Rasmus Fleischer's Blog, page 83

Privatsfärens kris och integritetsdebattens död

Om kanske en månad utkommer en ny debattantologi om det där med “integritet i en digital värld”. Utgivare är tankesmedjan Fores och jag är en av de medverkande skribenterna.

En bearbetad och kraftigt förkortad version av samma text återfinns även i nya numret av Ordfront Magasin, som har tema yttrandefrihet. Emellertid skriver jag inte ett enda ord om yttrandefrihet. Däremot skriver jag om Facebook och FRA, om “molnet” och skuldbubblan, om mobilen som spårsändare, om det knepiga med frivillighet och om hur integritetsdebatten har förlamats av att stat och kapital spelas ut mot varandra.

Här finns artikeln som publicerades i Ordfront Magasin. Den är rätt lång, men den som intresserar sig för ämnet kan alltså snart se fram mot en ännu längre version.

Krisen, del 67: Den malthusianska hållningen

Många av den tragiska kristeorierna är nog mer eller mindre malthusianska, eller åtminstone influerade av Robert Malthus (1766–1834). Tidigare i år återutgavs ju förresten En avhandling om befolkningslagen, men den får läsas en annan gång. Här ska det snarare handla om den malthusianska hållningen.

Just denna hållning drivs ganska lång i en artikel i Hjärnstorm #111–112, skriven av en viss Mats Ranland. Han börjar med att plädera för celibat, vilket presenteras som det mest konsekventa sättet att vägra deltagande i den mänskliga artens reproduktion.

Att skapa nytt liv innebär bara en upprepning av objektiv meningslöshet, och i de flesta fall även en upprepning av subjektiv meningslöshet.

Om detta synsätt drivs till sin yttersta spets hamnar man i något som gärna kan betecknas som “ultratragisk kristeori”, bäst kanske representerad av P.W. Zapffe (presenterad för en svensk publik i Subaltern 4/2011. Uppenbarligen finns även resonanser med buddhismen, eller med vissa av dess skolor. Dessa kopplingar görs dock inte av Ranland, som i stället går raskt vidare till Malthus.

Omkring år 1800 lanserade Malthus sin teori om hur befolkningen tenderar att öka exponentiellt, medan livsmedelsproduktionen endast ökar linjärt. Detta har med all rätt ifrågasatts sedan dess, men det finns nog en poäng i att dröja kvar vid premisserna.

Malthus var inte fullt så tjockskallig att han trodde att befolkningen per automatik alltid måste växa exponentiellt. Vad han hävdade var att befolkningen tenderar att växa exponentiellt om den växer oförhindrat. Frågan om vad som utgör ett hinder blir därmed central för det malthusianska subjekt/objekt-komplexet. Mats Ranland skriver:

Tendensen till exponentiell tillväxt gäller för övrigt inte bara människor, utan allt levande, både människor och djur. Malthus beskriver en mängd hinder för befolkningsökningen, som gör att tillväxten inte blir exponentiell. Det yttersta hindret är tillgången på utrymme och näring. För djur är det oftast tillgången på föda som sätter gränsen. För människan finns det även en rad andra hinder. De återhållande faktorerna på folkökningen delar Malthus in i direkta (positive checks) och indirekta (preventive checks) hinder. /…/ Bland de indirekta hindren finns sådant som Malthus förordar och finner önskvärt som “sedlig avhållsamhet” och “sedlig återhållsamhet” (moral restraint). Men där finns också sådant som han sammanfattade som “sedeslöshet, laster och synd”.

I förhållande till det objektiva nödtvånget bleknar den subjektiva skillnaden mellan moral och omoral. Något som nog återkommer i flera varianter av tragisk kristeori.

Malthusianismen är i en viss mening tillväxtkritisk, men tillväxtkritik är inte detsamma som malthusianism. Malthus och hans efterföljare ser tillväxt som en naturlag, vilken hålls i schack endast av planetens materiella begränsning. Kritiska teorier ser däremot “tillväxt” i kapitalistisk mening som ett historiskt specifikt fenomen, vilket ingalunda kan jämställas med jästsvamparnas mångfaldigande i en dunk mäsk. Detta utesluter inte att kritiska och tragiska kristeorier kan mötas, exempelvis i frågor som rör jordbruk. Mats Ranland skriver vidare:

Med hjälp av konstgödsel ökade skördarna. Men konstgödsel kräver energi och råvaror, vilket innebär att vi tär på jordens ändliga resurser. Den industriella revolutionen gjorde visserligen att vi kunde livnära fler människor, men innebar också att vi började tära på jorden på ett ohållbart sätt.

/…/

Låt mig till en början slå fast att det ytterst verkligen är jordbrukets avkastning som sätter gränsen för hur många människor som kan försörjas. Detta är en självklarhet, men ändå något som människan i dagens konsumtionssamhälle lätt kan glömma. Så länge man har pengar att handla mat för, är det lätt att man inte ser maten som något problem. Det primära problemet för nutidsmänniskan blir att tjäna ihop pengar.

Här rör sig resonemanget ännu i linje med en fetischkritik à la Marx, men Malthus-anhängaren viker snart av åt ett annat håll. Han menar att det inte är pengarna utan människorna som det är fel på:

Majoriteten av mänskligheten är dumoptimister, som inte tar till sig obekväma sanningar. Det är lättare att ta till sig att någon galen vetenskapsman skulle kunna orsaka jordens undergång, än att jorden faktiskt hotas av den gemena människan som ligger och kopulerar.

Malthusianismen blomstrar här upp till sitt ståtligaste stadium: ohämmad misantropi. Så har inte alltid skett: Malthus själv hoppades att bättre undervisning skulle få människorna att själva inse behovet av att begränsa befolkningen. Senare kom neomalthusianer som Knut Wicksell att bilda en rörelse för legaliserade preventivmedel.

En öppen fråga: hur stor betydelse har det malthusianska arvet för att förstå de tragisk-kritiska kristeorier som i vår tid kristalliserar sig i relation till oljekrön och klimatkatastrof? Tänk på t.ex. Alf Hornborg, Richard Heinberg eller tidskriften Effekt: är dessa att betrakta som krypto-malthusianer eller som post-malthusianer?

Krisen, del 66: Arbetsdefinition av “tragisk kristeori”

Har väntat länge med att ta det breda greppet kring tragisk kristeori. Nu ett preliminärt försök i tre punkter:

1. En tragisk kristeori hävdar krisens oundviklighet, med hänvisning till ontologiska konstanter, objektiva gränser samt någon form av evig återkomst.

2. Tragiska kristeorier kan skilja sig från varandra i fråga om ontologiskt innehåll. Skillnaden kan även uttryckas som en skillnad i skala på återkomstens tidsaxel. Civilisationers uppgång och fall i en större skalan, ekonomiska konjunkturer i en mindre skalan. Utrymme finns i princip även för extremt låga och höga frekvenser.

3. Alla tragiska kristeorier relaterar på något vis till en spänning mellan brist och överflöd, men tyngdpunkten kan placeras olika. Vissa betonar gränsens obeveklighet, andra det obevekliga i en rörelse som strävar bortom gränsen.

Längre fram i serien kanske vi får anledning att revidera och förtydliga denna preliminära definition. Det vore intressant att pröva en tydligare uppspaltning av olika varianter och att utröna möjligheten av hybrider (tragisk-kritiska och tragisk-borgerliga kristeorier).

Yuppie är det nya hipster

Nu ska vi akta oss för att trilla in på frågan om att definiera hipsterbegreppet. Dess innehåll är mindre intressant än dess konjunkturella hemvist i nollnolltalet, då ordet gravis kom att betyda någonting. Betydelsefullast verkar det ha blivit när kreditbubblan var som störst.

Efter 2008 har skribenter i USA allt mer övergått till att beskriva hipstern i imperfekt. Så icke i Sverige, vilket möjligtvis kan relateras till att vi inte har upplevt samma typ av vardagligt kännbar krasch. Tvärtom fortsätter bostadsbubblan att blåsas upp och storstädernas journalister är mer indragna i den än kanske någon annan grupp.

En snabb arkivsökning visar att svenska tidningsskribenter fortsätter att dagligen att referera till “hipsters” – trots att tugget går på uppenbar tomgång. Någonstans under hösten 2012 förlorade hipsterbegreppet sitt sista uns av användbarhet. Och det förutspåddes faktiskt av kloka siare redan för två år sedan.

Citerar nu Pontus Lundkvist ur Det grymma svärdet #6 (december 2010):

Mitt jobb är att skapa en homogen grupp av oss som känner oss obekväma på yuppieställen. Om det dessutom får yuppiezombisarna att känna sin individualism ifrågasatt så är det bara en bonus.

/…/

Jag skojade dock bara när jag återanvände (mode-)ordet “homogen”. Vi kan avbryta det skämtet nu.

Beräkningar säger för övrigt att okvädingsordet “hipster” kommer vara oanvändbart redan i augusti–september 2012. Det är delvis därför jag valde att här använda det gamla ordet “yuppie”. Det är viktigt att motståndet fortsätter även om vapnen måste bytas ut.

Jag börjar allt mer luta åt att detta är en korrekt manöver. Låt oss helt enkelt byta ord! Varje gång vi hade tänkt slentriansäga något om “hipsters”, ska vi hädanefter antingen hålla käft eller säga samma sak om yuppies (om så bara för att se vad som händer).

Samtidigt ska vi akta oss för att definiera yuppiebegreppet, som nu hunnit bli så nattståndet att det är redo att fyllas med nya innebörder. En gång hade även yuppien sin konjunktur, vars slut nåddes i krisen för tjugo år sedan. Skällsordets etymologi har nu tappat sin relevans.

Tiden är nu även kommen att återinföra begreppet yuppienalle i den lätt modifierade betydelsen av “surfplatta eller smartphone, särskilt i fråga om de nyaste modellerna av märket Apple”.

Vad vill Amazon med den svenska bokmarknaden?

Nu ska Amazon slå sig in på den svenska bokmarknaden. De riktar inte in sig på försäljningsledet, utan på distributionen: Förlagssystem AB och Bokrondellen HB. Jag är inte rätt person att spekulera i de omedelbara följderna, men i ett större perspektiv tycks det onekligen understryka den strategiska betydelsen i att kontrollera metadata.

Bruksvärdet i en bok må ligga i dess läsbara innehåll, men bokens bytesvärde betingas först och främst av dess sökbarhet i digitala kataloger.

Boken, s. 63

Amazon är tillräckligt stora för att låta sina dotterbolag gå med förlust om de ser detta som en långsiktig möjlighet att erövra ett monopol. Vad de ytterst tycks sträva mot är en bokmarknad utan förlag i traditionell mening. Eller åtminstone en bokmarknad som är anpassad för aktörer som publicerar sig direkt via Amazon.

“Självpublicering” är ett aningen missvisande ord för en snabbt växande industri som domineras av en handfull stora företag, vilka inte lägger sig i vad som publiceras. Här vill förstås Amazon befästa sin position. Om de får kontrollen över den svenska bokmarknadens centraler för metadata, kan det leda till sänkta trösklar för dem som publicerar sig genom Amazon.

Sänkta trösklar betyder ett större flöde av vad jag brukar kalla “spekulativ litteratur”, vilket inte behöver betyda robotförlag. Det kan även handla om enskilda personer vars motiv kan vara kommersiella, men lika gärna narcicisstiska, rättshaveristiska eller allmänt underliga. Resultatet blir mer brus i katalogerna. Lösningen blir hårdare filter. Och vem levererar dessa?

Om beskattning av lagringsmedier i historiskt perspektiv

Ursäkta att jag tjatar lite till om den nya Copyswede-avgiften på hårddiskar. Eftersom jag ogillar hela “kränkt konsument”-grejen, skyller jag nu på mitt forskningsintresse.

Helst skulle jag vilja se en diskussion om Copyswede som går bortom det snäva konsumentperspektivet. Just därför tror jag att det finns en poäng i att nysta upp hela den historiska historien från kassettskatt till privatkopieringsersättning. Detta råkar vara ett forskningsprojekt som jag har påbörjat och hoppas få möjlighet att fullfölja.

Tills vidare är det bara att välkomna Sam Sundbergs indignerade krönika i SvD. Några snabba kommentarer till vad han skriver.

Privatkopieringsersättningen är ett gammalt, traditionsrikt påfund precis som barkbröd och barnaga. Den tillkom för att kompensera upphovsrättsinnehavare för att folk hade fräckheten att göra kopior av exempelvis lp-skivor på kassettband

Nåja. Privatkopieringsersättning infördes inte i Sverige förrän år 1999. Dessförinnan hade en kassettskatt existerat mellan 1982–1993, men detta var ingen upphovsrättslig avgift, utan en punktskatt som gick rakt in i statskassan. Bakgrunden till kassettskatten är ganska intressant: riksdagspartier till höger och vänster hade diverse idéer om hur pengarna skulle användas till kulturpolitiska insatser (om detta, se s. 347–348 i min avhandling).

Världens första lag om upphovsrättslig kassettersättning stiftades i Västtyskland år 1965. Inte riktigt så länge sedan som Sam Sundberg vill antyda (även om barnaga faktiskt var tillåtet i den tyska staten fram till år 2000).

Just nu driver Copyswede också ett mål i svensk domstol där de kräver att mobiltelefoner ska omfattas av privatkopieringsavgifter. En ny mobil blir hundratals kronor dyrare om de vinner, trots att användningen idag går mot molnlagring och streaming av film och musik.

Låter som en intressant rättsprocess, som borde förtjäna mer uppmärksamhet. Däremot vill jag reservera mig mot alla argument av typen “snart är ju ändå allt i molnet”. Teknikhistorien är fortfarande inte förutbestämd – men en av alla de faktorer som bestämmer dess riktning är just lagar av den här typen. När hårddiskar görs dyrare, ges människor incitament att avstå från lagringsutrymme till förmån för s.k. molntjänster som Spotify. Sådana företag är kanske de största vinnarna på privatkopieringsersättningen!

Hittills har Copyswede motiverat sina avgifter genom att hänvisa till lagringsmediernas storlek i absoluta termer. Kanske vore det intressant att i stället räkna ut ett relativt mått, någon typ av kvot: lagringsutrymme delat med (genomsnittlig) bandbredd i olika typer av elektronik. Vart pekar då kurvorna? Har vi, i dessa relativa termer, passerat en peak storage?

Krisen, del 65: Konserthusens kris

Ännu en ingång till kriskomplexet ges i musiktidskriften Opus, vars senaste nummer hamnade i mina händer av en slump. Sofia Nyblom skriver där om finanskrisens följder för den klassiska musiken.

Det är något av historiens ironi att amerikanska musiker och sångar i dag söker sig över Atlanten med hela familjer i släptåg – på samma sätt som svenska, irländska och sydeuropeiska familjer flydde svälten för Drömmarnas land, för sisådär 150 år sedan. Frågan är bara: har de amerikanska emigranterna något att hämta i finanskrisens Europa?

Ja, inom den klassiska musikvärlden slog krisen betydligt snabbare mot USA. Det beror på att dess konsert- och operahus i betydligt högre grad är beroende av privata mecenater. En betydelsefull sådan var Alberto Vilar vars frikostiga donationer spelade en viktig roll för operahusen. Samtidigt som finanskrisen bröt ut, ställde han in betalningarna – vilket förvisso handlade om att han var på väg att dömas till ett mångårigt fängelseskaff för bedrägeri. Operavärlden hade smorts av förskingrade pengar.

I det gamla Europa höll sig verksamheten flytande något längre. Men nu slår krisen hårt mot konsert- och operahus även här, om än inte just i Sverige.

Det Kongelige i Köpenhamn har inte pengar till driften och sparkar stora delar av kör och balett. Wiener Staatsoper skär 100 miljoner från sin budget. Holländska staten raderar 40 % av kulturbudgeten och jagar musiker och orkestrar på flykten.

Allt detta lär få långsiktiga följder som är svåra att överblicka. Artikeln i Opus håller en dörr öppen för att slakten kan ha goda effekter på musiklivet. Att blåsa bort besattheten vid stjärnartister kanske är nödvändigt om den klassiska musiken ska ha en framtid? Krävs det rentav en rejäl kris för att tvinga fram förnyelse?

Sofia Norling påminner om läget i Europa strax efter 1945, då orkestrarna spelade musik i krigets ruiner. Visst finns det en tilltalande romantik i sådana bilder. Men en viktig skillnad mellan nu och då rör nog makten över själva husen. Då var konserthuset en del av samma institution som symfoniorkestern och det var knappast tal om att andra verksamheter skulle flytta in. Nu drivs konserthus som företag där varje aktivitet måste redovisas som en hyreskonstnad. Om inte orkestrarna kan uppbringa pengar, finns det alltid konferenser som kan ta deras plats.

Om det automatiska rekommenderandet av vänskap

“Flykten från Facebook” lyder rubriken på ett långt reportage som Anders Rydell skrivit för Veckans Affärer: texten finns att läsa här. Rubriken känns aningen överdriven, tills man betänker att den står i ett affärsmagasin – vad som åsyftas är inte att människor flyr Facebook, utan snarare att kapitalet flyr Facebook-aktien som fortsätter att rasa. Reportaget luftar tanken på en “ny IT-bubbla”.

Skälen till att Facebook inte kan uppfylla marknadens förväntningar är flera. En intressant detalj är att det stora flertalet annonsklick görs av robotar. Facebook vill inte ha robotarna där, eller vill åtminstone inte att annonsörerna ska inse att robotarna finns där. Där får vi en lustig skruv på en pågående diskussion om robotisering. Men det stora intäktsproblemet handlar som bekant om mobilsurfandet. Jonas Andersson spekulerar i om Facebook kommer att se utvägen i att lansera egen hårdvara.

Samtidhistorikern i mig fastnade mest i frågan om hur Facebook slog igenom under de år som följde på starten 2004.

Enligt Fredrik Alverén, författare till den aktuella boken “Såld på nätet”, lanserade Facebook också ett vinnande koncept som bolaget lyckades förfina:

“Facebook hade bra fotofunktion där personer kunde ‘taggas’. Det skapade i sig ett sug att bli medlem för att se om man var med på några foton. Och när man väl blev medlem föreslog Facebook direkt nya bekantskaper, vilket ledde till att ett socialt nätverk snabbt byggdes upp.”

Fast… den automatiska rekommendationen av vänner kom väl senare? Gräver i arkiven, hittar årtalet 2008. Året då allt “socialt” brakade loss.

“People you may know” dök tydligen upp kring mars 2008. Enligt uppgift hade Linkedin lanserat något liknande strax innan. Känner någon till ännu tidigare exempel?

Twitter var senare, vilket ledde till att konventioner för manuell rekommendation (#followfriday) hann växa fram. Ännu i slutet av 2008 utbyttes tips om verktyg från tredje part som skulle hjälpa en att hitta vem man skulle “följa”. Först i januari 2009 infördes en automatisk rekommendation. Nu är den synnerligen framträdande på Twitter.com, vilket betyder att algoritmen sannolikt har stor betydelse för vilka flöden som folk i slutändan kommer att följa.

Så var ännu en samtidshistorisk petitess utredd. Vad man kan konstatera är att den automatiska vänskapsrekommendationen inte hade del i vare sig Facebooks eller Twitters genombrott, utan var något som lades till senare.

Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle

Förra inlägget började att referera ur Die große Entwertung, närmare bestämt den del av boken som skrivits av Norbert Trenkle. Här fortsätter referatet, delvis okommenterat. Postar det för att beta av mina läsanteckningar från i somras – förväntar mig inte att någon annan ska läsa det. Först lite kristeoretiska positioneringar, sen lite empirisk vardagsmat.

# # #

Norbert Trenkle polemiserar lite mot Immanuel Wallerstein – en av få forskare som talar om kapitalismens slutkris. Efter inkorporeringen av Kina i världsmarknaden, menar Wallerstein, börjar kapitalet få slut på billig arbetskraft. Ett konstigt argument, menar Trenkle. Hur kan han blunda för de miljontals människor som gjorts överflödiga i dagens kapitalism?

Wallersteins systemteoretiska ansats stannar på en ytlig nivå av makt- och marknadsrelationer. Dessutom sväljer han okritiskt idéerna om en “ny ekonomi”, i det att han skriver: “Vid världens inträde i det 21:a århundradet märks utan tvekan en ny Kondratiev-uppgång, en förnyad utvidgning av produktionen och av sysselsättningen i världsekonomin, vilket betyder nya möjligheter till investering och kapitalackumulation.” (Immanuel Wallerstein i Utopistik, 1998.)

Det grundläggande problemet med Wallerstein är att hans teoretiska förståelse av “system” är ahistorisk. Därför kan han inte se det historiskt specifika i kapitalismen som något avgörande. (Vi får nog återvända till Wallerstein och hans hybrid av kritisk och tragisk kristeori.)

En spegelvänd argumentation kan höras från regulationsteoretikern Thomas Sablowski (här hänvisas till en artikel i Das Argument från 2003). Han ser krisorsaken i att sänkta reallöner har begränsat arbetarnas konsumtion, så att denna inte kan fungera som en motor i tillväxten, så som skedde under “guldåldern”.

Sablowski menar att en alltför låg produktivitetsutveckling skulle ha fått produktionen av relativt mervärde att stagnera. Slutsatsen blir att om IT-utvecklingen skulle höja produktiviteten, skulle tillväxten få fart och krisen vara löst. Resonemanget grundas i ett okritiskt bruk av offentlig statistik. (Här hoppar jag över ett av bokens intressantaste avsnitt, som handlar om hedoniska index och om hur ekonomer lurat sig själva att underskatta den ökade produktiviteten.)

Vidare hävdar Norbert Trenkle att fixeringen vid profitkvoten och dess utveckling är vilseledande. Argumentet riktas både mot de som framhåller teorin om profitkvotens fallande tendens (Paul Mattick m.fl.) och de som avfärdar den (Michael Heinrich m.fl.) Profitkvoten betecknar ju ett relativt förhållande (kapital/profit) hos enskilda kapital. Avgörande i krisdynamiken är däremot om det totala kapitalet förmår att expandera i absolut mening. Vilket är en tillväxt av ett slag som inte kan fångas i nationalräkenskaper.

Produktivitetsutvecklingen omfattar all industriell varuproduktion, inte bara vissa branscher. För att tala med Marx: kapitalets “tekniska sammansättning” (det materiella förhållandet mellan mängden produktionsmedel och mängden arbetskraft) växer snabbare än kapitalets “organiska sammansättning” (förhållandet mellan produktionsmedlens värde och arbetskraftens värde). Detta eftersom höjd produktivitet även minskar värdet i det fasta kapitalet.

Finner då inte kapitalet sin räddning i Kina och Indien? Nej, menar Norbert Trenkle. Dessa industrinationer står inte på egna ben. De är integrerade i kreditfinansierade handelskretslopp. Dera sproduktion blir lönsam just genom de låga lönenivåerna, vilka återspeglar en låg teknisk nivå jämfört med världsmarknadens centrum. Att de är exportberoende betyder att de är sekundärt kreditberoende. Västvärlden köper deras varor för lånade pengar.

Fordismens guldålder var någonting annat: då utvidgades massarbetet på marknader där produktiviteten i huvudsak var homogen. Varje ytterligare arbetstimme i varuproduktionen motsvarade ytterligare värdetillväxt. Så icke i dagens globala arbetsdelning.

När arbetarna i Kina lyckas kämpa till sig högre lön, besvaras detta förvisso med stora investeringar i robotik. Detta driver alltså på rörelsen mot högre produktivitet, vilket enligt värdekritikerna är detsamma som en fördjupning av kapitalets historiska slutkris.

Kapitalismens sammanbrott är en historisk process, inte en punktuell händelse. Ett utdraget sönderfall där allt fler människor görs “överflödiga” för kapitalet, utan att kapitalrelationen för den skull upphävs. Ungefär där sätter Norbert Trenkle punkt för sin del av boken. Die große Entwertung fortsätter med en utredning av det fiktiva kapitalets logik, signerad Ernst Lohoff. Den ska refereras i kommande inlägg.

# # #

Nu ett hopp tillbaka i texten, till den något mer empiriska genomgången.

“We are all Keynesians now”

Richard Nixon

Efter krisutbrottet 1973 reagerade västvärldens regeringar, oavsett politisk färg, helt i enlighet med den keynesianska regelboken: ökade statsutgifter, stöd till konkurshotade företag, sänkta räntor för att pumpa likviditet i industrin. Tidvis sjönk realräntan till en negativ nivå, vilket då var synnerligen radikalt även om negativ realränta numera har blivit vardagsmat.

Juni 1971: ett par månader innan Nixon lät dollarn flyta, utlyste han ett 90 dagars stopp på priser och löner. Svårt att fatta i dag! Efter hand undantogs allt fler produkter från priskontrollerna, men ännu 1973 gällde regleringen i hög grad.

1970-talets lågräntepolitik resulterade som bekant i en galopperande inflation, som faktiskt kunde stävjas av 1980-talets neoliberala högräntepolitik. Närmare bestämt kan man säga att inflationen hölls i schack genom att ta formen av “asset inflation” (förmögenhetsinflation). Priserna på aktier, värdepapper och spekulationsobjekt sköt i höjden, till skillnad från priser på konsumtionsvaror. Trots de höga räntorna fortsatte kreditexpansionen, inte minst i form av växande statsskuld. Den nya likviditeten sögs upp av finansmarknaderna, som i rask takt avreglerades.

USA:s höga räntor attraherade finanskapitalet. Dollarpriset drevs uppåt, vilket undergrävde USA:s industriella konkurrenskraft. Samtidigt öppnades möjligheten att finansiera en storskalig import på kredit. På 1980-talet etablerades alltså det pacifiska underskottskretsloppet, som blev en kraftfull motor i den finansdrivna världsmarknadens dynamik.

Utan det storskaliga kapitaliserandet på framtidsförväntningar hade de våldsamma rationaliseringseffekterna av den tredje industriella revolutionen redan på 1980-talet satt i gång en oupphörlig spiral av kapitalförstörelse.

På 1980-talet fanns en etablerad uppfattning om att enorma mängder arbetskraft skulle göras överflödig genom bruket av datorer och robotar. Man talade om arbetssamhällets slut och diskuterade vad detta skulle innebära. Men snart föll dessa idéer i glömska, då kreditexpansionen inte bara dolde värdetillväxtens kris utan även ledde till skapandet av nyta jobb i den s.k. tjänstesektorn. Särskilt på 1990-talet kom tjänstesektorn att betraktas som det stora framtidshoppet.

Merparten av dessa nya arbeten bestod dock inte i att producera varor. Snarare handlade det om att realisera mervärdet, hävda sig i konkurrensen, administrera penningflöden, etc. Lägg till detta den offentliga sektorn som i grunden är improduktiv, ur kapitalistisk synvinkel.

Statsbudgeten finansieras antingen genom avdrag från det redan producerade mervärdet (skatt), eller genom att i förväg ta del av mervärde som är tänkt att skapas i framtiden (kredit). I båda fall leds värde ut ur kapitaltillväxtens kretslopp, även om det må vara i syfte att skapa bättre förutsättningar för fortsatt tillväxt.

Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”

Nu är det äntligen dags att sammanfatta en bok som jag läste i våras: Die große Entwertung av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle. Ett tidigare inlägg utgick från bokens efterord. Författarna hör till gruppen Krisis i Nürnberg. Deras kristeori är alltså av typen “fundamental värdekritik”.

Den här bloggposten är det första av flera referat av Die große Entwertung. En del kommentarer sticks in, men annat slinker med okommenterat även om det kan finnas invändningar.

Krisen grundar sig i ökad produktivitet, menar värdekritikerna. Vissa tänker då genast: jaha ja, profitkvotens fallande tendens. Nej! Vad som stagnerar i denna kristeori är inte profiten, utan mervärdet. Åtskillnaden mellan väsen och framträdelse – alltså mellan värde och pris – är sjukt viktig för värdekritikerna. “Värde” är att förstå som en samhällelig relation: den reella abstraktionen av arbetstid, vilken bara kan ske genom att framträda i form av pengar. Kapitalismen är en tautologi, ett absurt självändamål: produktion för produktionens skull. Dess grundtendens är att undandraga sig medveten kontroll, skriver Norbert Trenkle (som författat den första delen av boken).

Ökad produktivitet betyder att samma kvantitet värde kräver en större kvantitet varor. Och kapitalism är värdetillväxt. Värdeminskningen per enskild vara – vilken kan framträda för oss i form av billigare prylar – måste kompenseras genom en exponentiell utvidgning av den totala varuproduktionen.

Under ett par hundra år gavs gott utrymme för expansion av detta slag (alltså vad Marx kallade “relativt mervärde”). Kapitalismen expanderade inte bara i rummet. Ännu vid 1900-talets mitt fanns i västvärlden stora delar av vardagslivet som endast delvis genomkorsades av varuform och pengar, vilket innebar ett utrymme för att lansera nya varor. Tänk exempelvis hur nya vitvaror ersatt oavlönat hushållsarbete eller hur kulturindustrin endast gradvis har satt prägel på människors fritid. Att det skedde en relativ minskning av nödvändig arbetstid (per vara) kunde alltså kompenseras av en absolut utvidgning av nödvändig arbetstid (i systemet).

Likt andra värdekritiker, utgår Norbert Trenkle från att kapitalismens nådde sin historiska kulmen under efterkrigstidens tillväxtboom, ungefär 1945–1973. Under denna epok skedde även en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Transport, kommunikation, energi, utbildning, omsorg – allt detta bildade en nödvändig infrastruktur för varuformens expansion, samtidigt som det kunde finansieras just genom beskattning av det hastigt växande mervärdet. Just genom att staten stärkte sin roll, kunde allt mer arbetskraft göras nödvändig i varusamhället. Kort sagt: tillväxt.

Norbert Trenkle menar att denna tillväxtboom i första hand bör förstås i termer av absolut mervärde, alltså ett utvidgande av arbetssamhället. Till detta kom en ökad mervärdekvot till följd av teknisk rationalisering, relativt mervärde, som en sekundär men likväl kraftfullt förstärkande effekt. Regulationsteoretiker och marxister har ofta vänt saken på huvudet i sin analys av fordismen, skriver Trenkle: de har bara sett det relativa, inte det absoluta.

Vänsterkeynesianer blandar ihop orsak och verkan. De tror att det var stigande reallönerna och den offentliga sektorns utvidgning som orsakade efterkrigstidens tillväxtboom. Omfördelningen skapade inte tillväxt. Tvärtom var det tillväxten som skapade förutsättningar för omfördelning.

Lika galet blir det, enligt Trenkle, hos de teoretiker (från Andrew Glyn till Hardt/Negri) som hävdat att arbetarklassen skapar krisen genom sitt angrepp på kapitalet. Visst, kamperna kring 1970 hade sin del i krisens utbrott. Men dessa kamper kan samtidigt återföras till att kapitalets tillväxt redan börjat stagnera.

Värdekritikernas resonemang kanske kan renodlas till en teori om “varukrönet” – om än på annan abstraktionsnivå än peak oil, peak cotton etc. Observera då att “varukrönet” eller “värdekrönet” i denna logik blir synonymt med “statskrönet”. Efter krönet har den offentliga sektorn börjat att nedmonteras, vilket ur värdekritiskt perspektiv inte kan skyllas på “nyliberalismen” som ideologi utan är en del i ett långsamt begynnande sönderfall för hela det system som bygger på lönearbete som självändamål.

När efterkrigstidens tillväxtboom började stagnera, fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka. Men denna efterfrågan drevs i allt högre grad dels av den offentliga sektorns expansion, dels av det privata näringslivets allt större behov av marknadsföring och infrastruktur. Alla dessa arbeten må vara nödvändiga för att säkra varuproduktens förutsättningar – men de är i kapitalistisk mening improduktiva, i det att de inte skapar ytterligare mervärde.

Den tredje industriella revolutionen, kretsande kring bruket av mikroelektronik, tog fart under 1970-talet. Som paradigmatiskt exempel nämns här Aseas brandgulaindustrirobot IRB6: “den svenska symbolen för en ny arbetsmarknad, delad mellan människa och robot”. Ett led i den tredje industriella revolutionen är den nya form av internationell arbetsdelning som brukar kallas för globalisering.

Under 1970-talet skedde något med produktivkraftutvecklingen, skriver Norbert Trenkle. Från att skapa nya produkter (med tillhörande behov), till att minska behovet av arbetskraft i befintliga produkttyper. Här är det lätt att resa invändningar: visst har vi fått nya produkter sedan 1970-talet! Fast i detta sammanhang är ju knappast en ny telefonmodell att räkna som en ny produkt. Ett annat sätt att se på saken är hur en smartphone har potential att ersätta både telefon, grammofon, kamera och sällskapsspel. Bra för tillverkare av smartphones men möjligtvis ett problem för kapitalismen.

Mikroelektroniska produkter är endast möjliga att tillverka med hjälp av mikroelektronik. Där finns en orsak till att nya produkter har svårt att suga upp den arbetskraft som frigörs när mikroelektroniken effektiviserar även andra typer av varuproduktion. Sedan 1970-talets mitt är massarbetslösheten inte längre konjunkturell, utan strukturell.

Krisens orsak, alltså: ökad produktivitet. Säg att nya industrirobotar gör att det krävs hälften så mycket mänskligt arbete för att tillverka ett kylskåp. För att erhålla samma mängd värde måste man då tillverka två kylskåp och fördubbla konsumtionen av naturresurser. Fast två är heller inte tillräckligt, för det värdet måste ju ständigt växa om det ska vara tal om tillväxt, alltså kapitalism.

(I denna Darstellung finns stora fallgropar. Förenklingen är rätt grov. Kylskåpstillverkaren bryr sig inte ett dyft om värde, bara om dess framträdelse i form av profit. Det är jakten på profit som driver fram ökad produktivitet. Därtill måste påpekas att ett kylskåp inte kan “ha värde”, eftersom värde är en samhällelig relation.)

Effektiviseringar av energibruk tenderar att nollställas genom kapitalismens tautologi. Mödosamt uppnådda framsteg förmår inte väga upp tillväxttvånget. Bilmotorerna är mer energieffektiva än förr, men allt fler motorer kör runt. Bilproduktionen fortsätter att expandera och varje människa åker fler mil i bil, så att förbrukningen av olja per capita ökar snarare än minskar.

Krispotentialen manifesterade sig redan på 1960-talet genom enorma exportöverskott för Japan och Västtyskland. Med andra ord: västvärlden tyngdes av en allt större industriell överkapacitet. Särskilt i USA stagnerade tillväxten, samtidigt som Vietnamkriget fick militärutgifterna att skjuta i höjden. Om bara växelkurserna varit flexibla, hade ju USA:s konkurrensposition kunnat förbättras genom en nedvärderad dollar. Men dollarn förblev kraftigt övervärderad fram till den 15 augusti 1971.

Här tar Norbert Trenkle tillfället att polemisera mot Naomi Klein, som i Chockdoktrinen frammanar bilden av en medveten plan, där nyliberala tankesmedjor ville knäcka Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser. Som sagt: det värdekritiska synsättet reducerar nyliberalismen till ett ideologiskt ytfenomen. Inte heller tillmäts någon större vikt till oljechocken hösten 1973, som utlöste den djupa recessionen under 1974–75. Precis som marxister som David Harvey, betonar Norbert Trenkle att oljekrisen blott var droppen, inte krisens orsak.

Här kommenteras även Kondratiev, Schumpeter och andra tänkare som ser varje kris som del i ett mönster av “långa vågor”. Kontratievs teori är enligt Trenkle knuten till en historisk fas inom kapitalismen, då arbetssamhällets absoluta bas fortfarande växte. Samma sak gäller för Schumpeter, med sin hyllning till krisen som “skapande förstörelse”. Vad han bortsåg från var att en innovation endast kan leda till tillväxt om den kan bidra till att suga in allt mer arbetskraft i varuproduktionen. Att bruket av ny teknik kan skapa vinster i konkurrensen för enskilda företag eller stater är en helt annan sak!

Under fordismens guldålder skapade massarbetet en massköpkraft som utgjorde en motor för utvidgandet av produktionens bas. Den tredje industriella revolutionen, å andra sidan, genererar en växande massa av prekariserade människor som egentligen är överflödiga ur kapitaltillväxtens synvinkel och inte heller som konsumenter spelar någon viktig roll i den kapitalistiska dynamiken. Det är en villfarelse att tro att kapitalismen helt enkelt skulle kunna ställa om sig bort från den tidigare industriella basen, till att bygga på tjänster. Tjänstesektorns våldsamma tillväxt under de senaste 30 åren är inte resultatet av någon ny ackumulationsdynamik, utan bara av det fiktiva kapitalets uppblåsning. Merparten av dessa tjänster är, direkt eller indirekt, helt beroende av tillflöden från finansområdet och skulle annars inte kunna leva vidare.

Där sätter jag punkt för detta referat. Nästa inlägg är tänkt att referera vad Norbert Trenkle skriver om 1970-, 80- och 90-talet, vilket kanske inte är så originellt. Troligtvis finns mer att hämta i läsanteckningarna från andra delen av Die große Entwertung, där Ernst Lohoff lägger fram en ganska djärv teori om finanskapitalets dynamik.