media to slower media. As long as they cannot be connected to collective memory devices they do not allow collective phenomena to emerge, leaving us with a mere culture of distraction. What we need to do is to build more alternative settings where such conversations can be had. They can be based online, but they can also be based in physical space.

And this is the post-digital scenario?

– What you might call “post-digital” is a trend that is evident in radical web politics in several ways. Many web activists have helped build hackspaces, i.e. physical spaces for experimenting with technology and for teaching encryption and anonymisation and ways of using the Internet other than those envisioned by Facebook and Apple. It certainly says something about a shift towards the post-digital world when hackers begin to see a need for meeting physically, in real life. If we are to infer any political conclusions from the post-digital manifesto I suppose that it suggests that the challenges we face in relation to Internet won’t be resolved online; they will depend on control of the physical public space. The post-digital manifesto points in this direction – from the web to the city space.

On the crisis of copyright:

– I think that the permanent crisis of copyright is inextricably linked to the permanent crisis of capitalism; a crisis we are facing right now. This is about constructs and structures that cannot be repaired. Constructs that are about to break down. The legal grey areas will multiply rather than fade away. This situation is not handled by asking what should replace our current laws. Rather, we should take our starting point in specific art forms and forms of culture, ask what we really want to protect, and then try to find solutions that safeguard those values. We are facing a long process of coming up with new alternatives. We cannot sit down and draw up a plan for a post-capitalist society. Nor can we make a plan for post-copyright culture. These are difficult processes that can fail and founder in many ways. But we must try as best we can to develop something that works.

These are some of the themes I tend to touch in my lectures these days, even though I approach them from very different angles, depending on the context.

Krisen, del 59: Handelsbalans är ett nollsummespel

Ena landets export är det andra landets import. Ena landets överskott i betalningsbalansen förutsätter underskott hos andra länder.

Ett underskott kan åtminstone i teorin justeras genom en devalvering (depreciering), alltså att landets valuta görs billigare. Och det kan bara ske på bekostnad av andra. Den ena valutans depreciering innebär en motsvarande appreciering av andra valutor.

Hur kan detta vara så svårt att förstå? Ett nollsummespel! Men svårt tycks det vara, både för höger- och vänsterborgerliga åsiktshavare.

Från högerborgerligt håll framförs ofta att förlorarna kan bli vinnare genom att följa vinnarens exempel. Se på Tyskland, de har ett ståtligt exportöverskott – varför kan inte alla länder skaffa exportöverskott?

Från vänsterborgerligt håll framhålls devalvering som ett förnuftigt sätt för enskilda krisländer att stärka sin position. Samtidigt efterlyser Göran Greider “en våg av inflation” för att stärka Sveriges exportindustri. Enskilda länder ska skaffa sig fördelar på bekostnad av alla andra länder. Historiskt har sådana valutakrig varit upptakten till militära krig.

Tomasz Konicz skriver:

Av alla viktigare industriländer var det föga förvånande Tyskland som uppvisade högst överskott i handelsbalansen: 5,7 % av BNP. Länder som Kina (2,8 %) och Japan (2,0 %) uppnådde betydligt längre överskott. Som sagt: detta tyska överskott motsvarar utanför Tyskland ett underskott, det vill säga en skuldsättning, i motsvarande storleksgrad. Vem uppvisar dessa korresponderande underskott? Framför allt USA, som år 2011 uppbådade ett underskott på 3,1 % av sin gigantiska BNP.

Europas stagnation och eurons relativa svaghet har fått Tysklands exportmaskin att rikta om sig i utomeuropeisk riktning. Nu exporterar man mer ut ur Europa än man exporterar till övriga Europa. Och enligt Tomasz Konicz är det via den kinesiska omvägen som eurokrisen till fullo kommer att nå Tyskland.

Krisen, del 58: Ströläser i tidningar

Under augusti och september hände det sig några gånger att jag befann mig i förstaklassvagnar eller på flygplatser. Det betyder att jag läst svensk affärspress med pennan i hand. Nu testar jag åter att sammanställa dessa godtyckliga anteckningar. Några nedslag ur sensommarens krisrapportering följer här.

“Europa mot recession”, läser jag (SvD 14 aug). “En tysk kris bubblar upp” – aha, den väller alltså inte fram, inte heller smyger den sig på, utan den bubblar upp. Oavsett vilket: industriproduktionen i Tyskland föll i juli.

Fallande produktion är inte kapitalism. Kapitalism är stigande produktion. Samtidigt är periodiska fall i produktionsvolymerna en del av kapitalismen. Så länge kurvornas nedåtböjar är undantag från den långa uppåtböjen. Så länge den negativa delen hör till en positiv helhet. En helhet som kan mätas på olika sätt, men inte benämnas annat än kvantitativt: “tillväxten”.

Sverige har begåvats med en ny myndighet. Den heter “Tillväxtanalys”.

“Siffrorna bekräftar att vi inte är det förlovade landet”, säger en tysk bankman, åter i SvD. En uppgift som uppenbarligen borde ha placerats i tidningens teologibilaga, funnes det bara en sådan.

Sverige kan dock stå vid sidan och “se på när Europa faller”, säger tidningens kommentator. Sveriges beroende av de sydliga krisländerna är ju så litet, jämfört med Tysklands beroende. Fast det är klart, om euron fortsätter att falla så ångar den svenska konkurrenskraften iväg.

Jätterubrik i Dagens Industri: “Svensk export surfar på tysk högkonjunktur”

“Kronans allt starkare ställning mot euron slår hårt mot hela skogsindustrin”, rapporterar Dagens Industri (20 aug). Euron har rasat mot kronan 8 procent på tre veckor. Skogsindustrins företrädare kräver nu “att Riksbanken sänker räntan för att få ned kronkursen”.

Skogsindustrins företrädare inser att Riksbankens agerande “har att göra med en bostadsbubbla”. Deras agerande i offentligheten blir alltså att förneka denna bubbla.

Per Lindberg [vd, Billerud] befarar att industrin blivit gisslan i Riksbankens hantering av bostadsbubblan i storstäderna. /…/

Skogsindustrins företrädare ifrågasätter därför om bostadsbubblan finns. /…/

– Om man säger att vi får leva med kursen 8,20, ska vi då också leva med nivån 7,50 eller 7 kronor? Någonstans vet vi att vi passerar en gräns där den svenska konkurrenskraften försvinner [säger Per Lundberg, vd Billerud]

Kom ihåg: dessa män förespråkar ingenting som liknar en “fri marknad”. Snarare förespråkare de en monetär protektionism, för att inte säga planekonomi.

Det är förstås inte bara Sveriges exportindustri som vill sänka sitt eget lands valuta (och därför kräver att den egna riksbanken sänker räntan). Samma sak sker i alla länder i världen som vill öka sin export. Kort sagt: i alla stater. Går vi mot ett valutakrig?

Kronkursen är det genomgående temat i Dagens Industri (20 aug).

Marie Giertz, tillträdande chefsekonom på Svensk Exportkredit, menar “att kronan tidigare varit undervärderad”.

Alltid lika fascinerande när nationalekonomer använder varianter på det där ordet. Värde. Kan det vara så lätt att säga ajöss till det neoklassiska dogmerna? “Undervärderad” innebär ju en diskrepans mellan värde och pris – vilket är stört omöjligt enligt de senaste hundra årens ekonomivetenskapliga ortodoxi. Eller snarare: bara möjligt i ett läga där “den fria marknaden” inte får sitt fria spelrum. Så kanske menar Marie Giertz att någon typ av frisläppande hade korrigerat valutakursen uppåt, så att kronans värde och kronans pris åter blevo lika. Normalt sett skulle man ha kunnat håva in storkovan på denna korrigering. Det är emellertid ovisst om marknadssnedvridningen, enligt Marie Giertz, nu skulle vara avhjälpt.

Dagens Samhälle (27/2012) berättar om Sveriges fattigaste kommuner: Surahammar, Bjurholm, Ragunda, Smedjebacken och Laxå. Gemensamt för dessa är att befolkningen krymper rejält. Nu riskerar Laxå kommun att gå i konkurs. Senaste dråpslaget kom från ColfaX Corporation som lade er en fabrik med 167 för att flytta till Polen, där lönekostnaderna är lägre. (Om bara kronan hade värderats lägre…)

“Kommunekonomernas egna mässa” kallas Kommek i Malmö, som Dagens Samhälle medarrangerade i augusti. Rubrikerna på några seminarier:

“Arbete ska byggas av glädje”

“Den uteblivna krisens konsekvenser”

“Ökad samverkan via molnet”

“Kina, olja, euro, skuldkris! Vart tar världen vägen?”

“Besöksnäringen – Sveriges nya basnäring?”

Dagens Samhälle gör en återblick på tidigare Kommek-mässor och konstaterar att jämställdhet för första gången återfanns på programmet år 1998. Men de reflekterar inte över vad som hände med saken sen. För år 2012 verkar ingen på Kommek längre intresserad av jämställdhet.

Samma tidning helsidesintervjuas Ingvar Nilsson på företaget Seeab. Denne har sedan 30 år “tagit fram prislappar på utanförskapet”. Läs: på människoliv som tär.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) ser en demografisk kris, vars enda lösning är att fler människor jobbar längre. Mot detta finns, menar han, bara ett stort hinder: “Vi har ett omfattande problem med åldersdiskriminering i Sverige.” (Hur får han ihop detta med ungdomsarbetslösheten?)

“Den allmänna bilden är att arbetsmarknaden en längre tid har stått stilla, vi befinner oss på något slags platå.” Så uttalar sig Arbetsförmedlingens analyschef.

“Nordens gruvor går för full maskin”, skriver SvD (20/8). Inte illa: under de senaste fyra åren har 40 miljarder kronor investerats i Nordens gruvnäring. Två lastbilar malm lämnar Sveriges gruvor varje minut: dygnet runt, året om. Och takten förväntas öka. Gruvindustri försöker desperat locka f.d. Saab-arbetare från Trollhättan till Kiruna.

Artiklarna om gruvindustrin nämner faktiskt inte ett ord om valutakurserna. Däremot handlar det om Kinas konjunktur. Lars-Eric Aaro, vd för LKAB: “Kina är orsaken till att vi har tre gånger högre pris i dag än för femton år sedan, de har tvingats importera enorma mängder. Men vi har hela tiden förstått att det inte kan pågå i evighet.”

AstraZeneca har “lyckats emittera företagsobligationer till ett värde om [sic] 2 miljarder dollar”, skriver DI. På normalt språk skulle man säga att företaget har lånat två miljarder dollar. För 30 år framåt. Lyckat!

Bakgrunden till detta var att räntorna genast blev särdeles låga efter att ECB förklarat sig villigt att köpa upp statsobligationer (statsskuld) på andrahandsmarknaden. “Det är ett styrketecken från både marknaden och AstraZeneca”, säger en analytiker i DI. Företaget meddelar att de nylånade pengarna ska användas till att betala gamla skulder, samt till “allmänna ändamål”. Starkt!

Företagsobligationer (alltså krediter till företag) blir i snabb takt ett viktigare investeringsobjekt på finansmarknaden. Google (av alla företag) har nu, visar det sig, börjat köpa företagsobligationer i fordonsindustrin.

“Att värdera företagsobligationer i allt från olika industribolag till konsertarrangörer blir en allt viktigare syssla, medan traditionell aktieanalys drar ned antalet anställda.” (SvD, 14/8)

Facebooks aktiekurs fortsätter rasa, än mer så efter förra veckans kvartalsrapport. Det spekuleras i om Goldmann Sachs ska sälja – i slutändan kanske till Microsoft, vars innehav i Facebook är av det strategiska slaget.

Krisen, del 57: Vänster/höger i kristeori

Jon Wemans recension av ett par böcker mynnar ut i ett större resonemang om vad som skiljer olika synsätt på ekonomi. Han skriver:

Den viktigaste skalan som ekonomer kan placeras in på är naturligtvis höger–vänster, för eller emot jämlikhet och samhällelig planering av produktionen. Det är en positionering som är djupt förbunden med olika samhällsklasser och intressen. Men en annan skiljelinje är den mellan överflöds- och knapphetstänkande. Också den har djupa rötter, men här handlar det snarare om olika psykologiska upplevelser av samhället och den tid vi lever i. Den skär genom den första uppdelningen: till vänster hittar man såväl en aktivistgrupp med det talande namnet Allt åt alla som Peak Oil-teoretikern Richard Heinberg med boktitlar som Festen är över. Till höger finner man den dystre Robert Malthus och hans efterföljare, såväl som George Gilder och andra av “den nya ekonomins” lyriska besjungare

Vi får alltså en fyrfältare, där envar bjuds in att göra två val för att hamna i en av fyra politiska positioner. Medan den ökända “political compass” framhäver dikotomin frihet–auktoritet, väljer Jon Weman att framhäva överflöd–brist. Vissa ser säkert dessa dikotomier som närbesläktade. Andra känner sig kanske manade att tänka politiken tredimensionellt, så att vi får inte fyra utan åtta positioner.

Själv är jag grundmurat skeptisk till sådan tankegeometri. Senaste året har Copyriot filat på en distinktion mellan olika kristeorier: borgerlig, tragisk och kritisk kristeori – med överglidningar och underindelningar.

Att skilja mellan kristeorier är något annat än att särskilja politiska ideologier eller ekonomiska ideal. Politiska och ekonomiska tankesystem tenderar nämligen att utgå från tillväxt som normaltillstånd och krisen som undantag, vilket gör dem mindre användbara i “undantagstider”.

Nu några kommentarer till Jon Wemans resonemang:

Ja, vänster–höger är en relevant distinktion. Och visst handlar det i grunden om “för eller emot jämlikhet”. Höger är att bejaka en naturlig ojämlikhet. Höger är ett tänkande som utgår från omsorgen om den egna individen, den egna familjen, det egna bostadsområdet, den egna nationen – dessa koncentriska cirklar av omsorg är vad som upprätthåller civilisationen, enligt de olika typerna av högertänkande. Vänster är att avvisa dessa cirklars orubblighet med hänvisning till någon form av universalism.

Då blir det mest missledande att, som Jon Weman, blanda in den grumliga frågan om “samhällelig planering av produktionen”. Är det vänster att vara “för” planering, oavsett vad som planeras? Och vilken höger är egentligen “mot” planering av produktionen? Ägnar sig inte privata företag åt “planering”? Vad är ett försäkringsbolag? Och vad är inflationsmål, räntenivåer och stimulanspaket om inte ekonomisk planering i största möjliga skala, utförd av riksbankerna!

Om vi i stället snackar kristeori, är vänster/höger-axeln mest bärande inom det som här kallats för borgerlig kristeori. Kritisk kristeori är väl däremot alltid i någon mening “vänster”, men det betyder inte att den tar den ideologiska “högern” till sin huvudfiende.

För den tragiska kristeorin är vänster/höger-axeln däremot inte alls bärande. Dess inre distinktioner handlar mer om olika skala på de kronologiska cykler som man tänker sig. Snackar vi om Kondratiev-vågor eller om hela civilisationers uppgång och fall?

Vi kommer nog att återvända till dessa distinktioner.

När jag begråter bloggen och betvivlar mikrobloggen

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Föregående mening skrev jag för en stund sen just på Twitter, där jag uppfattade ett visst gensvar. Bakgrunden är det som jag skrev i förra bloggposten om kritikcykelns hastighet. Här sammanfattar jag kvällens lika hastiga som dystra mikrobloggande.

Nej, Twitter som medium är inte automatiskt fördummande. Men det är accelererande. Tar samtalet till en höghastighet som inte alltid är rätt.

Har ni också känslan av att färre använder RSS-läsare för att följa bloggar nuförtiden? Att de istället följer länkar från Twitter/Facebook.

“Ja”, svarar flera. Kring årsskiftet 2005–2006 peakade “RSS” som sökterm och år 2009 rapporterades att RSS-läsarna tappade i betydelse. Man följer inte en mängd flöden – i stället har man ett enda flöde (Twitter eller Facebook) och följer länkar som dyker upp där. Tendensen går bort från att följa utvecklingen på ett fåtal utvalda bloggar, till att läsa enskilda inlägg från ett större antal bloggar.

Flödet blir den centrala centrifugen. Vad som förloras då: korslänkandet mellan bloggar. Hypertexten!

Och jag vill öppet erkänna att jag känner viss sorg över att mikrobloggen (Twitter) marginaliserat “bloggosfären”.

Ja, jag kan sörja hypertexten.

Twitter i sig är alltså inte problemet. Ett problem är vissa dagstidningars ofantliga fixering vid att väcka uppmärksamhet på Twitter.

Och på tal om att sörja “bloggosfären”: jag tror att dess nedgång i Sverige delvis förorsakades av Twingly. Autolänkfiskandet degenererar.

Och tanken på “bloggosfären” som EN sfär, snarare än flera, var ju motbjudande nästan från början. Men alla småsfärerna! Bra grej!

Tidigare har jag aldrig använt ordet “bloggosfären” i positiv mening, utan mer sarkastiskt. Vill inte idealisera MEN gillar hypertext.

Här följde en kort ordväxling med Monki, om att inte bara den s.k. bloggosfären upphört att existera. Även småsfärerna, klustren av bloggar med nischade intressen, förefaller vara utrotningshotade. Med vissa undantag: kanske modebloggarna, och så förstås tumblrosfären.

Om den senare skrev Monki: “Tumblrosfären är faktiskt ett av de få ställen på nätet nu där jag känner att det finns en hel subkultur jag inte är del av. De har ju byggt in ett sfärande också med reblogs och alla funktioner de har.

En observation: tumblrosfär och modebloggeri bärs upp av bild. Det är de visuella uttrycken som lyckas upprätthålla sina egna sfärer, medan de textuella i hög grad har släppt hypertexten för att gravitera mot den högsta hastighetens länkflöden.

Monki konstaterar: “Blogginlägg diskuteras på twitter och hamnar i massmedia.”

= diskussionerna arkiveras inte längre. De dör på nån timme.

Har funderat på att sluta blogga. Nu tänker jag att jag åtminstone, på ren trots, måste fortsätta blogga efter att jag slutat mikroblogga.

(Startade Copyriot våren 2004, kanske kan låta den bli tio år? Exakt i mitten av den tioårsperioden kastade vi oss in i Twitter-centrifugen)

Kritikcykelns hastighet

Förmiddagens kritikcykel avverkades på 4–5 timmar. Här ska inte ordas mer om innehållet, bara om formen. Men en superkort resumé är ändå på sin plats.

1. Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, har beslutat att “rensa ut” Tintinböcker från ungdomsbiblioteket Tiotretton. Dagens Nyheter smäller upp nyheten enormt på förstasidan.

2. Twitter kokar. Facebook kokar.

3. Kulturhusets överordnade chef går ut med att beslutet ändrats: Tintinböckerna blir kvar.

Detta inlägg handlar alltså inte om Tintinböckerna. Det handlar heller inte om formerna för bibliotekets urval, utan om själva debattens form. Alltså om punkt två ovan – och om kritikcykelns hastighet från punkt ett till punkt tre.

Twitter

Twitters höga hastighet tycks ha varit drivande i kritikcykelns snabba förlopp. Twitters mikroformat bidrog också till en polarisering – en massa tyckande för och emot det fattade beslutet, vilket strax började utmattas och övergå i ett lika polariserat metatyckande.

Problemet? Att det blir svårt att skriva en rad utan att den tolkas som ett debattinlägg. Själv blev jag allra först nyfiken på att reda ut hur det kom sig att en konstnärlig ledare, snarare än en bibliotekarie, bar ansvar för bibliotekets urval. Men i samma ögonblick som jag postat frågan på Twitter kände jag en våg av obehag, som stärktes när andra började retweeta den: uppfattades min fråga som retorisk? Tror folk att det var ett inlägg i debatten? Går det alls att vara uppriktigt frågande på Twitter?

Facebook

Jag återbesöker nu Facebook, med blandade känslor – det är just i känsloblandande syfte som jag pendlar mellan frånvaro och närvaro. Länge har jag hävdat att Twitter är någorlunda okej, jämfört med Facebook som bara är inlåsning, blasering och djävulskap. Förmiddagens kritikcykel fick emellertid Facebook att framstå i ett vackrare ljus än Twitter. Om så bara för att Facebook tillåter kommentarer längre än 140 tecken, alltså lite mer än bara en positionering för eller mot. Eller för att den halvprivata halvoffentligheten på Facebook fungerar som ett halvt värn mot den halvparanoida tanken att andra ska tolka in polemik när man ställer en fråga.

Dagens Nyheter

Som min vän Alex skrev just på Facebook:

Själv reagerar jag mest på den tragiska dynamik som ständigt sätts igång: Media hänger ut initiativ som kännetecknas av det politiskt korrekta, kulturvänster, feminism etc (DN:s nyhetsvärdering när det valde sin framsida idag är ju helt bisarr), vilket sedan väcker reaktionens storm. Detta sporrar i sin tur en vänster besatt av allt som har med representation att göra att kasta sig huvudstupa in diskussionen och inta rollen som en moralens väktare. Gång på gång föds debatter som i ett större perspektiv är provocerande futtiga men som fungerar bra i kvällstidningsjournalistikens flod av nonsens.

Och grundläggande i den här dynamiken är, tror jag, att dagstidningarna i allt högre grad ser just aktiviteten på Twitter som mått på framgång.

Biblioteket

“Det transparenta biblioteket” är titeln på ett kapitel i min bok Biblioteket, som utkom för ett år sedan. Kulturhuset rymmer tre-fyra bibliotek, men det är inte helt uppenbart vem som ansvarar för dem. För oss utomstående tycks de drivas av Stockholms stadsbibliotek, men sen visar det sig att de lyder under Kulturhuset, vars ledning inkluderar en bibliotekschef. Ändå fattas beslutet av en konstnärlig ledare, som fick rubriken “bibliotekschef” på Dagens Nyheters framtida. Vem fattar besluten?

Transparent vore att bibliotek använder webben för att upplysa om hur urvalet går till och vem som ansvarar för det. Biblioteken måste våga klargöra att gallring är en fortlöpande process, så att inte varje rubrik behöver leda till gallskrik om bokbål. Sen kan man ställa frågan om hur fall som detta skiljer sig från den ordinarie gallring som utförs av bibliotekarier.

Kulturhuset

Efter några få timmars kritikstorm, vars hastighet bestämdes av Twitter, valde alltså Kulturhusets chef att ändra beslutet. Vilka fick möjlighet att delta i debatten? Svar: den minoritet som har möjlighet att ägna en förmiddag åt att sitta på Twitter och skrika högst. Nog är en sådan hastighet problematisk i sig – alldeles oavsett innehållet i det beslut som fattades och ändrades just i detta fall?

Bloggarna

Mikrobloggandet (Twitter) har i stort sett trängt ut bloggandet, vad gäller journalistiskt agendasättande. “Bloggosfären” existerar inte längre. Visst finns det bloggar, men dessa kan endast undantagsvis kan spela en roll i höghastighetssamtalet – då genom att länkar till enstaka inlägg sprids via Twitter och Facebook.

När kritikcykeln avklaras på ett par timmar hinner bloggarna aldrig bli en plats för den fördjupning som de ibland faktiskt har varit. Bloggen måste antingen reducera sitt format till föga mer än mikrobloggen, eller acceptera sin roll som kommentator i efterhand.

Företrädare för Serieteket skrev en lång, fördjupande bloggpost – men när det väl var färdigskrivet hade kritikcykeln redan avverkat hela sitt varv. Förmiddagens debatt var avklarad. Tyckarna på Twitter hade redan tröttnat på den och börjat leta efter nästa.