Rasmus Fleischer's Blog, page 80

Om varför “2012“ tog slut för flera år sedan

Sedan nästan fyrtio Ã¥r har new age-kulturen fungerat som grogrund för idéer om “2012“. Enligt dessa idéer skulle historien nÃ¥ sitt slut i nÃ¥gon form av oerhörd omvälvning, vars kulmen kalkylerades till den 21 december 2012.

Mitt intryck är att de esoteriska idéerna om “2012″ har förlorat anhängare pÃ¥ senare Ã¥r. Även om det är svÃ¥rt att belägga, misstänker jag att “2012″ nÃ¥dde sin kulmen kring 2006–2009. Det var Ã¥r 2006 som Daniel Pinchbeck utgav boken 2012: The Return of Quetzalcoatl. Hans budskap handlade inte om undergÃ¥ng utan om en andlig omvälvning:

materialism and the rational, empirical worldview that comes with it has reached its expiration date /…/ we’re on the verge of transitioning to a dispensation of consciousness that’s more intuitive, mystical and shamanic.

Omkring 2006–2009 var det sÃ¥dant som “2012″ brukade betyda i new age-kulturen. Kring denna tid snackades det som mest om “2012″ pÃ¥ nätforum med inriktning pÃ¥ psykedelia och konspirationsteorier. Men när tre Ã¥t Ã¥terstod till det magiska datumet, hade intresset redan börjat ebba ut.

Om detta stämmer är det lite intressant, eftersom det bryter med vad man förväntar sig av en undergångssekt. Vanligen tänker man sig att undergångssekten ska trissa upp sina förväntningar ända fram till sitt utsatta datum, då en gruvlig besvikelse sätter in (om inte sektmedlemmarna hunnit begå kollektivt självmord). Säkerligen finns det grupper som genomgår en sådan process i dessa dagar, men de verkar utgöra ett undantag.

Varför upprätthöll inte “2012″ sin lockelse fram till Ã¥r 2012, i dessa kretsar? Tre tänkbara skäl:

1. Ämnet blev exploaterat av Hollywood genom den usla filmen 2012, som kom 2009. Där ersattes den esoteriska idén om en andlig omvälvning med en exoterisk idé om världslig undergång.

2. MÃ¥nga esoteriker tänkte sig “2012″ inte som en plötslig händelse, utan som kulmen av en exponentiell process. PÃ¥ sÃ¥ vis handlade det om accelerationism. Förutsättningen att tro pÃ¥ “2012″ var en tro pÃ¥ att saker redan var pÃ¥ väg, allt snabbare, i rätt riktning. Att tro detta blev svÃ¥rare ju närmare datumet kom.

3. Världen gick frÃ¥n högkonjunktur till lÃ¥gkonjunktur, frÃ¥n kreditbubbla till kris. Kanske bidrog detta till att undergräva hoppet om en exponentiell förändring av världsanden. Efter krisens utbrott Ã¥terstod möjligheten att tänkta “2012″ i termer av undergÃ¥ng.

Krisen, del 75: Ernst Lohoff om det fiktiva kapitalets historia

Åter till Die große Entwertung där värdekritikern Ernst Lohoff fortsätter att resonera kring fiktivt kapital. Nu vill han sätta kreditexpansionen i ett historiskt sammanhang.

Under hela kapitalismens historia har det skett en långsiktig tillväxt av det fiktiva kapitalet, men dess relation till det fungerande kapitalet har skilt sig kvalitativt mellan olika epoker. Här talas om tre faser.

Första fasen

Under det långa 1800-talet skedde knappast någon övercyklisk tillväxt av fiktivt kapital. Även om kapitaltillväxten regelbundet drog iväg utöver värdetillväxten, skedde det inom ramen för 5–10 år långa cykler. Fiktivt kapital brukade länge vara synonymt med växlar: en typ av värdepapper som brukade cirkulera särskilt intensivt i slutet av varje cykel, innan en kreditkollaps.

Aktier och obligationer blev betydelsefulla först mot slutet av 1800-talet, i samband med den andra industriella revolutionen. Byggandet av järnväg och gruvor har redan tidigare motiverat bildande av aktiebolag. Nu tillkom kemiska och elektrotekniska industrier som krävde enorma investeringar. Pengarna kom delvis från aktier, delvis från det bankväsende som började expandera i rask takt. Den cykelövergripande expansionen av fiktivt kapital tog sig särskilt formen av aktier.

Statsobligationen kan betraktas som en urform av fiktivt kapital. Medan aktier och företagsobligationer har direkt koppling till ett fungerande kapital, är statsobligationernas koppling endast indirekt.

Stater har skuldsatt sig även tidigare, men då främst för militära syften och med avsikt på att återbetala sin statsskuld i fredstid. Först mot 1800-talets slut började det bli vanligt för stater att låna pengar till icke-militära utgifter. Den gamla nattväktarstaten ersattes av en ny typ av stat, redo att överta faux frais: kostnader för sådan infrastruktur som blev central i den andra industriella revolutionen. Vägar, järnvägar, post, elektricitet och telefoni hamnade i hög grad under statens ansvar. Därtill kom kostnader för utbildningssystem, ordningsmakt och standardisering. Allt detta ökade statens behov av att låna pengar.

Redan år 1864 hade Adolph Wagner formulerat sin wagnersches gesetz om hur statsutgifterna på lång sikt ökar sin andel av ekonomin. Efter ytterligare ett halvsekel av kreditexpansion kom Rudolf Hilferding med sin teori om Das Finanzkapital (1910). Kapitalismen höll enligt honom på att kollektivisera sig själv, vilket skulle leda till att ett “monopolkapitalet” som nytt metasubjekt ersätter värderelationen. Tankegången kom att influera Lenin.

Guldmyntfoten förhindrade centralbankerna från att delta i kreditexpansionen, men betydde inte att alla pengar representerade guld. Ländernas guldreserver var av väldigt olika storlek. Lägst låg England och Tyskland, vars centralbanker endast bunkrade guld till omkring en tredjedel av de cirkulerande sedlarnas värde (Tyskland var 1914 nere på 21,5 %). På motsatt sida av skalan återfanns Frankrike, vars guldreserver motsvarade 75–90 % av sedelbeloppet.

Första världskriget medförde statsutgifter på en ny nivå. Alla krigförande stater, med undantag för USA, såg sig tvingade att överge guldmyntfoten till förmån för papperspengar utan täckning. Genom att “trycka pengar” kunde centralbankerna köpa upp statsobligationer. När kriget var över återgick åtminstonstone segrarna till guld. Kreditexpansionen under 1920-talet drevs av privata aktörer, fram till kraschen 1929.

Ernst Lohoff vill förklara varför 1930-talets kris inte kunde fungera “renande”, som tidigare kriser hade gjort. Produktivkrafternas utveckling hade nått en nivå där kredit var en förutsättning för att få ny fart på varuproduktionen. Därför räckte det inte med att eliminera de kapital som var otillräckligt lönsamma. Kapitalets barriär kunde övervinnas endast genom att staten tog en aktiv roll i skapandet av fiktigt kapital. Så skedde hädanefter.

Andra fasen

Andra fasen är för Ernst Lohoff detsamma som fordism-keynesianism, alltså den modell som rönte stora framgångar 1948–73. Här agerade staten både som säljare och köpare av värdepapper. Statens ena hand lånade pengar för att täcka sin budget, medan andra handen lånade ut pengar till affärsbankerna. Statsskuldens ständiga tillväxt legitimerades av på fiffigt vis i Keynes teorier.

Fordismen byggde på massproduktion av varor som krävde en viss infrastruktur, vilken möjliggjordes genom att staten drev på en kreditexpansion. Bilarna krävde vägar, vitvarorna krävde elförsörjning och brunvarorna krävde etersändningar.

Efter hand skedde en avmattning i produktinnovationen, medan den processinnovativa rationaliseringen fortsatte. Visst kom nya varor, men de förmådde inte att absorbera levande arbete i så stor skala som hade skett i produktionen av bilar, vitvaror och brunvaror. Under 1960-talet började såväl profitkvot som tillväxtsiffror att dala.

Bortträngandet av arbetskraft ur produktionen av befintliga varutyper började överstiga återabsorbtionen av arbetskraft i produktionen av nya varor. Vändpunkten i kapitalismens historia förläggs av Ernst Lohoff till början av 1970-talet. Därefter började också staternas skuldberg att växa. Ur en totalkapitalistisk synvinkel är det numera helt omöjligt att frysa eller avveckla statsskulden.

Med utvidgandet av den totalkapitalistiska värdeproduktionen växer också den andel av denna värdeproduktion som staten tillägnar sig via skatter och pålagor.

Även när staten “investerar” lånade pengar i skolor eller vägar, rör det sig i ekonomisk mening om konsumtion. Resultatet blir ju inte varor som staten säljer, utan bara förbättrade villkor för varuproduktionen i allmänhet. Den keynesianska medicinen ger betydligt svagare effekt när pengarna används till konsumtion än när de investeras i varuproduktion. Endast i det senare fallet sker en förvandling från fiktivt kapital till fungerande kapital.

Tredje fasen

Efter fordismens kris på 1970-talet följde en postfordistisk boom som varade i ett kvartssekel (1982–2007). Inflationssiffrorna skönk tillbaka till samma nivåer som på det gyllene 1950-talet. Dollarn konsoliderades åter som världsvaluta. Staternas skuldsättning fortsatte dock att skena iväg.

Kapitalismen kan bara begripas som ett självändamål: ett system som kretsar kring att kapital måste växa till mer kapital. Kapitaltillväxt är inte nödvändigtvis detsamma som värdetillväxt. Fiktivt kapital är, som sagt, anspråk på framtida värde.

Sedan omkring 1982 har det fiktiva kapitalets tillväxt blivit det primära i kapitalismen, skriver Ernst Lohoff, som rentav menar att det finns skäl att tala om en “inverterad kapitalism”.

På den nivå som produktivkrafternas utveckling nuförtiden har uppnått, kan kapitalismen ö.h.t. bara fungera som inverterad kapitalism. /…/

Tanken på att det rådande produktionssättet redan har förlorat sina grundvalar och nu köper sig en sista nådefrist genom att förvandla sig till ett kedjebrevssystem – denna tanke är outhärdlig för de flesta människor som har socialiserats till varusubjekt.

Postfordism innebär förhandskapitaliseringen av ännu oskapat värde, menar Ernst Lohoff. Kapitalismen har passerat sin zenit och kastar nu sina skuggor framåt.

Visst finns det ett samband med den politik som brukar kallas för nyliberal. Sambandet är dock mer komplext än orsak och verkan. Paul Volcker tillträdde som chef för USA:s centralbank i augusti 1979. Omedelbart skedde en 180°-vändning till en offensiv högräntepolitik som var förödande för USA:s industriella konkurrenskraft, liksom för statsfinanserna. Men det gjorde USA till en global magnet för penningkapital och återupprättade dollarn.

Från cirka 1984 resulterade detta i en ny typ av tillväxt, möjlig att begripa som det fiktiva kapitalets ursprungliga ackumulation. Underskott i USA:s ekonomi är ju identiskt med en tillväxt av fiktivt kapital på annat håll.

Alltsedan Reagan-epoken är kapitalism ett annat ord för exponentiell skuldtillväxt.

Reaganomics var inte en tillämpad nyliberalism, utan visst avseende snarare en “mega-keynesianism”. Den fungerade som en installationsregim, då räntorna tillfälligt höjdes till en extraordinär nivå med kulmen år 1984. När räntorna sedan sjönk tillbaka till något slags normalnivå, kunde det fiktiva kapitalets epok ta sin verkliga början.

Sänkta räntor betydde att den exponentiella tillväxten av fiktivt kapital drevs bort från statsobligationerna, i riktning mot fastigheter och aktier. För att den inverterade kapitalismen ska hålla sig flytande, måste produktionen av värdepapper ständigt flytta allt längre in i finansväsendet. Ett “derivatiseringstvång” råder.

Samtidigt förutsätter det fiktiva kapitalet alltid en realekonomisk referenspunkt, en Hoffnungsträger, en förhoppning om framtida värde, det vill säga abstrakt arbete som resulterar i varor. Ernst Lohoff talar om hur förhoppningar förbrukas, Hoffnungsträgerverbrauch.

Frågan om kapitalismens framtid beror på om kapitalismen i obegränsad omfattning kan fortsätta att föregripa framtida värde, eller om detta tvärtom har karaktären av en ändlig resurs. Det hela känns som tautologi eller rekursion: kapitalistisk framtid är en oändlig resurs så länge det finns en förhoppning om en oändlig kapitalism. Här kollapsar subjekt och objekt.

(Vi är ännu inte klara med allt Ernst Lohoff skriver i boken. Hans analys av den samtida krisdynamiken får bli ett eget inlägg.)

Krisen, del 74: Eurokrisens kronologi (2010–2012)

Vad rör kring Johan Norbergs bok Eurokrasch, konstaterades att den behandlar eurokrisen som en egen kris, inte som ett led i en längre kris. Nu ett försök att rekonstruera de senaste årens krisdynamik i Europa med hjälp av uppgifter i nämnda bok. Inga anspråk görs på en fullständig kronologi, men kommentera ändå gärna om frånvaron av olika händelser.

Johan Norberg skriver att “krisen inleddes i början av 2010″.

Så sent som i april 2010 var det fortfarande möjligt att bortse från att euron stod inför en existentiell kris.

Just i slutet av april 2010 hände det sig att Grekland fick sina statspapper nedgraderade till skräpstatus. Räddningen från statsbankrutt blev en injektion av likviditet den 2 maj, från EU/IMF. Dosen låg på drygt hundra miljarder euro. Nu var det allvar.

Juni 2010 förklarade EU:s president Herman Van Rompuy:

Det som gick fel var det som skedde under de första elva åren av eurons historia. På många sätt blev vi offer för vår egen framgång. Euron blev en stark valuta med mycket små ränteskillnader mellan länderna. Det var som någon slags sömnpiller, någon slags drog. Det gjorde det möjligt att bortse från de underliggande problemen.

Under sensommaren 2010 rörde sig det svarta hålet mot Irland. Två år tidigare hade landets regering beslutat att backa upp landets största banker till hundra procent. Kostnaderna för bankstöd hade nu drivit upp Irlands budgetunderskott till 32 % av BNP. För andra gången fick EU/IMF plocka fram kanylen i november 2010 för att skjuta in 85 miljarder euro i den irländske patienten.

Snabbt vidtog spekulationen att Portugal skulle bli bailoutland nummer tre. /…/ I mitten av mars 2011 förlorade regeringen en förtroendeomröstning och i väntan pÃ¥ nyval gick landets lÃ¥nekostnader upp till nästan nio procent. I maj kastade även Portugal in handduken och accepterade ett räddningspaket pÃ¥ 78 miljarder euro. /…/

I juli 2011 fick Grekland mycket riktigt ett andra räddningspaket på 109 miljarder euro.

Sommaren 2011 gick eurozonens botten ur på allvar. Amerikanska penningmarknadsfonder lämnade Europa. I början av augusti började ECB att stödköpa italienska och spanska statsobligationer för 10-20 miljarder euro i veckan, helt i strid med tidigare utfästelser.

Silvio Berlusconi svarade med att överge tidigare planer på nedskärningar. För detta hånades han öppet av Sarkozy och Merkel vid en presskonferens den 23 oktober. Några veckor senare blev han petad i en finansiell statskupp.

Fredagen den 28 oktober 2011 landar Klaus Regling i Peking. Det är ett datum som kommer att nämnas i historieböckerna. Det var ögonblicket dÃ¥ Europa kastade in handduken och förklarade att vi inte klarar oss själva längre. /…/

Valutan som skulle ge Europa en världsledande ställning, hade nu fått Europa att resa till ett av världens utvecklingsländer, världens största diktatur, med mössan i hand, för att tigga pengar. Kineserna sade nej.

Och under resans gång har allas ambition att hindra Tyskland från att dominera kontinenten förbytts i nästan allas förhoppning om att Tyskland ska ta över praktiskt taget hela Europa, dess skulder och dess ekonomiska politik.

Greklands premiärminister Papandreou avsattes av EU den 7 november: han meddelade sin avgång, varpå EU genast gav klartecken till nya nödlån. Dagen efter meddelade Berlusconi att han skulle avgå. Ny premiärminister i Italien blev teknokraten Mario Monti, vilket ECB belönade med frikostiga stödköp av italienska statsobligationer.

“I slutet av 2011 var irritationen mellan EU-ledarna sÃ¥ stor att toppmötena började pÃ¥minna om förnedrings-TV.” Samtidigt stod “stora delar av det europeiska banksystemet pÃ¥ randen till konkurs.”

Nu plockade ECB fram ett annat redskap: “Long term refinancing operation” (LTRO), sjösatt i december 2011. Likviditeten sprutades nu ut brett, över Europas hela banksystem. Bankerna gavs möjlighet att lÃ¥na pengar i tre Ã¥r, till en ränta av endast 1 % (alltsÃ¥ negativ realränta). Som säkerhet kunde bankerna överlämna osäkra värdepapper. Med andra ord började ECB ta över dÃ¥liga lÃ¥n och göra sig till nÃ¥got av en “bad bank“.

Totalt frisläpptes 489 miljarder euro. Förhoppningen var att bankerna skulle använda sin nya likviditet till att köpa statsobligationer och därigenom lätta på skuldkrisen. Två månader senare – den 29 februari 2012 – genomfördes en andra runda där ytterligare 530 miljarder euro kastades över Europas banker. Johan Norberg skriver träffande:

SÃ¥ här har vi den europeiska lösningen pÃ¥ att banker och stater har lÃ¥nat för mycket pengar: De konkursfärdiga bankerna fÃ¥r lÃ¥na mer än 1000 miljarder euro till, med förhoppningen att de ska lÃ¥na ut sÃ¥ mycket som möjligt av dem till de bankrutta staterna. Under resans gÃ¥ng har man inte bara lastat pÃ¥ bankerna och staterna än mer skulder, man har ocksÃ¥ surrat ihop dem ännu tätare än förr. /…/ Det är som tvÃ¥ gravt berusade personer som försöker hÃ¥lla sig uppe genom att luta sig mot den andra.

Under våren 2012 växte ett svart hål i Spanien. Under april–maj bedyrade regeringen att landets banker skulle klara sig utan särskilda räddningspaket. Sedan kom ändå beskedet, den 9 juni, om att eurozonen skulle injicera 100 miljarder euro i det spanska banksystemet. Marknadsfesten varade i några timmar. Redan samma eftermiddag var den spanska statens lånekostnader högre än de varit innan räddningspaketet!

Räddningsaktionernas halveringstid blev kortar och kortare. Drygt 1000 miljarder euro i LTRO köpte Europa ett halvår. 100 miljarder euro köpte Europa sex timmar.

Och om Kina skulle vilja gripa in, skulle världens största valutareserv (över 3000 miljarder dollar) inte räcka långt, skriver Johan Norberg. Två tredjedelar skulle gå åt enbart till att ta över den italienska statsskulden.

I så fall är det nog mer tilltalande för Kina att göra som med SAAB – att invänta konkursen och sedan köpa resten billigare.

Krisen, del 73: Johan Norbergs Eurokrasch

För somliga i den svenska vänstern funkar Johan Norberg som återkommande djävulsgestalt, vilket jag själv finner ganska tröttsamt. Nog för att Johan Norberg är höger, men han är knappast det onda geni som dikterar svensk högerpolitik. Snarare ger han intryck av uppriktig idealism.

Jag retar mig inte så mycket på vad han säger. Kruxet är snarare vad han inte säger. Hur krisen skärmas av från sina vidsträckta orsaker och verkningar. Hur ekonomi och politik skärmas av från varandra och från människors verkliga liv.

Johan Norbergs bok Eurokrasch – en tragedi i tre akter är visserligen disponerad som en grekisk tragedi, men där finns få spår av tragisk kristeori. Inte ens i form av den tragisk-borgerliga hybrid som frodas bland motståndarna till papperspengar. Johan Norberg aktar sig för att ifrågasätta vår tids penningväsen. Han håller sig inom ramarna för en konventionell typ av högerborgerlig kristeori. Tragiken finns inte på ett teoretiskt plan utan bara som fernissa.

Den här krisen beror inte pÃ¥ att stater och hushÃ¥ll konsumerar för lite, utan pÃ¥ att de har konsumerat för mycket i förhÃ¥llande till intäkterna. /…/

Den enklaste besparingen hade varit rejäla höjningar av pensionsåldern. Det ger mer skatteintäkter, mindre utgiter, bevarar viktig kompetens i ekonomin, och gör allt detta utan att strama åt konjunkturen.

Ett ord som Johan Norberg undviker är arbetslöshet. Framför allt diskuterar han inte den ungdomsarbetslöshet som nu präglar Sydeuropa och som knappast löses genom att gamlingarna tvingas jobba längre.

“Eurokrisen” behandlas här som en distinkt egen kris, vars orsaker ligger i Europa – inte som ett moment i en större, världsomfattande kris. Som i all borgerlig kristeori skylls krisen pÃ¥ en felaktig politik. Syndafallet bestÃ¥r i själva försöket att etablera en gemensam valuta för Europa. Johan Norberg förklarar detta som ett utslag av “hybris”, vilket är att psykologisera krisens yttersta orsak. Detta samtidigt som kapitalismen naturaliseras.

Marknaden är en andra natur. Dess tvång, riktat mot individer eller mot nationer, är en naturlag. En nation som hamnar på efterkälken måste dess tillgångar räknas ned för att nationen ska behålla tillträde till världsmarknaden. Devalveringen är oundviklig. Politiken har endast att välja om hur den ska ske: externt eller internt.

Extern devalvering innebär att valutans värde skrivs ned i förhållande till andra valutor, som Sverige senast gjorde i november 1992). Intern develvering innebär att invånarnas köpkraft pressas ned, vanligtvis genom sänkta reallöner (som Lettland gjorde efter att ha drabbats hårt av krisen 2008). Johan Norberg pläderar för det senare:

Om inte växelkurserna eller människorna rör pÃ¥ sig mÃ¥ste lönerna göra det. De mÃ¥ste snabbt kunna sänkas eller Ã¥tminstone hÃ¥llas tillbaka när ett lands varor och tjänster inte efterfrÃ¥gas, annars kommer arbetslösheten snabbt att explodera. Detta är den “interna devalvering” som mÃ¥ste till om inte växelkursen automatiskt faller.

Som föredöme framhÃ¥lls Tysklands “Agenda 2010” med Hartz I-IV som sedan 2003–2005 gjort det svÃ¥rare att överleva som arbetslös i Tyskland. Lönerna kunde därför pressas nedÃ¥t. Tyskland stärkte sin ställning pÃ¥ marknaden nÃ¥got enormt frÃ¥n 2006 och framÃ¥t.

Grekland borde enligt Johan Norberg ha fÃ¥tt gÃ¥ i statsbankrutt redan pÃ¥ vÃ¥ren 2010. Vad en statsbankrutt skulle innebära i praktiken klargörs inte. Allt som konstateras är att Grekland “snabbt skulle tvingas minska utgifterna till den nivÃ¥ landet hade kunnat täcka självt”. Vilka institutioner som ska förmedla detta tvÃ¥ng till de livs levande grekerna, det klargörs inte. NÃ¥got ord om militärens och fascismens roll vore faktiskt pÃ¥ sin plats. Det känns inte helt trovärdigt när Norberg hävdar att en grekisk statsbankrutt hade förebyggt en politisk explosion.

Man hade också undvikit en politiskt explosiv situation där Bryssel och Berlin dikterar den politik som Grekland ska tvingas föra. Slutligen hade det skapat medvetenhet om spelreglerna en gång för alla och osäkerheten hade minimerats.

Nästan alla jag dÃ¥ talade med som stödde räddningslinjen, inom politiken och inom bankerna, förklarade den med tvÃ¥ ord: Lehman Brothers. /…/ Av den historien lärde sig beslutsfattarna att de aldrig mer fick lÃ¥ta nÃ¥got stort gÃ¥ omkull. I sÃ¥ fall lärde de sig helt fel läxa. Det ödesdigra var inte konkursen i sig, utan att tron att Lehman var garanterad av staten gjorde att banken blev sÃ¥ gigantisk frÃ¥n början.

/…/

Förluster är en lika viktig del av marknadsekonomin som vinster, för att signalera vad aktörer gör rätt och fel.

Sistnämnda paroll är central hos Johan Norberg. Att förlust och vinst är äv lika vikt är ett synsätt som kan peka mot en mer tragisk-borgerlig syn (tydligt manifesterad hos den s.k. österrikiska skolan). Annars brukar den “rent borgerliga” uppfattningen vara att tillväxt är ekonomins normaltillstÃ¥nd, alltsÃ¥ att vinster är viktigare än förluster.

Endast vid ett tillfälle hänvisar Norberg till den österrikiska skolan. Dessa menar “att priser bör stiga och sjunka i enlighet med tillgÃ¥ng och efterfrÃ¥gan”, skriver han. Kritiken av centralbanker och föresprÃ¥kandet av guldmyntfot lämnas därhän. Själv accepterar Johan Norberg, om än motvilligt, den monetaristiska principen om att centralbanken ska föra en penningpolitik med inriktning pÃ¥ stabil inflation. Fast kanske inte sÃ¥ hög som tvÃ¥ procent. (SÃ¥ uppfattar jag hans hÃ¥llning, men jag är inte säker.)

Den europeiska centralbanken bidrog till expansionen redan från början av sin existens. Eftersom det framstressade regelverket sade att inflationen skulle hålla sig kring två procent blev ECB orolig när priserna i början av 00-talet ökade betydligt mindre än så. Men prispressen berodde inte på problem i penningsystemet, utan på marknadens utveckling. Konjunkturen var svag, oljepriset var rekordlågt, IT-revolutionen höll på att sänka kostnaderna i många branscher och Asiens och Östeuropas inträde på exportmarknaderna pressade priser i hela världsekonomin. Allt detta borde egentligen ha lett till sjunkande priser. För att hindra att priserna föll i enlighet med tillgången och efterfrågan försökte ECB precis som de amerikanska och brittiska centralbankerna skapa en stadig prisökning med hjälp av mycket låga räntor.

ECB:s expansiva penningpolitik gjorde att mer pengar snurrade runt allt snabbare i ekonomin. Det kunde se ut som prisstabilitet då priserna i butik och på bensinmackar av andra faktorer hölls tillbaka, men under ytan skapade ECB en snabb inflation. Pengar tar alltid vägen någonstans, och i ett ekonomiskt läge där den västeuropeiska industrin inte såg särskilt attraktiv ut hamnade stora summor ofta i fastigheter

Det citerade stycket lyfter fram nÃ¥got relevant, men förtiger ocksÃ¥ nÃ¥got som är lika relevant. Rädslan för en “japansk” deflation efter IT-bubblans krasch motiverade centralbankerna i USA och Europa till att blÃ¥sa upp en kreditbubbla. Menar dÃ¥ Johan Norberg att denna rädsla var omotiverad? Eller menar han att nÃ¥gra Ã¥r av deflatorisk kris hade varit en plÃ¥gsam men nödvändig kur för västvärldens ekonomi? FrÃ¥gan lämnas hängande i luften.

ECB sänkte täntan radikalt “frÃ¥n 4,5 procent i mitten av 2001 till blott tvÃ¥ procent i mitten av 2003. PÃ¥ denna rekordlÃ¥ga nivÃ¥ lÃ¥g räntan sedan kvar under tvÃ¥ Ã¥rs tid och därefter höjdes den bara mycket lÃ¥ngsamt. Först 2007 var den tillbaka pÃ¥ fyra procent.” Samma möster som i USA. Allra mest drastiskt blev räntefallet i Spanien efter eurons introduktion:

Plötsligt framstod det som en fiffig idé att fylla varje kvadratmeter av landet med fastigheter. /…/

När det pågick som bäst byggde Spanien mer än Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans.

Hade den spanska fastighetsbubblan kunnat hejdas genom intern devalvering? Låter inte helt övertygande. Nåväl, medan Spaniens kris förklaras av yttre och objektiva marknadskrafter, ges mänskliga aktörer en större roll i berättelsen om Grekland. Här ges en lång rad exempel på hur regler tänjdes runt om i Europa, men särskilt i Grekland, inför sjösättandet av den gemensamma valutan.

Inga manipulationer var för stora – regeringen anlitade investmentbanken Goldman Sachs som mot en summa på 300 miljoner euro lärde staten att sälja framtida intäkter från t.ex. lotterier, vägtullar och EU-bidrag så att de gav klirr i kassan redan nu. Inga manipulationer var heller för små: När den grekiska inflationen skulle uppdateras plockades dyra citroner diskret bort ur konsumentprisindex och ersattes med billiga apelsiner.

Av detta förstÃ¥r vi att Johan Norberg vill se en ekonomi utan “manipulation”. Dessvärre gÃ¥r han inte in pÃ¥ hur det skulle vara möjligt att dra gränsen. Om det är manipulativt att sälja framtida intäkter frÃ¥n lotterier och vägtullar, varför är det inte manipulativt att sälja framtida skatteintäkter (som staterna de facto gör när de lÃ¥nar pengar). Om det är manipulativt att trixa med konsumentprisindex, vad säger vi dÃ¥ om de hedoniska index som fÃ¥r en allt större roll i att beräkna siffror som BNP?

Troligen menar Johan Norberg ungefär att manipulation är det som söker undergräva marknadens objektivitet. Exempelvis sånt som andra brukar kalla för demokrati.

Ibland betraktas obligationsmarknadens makt som odemokratisk, eftersom den sätter gränser för vad ett lands politiker kan göra. /…/ Obligationsmarknaden är neutral mellan ideologier, den har inte nÃ¥gon agenda utom att tjäna pengar. /…/ Det betyder att obligationsmarknaden ofta fungerar som ett lÃ¥ngsiktighetens rättesnöre gentemot politiker som gärna gör det kortsiktigt bekväma och vältrar över kostnaderna pÃ¥ väljarna lÃ¥ngt efter att deras mandatperioder är över.

Obligationer som garant för långsiktighet. Intressant tanke. Hur långt är då långsiktigt? Är ingen expert på obligationers längd, men 6–12 år verkar betecknas som en medellång tid innan lånet förfaller. Har inte hört talas om statsobligationer som löper längre än typ 30 år. Inte så värst långsiktigt – inte i ett planetärt perspektiv.

Trist indignation över användarvillkor på Instagram

Enklaste sättet för nyhetspressen att locka trafik frÃ¥n s.k. sociala medier är att spela pÃ¥ indignation mot dessa. Tisdag förmiddag spreds nyheten i svensk press: “Instagram börjar sälja dina bilder“. Vilket var ganska missvisande och snart fick korrigeras. Genom att först övertolka och sedan nyansera kunde nyhetsmedierna enligt välbekant modell kränga tvÃ¥ artiklar i stället för en, vilket belönas med dubbel trafik frÃ¥n halvkränkta användare av Instagram.

Vad allt handlade om är att Instagram – som hittills inte har genererat någon vinst åt sin ägare, Facebook – gör sig redo för mer reklam. Därför presenterades nya användarvillkor som inkluderar följande klausul:

To help us deliver interesting paid or sponsored content or promotions, you agree that a business or other entity may pay us to display your username, likeness, photos (along with any associated metadata), and/or actions you take, in connection with paid or sponsored content or promotions, without any compensation to you.

Instagram tänker alltsÃ¥ gÃ¥ samma väg som Facebook har beträtt: att utnyttja enskilda användare som reklampelare inför deras “vänner”. Ett sunkigt steg som besmutsar den “vänskap” som i vissa fall är verklig. Absolut. Men den indignation som spelades ut mot Instagram utgick inte frÃ¥n nÃ¥got värnande av vänskap, utan frÃ¥n ett värnande av det privata ägandet av fotografier man tagit. Samma sak med den illa formulerade statusuppdatering som alla postade pÃ¥ Facebook för nÃ¥gon vecka sedan.

“DE VILL STJÄLA MINA BILDER!” lyder det efterblivna gallskriket. Luddiga vädjanden till en idé om upphovsrätt stÃ¥r i vägen för vad som kunde bli en angelägen reklamkritik.

För vem vill stanna på ett mingelparty där värdfolket plötsligt deklarerar att alla gäster måste hänga en reklamskylt runt halsen, för att senare på kvällen tvingar alla att ta på sig en reklamkeps? Där det ryktas om att alla ska fira tolvsnåret genom att sjunga en reklamsång? Ungefär så utvecklar sig nu de mingelpartyn som kallas Facebook och Instagram.

Grejen är liksom inte att de enskilda festdeltagarna borde ha rätt att få betalt. Grejen är att reklam, ju mer påträngande den blir, bryter ned det kollektiva i festen. Att raskt planera ett uttåg, helst av allt en efterfest, är en fråga om drägliga umgängesvillkor. Alla som stirrar sig blinda på användarvillkor tenderar att missa den saken.

Trist indignation över användarvillkor på Instagram

Enklaste sättet för nyhetspressen att locka trafik från s.k. sociala medier är att spela på indignation mot dessa. Tisdag förmiddag spreds nyheten i svensk press: “Instagram börjar sälja dina bilder“. Vilket var ganska missvisande och snart fick korrigeras. Genom att först övertolka och sedan nyansera kunde nyhetsmedierna enligt välbekant modell kränga två artiklar i stället för en, vilket belönas med dubbel trafik från halvkränkta användare av Instagram.

Vad allt handlade om är att Instagram – som hittills inte har genererat någon vinst åt sin ägare, Facebook – gör sig redo för mer reklam. Därför presenterades nya användarvillkor som inkluderar följande klausul:

To help us deliver interesting paid or sponsored content or promotions, you agree that a business or other entity may pay us to display your username, likeness, photos (along with any associated metadata), and/or actions you take, in connection with paid or sponsored content or promotions, without any compensation to you.

Instagram tänker alltså gå samma väg som Facebook har beträtt: att utnyttja enskilda användare som reklampelare inför deras “vänner”. Ett sunkigt steg som besmutsar den “vänskap” som i vissa fall är verklig. Absolut. Men den indignation som spelades ut mot Instagram utgick inte från något värnande av vänskap, utan från ett värnande av det privata ägandet av fotografier man tagit. Samma sak med den illa formulerade statusuppdatering som alla postade på Facebook för någon vecka sedan.

“DE VILL STJÄLA MINA BILDER!” lyder det efterblivna gallskriket. Luddiga vädjanden till en idé om upphovsrätt står i vägen för vad som kunde bli en angelägen reklamkritik. För vem vill stanna på ett mingelparty där värdfolket plötsligt deklarerar att alla gäster måste hänga en reklamskylt runt halsen, för att senare på kvällen tvingar alla att ta på sig en reklamkeps? Där det ryktas om att alla ska fira tolvsnåret genom att sjunga en reklamsång? Ungefär så utvecklar sig nu de mingelpartyn som kallas Facebook och Instagram.

Grejen är liksom inte att de enskilda festdeltagarna borde ha rätt att få betalt. Grejen är att reklam, ju mer påträngande den blir, bryter ned det kollektiva i festen. Att raskt planera ett uttåg, helst av allt en efterfest, är en fråga om drägliga umgängesvillkor. Alla som stirrar sig blinda på användarvillkor tenderar att missa den saken.

Lagringskvoten (att dividera gigabyte med gigabyte)

Det var ett jävla misstag att tjata så mycket om “Kryder’s Law” under 2008. Lagen handlade om att lagringskapaciteten för digital data fördubblas varje år. Att jämföra dels med “Moore’s Law” som föreskriver att hastigheten på en mikroprocessor fördubblas vartannat år; dels med “Nielsen’s Law” om bandbredd tenderar att ta hela 21 månader för att fördubblas.

Summa summarum: lagringskapacitet, processorhastighet och bandbredd ökar alla exponentiellt, men i ojämn takt. Underförstått följde ett antagande om att tendensen skulle slå igenom via prismekanismen. “Kryder’s Law” skulle då betyda att kostnaden för att lagra en gigabyte halveras på ett år.

Hårddiskutrymmet i en standardutrustad dator skulle därför öka i motsvarande takt, antogs det – snabbare än bandbredden till internet. Ungefär så löd den prognos som jag även skrev in i Det postdigitala manifestet (2009) som en rörelse mot en “singularitet” (§ 11). Ett misstag.

“Lagringskvoten” är ett begrepp som dyker upp när jag tänker på detta. Vet inte om det redan finns. Det skulle stå för ett numeriskt förhållande mellan lagringskapacitet och bandbredd. Ta den kvantitet data som en viss pryl kan lagra; dividera med den kvantitet data som prylen kan ta emot per minut; siffran som du får fram är prylens lagringskvot.

Alternativt går det att räkna ut en lagringskvot för ett visst bruk av prylen. Då handlar siffrorna om hur mycket data en användare faktiskt lagrar eller laddar ner. Att använda fildelningsnätverk för att fylla sin mp3-spelare med mp3-filer är ett beteende som kan förknippas med en relativt hög lagringskvot. Att lyssna på streamad musik från t.ex. Spotify ger en betydligt lägre lagringskvot.

Nu undrar jag om det finns någon som redan har räknat på siffror av detta slag. Alla tips mottages tacksamt.

Konceptet lagringskvot känns användbart för att ge en materiell inramning till allt snack om “molnet”. Möjligtvis kan det även tillämpas på historiska sammanhang som föregår det digitala: kassettbandets genombrott på 1970-talet verkar ha resulterat i en stigande lagringskvot för det vardagliga musiklyssnandet. En större del av musiken kom från lokalt lagrade fonogram, en mindre del från radio och tv. Sedan dess har nog musikens lagringskvot hunnit gå både upp och ned – om det alls är meningsfullt att göra sådana uträkningar. (Jag är inte säker på det. Definitionen av “lokal lagring” blir nog rätt svajig om man låter den sträckas över vitt skilda medietekniker.)

En faktor som säknas i sammanhanget är lagringsmediernas livslängd. En annan är hur lång tid det tar att komma åt det som lagrats lokalt. Att plocka fram en vinylskiva ur en back tar längre tid än att läsa en mp3-fil från en hårddisk. För datorn tar det längre tid att läsa data från en hårddisk än från ett flashminne. Det senare har helt klart betydelse för den nuvarande trenden, som pekar mot sjunkande lagringskvot.

Apple verkar ju inne på att helt avskaffa hårddiskarna i sina datorer för massmarknaden. Försökte rota i om detta signalerar ett trendbrott i termer av gigabyte. Tittade på lite tekniska specifikationer för Apples bärbara datorer, från sekelskiftet till idag.

“Toalettlocket” Ibook G3 började säljas år 1999 med 3,2–6 GB hårddisk; året efter var de uppe i 10 GB. År 2003 kom Ibook G4 med hårddisk på 30–60 GB; år 2005 låg de på 40–100 GB.

År 2006 kom svarta/vita Macbook med 60–120 GB samtidigt som lyxvarianten Macbook Pro rymde 80–120 GB. Nyare modeller av Macbook Pro följde: 2008 med hårddisk på 250 GB; 2010 med 250–500 GB; numera upp till 750 GB – så även i allra dyraste varianten som har flashminne i stället för hårddisk.

Desto mer signifikant är nog den enklare produktlinjen, Macbook Air. Först levererades de med hårddisk: 2008 med 80 GB; 2009 med 120 GB. Men sedan slutet av 2010 finns inte längre några hårddiskar i Macbook Air, utan flashminne på antingen 64 eller 128 GB. Vilket ju kan tolkas som en stagnation. Frågan är om stagnationen ska förstås som ett historiskt trendbrott. Att så är fallet är ju ett grundantagande bland molnprofeter.

Jag tror inte att dessa siffror säger så mycket i sig. Däremot vore det intressant att relatera dem till bandbreddens utveckling, eller kanske framför allt till bruket av bandbredd: den genomsnittliga mängd data som en Macbook Air-innehavare tar emot via nätverkskortet under en månad.

Någon måste ha räknat på sånt här. Eller? Spekulera på.

Att begripa handeln med kassaflöden

Ännu en uppföljning på tidigare inlägg om det det telekom-elektronik-finansiella komplexet.

“Kanske ska man snarast se kreditekonomin som en ekonomi byggd kring handel med kassaflöden, ju stabilare desto bättre.” SÃ¥ skriver signaturen kcl. Jakten pÃ¥ reella tillgÃ¥ngar stÃ¥r dÃ¥ inte i motsats till finansialiseringen. Tvärtom framstÃ¥r de som tvÃ¥ sidor av samma mynt.

[Detta] förklarar indirekt varför fastigheter fortsatt är så helt centrala i den kreditdrivna kapitalismen och varför alla exotiska instrument alltid verkar fokusera på något så icke-exotiskt som fastigheter (allra helst bostadsfastigheter), fastigheter genererar nämligen stabila kassaflöden.

/…/

Finansialiseringen innebär i hög grad att de sitter på finansiella infrastrukturen (banker, försäkringsbolag) har kontroll över de reella tillgångarna men behöver mindre kapital, medan de som äger kapitalet och tar risken blir t.ex. norska småkommuner, pensionssparare eller dyl.

Finansialiseringen innebär också ännu ett steg i att skilja kontroll av tillgångar och kassaflöden från de som äger själva tillgångarna. I princip kan man säga att ju mindre kontroll man har, desto mer risk bär man och desto mindre får man ut av sitt ägande.

McDonalds är inte ett snabbmatsföretag, utan ett fastighetsbolag (samt en rättighetsportfölj som förvaltar ett varumärke). Företagets affärsidé är att hyra ut fastigheter till franchisetagare (samt att upprätthålla en kontroll av att dessa följer den regelbok som hör till varumärket). Hamburgarna är för fastighetsbolaget McDonalds mest ett sätt att få hyresintäkter (och för franchisetagaren är hamburgarna kanske mest ett sätt att sälja sockerlösning).

Kanske kan detta även säga något om hur andra fastighetsbolag opererar?

Exemplet togs upp av Niels Möller som även ställde en ytterligare fråga:

Elabbonemang med fast elpris, som också har marknadsförs rätt aggressivt de senaste åren (men jag vet inte hur nytt det är egentligen?). Här måste det väl också finnas nån underliggande finansiell produkt, för att sprida ut risken för ökad efterfrågan/minskad tillgång på el under avtalstiden?

Hoppas att någon kan utveckla detta vidare!

Slutligen skrev Lars Aronsson några ord om bindningstid:

Hur skulle mobiltelefoni se ut utan bindning? Alla skulle äga sina telefoner och kunna styra över sina abonnemang till en annan operatör över natt. Telefonbolagen skulle aldrig veta om de har några intäkter nästa månad. För att trygga sig skulle de behöva ha en försäkring, som är en extra kostnad, som måste läggas på abonnemangsavgifterna.

Först upplevde jag denna kommentar som ett svar på fel fråga: vi vill förstå den samtida kreditekonomin, inte gnälla på hur bindningstiden slår mot oss som individuella konsumenter. Sen tänkte jag att det är intressant att överföra Lars Aronssons resonemang till sådana nättjänster som inte tillämpar bindningstid.

Tänk exempelvis på Spotify. Folk betalar för en månad i taget och Spotify kan inte veta om de har några intäkter nästa månad. Betyder då detta att de måste ha en försäkring, vars kostnad läggs på månadsavgifterna?

Eller ska man snarare tänka sig att nättjänster som Spotify är att har en mer informell motsvarighet till “bindningstid”? Detta i form av olika inlÃ¥snings- eller fastklistringseffekter. Att människor lagrar sina spellistor eller sina vänskapsnätverk “i molnet” ger ju ett liknande slutresultat.

Consumer Relationship Management handlar väl om just detta, som Björn L var inne på. Att stabilisera kassaflöden. Varje uns av stabilitet kan i senare led bli till en finansiell produkt på kreditmarknaden.

Att begripa handeln med kassaflöden

Ännu en uppföljning på tidigare inlägg om det det telekom-elektronik-finansiella komplexet.

“Kanske ska man snarast se kreditekonomin som en ekonomi byggd kring handel med kassaflöden, ju stabilare desto bättre.” Så skriver signaturen kcl. Jakten på reella tillgångar står då inte i motsats till finansialiseringen. Tvärtom framstår de som två sidor av samma mynt.

[Detta] förklarar indirekt varför fastigheter fortsatt är så helt centrala i den kreditdrivna kapitalismen och varför alla exotiska instrument alltid verkar fokusera på något så icke-exotiskt som fastigheter (allra helst bostadsfastigheter), fastigheter genererar nämligen stabila kassaflöden.

/…/

Finansialiseringen innebär i hög grad att de sitter på finansiella infrastrukturen (banker, försäkringsbolag) har kontroll över de reella tillgångarna men behöver mindre kapital, medan de som äger kapitalet och tar risken blir t.ex. norska småkommuner, pensionssparare eller dyl.

Finansialiseringen innebär också ännu ett steg i att skilja kontroll av tillgångar och kassaflöden från de som äger själva tillgångarna. I princip kan man säga att ju mindre kontroll man har, desto mer risk bär man och desto mindre får man ut av sitt ägande.

McDonalds är inte ett snabbmatsföretag, utan ett fastighetsbolag (samt en rättighetsportfölj som förvaltar ett varumärke). Företagets affärsidé är att hyra ut fastigheter till franchisetagare (samt att upprätthålla en kontroll av att dessa följer den regelbok som hör till varumärket). Hamburgarna är för fastighetsbolaget McDonalds mest ett sätt att få hyresintäkter (och för franchisetagaren är hamburgarna kanske mest ett sätt att sälja sockerlösning).

Kanske kan detta även säga något om hur andra fastighetsbolag opererar?

Exemplet togs upp av Niels Möller som även ställde en ytterligare fråga:

Elabbonemang med fast elpris, som också har marknadsförs rätt aggressivt de senaste åren (men jag vet inte hur nytt det är egentligen?). Här måste det väl också finnas nån underliggande finansiell produkt, för att sprida ut risken för ökad efterfrågan/minskad tillgång på el under avtalstiden?

Hoppas att någon kan utveckla detta vidare!

Slutligen skrev Lars Aronsson några ord om bindningstid:

Hur skulle mobiltelefoni se ut utan bindning? Alla skulle äga sina telefoner och kunna styra över sina abonnemang till en annan operatör över natt. Telefonbolagen skulle aldrig veta om de har några intäkter nästa månad. För att trygga sig skulle de behöva ha en försäkring, som är en extra kostnad, som måste läggas på abonnemangsavgifterna.

Först upplevde jag denna kommentar som ett svar på fel fråga: vi vill förstå den samtida kreditekonomin, inte gnälla på hur bindningstiden slår mot oss som individuella konsumenter. Sen tänkte jag att det är intressant att överföra Lars Aronssons resonemang till sådana nättjänster som inte tillämpar bindningstid.

Tänk exempelvis på Spotify. Folk betalar för en månad i taget och Spotify kan inte veta om de har några intäkter nästa månad. Betyder då detta att de måste ha en försäkring, vars kostnad läggs på månadsavgifterna?

Eller ska man snarare tänka sig att nättjänster som Spotify är att har en mer informell motsvarighet till “bindningstid”? Detta i form av olika inlåsnings- eller fastklistringseffekter. Att människor lagrar sina spellistor eller sina vänskapsnätverk “i molnet” ger ju ett liknande slutresultat.

Consumer Relationship Management handlar väl om just detta, som Björn L var inne på. Att stabilisera kassaflöden. Varje uns av stabilitet kan i senare led bli till en finansiell produkt på kreditmarknaden.

Elektronik på kredit: varuformens avmaterialisering

När en smartphone blir såld, säljs i allmänhet inte en vara utan två: en industriell och en finansiell. Att betalningen sker i form av abonnemang utspritt över 12–36 månader, är ett sätt att skapa pengar genom att skapa en skuld.

Tack för alla svar på mina frågor kring detta! Något färre svar gavs på den något otydliga frågan om vilka företagsstrukturer som förpackar dessa finansiella varor. Här ska det nystas vidare åt det hållet.

Redan 1993 skrev Martyn Lee om hur “varuformens avmaterialisering” tagit fart under 1980-talet, delvis genom utbredningen av prenumeration som affärsmodell (bokklubbar, skivklubbar, etc.) Varuformens avmaterialiseringen betyder inte att den materiella varuproduktionen minskar i omfång, snarare tvärtom, eftersom prylarnas livslängd minskar. Betalningen sker inte längre för en materiell pryl, utan för en viss tidsperiod.

Mönstret är karakteristiskt för den postmoderna, kreditdrivna kapitalismen. På 2000-talet har mobilmarknaden, vid sidan om bostadsmarknaden, blivit något av dess avantgarde. Daniel skriver:

ett ständigt flöde av pengar är viktigare än att få klumpsummor lite då och då. Alla stora företag ger sig in på marknader där man hyr, prenumererar, leasar, lånar eller abonnerar.

Krånglopolens logik, och i viss mån spotifieringen, är ju ett ontogogiskt bevis på att kapitalismen kommer att bestå. Så länge vi lovar ständiga betalningar kommer de pumpa ut tjänster som vi kan betala för kontinuerligt.

En anonym kommentator frågade om “kreditexpansionen i det abonnemangsfinansiella komplexet” i praktiken innebär något liknande de skuggbanker, vilka förvaltar och skapar pengar i enorm skala.

Lästips om detta välkomnas varmt.

Nu ska vi titta på hemelektronikbranschen i Sverige, efter tips från Gustav Nipe. Det handlar kanske inte om abonnemang i strikt mening, snarare om renodlad avbetalning. Oavsett vilket: varuformens avmaterialisering.

Siba startades år 1951 som en radiobutik på Hisingen. Under seklets sista år tog expansionen en väldig fart. Numera är Siba en familjeägd koncern, Waldirsfären, som kontrollerar tre stora elektronikkedjor: Siba, Computercity, Netonnet.

Försäljningen av materiella produkter genererar relativt lite vinst. Kedjorna har ytterst små marginaler. Däremot fungerar de även som säljare av finansiella produkter: konsumentkrediter från Resurs Bank och försäkringar från Solid. Och detta gör Resursgruppen till en verklig vinstmaskin för Waldirsfären.

Andreas Cervenka rapporterade 2006–2007 att Siba och Onoff tjänade mer pengar av sitt gemensamma finansbolag än på försäljningen av hemelektronik. Enligt honom kom 80–85 % av Siba-koncernens vinst därifrån.

Resurs Finans bildades 1983 av Thomas Paulson i Helsingborg. Företaget gjorde en stor insats för att popularisera konsumentkrediter i Sverige. Bland annat lanserade de konceptet “räntefritt”, som blev en stor framgång eftersom räntan som togs ut i slutändan blev synnerligen hög, om än dold. Inte bara elektronik utan även bilar, möbler och resor började säljas på avbetalning i ett upplägg där den finansiella produkten ordnades av Resurs Finans (som senare fick banktillstånd och blev Resurs Bank).

Vi spolar tillbaka till år 1996. Att skaffa sig tillgång till internet brukade då betyda att man måste lägga stora pengar på ett modem. Ofta marknadsfördes s.k. internetpaket, bestående av ett modem och lite mjukvara. Ett reklamutskick från EuropaData erbjöd internetpaket för endast 495 kronor. Haken var att man då samtidigt måste teckna ett helårsabonnemang på Algonet och förbinda sig att betala 150 kronor vid tolv tillfällen. Upplägget möjliggjordes av Resurs Finans, som såg till att Algonet fick en engångsbetalning, samtidigt som kunden fick ett lån. Därigenom kunde man kringgå den lag som tillät kunden att säga upp ett abonnemang i förtid och sen slippa betala mer. Hm, har kontraktslagen ändrats sedan dess? För dagens långa bindningstider behöver väl knappast maskeras som formella lån, även om de i praktiken är en typ av kredit. (Exemplet är hämtat ut Göteborgs-Posten, 1996-07-08.)

Resurs Bank expanderade genom att knyta an till en viss säljarkultur. Närmare bestämt till en manlig säljarkultur. En vink om genusaspekten ger deras “Road Show 2004“, där manliga säljare runt om i landet fick tävla i Formel 1.

Länge ägdes Resursgruppen till lika delar av Siba och Onoff, i det att familjerna Bengtsson och Westin kontrollerade 45 % var, medan grundaren Thomas Paulson ägde de återstående 10 % av aktierna. Under nollnolltalets kreditbubbla nåddes den punkt där Siba och Onoff började tjäna mer pengar på den finansiella verksamheten än på försäljningen av materiella varor. Resursgruppen fortsatte att generera rejäla vinster även efter krisutbrottet 2008 (fast det är svårt att hitta siffror på hur stor del av Siba-koncernens vinster som kommit därifrån). På butikssidan skärptes dock konkurrensen under innevarande krisår.

Onoff gick i konkurs juni 2011 och köptes till stor del upp av konkurrenten Expert, men i september 2012 gick även Expert i konkurs. Efter denna turbulens skedde en ägarförändring i Resursgruppen: familjen Westin (f.d. Onoff) sålde sina aktier, liksom Thomas Paulson. Köpare och ny majoritetsägare blev Nordic Capital, som investerar kapital på uppdrag av pensionsfonder och försäkringsbolag.

Historien om Resursgruppen är ett intressant exempel på “varuformens avmaterialisering”. Det visar också på hur komplicerat det är med konkurrens: Siba hade nog föredragit att Onoff överlevde, så att de kunde fortsätta dela på kontrollen över Resursgruppen, hellre än att den togs över av ett riskkapitalbolag. Riktigt snurrigt blir det när man funderar på hur våra pensionspengar ska växa genom att människor köper saker på kredit hellre än kontant.

En fråga som återstår är hur de motsvarande finansiella arrangemangen ser ut i fråga om abonnemang. Finns det andra banker som specialiserat sig på sådana krediter? Är det möjligt för säljare av abonnemang att agera som sin egen hedgefond? På detta svarade Daniel:

Det är exakt det som är alla företags dröm. Att sälja en produkt som de kan mjölka på pengar även i dåliga tider. Jag tror vi kommer se mycket mer sånt här i en post-whatever ekokapitalism. Hyrda organ, hälsoförsäkringar, leasade fordon, gröna värderingar, sålda löften…

Nu är det fritt fram att spåna vidare.