Rasmus Fleischer's Blog, page 84

Copyswede vann: avgift på “externa” hårddiskar

Copyswede vann mot Universalmediaalliansen. Skiljenämnden accepterade Copyswedes argument om att externa hårddiskar och usb-minnen är “särskilt ägnade” för laglig privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Enligt § 26k–m måste då hårdvaruförsäljarna betala privatkopieringsersättning till Copyswede.

Copyriot tog upp frågan när den var på tapeten i början av 2011. En fråga som då lyftes var om avgiften även ska tas ut för usb-minnen som är fyllda med data vid försäljning. Om inte, finns en öppning för att kringgå lagen. Redan på 1980-talet såldes kassettband med fågelsång för att kringgå den dåvarande kassettskatten.

Vad gäller hårddiskar finns ett lätt sätt att kringgå bestämmelsen, vilket hårdvarubutikerna redan visar i sin skyltning. Man köper en intern hårddisk plus ett chassi, monterar samman dessa och har sedan en extern disk. Distinktionen mellan “intern” och “extern” är ganska absurd.

En relaterad absurditet är att avgiften i dag omfattar mp3-spelare (t.ex. Ipod) men inte smartphones (t.ex. Iphone). Intäkterna till Copyswede rusade i höjden mot en historisk topp år 2007, vilket nog kan relateras just till Ipod och andra mp3-spelare. Sedan började mp3-spelarna att ersättas av mer mångsidig fickelektronik, så att intäkterna till Copyswede åter dalade ner till en ganska stabil nivå. Frågan är om de nya hårddiskavgifterna kommer ge dem ännu en intäktsfest.

Biblioteken och “välfärdssektorn”

Folk verkar diskutera “vinster i välfärdssektorn“. Diskussionen verkar enbart handla om skola, vård och omsorg. Låt mig då påminna om en annan sida av välfärden: biblioteken.

Även i anslutning till biblioteken finns ju en drös företag vars vinster består av omslussade skattepengar. Axiell, BTJ, Elib och många fler har nischat in sig på att sälja tjänster till bibliotek. (Även om Elib även saluför elböcker direkt till läsare så är det en minimal marknad – de pengar som i dag betals för elböcker i Sverige är i stort sett skattepengar som slussas via bibliotek).

Vet inte om jag just nu har så mycket att tillägga, annat än att detta vore en intressant aspekt att få in i diskussionen.

Europas fascister vänder sig bort från axelmakterna

Framgångarna för Greklands nazistparti, Chrysi Avyi, borde ge skäl att gräva mer. Hur finansierar de? Vilka finns i deras internationella kontaktnät? Själv har jag inte tid att ägna mig åt sådant grävande, men snubblade just på några uppgifter jag fann intressanta.

British National Party verkar nämligen befinna sig i upplösningstillstånd. Medlemmarna drar åt skilda håll: vissa till det euroskeptiska och högerpopulistiska UKIP, andra till British Freedom Party som är nära knutet till English Defence League, vissa till English Democrats, medan det uppges att ytterligare andra startar ett nytt parti under ledning av BNP:s europarlamentariker Andrew Brons.

Intressantast var att läsa om pyttepartiet English Democrats, som förutom att vända sig mot invandrare och EU även profilerar sig på en antiskottisk politik. För ett år sedan åkte partiledaren till Moskva och deltog i att bilda en ny allians mellan högerradikala krafter i Europa, under ledning av ryska Obraz.

Obraz bildades i Ryssland efter förebild från serbiska Obraz, en fascistgrupp som alldeles nyligen kriminaliserades av konstitutionsdomstolen i Serbien. Både ryska och serbiska Obraz uppges tidigare ha tillhört European National Front, som var aktiv (2004–2009). De ska dock ha utträtt redan 2005 i protest mot att en “russofobisk” grupp från Litauen släpptes in. European National Front dominerades av de gamla axelmakterna: italienska Forza Nuova och tyska NPD. Andra deltagare var grekiska Chrysi Avyi och rumänska Noua Dreaptă.

Två år efter att European National Front somnade in, återuppstod ett liknande nätverk för fascister – men nu utan representanter från Tyskland och Italien. Tyngdpunkten har onekligen förskjutits österut, i en riktning som man kanske kan kalla slavisk eller ortodox. Ryssland, Serbien, Grekland – i alla dessa länder finns en stark nationalistisk tradition som inbegriper kamp mot den tyska nationalsocialismen. Även om grekerna har en modifierad svastika som logotyp, kan man förstå att de i dessa dagar gärna slipper beskyllningar om samröre med tyskarna.

Nätverket rymmer även fascistgrupper från Tjeckien och Slovakien. Däremot endast två från Västeuropa – karakteristiskt nog från länder utanför axelmakterna: England och Danmark. Det senare landet representeras av Danskernes parti, som står mycket nära Svenskarnas parti.

Lösa nätverk mellan mestadels små grupper, visst. Men kanske också tecken på en geopolitisk omorientering i Europas högerradikala landskap.

Krisen, del 62: Bomullskrönet

Läser i ett pressmeddelande från KTH:

“Peak Cotton” har nåtts, vilket innebär att vi inte klarar av att tillgodose jordens befolkning med kläder. /…/

– Behovet av textil ökar i världen, allt eftersom den materiella standarden i stort blir allt högre. Samtidigt minskar tillgången på grundråvaran, alltså bomull och olja. Så man kan säga att hela textilbranschen är i gungning, säger Gunnar Henriksson, professor i träkemi vid KTH.

Han fortsätter med att berätta att vi redan nu sägs ha uppnått “Peak Cotton”, alltså ökar inte längre mängden producerad fiber och vi kan inte längre tillgodose jordens befolknings samlade behov av bomull. /…/

Samtidigt som vi bara i Sverige sedan år 2000 har ökat vår textilkonsumtion med över 40 procent.

Nu är detta väl inga nyheter för de som har bättre koll på textilfrågor – jag noterar att Sanna Samuelsson skrev om saken för två år sedan. Just då, vid slutet av 2010, började också bomullspriserna att rusa uppåt. Sen låg det på en väldigt hög nivå under 2011 och några månader in på 2012, bara för att raskt återgå till den lägre nivå. Om man ser längre tillbaks i prisstatistiken verkar bomullspriset ha varit ganska stabilt, till skillnad från oljepriset.

Men om vi kan tala om “bomullskrönet”, är det nära kopplat till frågan om livsmedelsförsörjning. Odling av bomull kräver ju bisarra mängder vatten och åkermark, vilket blir allt svårare att försvara när en växande världsbefolkning behöver mättas. Befolkningen behöver dock även kläder.

Survivalisterna stormyser över tanken på en kollapsad modeindustri, medan de diskuterar om framtidens människor kommer att klä sig i hippie-hampa eller metal-läder,

Skogsindustrin sätter stora förhoppningar på att sälja trä till klädindustrin. Ur deras synvinkel kanske kläder är det nya papper. En tanke som öppnar för fler paralleller: print-on-demand handlar ju inte bara om papper utan även om textilier (tänk på vilka mängder reklamtröjor som varje år trycks upp av företag, konferenser, festivaler, etc.) Och om dagstidningen är dödsdömd kanske detsamma gäller för jeans? Fler spekulationer kring bomullstemat välkomnas.

Sökningar på biblioteket loggas av företagskoncern

Södertörns högskolebibliotek har fått en ny sökmotor, med det gräsliga namnet SöderScholar. (Versaler mitt i ord är aldrig okej!)

Jag fattar poängen – här har skett ett lyft i möjligheterna att hitta saker. Genom en enda sökruta söker man nu både efter böcker i bibliotekets bestånd, liksom elektroniska tidskriftsartiklar i olika tjänster som biblioteket abonnerar på. (Dock ej svenska artiklar!)

Genast konfronterade jag problemet att sökmotorn inte funkade i min vanliga webbläsare, Firefox. Av säkerhetsskäl anävnder jag nämligen tillägg som Ghostery och NoScript, vilka blockerar okända javascript. Uppenbarligen fanns det ett javascript bakom sökknappen. Men det hjälpte inte att bevilja ett undantag till sh.se, alltså Södertörns högskola.

Sökmotorn i fråga drivs nämligen av en extern aktör. Närmare bestämd den israeliska koncernen Ex Libris som är ledande på världsmarknaden för biblioteksmjukvara. Givetvis säljer de mjukvaran som en tjänst. Som användare av biblioteket kan jag då bara hitta böcker genom att acceptera javascript från exlibrisgroup.com.

Vad detta innebär är att Ex Libris Group nu loggar alla sökningar som görs i Södertörns högskolebibliotek (liksom på otaliga andra bibliotek som köper samma tjänst). Söktermerna skickas till deras servrar, vilket tekniskt sett är detsamma som att de loggas. Möjligen väljer företaget att radera informationen, men varför skulle de? Tillgången till statistik över sökningar på universitetsbibliotek världen över, såväl i realtid som bakåt, har ju ett ekonomiskt värde.

Jag undrar om Södertörns högskolebibliotek alls har tänkt på loggfrågan. Bibliotekschefen bloggar:

SöderScholar är inte intresserad av vilka dina kompisar är, vad du har för intressen, vem som syns på dina foton, eller vad du helst äter till middag. Vi har inget intresse av att kartlägga dig och sälja prylar, upplevelser etc. anpassade just till dig.

Nej, det är sant att sökmotorn är fri från reklam. Men när bibliotekschefen skriver “vi”, låter det som att biblioteket kunde styra över övervakningen i en tjänst som på detta sätt köps av ett företag. Det kan de inte. Oavsett intresse så är det ett faktum att alla sökningar i bibliotekets katalog loggas av Ex Libris Group. Borde vi inte prata om vad en sådan sak betyder för biblioteket som institution?

En dyster och nyfiken bok om ljud

Fem meningar plockade ur en bokrecension:

Tystnad har blivit en marknadsvara.

Ljud är våld.

Tystnaden är skamlöst relativ.

Kort sagt är den skadliga ljudnivån inte objektivt mätbar i decibel.

Kampen mot “ljudimperialismen” verkar ganska hopplös.

Boken som jag recenserade på Expressens kultursida heter Koltrasten som trodde den var en ambulans och är skriven av Anders Mildner. Det är en dyster, politisk och nyfiken bok som lämnar många frågor hängande i luften, men framför allt syftar till att få oss att lyssna på världen. Min förhoppning är att den blir läst av människor som vill gå vidare i dess samhällskritiska ansats.

Förresten: när jag talar om “den neofuturistiska fascinationen för hur rytmiska ljud sätter kollektiva kroppar i rörelse”, då syftar jag särskilt på Steve Goodmans bok Sonic Warfare. Härom året recenserade jag den tillsammans med Samira Ariadad i tidskriften Nutida Musik.

Hår, röj, svärta

Svartmetallen har varit en del av mitt liv i fem år, närmare bestämt under den mörka halvan av respektive år. Konsertmediet har haft noll del i detta. Jag har förvisso gått på spelningar med band som spelat doom och noise med influenser från svartmetall. Men jag har inte varit på en svartmetallspelning. Inte förrän i onsdags, då jag trädde ned i en källare i Friedrichshain.

En sak slog mig som anmärkningsvärd. Av alla närvarande män, på scen såväl som i publik, tycktes jag själv ha längst hår. Och då är jag knappast långhårig. Jag har en lugg och detsamma gällde för ett flertal i lokalen, män såväl som kvinnor. Lugg är inte vad man normalt förknippar med svartmetall.

Svartmetallen år 2012 stämmer sällan överens med gängse idéer om typisk svartmetall. Spännvidden är enorm och kan ge plats för såväl satanism som corpsepaint, men närvaron av dessa element hör ändå till undantagen. Svartmetall kan lika ofta utövas av korthåriga män i glasögon som jobbar med media i Berlin (för att nu inte använda det uttjatade h-ordet). Till saken hör den ständiga frågan om vad som är äkta svartmetall, men det är längre sedan svaret kunde representeras av en idealtyp, varken för ljud eller utseende.

Musikjournalisten Tony Ernst tar tag i frågan på sin nya sajt Svarta Tankar. En lång essä handlar om nazismen hos det franska bandet Peste Noir. Där skriver Tony Ernst bland annat:

Den utom tvivel viktigaste konstanten för black metal är just den negativa attityden mot mänskligt liv. Det är själva förutsättningen: oviljan, agget, hatet. Det går inte att göra black metal med öppet sinne mot omvärlden. På så vis är black metal den mest politiska musik jag känner. Det är musik som redan i sin programförklaring tvingar till ställning.

Allt annat är sekundärt. Fundamentet vilar på en enda svart balk: den destruktiva avskyn. Först därefter tillkommer instrumentering – trummornas blastbeat, gitarrväggens mangel, sångarens skri – och övriga värderingar (satanism, corpse paint, längtan efter svunna tider). Men allt detta är förhandlingsbart: Varg Vikernes kan göra 25 minuter långa ambient-stycken med enbart synthesizer som bärande instrument utan att släppa black metal-andan för en sekund.

Det enda som inte går att tumma på är svärtan.

Svärtan? Att sätta ord på kan kännas meningslöst, men för att återvända till konsertsituationen finns det en aspekt. Svartmetall tillåter inget “röj”.

Som rit betraktad, är svartmetallen lika anti-individuell som den är anti-kollektiv. Rockmusikens alla gester, vilket överlag handlar om att hävda individen, blir därför något att vända sig bort från. Kanske kan svartmetallens röjförbud rentav liknas vid religiösa bildförbud.

Inlevelsen i svartmetall får alltså inte kanaliseras i rytmiska kroppsrörelser. Samtidigt går dessa rörelser inte helt att skilja från spelandet på rockmusikens instrument: gitarr, bas, trumset. Svartmetallmusikern som ställer sig på en sven måste hantera en omöjlig ekvation.

Nu handlade det om tre korthåriga män i jeans, vars yttre inte var särskilt svärtat. Svartmetallen de spelade var ganska konventionell i bemärkelsen snabb och rå, tenderande till en ljudmatta med något enstaka inslag av folkton. Sporadiska vokalinsatser. Ett plus för att de hade två gitarrer men ingen bas – svartmetall av detta slag klarar sig ofta bättre utan bas. Alla som undviker det slentrianmässiga kombinerandet av elgitarr och elbas förtjänar att uppmuntras för detta.

Samtidigt var det omöjligt att helt släppa tanken på håret, eller på bandmedlemmarnas utseende i allmänhet. Några gånger när musikens intensitet stegrades extra, kunde gitarristerna inte avhålla sig från att gunga i takt. Gungandet affekterar publiken, vars första impuls blir att också börja gunga – fast så väcks den hastiga motaffekten: svartmetallen får inte urarta i röj!

Om bandets medlemmar hade haft långt hår och skinnbyxor, kanske rentav corpsepaint, misstänker jag att affekttröskeln hade varit högre. Alltså att de hade kunnat gunga lite takt till musiken utan att vi skulle uppfatta det som röj. Band som håller sig till en sådan outfit kan nog också få andra möjligheter att tänja vissa gränser i musiken utan att det blir fel.

Tänk bara Darkthrone, som lyckats med konststycket att integrera en koklocka utan att det blir löjligt. Faktum är att koklockan bildar en av de absoluta höjdpunkterna i nittiotalets norska svartmetall. Sedan dess har Darkthrone gått vidare via heavy metal till crustpunk, utan att för den skull frångå svartmetallen. Strikt musikaliskt har de lyckas komma undan med en förbluffande nivå av “röj”. Men så har de också vägrat att ge konserter.

Loggfri blogg?

Influerad av Hannes Mannerheim raderade jag ett antal rader kod ur sidmallen här på Copyriot. Nu loggas inte längre besöken på bloggen, varken av Statcounter eller av Mediacreeper. Finns ju inget skäl att ha dem där. En gång provade jag dem av ren nyfikenhet, sedan har de hängt med, fastän jag inte längre har något intresse av att analysera trafiken.

Dock ska jag inte ljuga – dina besök på Copyriot loggas fortfarande, om än inte av mig. Flattr-knapparna som kan synas på bloggen är manifestationen av ett javascript. Rent tekniskt innebär det att information om ditt besök överförs till Flattr AB. Huruvida de väljer att spara informationen eller radera den är omöjligt för mig att veta. (En helt annan sak är att jag personligen har stort förtroende för detta företag, så som det drivs i dagsläget.)

Trots allt är detta en mild form av spårning. Vad som skickas till en extra server är främst ditt IP-nummer, inte någon riktig identifiering. Annat är det med alla de sajter som nu integrerar Facebook. Steelneck skrev nyligen här:

Gå in på valfri piratblogg, som med ytterligt få undantag själva hjälper till att möjliggöra företagens insamlande av folks surfvanor, genom att ha blivit lockade att använda företagens olika script och widgets som samlar in uppgifter från besökarna. Är det inte en rätt grav dubbelmoral att tex. Piratpartiets partiledare möjliggör för google eller facebook att kunna karlägga folks besök på deras hemsidor, utan besökarens medgivande?

Steelneck syftar alltså på Anna Troberg, vars bloggkod rymmer javascript från bland andra Google, Facebook, Twitter och Statcounter. Även partiets förre partiledare Rickard Falkvinge har integrerat Facebook på sin blogg. Såvitt jag kan begripa ges även Google möjligheten att föra logg över alla besök där.

Inte för att predika ett asketiskt ideal av renhet, men vi borde prata lite mer om allt detta.

Om nätnostalgi och manlig dominans

Vi fortsätter försöken att begripa den den nätpolitiska kontrarevolution som (enligt rådande arbetshypotes) fann sin riktning år 2007.

Nyss trillade det in några mycket tankeväckande kommentarer.

1. Martin historicerar skillnaden mellan Piratbyrån och Telecomix.

2. Isobel ifrågasätter bloggnostalgin. Hon skriver om samtalsklimatet pre-2007:

Var det inte också då manliga bloggande akademiker enbart refererade till varandra (förtjänstfullt skildrat i Kalle Palmås gubbslemsprojekt) och man (män) tänkte de djupa, långsiktiga tankarna och pratade med varandra (män) på ett seriöst och säkert tillfredsställande sätt som det intellektuella patriarkatet alltid gjort?

Jag är inte alls bara spetsig här, den här nostalgin finns ju kring kultursidorna “förr i världen” också, eller medierna i allmänhet, och detta förr i världen refererar alltid till miljöer som förvisso var intellektuellt stimulerande men också alltid närmast totalt enkönade. Jag tror att det är bra att tänka på.

Det som hänt med internet är delvis att könsstrukturerna har ändrats genom att inträdesbarriärerna blivit lägre. Lägre inträdesbarriärer innebär också mer trams, mer ointressant, mer kommersialism. Det är förstås inte så kul. Om jag kunde föreställa mig mig själv som en person som hade haft inträde till forna tiders intellektuella mansklubbar hade jag nog också varit mer nostalgisk, men nu är ju den vägen inte så öppen för mig.

Isobel har alldeles rätt i att vi inte ska försjunka i nostalgi. Åtminstone inte om nostalgi är att odla en myt om en svunnen guldålder. Inget är så meningslöst som längtande tillbakablickar på en svunnen offentlighet. Dels för att det är tveksamt att tala om “offentligheten i sin helhet”, som Christopher påpekar. Dels för att det sociala (som i “sociala medier”) inte är detsamma som det offentliga. Snarare handlar det om gråzoner och överlappningar mellan privat och offentligt.

Facebook har inte bara usurperat de trådbaserade forumen, utan även mycket av det chattande som tidigare skedde i mer slutna rum. Samma sak med Twitter, som inte bara kan förstås i relation till någonting “långsammare” som fanns innan.

Även om jag kan se en viss poäng i “spekulativ nostalgi” (för att låna ett begrepp från Molekyler), blir det allt mer klart för mig varför nostalgi har ett begränsat taktiskt värde. Då tror jag mer på både sorg och vrede.

Låt oss inte hylla hur det var. Låt oss hylla hur det kunde ha blivit. Låt oss sörja de potentialer som inte förverkligades. Låt oss vända sorgen mot framstegsmyten om nätet, för att göra det möjligt att tänka sig verkligt framsteg – bortom accelerationism och konservatism.

Inte ställa snabbhet mot långsamhet. Hellre då tänka som Spinoza: en kropp är en relation mellan snabbheter och långsamheter. Även en kollektiv kropp.

3. Martin L resonerade vidare om manliga privilegier i de relativt gamla, relativt långsamma medierna. Sänkta trösklar till “offentligheten” är väl i grunden positivt, men…

Men det gör egentligen frågan om arkivet, om minnet, mer brännande: ska vi verkligen acceptera att ett system som släpper in och inkluderar fler gör det endast på villkoret att vi snabbt glömmer vad de sa och gjorde?

Här tror jag vi nått en viktig hållpunkt i diskussionen.

Krisen, del 61: Finanskris, stimulanspaket och “sociala medier” – kan vi tänka det historiska sambandet?

En metaskruv på två senaste inläggen. Vad är väl Copyriot, alltså vad är bloggens fixstjärna, om inte en metaskruvarnas oändliga metaskruv? Nu åter graviterande mot storspiralen, krisen, för att på vägen fånga flyktiga substanser ur mikrobloggflödet. Livliga diskussioner i kommentarsfältet fick något att utbrista: “som om det var… 2007 eller något!”

– Vad var det som hände där efter 2007? Facebook? Twitter? Trist är det i varje fall.

– Vi blev väl för många som erbjöd samtalsarenor. Facebook gjorde sitt stora intåg 2007 också.

– Tror också det. Många arenor. Jag önskar jag hade tid att blogga som fan.

Så sade några röster på Twitter. Diskussionen fortsatte en stund till:

– En bra analys jag hörde var att bloggarna dog för att de inte var tillräckligt sociala.

– Precis, och inte tillräckligt snabba.

– Bloggarna kanske inte var tillräckligt sociala i den specifika innebörd som “social” började få just kring 2008.

– Vad innebär social sedan dess?

– Att låta all kommunikation löpa genom samma flöde. Och att aldrig blicka bakåt.

Vi kom fram till att det numera är på Facebook och Twitter som diskussionerna förs. Tidningarna skulle vilja ha dem i sina kommentarsfält, men har misslyckats och får bara in sunk. Nivån är högre på Facebook, samtidigt som allt som sägs snart glider in i arkivskugga. Sådant som skrivs på en blogg eller i en tidning får antingen reaktioner direkt, eller inte alls. Sådan är den “sociala” webb som vuxit fram under de senaste fem åren.

Förändringens riktning blev tydlig kring mitten av 2007. Ett år senare, hösten 2008, brakade det loss på allvar. Observera att det råder total synk mellan “sociala medier” och finanskris! Hur ska vi förstå detta? Som en historisk tillfällighet eller som moment av en totalitet?

Januari 2007: Apple Computer byter namn till bara Apple.

Juni 2007: Reboot i Köpenhamn. Känslan av att riskkapitalet i ny omfattning strömmade till “molnet”. Samtidigt släpper Apple sin första iphone.

Augusti 2007: Går med i Facebook, likt många andra svenskar vid den här tiden.

Januari 2008: Digital Renaissance – ett initiativ i tiden.

Juni 2008: Nämnda initiativ ordnar ett seminarium i anslutning till Hultsfredsfestivalen. Jag minns hur Daniel Johansson nämnde något om att vi bara behövde titta på riskkapitalet för att förstå åt vilket hållwebben skulle utvecklas. Apple lanserar sin app store tillsammans med iphone 3.

Juli 2008: Vi åker buss.

Oktober 2008: Lehmann Brothers går omkull. Världsekonomin fryser till is, men på nätet inleder riskkapitalet sin skördesäsong. Spotify slår upp portarna under ljudliga applåder (efter att de stora skivbolagen fått en betydande aktieandel i utbyte mot rättigheter). Ungefär samtidigt lanseras Newsmill och Twingly. Framtiden blir objekt för en tänkt hyllningsbok och striden kring FRA-lagen kulminerar.

Januari 2009: Går med i Twitter, likt många andra svenskar vid den här tiden. Kvantitativa lättnader sätter fart på stimulanspartyt med negativ realränta. Samtidigt: raketartad tillväxt av antalet människor som på något sätt jobbar med “sociala medier”.

Februari 2009: Chris Andersons väckelsemöte i Malmö (4 februari). Ett par veckor senare inleds Spectrial (16 februari).

April 2009: Telecomix grundas. Tingsrätten fäller i The Pirate Bay-rättegången.

Juni 2009: Piratbyrån genomför sin kanske sista rejäla intervention: Embassy of Piracy i Venedig. Ett par veckor senare meddelas att The Pirate Bay ska säljas.

Augusti 2009: Juliagruppen träder fram.

September 2009: Det postdigitala manifestet ges ut. Facebook meddelar att man börjat gå med vinst.

December 2009: Det står allt mer klart att piratsymboliken är uttömd. Och att Sveriges offentlighet nu enats kring ett konsensus om att Spotify visar vägen hur man kan lyckas med “nya affärsmodeller”. Google meddelar att alla sökningar hädanefter kommer ge personaliserade resultat.

Januari 2010: Hillary Clinton håller sitt tal om att yttrandefriheten på nätet ska bli en grundsten i USA:s utrikespolitik. Samma dag förklarar Sveriges regering att biståndspolitiken händanefter ska ge särskild prioritet åt nätet som redskap för demokratisering.

Juni 2010: Apple är möjligtvis världens största företag. Sedan 2007 tillverkas dess hårdvara i hög grad av kinesiska Foxconn. Arbetsvillkoren är helvetiska under 2010 kommer ständiga rapporter om att arbetarna tar livet av sig. Foxconn löser problemet genom att installera säkerhetsnät.

November 2010: Apples lansering av ipad i Sverige skapar “ett kväkande av bibliska mått”. Samtidigt sticker Federal Reserve sprutan i venen en andra gång: QE2.

Jag skulle kunna fortsätta detta impressionistiska historiesvep över 2007–2010 i all evighet, men överlåter nu till andra att bygga vidare. Frågan är alltså om och hur vi kan tänka sambandet mellan finanskris, stimulanspaket, smartphones och “sociala medier”. Men det går också bra att bara kasta in egna hållpunkter i historiesvepet.