Rasmus Fleischer's Blog, page 79

Lämnandet av Facebook förtjänar att bli en stor grej

En ganska spännande grej med 2013 är att en hel drös bekanta tog Ã¥rsskiftet som tillfälle att lämna Facebook. Ännu mer spännande är att det i dessa kretsar har inletts ett aktivt sökande efter alternativ. AlltsÃ¥ inte “ett alternativ till Facebook” som strävar efter att fylla samma funktion, utan alternativa sätt att praktiskt lösa de gemensamma angelägenheter som alltför ofta har blivit skötta via Facebook.

Vi behöver inte mer abstrakt universalism. Vi behöver inte lägga vÃ¥r kraft pÃ¥ att skapa nÃ¥gonting med “alla” som mÃ¥lgrupp, eller pÃ¥ att locka “alla” frÃ¥n Facebook till typ Diaspora. LÃ¥t oss nu börja frÃ¥n andra hÃ¥llet.

Försöken att skapa alternativ är spännande just eftersom de utgår från konkreta och lokala sammanhang. Det rör sig i just detta fall om sociala, kulturella och politiska gemenskaper som överlappar varandra, med rumslig tyngdpunkt i Stockholm.

Kritiken av Facebook, som på sistone artikulerats tydligare i dessa kretsar, har varit viktig just eftersom den kastat ljus på vilka fördelar som faktiskt erbjuds av Facebook. Endast genom att identifiera dessa går det att begripa den klistrighet som fått så många sociala, kulturella och politiska gemenskaper att förbli fast i Facebook.

Alternativen som byggs behöver lite tid att mogna. De ska inte basuneras ut här, även om den som följer inläggets länkar nog kan hitta till något. Snarast följer däremot ett inlägg om själva kritiken. Särskilt om den kritik av Facebook som skrevs på Facebook av personer som beredde sig på att lämna Facebook, samt om den antikritik som följde.

Antikritiken var i mÃ¥nga fall en uppbygglig, i det att den lyfte fram det positiva i en annars problematisk tjänst. Andra gÃ¥nger blev den närmast hÃ¥nfull: “varför gör ni sÃ¥ stor grej av att lämna Facebook?” NÃ¥got som även brukar höras frÃ¥n folk som aldrig varit aktiva pÃ¥ Facebook.

NÃ¥, att göra nÃ¥got till en “stor grej” är helt enkelt detsamma som att göra det till en gemensam angelägenhet, till skillnad frÃ¥n att blott handla om individuella preferenser. Hur vi sprider länkar, hur vi diskuterar aktualiteter, hur vi bjuder in till evenemang – och hur mycket tid som slukas. Allt detta är faktiskt en stor grej.

När jag nu säger att lämnandet av Facebook ska få bli en stor grej, tänker jag inte på antalet människor som eventuellt ska sluta ha ett konto där. Snarare handlar det om att skapa storartade grejer som inte längre är beroende av Facebook. Även de som behåller ett aktivt konto där kan bidra till detta, men förutsättningen är att olika gemenskaper kan nå fram till förvissningen om att Facebook av någon anledning måste överges – förr eller senare.

Kopimismens kopiering

Nästa vecka firar kopimi sju år. Natten till den 12 januari 2005 publicerade Ibi en kort nyhet på Piratbyrån, med just denna rubrik: kopimi.

Detta var lÃ¥ngt innan nÃ¥gon hörde talas om kopimism. Den som vill kan jämföra med hur Situationistiska internationalen använde “situationism” som ett skällsord. De valde att upplösa sig Ã¥r 1972; PiratbyrÃ¥n Ã¥r 2010. Olika varianter av kopimi fortlever däremot.

År 2011 var det nÃ¥gra som startade en grupp vid namn “Det missionerande kopimistsamfundet“, som för ganska exakt ett Ã¥r sedan rönte enorm uppmärksamhet över världen, efter att Kammarkollegiet tilldelat dem status som registrerat trossamfund.

Uppmärksamheten ledde även till att SprÃ¥krÃ¥det noterade “kopimi” och “kopimism” som tvÃ¥ nya ord i svenska sprÃ¥ket. Deras definition citerade ur Framtidsencyklopedin som utgavs 2008 av tidskriften Glänta.

Vid slutet av Ã¥ret brukar SprÃ¥krÃ¥det skicka ut ett lättsamt pressmeddelande under rubriken “nyordlistan“. Sveriges nyhetsmedier väljer alltid att ta detta pressmeddelande pÃ¥ dödligt allvar, eftersom det rÃ¥der nyhetstorka i mellandagarna. Därför blev det nu Ã¥ter lite tjohej kring kopimi.

Kopimi presenterades i nyordlistan som en “informationsfrihetsfilosofi”. Kopimism definierades som en “politisk och religiös ideologi med informationsfrihet i centrum”.

Vad är detta för rappakalja? Varje kopiering är förvisso en förvandling, men alla förvandlingar är inte till det bättre. Kopimi handlar uppenbarligen om kopiering. Att inskränka detta till en frÃ¥ga om “information”, eller till ideal om “frihet”, är bara löjeväckande.

Med anledning av Språkrådets tilltag, publicerades nyss en artikel på Torrentfreak, där jag är intervjuad och får haspla ur mig några synpunkter.

“Kopimismens kopiering” är titeln pÃ¥ en pamflett som faktiskt existerar i verkligheten, men veterligen enbart i pappersform, i ett fÃ¥tal exemplar. Mitt försök att googla fram en digital version ledde mig mest till en robotgenererad sida vars syfte verkade vara att marknadsföra piratkopierade erektionsläkemedel. Där stod följande att läsa om pamfletten i frÃ¥ga:

Meningokockinfektioner kan ha ett snabbt förlopp med dödlig utgÃ¥ng. Det första steget är att utforma lobby you like that authenticate, conclude end in ställer upp. Prisbeslutet fattades av Nobelförsamlingen vid Karolinska i haunt pamflett, Kopimismens kopiering, som framtidsencyklopedins artikel hänvisar forward – dÃ¥ in charge of reda pÃ¥ att propecia pris propecia take orkade läsa. Och du har väl knappast missat SMS för att de inte skall.

Är det internet som förstör ekonomin?

Magnus resonerar kring en intervju med nätkritikern Jaron Lanier, vars nästa bok verkar handla om hur internet förstörde ekonomin. Samma tema togs upp tidigare i år i en annan intervju, som Jonas sammanfattar:

Here’s my super-truncated interpretation of Lanier’s argument: Due to a misfortunate combination of macroeconomics, technology and law, we might be in the midst of what is actually a real-term economic stagnation, masked by the vastly increased capture of capital and profits in society by a small elite of financial stalwarts. /…/

Global information systems actually help creating long tail-like societies, where the absolute majority wealth only accrues among a small elite, and as long as the system fails to let ordinary citizens accrue wealth from their interaction with this system, these gaps will only get wider.

Detta knyter an till en välkänd kritik av den långa svansens logik, som framförts med syftning på olika kulturområden. Förra året formulerade jag själv denna kritik i Boken, då alltså med avseende på böcker:

Både topplistan och den långa svansen – både Piratförlaget och Vulkan – har gynnats i det nya seklets kulturklimat. Men det har skett på bekostnad av allt däremellan: den mellanstora kulturen, som på litte- raturens område bärs upp av alla de halvkända författare och halvsmå bokförlag som fortsätter att verka under ekonomiskt kärva förhållanden. Amerikanska analytiker har omtalat fenomenet som ”the death valley problem”. En alternativ liknelse som förekommit i Sverige är att kulturlivet börjar likna ett äpple med aväten mitt, ett äppelskrutt.

Jaron Lanier verkar försöka att omedelbart överföra detta resonemang till ekonomin i allmänhet. Närmare bestämt i termer av “klass”. Då får han en teori om hur den nya ekonomin är dålig, eftersom den slår mot “medelklassen” – ett begrepp som är lika vagt som brett, särskilt när det används i USA. Vinnarna är de allra rikaste. Om man ska följa den långa svansen ända ut, kanske det även skapas ett växande trasproletariat som överlever på nästan inga pengar alls? Dock verkar Jaron Lanier helt jävla ointresserad av alla som befinner sig under “medelklassen”.

Andra skulle tala om “proletarisering av medelklasserna“, eller om prekarisering. Men sådana ord använder inte Jaron Lanier. Han är amerikanskt livrädd för sånt som luktar Marx. Troligen betyder detta att han missar chansen att låta nätkritiken kompletteras av ekonomikritik. Nu förblir han fast i tanken på att “ekonomin” – vad detta nu är – borde växa. Att det är internets fel att den inte växer mer.

Ett exempel han tar handlar om hur mänskliga översättare görs överflödiga. Google förfinar sina maskinöversättningar genom att scanna in böcker och låta olika översättningar jämföras mot varandra. Därmed drar de nytta av tidigare utfört arbete – “the original translators aren’t paid for their work“.

Grejen med lönearbete är dock att arbetaren säljer sin arbetskraft, inte sitt arbetsresultat. På detta bygger liksom kapitalismen. Översättare är förvisso något av ett gränsfall i de fall som de får upphovsrätt till översättningarna, men normalt försörjer sig även dessa som lönearbetare (oavsett om lönen betalas per timme eller per ord).

Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.

Karl Marx: Kapitalet, band I

Inga konstigheter. Översättningarna är redan “dött arbete”. Google gör det döda arbetet till kapital. Därmed minskar de behovet av arbetskraft – i detta fall behovet av mänskliga översättare. Google kan då, som företag som ligger i framkanten av produktivkrafternas utveckling, kamma in en extraprofit. För kapitalet som helhet innebär samma utveckling att själva dess grundval gröps ur, sakta men säkert.

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

Karl Marx: Grundrisse

Just detta verkar vara vad Jaron Lanier nu har upptäckt, utan att själv kunna inse vidden av det hela. Citerar ur Magnus referat:

problemet han ser är att hela ekonomin förminskas då en massa arbete utförs som inte valoriseras inom ekonomins ramar.

Han syftar nog inte på en förminskning i absoluta termer i form av negativ tillväxt, utan på att ekonomin på grund av detta inte är så stor som den borde ha varit, med tanke på den tekniska expansionen.

Detta “borde” vänds på huvudet i Marx’ ekonomikritik. För ett enskilt kapital – exempelvis ett företag eller en nation – leder ökad produktivitet i regel till ökad vinst. Men bara tills de övriga kapitalen har hunnit ifatt eller slagits ut. Vinstökningen kommer i detta fall ur ett nollsummespel på marknaden. Vad som gäller för ett enskild kapital kan inte generaliseras för kapitalet eller “ekonomin” som helhet. Just detta är gör dock nationalekonomin (och Jaron Lanier).

Ingenting säger alltså att digitaliseringen “borde” leda till ökad tillväxt. Ur ett värdekritiskt perspektiv, som utgår från Marx, innebär digitaliseringen tvärtom att den “processerande motsättningen” skärps. Kapitalets substans gröps ur när arbetskraft görs överflödig i varuproduktionen.

Jaron Lanier missförstår detta som en svårighet att ta betalt på internet. Hans resonemang är fast i cirkulationssfären. Därför är det inte förvånande att han ser lösningen i en extrem utvidgning av varuformen, där varje bit av data ska kopplas till en ägare som får betalt när den kopieras. (Om detta, se slutet av Jonas referat som även rymmer en utförlig kritik.) Jaron Lanier verkar vara oförmögen att tänka sig någonting annat än abstrakt tillväxt, att tänka sig ekonomins slut.

Är det internet som förstör ekonomin?

Magnus resonerar kring en intervju med nätkritikern Jaron Lanier, vars nästa bok verkar handla om hur internet förstörde ekonomin. Samma tema togs upp tidigare i år i en annan intervju, som Jonas sammanfattar:

Here’s my super-truncated interpretation of Lanier’s argument: Due to a misfortunate combination of macroeconomics, technology and law, we might be in the midst of what is actually a real-term economic stagnation, masked by the vastly increased capture of capital and profits in society by a small elite of financial stalwarts. /…/

Global information systems actually help creating long tail-like societies, where the absolute majority wealth only accrues among a small elite, and as long as the system fails to let ordinary citizens accrue wealth from their interaction with this system, these gaps will only get wider.

Detta knyter an till en välkänd kritik av den långa svansens logik, som framförts med syftning på olika kulturområden. Förra året formulerade jag själv denna kritik i Boken, då alltså med avseende på böcker:

Både topplistan och den långa svansen – både Piratförlaget och Vulkan – har gynnats i det nya seklets kulturklimat. Men det har skett på bekostnad av allt däremellan: den mellanstora kulturen, som på litte- raturens område bärs upp av alla de halvkända författare och halvsmå bokförlag som fortsätter att verka under ekonomiskt kärva förhållanden. Amerikanska analytiker har omtalat fenomenet som ”the death valley problem”. En alternativ liknelse som förekommit i Sverige är att kulturlivet börjar likna ett äpple med aväten mitt, ett äppelskrutt.

Jaron Lanier verkar försöka att omedelbart överföra detta resonemang till ekonomin i allmänhet. Närmare bestämt i termer av “klass”. DÃ¥ fÃ¥r han en teori om hur den nya ekonomin är dÃ¥lig, eftersom den slÃ¥r mot “medelklassen” – ett begrepp som är lika vagt som brett, särskilt när det används i USA. Vinnarna är de allra rikaste. Om man ska följa den lÃ¥nga svansen ända ut, kanske det även skapas ett växande trasproletariat som överlever pÃ¥ nästan inga pengar alls? Dock verkar Jaron Lanier helt jävla ointresserad av alla som befinner sig under “medelklassen”.

Andra skulle tala om “proletarisering av medelklasserna“, eller om prekarisering. Men sÃ¥dana ord använder inte Jaron Lanier. Han är amerikanskt livrädd för sÃ¥nt som luktar Marx. Troligen betyder detta att han missar chansen att lÃ¥ta nätkritiken kompletteras av ekonomikritik. Nu förblir han fast i tanken pÃ¥ att “ekonomin” – vad detta nu är – borde växa. Att det är internets fel att den inte växer mer.

Ett exempel han tar handlar om hur mänskliga översättare görs överflödiga. Google förfinar sina maskinöversättningar genom att scanna in böcker och lÃ¥ta olika översättningar jämföras mot varandra. Därmed drar de nytta av tidigare utfört arbete – “the original translators aren’t paid for their work“.

Grejen med lönearbete är dock att arbetaren säljer sin arbetskraft, inte sitt arbetsresultat. På detta bygger liksom kapitalismen. Översättare är förvisso något av ett gränsfall i de fall som de får upphovsrätt till översättningarna, men normalt försörjer sig även dessa som lönearbetare (oavsett om lönen betalas per timme eller per ord).

Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.

Karl Marx: Kapitalet, band I

Inga konstigheter. Översättningarna är redan “dött arbete”. Google gör det döda arbetet till kapital. Därmed minskar de behovet av arbetskraft – i detta fall behovet av mänskliga översättare. Google kan dÃ¥, som företag som ligger i framkanten av produktivkrafternas utveckling, kamma in en extraprofit. För kapitalet som helhet innebär samma utveckling att själva dess grundval gröps ur, sakta men säkert.

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

Karl Marx: Grundrisse

Just detta verkar vara vad Jaron Lanier nu har upptäckt, utan att själv kunna inse vidden av det hela. Citerar ur Magnus referat:

problemet han ser är att hela ekonomin förminskas då en massa arbete utförs som inte valoriseras inom ekonomins ramar.

Han syftar nog inte på en förminskning i absoluta termer i form av negativ tillväxt, utan på att ekonomin på grund av detta inte är så stor som den borde ha varit, med tanke på den tekniska expansionen.

Detta “borde” vänds pÃ¥ huvudet i Marx’ ekonomikritik. För ett enskilt kapital – exempelvis ett företag eller en nation – leder ökad produktivitet i regel till ökad vinst. Men bara tills de övriga kapitalen har hunnit ifatt eller slagits ut. Vinstökningen kommer i detta fall ur ett nollsummespel pÃ¥ marknaden. Vad som gäller för ett enskild kapital kan inte generaliseras för kapitalet eller “ekonomin” som helhet. Just detta är gör dock nationalekonomin (och Jaron Lanier).

Ingenting säger alltsÃ¥ att digitaliseringen “borde” leda till ökad tillväxt. Ur ett värdekritiskt perspektiv, som utgÃ¥r frÃ¥n Marx, innebär digitaliseringen tvärtom att den “processerande motsättningen” skärps. Kapitalets substans gröps ur när arbetskraft görs överflödig i varuproduktionen.

Jaron Lanier missförstår detta som en svårighet att ta betalt på internet. Hans resonemang är fast i cirkulationssfären. Därför är det inte förvånande att han ser lösningen i en extrem utvidgning av varuformen, där varje bit av data ska kopplas till en ägare som får betalt när den kopieras. (Om detta, se slutet av Jonas referat som även rymmer en utförlig kritik.) Jaron Lanier verkar vara oförmögen att tänka sig någonting annat än abstrakt tillväxt, att tänka sig ekonomins slut.

Krisen, del 77: “Som i Sovjet före kollapsen”

“Känns allt mer som att vi lever i Sovjet före kollapsen”, skrev @audioshield på Twitter för en stund sedan. Några kärnfulla rader följde, där känslan vecklades ut. Citerar rakt av, fast stuvar om lite i ordningsföljden:

Är helt övertygad om att invånarna i Sovjet kände precis som du och jag gör nu. Känslan av att det inte kommer att hålla.

Allt fler saker i vardagen som borde fungera men som inte längre gör det. Ledarnas oförmåga till handling. De som kan börjar samla på sig så mycket som möjligt. Skuldbeläggandet av andra.

Tätare och längre strömavbrott. Mediciner som saknas på Apoteken. Obefintlig snöröjning. Havererade tåg. Ofungerande sjukvård.

Någon skrattade åt en ryska som hade källaren full med konserver. “Det här är Sverige! Maten tar inte slut här.”

“Vi trodde heller aldrig att maten skulle ta slut i Sovjet. Men en dag var det plötsligt tomt i butikerna”, svarade hon.

Bortförklaringarna. Även i Sovjet hade man förklaringar till varför hyllorna gapade tomma. Bortförklaringarna här kommer att skilja sig åt, men kommer fortfarande vara just det.

“Logistikproblem”, “sviktande marknad”, “ökad efterfrågan”, “omstruktureringsfas” etc. Allt så klart “tillfälligt”.

Alla ledare kommer att intyga att de litar på att “marknadens parter löser detta på bästa sätt”. Deklarera sin tro på systemet. Du kommer få höra att Systemet fungerar, bara alla sitter still och håller käft så löser det av sig själv.

Det enda som fattas är att Reinfeldt börjar supa…

Jag hoppas verkligen att jag har helt fel.

En känsla, inte en prognos. Hur stor resonans finner denna känsla bland människor i Sverige just nu, när 2012 är på väg att övergå i 2013? Går det att få grepp om den minoritet som är mottaglig för “innan kollapsen”-känslor, hur de uppstår, hur de hanteras? (Nyfiken på spekulationer kring sådant. Fyll kommentarsfältet!)

Samtidigt på radions P1: Ekonomiekot låter experterna förutspå 2013. Expertpanelen består av två manliga aktieexperter, anställda vid två olika banker. De är rörande eniga om att 2013 kommer att bli ett bra år på börsen. Därtill försäkrar de att eurokrisen kommer att bli löst under det kommande året.

Krisen, del 77: “Som i Sovjet före kollapsen”

“Känns allt mer som att vi lever i Sovjet före kollapsen”, skrev @audioshield pÃ¥ Twitter för en stund sedan. NÃ¥gra kärnfulla rader följde, där känslan vecklades ut. Citerar rakt av, fast stuvar om lite i ordningsföljden:

Är helt övertygad om att invånarna i Sovjet kände precis som du och jag gör nu. Känslan av att det inte kommer att hålla.

Allt fler saker i vardagen som borde fungera men som inte längre gör det. Ledarnas oförmåga till handling. De som kan börjar samla på sig så mycket som möjligt. Skuldbeläggandet av andra.

Tätare och längre strömavbrott. Mediciner som saknas på Apoteken. Obefintlig snöröjning. Havererade tåg. Ofungerande sjukvård.

NÃ¥gon skrattade Ã¥t en ryska som hade källaren full med konserver. “Det här är Sverige! Maten tar inte slut här.”

“Vi trodde heller aldrig att maten skulle ta slut i Sovjet. Men en dag var det plötsligt tomt i butikerna”, svarade hon.

Bortförklaringarna. Även i Sovjet hade man förklaringar till varför hyllorna gapade tomma. Bortförklaringarna här kommer att skilja sig åt, men kommer fortfarande vara just det.

“Logistikproblem”, “sviktande marknad”, “ökad efterfrÃ¥gan”, “omstruktureringsfas” etc. Allt sÃ¥ klart “tillfälligt”.

Alla ledare kommer att intyga att de litar pÃ¥ att “marknadens parter löser detta pÃ¥ bästa sätt”. Deklarera sin tro pÃ¥ systemet. Du kommer fÃ¥ höra att Systemet fungerar, bara alla sitter still och hÃ¥ller käft sÃ¥ löser det av sig själv.

Det enda som fattas är att Reinfeldt börjar supa…

Jag hoppas verkligen att jag har helt fel.

En känsla, inte en prognos. Hur stor resonans finner denna känsla bland människor i Sverige just nu, när 2012 är pÃ¥ väg att övergÃ¥ i 2013? GÃ¥r det att fÃ¥ grepp om den minoritet som är mottaglig för “innan kollapsen”-känslor, hur de uppstÃ¥r, hur de hanteras? (Nyfiken pÃ¥ spekulationer kring sÃ¥dant. Fyll kommentarsfältet!)

Samtidigt på radions P1: Ekonomiekot låter experterna förutspå 2013. Expertpanelen består av två manliga aktieexperter, anställda vid två olika banker. De är rörande eniga om att 2013 kommer att bli ett bra år på börsen. Därtill försäkrar de att eurokrisen kommer att bli löst under det kommande året.

Krisen, del 76: Slutkrisen enligt Krisis

Referatet av Die große Entwertung ska nu bli slutfört. Efter att Ernst Lohoff från gruppen Krisis skrivit en massa om “metavaror” och om det fiktiva kapitalets historia, går han nu vidare till att knyta samman den värdekritiska teorin om kapitalismens slutkris. Inlägget som följer är ett referat av bokens sista del.

Fiktivt kapital existerar i två typer: med täckning och utan täckning. En variant som har täckning är aktier. En variant som saknar täckning är statsobligationer, för när staten lånar pengar är det i slutändan alltid fråga om konsumtionskredit. Men det är ju inte bara staten som lånar för att konsumera, tvärtom blir detta allt vanligare. Sedan 1970-talets kris uppvisar det fiktiva kapitalet en stadig tendens till “avtäckning”.

Under de senaste 30 åren har de privata konsumtionskrediterna expanderar något enormt. Ett litet exempel: 1990–2000 ökade USA-hushållens skuldsättning, räknat i procent av USA:s BNP från 63 % till nästan 80 %. Utan den kreditdrivna privatkonsumtionen vore den postfordistiska boomen otänkbar.

Fordismen kännetecknades av att det privata skapandet av fiktivt kapital i huvudsak handlade om att mobilisera för produktion av nytt värde. Konsumtionskrediter var väsentligen något som den offentliga sektorn ägnade sig åt. Privata konsumtionskrediter existerade förstås, men spelade en ganska marginell roll. Undantaget var när människor byggde sig hus att bo i.

Fastigheter är ju något av ett specialfall, då fastighetspriser i hög grad handlar om jordränta. För att förstå saken via Marx’ ekonomikritik, gäller det att skilja mellan värde och jordränta (inte i fråga om en enskild fastighet, men i den större analysen). Mark är ju en naturresurs som existerar alldeles oavsett mänskliga arbetsinsatser, men är inom kapitalismen likväl en vara som får ett pris – men inget värde. Värdet av ett hus kommer sig av dess byggande och är något som långsamt avtar med tiden, medan markpriset är en helt annan sak.

När ekonomer talar om fastigheters “värdestegring” syftar de helt enkelt på prisstegring, vilket är något annat än vad Marx och värdekritikerna betecknar som värde. Relaterat till detta är frågan om “immateriell egendom”, som inte är att begripa som kapital – avkastningen från en rättighetsportfölj är snarare att betrakta som “informationsränta”, skriver Ernst Lohoff. Liksom ägaren av ett oljefält kan inkassera “oljeränta”. Detta har också betydelse för i vilken mån det fiktiva kapitalet kan anses ha täckning.

“Den inverterade kapitalismen” – där alltså tillväxten i huvudsak sker i form av fiktivt kapital – är som ett pyramidspel. Den omfördelar inte befintligt värde, utan framtida värde. Tvånget till tillväxt är inte enkelt, utan potentierat.

För det fungerande kapitalet är den enskilda varan bara en station på vägen, ett tillfälligt uppehåll i väntan på försäljning. Det fiktiva kapitalet är däremot fjättrat vid sin bärare. När en metavara realiseras, upphävs kapitalets fördubbling!

Om tillväxten av fiktivt kapital ska fortsätta, vill det till att nya värdepapper skapas i högre takt än de gamla värdepapprena realiseras. Nya skulder måste skapas snabbare än de gamla skulderna återbetalas. Fiktivt kapital som saknar täckning kan – ur ett totalkapitalistiskt perspektiv – enbart realiseras genom skapandet av ännu mer fiktivt kapital. När det däremot finns täckning, innebär realiseringen att det fiktiva kapitalet blir till fungerande kapital, alltså en utvidgad värdeproduktion.

Kapitaliseringen av framtida värde riktar sig aldrig mot en obestämd framtid, utan utgår alltid från enskilda kapital som redan existerar. Den populära föreställningen om att spekulationsvinster skulle uppstå “ur intet” är grundfalsk. Likt skapandet av värde, måste även skapandet av skuld begripas som ett samhälleligt förhållande. Kredit handlar om ju credo, om att tro (på borgenärens förmåga att återbetala en skuld).

En ständigt växande statsskuld kommer, förr eller senare, att leda till den punkt där staten i fråga diskrediteras (bokstavligt talat). När denna tidpunkt uppnås beror på hur kreditgivarna bedömer statens objektiva situation.

Under de senaste 200 åren har statsobligationer i allmänhet betraktats som riskfria, om än lågavkastande. De utmärker sig genom en synnerligen bred referensram, som spänner över enskilda aktörers eller särskilda näringsgrenars framgång på marknaden. Staternas betalningsförmåga grundar sig på en allmän och långsiktig tillväxt, plus en förmåga att inkassera skatt. På senare år har däremot centralbanker i Europa och USA börjat täcka staternas budgetunderskott genom den s.k. sedelpressen. Därmed har krisprocessen förflyttats från bankerna till staterna och nu vidare till själva penningmediet – mer om detta nedan.

Fiktivt kapital kan alltså bara skapas med hjälp av en resurs, som i sig inte kan skapas på finansindustriell väg: “förhoppningsbärare” (Hoffnungsträger). Privatiseringar av offentlig sektor ökade utbudet av sådana, men det handlade då om en engångseffekt. Vad som en gång har privatiserats, låter sig inte privatiseras igen.

Ernst Lohoff menar att tillväxten av “förhoppningsbärare” nådde sin zenit ungefär år 2000, alltså då IT-bubblan var som störst. Därefter har det fiktiva kapitalets expansion inte så mycket knutits till förhoppningar om nya framtidsindustrier, utan mer vid traditionella industrier och framför allt vid fastigheter.

Förnyelsebar energi? Är inte det en framtidsindustri? Så vill många tro, inte minst i Tyskland. Men där handlar det bara om nya metoder för att producera en befintlig produkt: elektricitet. Processinnovation utan produktinnovation. Poängen med förnyelsebara energikällor är ju att de ska ersätta de etablerade formerna för elproduktion, vilket innebär en värdeförlust i de fungerande kapital som är knutna dit.

Här framställs alltså år 2000 ganska mycket som en historisk vändpunkt. “Den inverterade kapitalismen” åtnjöt sin guldålder på 1990-talet, men här sattes i viss mening en punkt. Alternativet till sammanbrott var att blåsa upp en ännu större bubbla än den som just hade spruckit. Endast stater och centralbanker kunde klara av detta. På nollnolltalet fick vi de billiga pengarnas politik och en tillväxt som i ännu högre grad byggde på konsumtionskrediter, alltså på fiktivt kapital utan täckning.

Nu är det dags för ett långt citat ur boken (ursäkta den slarviga översättningen):

I sin klassiska gestalt, som ett system grundat på det faktiska nyttjandet av levande arbetskraft, behövde kapitalismen omkring 250 år för att ta sig fram till sin historiska gräns. Ordningen som bygger på en allt mer omfattande förkapitalisering av framtida värdeproduktion lyckades nå sin kollapspunkt på en bråkdel av denna tid.

Om man låter den inverterade kapitalismens utveckling passera revy, från des begynnelser och fram till hösten 2008, framträder i grova drag tre perioder. Dessa skiljer sig från varandra inte minst i fråga om den roll som stat och centralbank har spelat för det privata näringslivets skapande av fiktivt kapital. I den postfordistiska boomens startfas tog statliga instanser på sig rollen att slå takten. De neoliberala installationsregimerna, allra främst Reagan-administrationen, använde sig konsekvent av statsmaktens möjligheter för att få fart på det transnationella skapandet av värdepapper. Statsskulderna, som redan var i färd att öka i sensationell takt, skruvades ytterligare uppåt, särskilt i USA /…/

Det rörde sig om en kort epok av ursprunglig ackumulation av fiktivt kapital på världsmarknaden. Efter att denna kapitalismens omorganisering hade visat sig framgångsrik, skedde under 1980-talets andra halva en övergång till en ny fas, präglad av en accelererad ackumulation av metavaror. Detta var det fiktiva kapitalets guldålder, då det privata näringslivets egna kapitalskapande var tillräckligt starkt för att driva upp världsekonomin i högkonjunktur utan att stat och centralbank behövde ta en ledande roll.

Under denna fas, som nådde sin höjdpunkt och sin avslutning i “den nya ekonomin“, kunde de s.k. marknadskrafternas fria spel få huvudrollen, helt i enlighet med neoliberal doktrin. Slutet kom med kraschen våren 2000.

Därefter förlorade den finansindustriella expansionen sin självbärande karaktär. Stat och centralbank har vuxit in i en funktion som stöttepelare, efter att inte ha förmått överge den akuta krisinterventionen.

Hösten 2008 inleddes den finansiella kollapsen en fjärde fas. Bristen på lämpliga förhoppningsbärare har förvandlat den statliga stöttepelaren till en ren ersättning. Centralbank och statsbudget kan inte längre nöja sig med att flankera det privata bildandet av värdepapper. I stället har statsbubblan blivit helt central i skapandet av fiktivt kapital.

Efter 30 år av inverterad kapitalism befinner sig det varuproducerande världssystemet alltså i ett läge som uppvisar tydliga paralleller med 1970-talet. /…/ Vår tids neo-keynesianism står dock inför ett mycket mäktigare kapitalförintelsetryck än vad dess föregångare gjorde vid 1970-talets slut.

Det fiktiva kapitalets explosionsartade utbredning har under tre årtionden blott skjutit upp den grundläggande krisen i värdeproduktionen. Krisens orsak – det irreversibla utträngandet av levande arbete ur den omedelbara produktionsprocessen – har aldrig övervunnits.

Kapitalismen har alltså nått sin historiska gräns, menar Ernst Lohoff. Gränsen nåddes redan på 1970-talet, då den fordistiska boomen tog slut. Men kapitalismen genomgick då något av en mutation, då ett kreditsamhälle reste sig på arbetssamhällets ruiner. Självändamålet levde vidare, genom att inriktas på en förkapitalisering av framtida värde. Ur ett medellångsiktigt systemperspektiv var det ett genialiskt drag, fastän det alls inte var något medvetet “drag”. Lösningen implementerades utan medveten planering av det större sammanhanget. På något längre sikt förstärktes blott de motsägelser som redan kommit till uttryck i 1970-talets kris.

Ernst Lohoff tänker sig, likt andra värdekritiker som Robert Kurz, att krisen går mot att bli en generaliserad kris för själva penningmediet. Pengarna förlorar alltså sin roll som uttryck för värde och därmed sin förmåga att hålla samman det varuproducerande samhället. Kapitalismens sammanbrott sker alltså genom penningens värdeförlust. Inflation är ett ytfenomen för detta.

Ortodox nationalekonomi utgår från att pengar är en tom symbol, inte en vara. Enligt dess synsätt har penningens avkommodifiering avklarats för länge sedan. Detta är dubbelfalskt, skriver Ernst Lohoff. Guldmyntfotens avskaffande betydde bara att penningvaran byttes ut – man kanske kan tala om införandet av framtidsmyntfot. Efter att ha befriats från ädelmetall, representerar pengarna nu föregripet värde som blivit till vara. Papperspengarna svarar sedan dess mot de värdepapper som centralbankerna erhåller mot sina kunder i utbyte mot krediter. Först i vår tid inleds det historiska kapitel där penningen förlorar sin varukaraktär.

Sedan 2008 har inflationära och deflationära tendenser i viss mån tagit ut varandra, så att de allmänna prisnivåerna ter sig stabila. Men detta interregnum kan inte vara för evigt.

Trots negativ realränta, trots förstatligande av privata kreditförluster, är den privata produktionen av fiktivt kapital alltför svag för att tömma luft ur statsbubblan och begränsa statsskuldernas explosionsartade tillväxt.

Tidigare inlägg med läsanteckningar från Die große Entwertung:

Krisen, del 43: Ur en ny bok från Krisis

Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”

Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle



Krisen, del 71: Ernst Lohoff om “metavaror” och fiktivt kapital

Krisen, del 75: Ernst Lohoff om det fiktiva kapitalets historia

Fallstudie 7 i realliberalism: “Organiserat tiggeri”

Röster frÃ¥n regeringspartierna reser nu krav pÃ¥ förbud mot “organiserat tiggeri”. Samtidigt betonar de att tiggeri i sig ska förbli legalt. Det som ska kriminaliseras är organiserandet.

Människorna som det handlar om är i huvudsak romer. Tiggeriet i Sverige gÃ¥r inte att skilja frÃ¥n frÃ¥gan om antiziganismen i Europa (som är en specifik form av rasism med en specifik relation till den moderna nationalstaten). För den som är medveten om dessa sammanhang kan ett ord som “organisera” aldrig vara oskyldigt.

Aaron Israelson lyfter fram en viktig aspekt:

För att överleva utvecklade romerna ett antal överlevnadsstrategier. Utan stark nationell identitet göt romerna i stället starka lojalitetsband till storfamiljen, som kan omfatta uppemot ett 100-tal personer. Det är inom den som de flesta tiggare organiserar sin försörjning.

Med andra ord: Det vi svenskar tolkar som en öststatsmaffia, som bussar ut de halta och lytta, är vanligen stora släkter som fördelar arbetet inom familjen. /…/

att förbjuda organiserat tiggeri är att slå mot den romska familjestrukturen och mot familjernas försörjning.

Varför är detta en frÃ¥ga om realliberalism? Därför att den gängse definitionen av “organisation” bygger pÃ¥ en liberal Ã¥tskillnad mellan privat och offentligt. Familjesfären antas dÃ¥ vara organisk, snarare än organiserad. Liberalismen ger familjen rätt att dela pÃ¥ resurser och fördela sysslor internt utan att detta räknas som “organisation”.

Om dÃ¥ särskilda lagar ska gälla för “organsierad” verksamhet, mÃ¥ste det finnas en övre gräns för hur stor en familj fÃ¥r vara. Strukturer som storfamilj eller klan skär sig ofrÃ¥nkomligen med liberala och borgerliga principer.

Ur ett snävt realliberalt perspektiv blir nu frÃ¥gan: kan 100 personer vara en familj? En kritik av antiziganismen mÃ¥ste emellertid inkludera en kritik av realliberalismen. Varje tal om “organisation” tenderar att förutsätta en normativ “organism”.

(Sen har vi ju den lilla detaljen med medlemsvärvarindustrin, som rimligtvis ocksÃ¥ är en form av “organiserat tiggeri”. Politikerna har säkert tänkt ut nÃ¥got sätt att freda dessa frÃ¥n kriminalisering. Men deras definition av organisering mÃ¥ste skärskÃ¥das ännu djupare.)

“Kriget mot koncentrationen”

HÃ¥kan Lindgren myntar ett nytt begrepp: “kriget mot koncentrationen”. Med detta vill han sammanföra flera tendenser i samtiden: öppna kontorslandskap, reklamens utbredning i stadsrummet, bibliotekens förvandling till mötesplatser samt allt som brukar kallas “sociala medier”.

Vurmen för “social läsning” – där nu företag som Readmill surfar – fÃ¥r HÃ¥kan Lindgren att gÃ¥ till motangrepp:

Vad folk menar när de säger att e-boken gör läsandet till en social aktivitet är något annat: skönlitteraturen ska tvingas bli social på samma sätt som din facebooksida är social. Boksidorna kommer att livas upp med videoklipp och interaktiva länkar. Folk som läser e-böcker ska kunna kommentera och läsa varandras kommentarer, vilket betyder att de kommer att avbrytas i sin läsning två gånger i minuten av små klickvänliga blänkare

/…/

nu har kollektivet vunnit ännu en seger över individen: du är inte längre ensam när du läser. Läsandet har äntligen blivit “socialt”! Med e-böcker har kollektivet flyttat in i ditt huvud, etablerat en störningssändare, en reklamkanal och en observationspost.

/…/

Detta kuggar in i en samtida tendens som jag skulle vilja kalla kriget mot koncentrationen. Alla möjligheter till koncentrerat tänkande ska bekämpas!

Visst är det sÃ¥, fast det väl strikt talat snarare är ett krig om koncentrationen, eller snarare uppmärksamheten. Och det handlar som bekant om reklam. Om att absorbera de sista lediga sekunderna i vÃ¥ra liv, vilket leder till att tiden “fraktaliseras” (för att tala med Bifo). Själv citerades jag i DN härom dagen:

– Instagram är optimerat för att sluka de där sekundglappen när du står i kö eller lagar mat. Då har man inte tid att titta på en video på Youtube eller läsa bloggar. Stillbilden är idealisk för det.

Det handlar om att sluka den tid då du inte ens har tid – eller inte har fingrarna fria – att skriva en fyndig rad på max 140 tecken. Men också om att locka av dig, just dig, en respons som går att logga. Om att bygga upp en individuell profil i en databas där du kan matchas mot andra och där ni kan agera reklampelare åt varandra. Att placera reklamen just där ni inte är deltagare i en anonym massa, utan faktiskt är individer.

Därför tror jag att HÃ¥kan Lindgren träffar fel när han vill göra detta till en frÃ¥ga om individ kontra kollektiv. Det “sociala” i de sÃ¥ kallat sociala medierna är inte detsamma som det kollektiva. Det handlar inte om att “kollektivet vunnit ännu en seger över individen”, som han skriver, utan om att “det sociala” etablerar sig som en förmedlande instans mellan kollektiv och individ. Om vi förlorar nÃ¥got av vÃ¥r individualitet, sÃ¥ förlorar vi i lika grad nÃ¥got av vÃ¥r kollektivitet.

Själv har jag nog i vissa lägen tippat över Ã¥t andra hÃ¥llet, med formuleringar som kan ge intryck av att “det kollektiva” i sig skulle vara nÃ¥got eftertraktansvärt. Nätkritiken famlar ännu efter sitt sprÃ¥k. Koncentration är ett bra ord, pÃ¥ sÃ¥ vis att det ger en vink om nÃ¥gonting koncentriskt: smÃ¥ cirklar inuti större cirklar.

Om varför “2012“ tog slut för flera år sedan

Sedan nästan fyrtio år har new age-kulturen fungerat som grogrund för idéer om “2012“. Enligt dessa idéer skulle historien nå sitt slut i någon form av oerhörd omvälvning, vars kulmen kalkylerades till den 21 december 2012.

Mitt intryck är att de esoteriska idéerna om “2012″ har förlorat anhängare på senare år. Även om det är svårt att belägga, misstänker jag att “2012″ nådde sin kulmen kring 2006–2009. Det var år 2006 som Daniel Pinchbeck utgav boken 2012: The Return of Quetzalcoatl. Hans budskap handlade inte om undergång utan om en andlig omvälvning:

materialism and the rational, empirical worldview that comes with it has reached its expiration date /…/ we’re on the verge of transitioning to a dispensation of consciousness that’s more intuitive, mystical and shamanic.

Omkring 2006–2009 var det sådant som “2012″ brukade betyda i new age-kulturen. Kring denna tid snackades det som mest om “2012″ på nätforum med inriktning på psykedelia och konspirationsteorier. Men när tre åt återstod till det magiska datumet, hade intresset redan börjat ebba ut.

Om detta stämmer är det lite intressant, eftersom det bryter med vad man förväntar sig av en undergångssekt. Vanligen tänker man sig att undergångssekten ska trissa upp sina förväntningar ända fram till sitt utsatta datum, då en gruvlig besvikelse sätter in (om inte sektmedlemmarna hunnit begå kollektivt självmord). Säkerligen finns det grupper som genomgår en sådan process i dessa dagar, men de verkar utgöra ett undantag.

Varför upprätthöll inte “2012″ sin lockelse fram till år 2012, i dessa kretsar? Tre tänkbara skäl:

1. Ämnet blev exploaterat av Hollywood genom den usla filmen 2012, som kom 2009. Där ersattes den esoteriska idén om en andlig omvälvning med en exoterisk idé om världslig undergång.

2. Många esoteriker tänkte sig “2012″ inte som en plötslig händelse, utan som kulmen av en exponentiell process. På så vis handlade det om accelerationism. Förutsättningen att tro på “2012″ var en tro på att saker redan var på väg, allt snabbare, i rätt riktning. Att tro detta blev svårare ju närmare datumet kom.

3. Världen gick från högkonjunktur till lågkonjunktur, från kreditbubbla till kris. Kanske bidrog detta till att undergräva hoppet om en exponentiell förändring av världsanden. Efter krisens utbrott återstod möjligheten att tänkta “2012″ i termer av undergång.