Rasmus Fleischer's Blog, page 82

Krisen, del 69: Rapport från ett panelsamtal

“Krisen som socialt, ekonomiskt och ekologiskt fenomen” stod som rubrik för ett panelsamtal på Socialistiskt forum igår. Omkring 150 åhörare, mer än fullsatt. Här bara några anteckningar därifrån, utan mycket till vidare resonemang.

Panelen bestod av Kajsa Ekis Ekman (KEE), Nina Björk (NB) och Jesper Weithz (JW).

Ingen av dem gav uttryck för några keynesianska drömmar. Ingen skyllde krisen på orättvis fördelning. Alla var överens om att krisen är en följd av kapitalismen, då den oändliga tillväxt som kapitalismen förutsätter inte förefaller vara möjlig. Fast här ville JW göra ett tillägg med innebörden att det kanske inte är kapitalismen i allmänhet som är i kris, utan en mer specifik konstellation: fossilkapitalismen eller oljekapitalismen.

Vissa stunder anades en polarisering mellan de aktivistiska synsätt som förordades av JW och KEE, med NB situerad i ett mer pessimistiskt mittfält.

För klimataktivisten JW måste den absoluta prioriteten vara att rädda planeten från en klimatkatastrof. Enda säkra räddningen består i en snabb minskning av utsläppen av växthusgaser. Klimatrörelsens mål är minskad konsumtion. Vägen till detta mål går via staten. Endast genom lagstiftning om ransonering kan konsumtionen minskas på ett snabbt och någorlunda rättvist sätt.

KEE invänder: alla sociala rörelser som har uppnått något har haft till mål att människor ska få det bättre. Att sänka levnadsstandarden är ingen rimlig grund för att bygga en rörelse. Klimatfrågan existerar inte i krisens Sydeuropa. Där minskar den klimatbelastande konsumtionen ändå, fast på ett oplanerat sätt. Planetens räddning måste snarare komma som en bieffekt av vänstersegrar.

En seger för klimatrörelsen skulle innebära en extremt fördjupad ekonomisk kris, påpekade NB. Men det finns en verklighet som man inte kan vara taktisk mot. Även om det inte går att skapa en folkrörelse för begränsad konsumtion, är detta kanske vad som krävs.

Efter denna pessimistiska utsaga om klimatrörelsen, ställde NB en fråga: finns det något mer hoppfullt i oljekrönet? På detta svarade JW både “absolut” och att han inte ville svara ja. Ambivalensen på denna punkt kändes ärlig och viktig.

“Konsumtion” är kanske inget bra begrepp att diskutera, då det är alltför förknippat med individuella preferenser. JW förklarade att han hellre pratar om resurs- och energitillgång. (Står då valet mellan om diskussionen ska låsas in i en subjektiv eller en objektiv domän? Är inte dessa domäner förresten i kris?)

För att inte fastna här, framhöll KEE att överkonsumtion och fattigdom samexisterar i vår värld. Människor kan ha en iphone utan att ha råd med mat.

“Folk blir så odrägliga när det är högkonjunktur”, sa KEE vidare. Tänk bara på hur Stockholm har blivit allt tråkigare under loppet av den bostadsbubbla som fortsätter att blåsas upp. Tänk bara på “hur folk skäms för att de inte är idioter”. Lågkonjunktur och skuldkris, å andra sidan, betyder att människor börjar känna att de hör ihop. (Fast då är frågan: hör ihop med vilka. Alltså frågan om fascismen och dess roll i krisen.)

En bra sak med samtalet: ingen av deltagarna gnällde på “nyliberalismen”. KEE förklarade rentav att nyliberalism inte är annat än “falskt medvetande”. Politikens förändringar under de senaste 30 åren har inte handlat om att begränsa staten. Det som verkligen definierar denna epok är snarare kreditexpansionen, som även har möjliggjort en magnifik obalans i den internationella handeln.

Att skuldsättningen ökat på alla nivåer förklarar KEE som en följd av fallande profitkvot. Samtalet berörde inte frågan om eventuella mottendenser, alltså om profitkvoten möjligen kan återställas genom storskalig kapitalförstörelse. Frågan om kapitalets inre skrankor överskuggades här av de yttre i form av resursbrist och klimatkatastrof.

Fyra försök att avskaffa konsten (och arbetet)

Nya numret av Brand (4/2012) är synnerligen maffigt. Två breda temablock, delvis överlappande, om fascism och kultur. Inom ramen för det senare medverkar jag med en artikel om konst och lönearbete. Om hur konsten fått sin moderna innebörd som en dialektisk motsats till lönearbetet, vilket betyder att myntets båda sidor måste förstås som specifika för en viss historisk epok (kalla den modernitet, arbetssamhälle eller kapitalism). Och om hur denna motsatsställning ingalunda är under upplösning, utan tvärtom är hårdkodad i det rådande samhället, bland annat i form av lagar om upphovsrätt.

Artikeln bygger delvis på första kapitlet i Musikens politiska ekonomi, men är i stort sett befriad från namndroppning. Sen knöt jag ihop artikeln med en hastig slutknorr om de historiska försök som har gjorts att avskaffa konsten (vilket även skulle innebära ett avskaffande av tvånget till lönearbete). Fyra sådana försök kom med:

Kring första världskriget försökte dadaisterna avskaffa konsten – och kapitalismen – genom att ta massproducerade föremål och utnämna dessa till “konst”. Ett radikalt grepp som snabbt oskadliggjordes, precis som de arbetarråd som flera dadaister samtidigt engagerade sig i. Nu säljs dessa föremål för fantasisummor på konstmarknaden, eller står på muséer som monument över en krossad revolution.

Ett annat försök gjordes av Sovjetunionens konstruktivister, som ville upphäva konsten genom att sätta den i revolutionens tjänst. Men det var en leninistisk revolution som handlade om att utöka lönearbetet, inte avskaffa det. Efter att konstruktivisterna övergivit konsten till förmån för industridesign, eller tagit vanliga fabriksjobb, kunde Stalin återinföra konsten i form av grotesk socialrealism.

Situationistiska internationalen (1957–1972) utvecklade en strategi för kommunism där den parallella attacken på konst och lönearbete var central. Men så fort dess ledande teoretiker Guy Debord hade dött, kastade sig konstvärlden över liket och förvandlade “situationismen” till en konstriktning bland andra.

På senare år har de radikala attackerna på upphovsrätten delvis vägletts av en liknande strävan att avskaffa åtskillnaden mellan konst och liv. “Att sprida kultur är att skapa kultur“, konstaterade Piratbyrån och planterade principen om kopimi. Men i den debatt som väcktes om en reformerad upphovsrätt försvann arbetskritiken. När reformistiska upphovsrättskritiker hävdade att deras förslag var bättre “för artisterna”, samtidigt som de krävde ökad “tillgång” till kultur, då accepterade de åter en uppdelning mellan en minoritet av kulturproducenter och en majoritet av kulturkonsumenter.

Dadaister, konstruktivister, situationister, kopimister: fyra vitt skilda interventioner i olika epoker. Fyra sätt att misslyckas med fyra olika projekt, som ändå i någon mån delade en gemensam ambition. Att upphäva åtskillnaden mellan konst och liv innebär inte bara att avskaffa tanken på “konst” som en separat aktivitet, utan även att avskaffa den samhällsordning som tvingar människor till lönearbete.

Huruvida alla de fyra interventionerna hade siktet så högt kan säkert diskuteras. Och det finns givetvis fler än bara fyra som vore relevanta att nämnda i sammanhanget. Inklusive en tidig figur som William Morris, vars misslyckande var synonym med en succé som banbrytare för småborgerlig inredningsdesign.

“Att sprida kultur är att skapa kultur” var alltså något som Ibi skrev på Piratbyråns forum den 31 oktober 2003. Just detta foruminlägg har förresten kopierats av Turteatern i den arbetskritiska pjäsen Den nya gudomliga komedin som just har slutat spelas.

Men alltså, läs artikeln i Brand. Omedelbart efteråt följer en relaterad artikel av Michele Masucci om kulturarbetarskap och entreprenörskap. Läs alltihop, som sagt!

Offliberty och andra rippningsverktyg

Hittade just en sajt som jag gärna tipsar om: http://offliberty.com/

Vad den gör är inget nytt, men det görs snyggt. Med hjälp av Offliberty kan du ladda ner mp3-filer från Soundcloud, Bandcamp och Myspace, även om det inte var tänkt att vara möjligt. Samma sak med videoklipp på Youtube eller Vimeo, där du får välja om du vill få ner en videofil eller bara ljudet.

Allra smidigast blir det om man använder den lilla “bookmarklet” som återfinns uppe i högra hörnet på offliberty.com: dra den till bokmärkesraden, klicka sen bara där när du vill ladda ner något.

Varje ljud och varje video som kan spelas upp i en dator, kan också sparas permanent på samma dator. Rent tekniskt är det simpelt. Enkla och kraftfulla plugins till webbläsaren har funnits länge.

Ändå finns det en viktig gradskillnad mellan plugin och bookmarklet. Ju simplare det blir att rippa ljud och video, desto bredare sprids medvetenheten om att varje “ström” är en potentiell “nedladdning”.

Varför är det så viktigt att etablera denna medvetenhet? Jo, bland annat för att företag som Soundcloud och Bandcamp annars tenderar att lura musiker som väljer att lägga upp sin musik för fri lyssning. Musikerna ges intrycket att de kan välja om musiken ska kunna laddas ner som mp3 eller inte. Men det valet finns ju inte. Kan man lyssna så kan man även spara.

Att det finns superenkla verktyg för att rippa ljud och video från webben kan också väcka viktiga frågor om de rippningsverktyg som inte finns.

Exempelvis finns det väl för tillfället inget supersmidigt sätt att rippa musik från Spotify. Ännu intressantare är frånvaron av verktyg när det kommer till andra medietyper.

Mig veterligen finns inga rippningsverktyg tillgängliga för varken Scribd (som visar pdf-dokument) eller för Slideshare (som visar ppt-dokument o.dyl.) Detta är lite irriterande, särskilt som Scribd väl har som sin affärsidé att få folk att betala för nedladdning (av piratkopierat material).

När det kommer till rippning är det aningen krångligare att få ner en pdf än det är att få hem en mp3. Orsaken hänger samman med att bokläsning på skärm involverar en aktiv handling i form av bläddrande, medan ett musikstycke flödar på i given takt från början till slut. Därtill kommer att en bok i pdf-format helst ska vara sökbar, vilket inte är ett krav som vi brukar ställa på musik i mp3-format.

Men ändå. Frånvaron av pdf-rippers, riktade mot sajter som Scribd och Academia.edu, vore intressant att tala mer om. Och vad finns det för superenkla verktyg för att spara hem videoklipp från Facebook?

Spotifismen och “musikens framtid”

Bläddrade just i Dagens Nyheters kulturdel. Fastnade vid en löftesrik rubrik: “Så bygger Daniel Ek musikens framtid”.

Martin Gelin har gjort en servil intervju med Spotifys grundare. Första spalten heter han Daniel Ek, därefter heter han bara Daniel. Detta må höra till den form som DN kallar “kultursöndag”, men det bidrar i vilket fall till intrycket av underdånighet.

Ingressen utlovar “ett samtal om Spotifys – och musikens – framtid”. Men i intervjun sägs inte ett ord om musikens framtid. Musiken framstår i första hand som historia, i andra hand som ett tidsförtriv i nuet. Framtiden är teknikens reservat.

Ett typexempel:

Hur viktigt är Facebook för Spotifys framtid?

– Sjukt viktigt. Musik har alltid varit socialt. Vi har alltid kommunicerat genom låtar, gjort blandband som kärleksbrev.

/…/

Hur viktigt var det för dig att du växte upp i Rågsved?

– Musik var en stor grej i Rågsved, med Ebba Grön och alla.

Martin Gelin har alltså lagt upp intervjun så att musiken framstår som historia, medan tekniken är framtid. Att det ska vara så är liksom självklart.

Spotifismen är en postmodern ideologi som fungerar just genom att annullera hela frågan om musikens framtid. Allt som räknas är individuella preferenser som väntar på att bli tillfredsställda. Framtiden är att bli bättre på att tillfredsställa dessa preferenser (och att bli bättre på att ta betalt för kalaset).

En intressant detalj framkommer om sökrutans roll. Av allt videotittande via Netflix är det bara 20 procent som är resultatet av en aktiv sökning, medan 80 procent följer på någon typ av rekommendation. I fallet Spotify gäller det motsatta: 80 procent av alla lyssningar föregås av att samma användare skrivit in en sökterm, medan rekommendationer endast står för 20 procent.

– Spotify är ju ett verktyg egentligen, om man vet vad man vill lyssna på så är det väldigt bra, men om man inte vet det så är det inte lika bra. Så vi försöker bli bättre på det, vi börjar mer anpassa musiken som visas efter var man är, i Nashville mer country, i Memphis lite mer Elvis.

/…/

– Vårt problem är att vi har 20 miljoner låtar. Hur ska vi make sense out of that?

– Men vi tror att en del av lösningen är att… om man är insnöad på bluegrassmusik så ska man kunna hitta någon som har sjukt bra bluegrassmak och redan har gjort alla definitiva spellistor. Så det handlar mycket om att göra de grejerna synliga för användarna.

/…/

– Vi har fruktansvärt många som skapar spellistor och är duktiga på musik. Hur får vi fram dem, hur visar vi dem för resten av världen? Vi vet ju mycket om våra användare, så vi kan använda det för att lansera artister.

Spotify inser att överflödet är ett problem. Lösningen verkar de söka i förfinade algoritmer. Delvis handlar det om att följa den allmänna rörelsen mot lokalisering och personalisering, underlättat av att Spotify samarbetar med Facebook.

Därtill kommer algoritmer som syftar till att urskilja en liten klick av musikexperter ur massan av vanliga konsumenter. Experterna kan då i viss mening fungera som gratis arbetskraft: de skapar spellistor som Spotify förmedlar till konsumenterna, så att dessa kan slippa undan obehaget att inte veta vad de vill lyssna på. Det behöver väl knappast nämnas att skivbolag kan köpa sig förtur i denna förmedling. Här börjar den spotifistiska visionen om musikens framtid.

Novembertunneln

Om sju är siffrigast bland siffror, är november månatligast bland månader.

Januari, februari, mars: om det finns någon skillnad mellan dessa, varierar den från år till år. April: där har vi nog den enda konkurrenten, “grymmast bland månader“. Maj, juni, juli och augusti må vara omtyckta och omsusade, men då bara som moment i något större, i sommarens årstid.

Årets fyra sista månader förenas av en grammatisk egenhet: de går att böja. Även om det inte är vedertaget, låter det bra: det är oktobrigt att blicka tillbaka på vad som skedde både i somras och i septembras, innan det är dags att nedstiga i en av alla dessa novembrar.

November går inte att förväxla med oktober. Inte på dessa breddgrader. Oktober är höghösten, det stora gula. November är senhösten, rör sig mellan grått och svart. Höghöst och senhöst är två olika årstider.

Omställningen till vintertid spär på det upplevda mörkret. Bläddrar i anteckningsblock från de senaste femton åren: november verkar alltid vara något annat än oktober. Må vara att gränsen vissa gånger viker av från det kalendariska månadsskiftet.

Årets novemberundersökning inleddes med en läsning av Tove Jansson. Hennes karakteristik av senhösten resonerar inte helt i mig. Tove Jansson skildrar november som en månad för att bunkra upp, konkludera, individuera. Allt det där förknippar jag med oktober. Ett exempel på detta är hur Copyriot brukar nå sin produktiva topp i oktober varje år.

Sen faller löven. November är någonting annat. Även om det textproduktiva tillståndet ofta består, handlar det inte längre om att summera och systematisera. Skrivandet tenderar att byta medium, röra sig bort från bloggen, ned i anteckningsblock och IRC-kanaler. November kännetecknas inte av individualitet eller kollektivitet, utan av ett tunneltillstånd där november följer på november, som om det övriga året visserligen existerar, men mest som en omgivande miljö.

Musiknovembrarna. Då måste jag börja i november 2001. Sista gången jag köpte en cd, åtminstone i en skivbutik. Aphex Twin: Drukqs, ett dubbelalbum som utgavs den 22 oktober 2001. Vissa uppfattar det som en trött upprepning av tidigare formler. Visst är det lite ojämnt, men där finns glimtar av något oöverträffat som fortsatt att glimra i alla novembrar som följt sedan dess. Jag tänker på spår som “Vordhosbn” och “Mt Saint Michel+Saint Michaels Mount“, vars frenetiskt komplexa rytmer får ett eko i melankoliskt simpla melodilinjer.

Sen tänker jag på november 2007. En musikmånad som blivit synonym med Burials Untrue. Kring detta album byggdes snart en brittisk diskurs om accelerationism, kris och spöken. En likhet med Drukqs kan anas i hur musiken arbetar med en relation mellan frenetisk hastighet och melankolisk långsamhet. Blickandet bakåt hos Burial kan påminna om hur Tove Jansson beskriver senhösten, med Snusmumrikens letande efter fem förlorade takter, men har en annan karaktär: mindre individuerande, mer tunnelvaro.

Försöker erinra mig ännu tidigare musiknovembrar. Får upp en vag association till DJ Shadows epokala debutalbum Endtroducing. Noterar dess släppdatum: 19 november 1996. Troligen upptäckte jag det inte förrän påföljande höst, men dess orgelslingor ligger någonstans kvar i minnet och novembrar sig.

Skiftet från höghöst till senhöst sker varje år vid ungefär samma tid. Från senhöst till vinter kan övergången vara mer vag. November och december skiljer sig av andra skäl: december är en kapplöpning mot årets slut och mot den pseudomånad som kallas julen. Mitt försök att fånga novembervaron innan november är slut kan paradoxalt nog betyda att jag redan vänt ryggen åt novembertunneln. Och just denna morgon – 29 november 2012 – bredde vinter ut sig på sitt synligaste sätt, som ett snötäcke.

Sent i november

Mumindalen hade blivit overklig, huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor

Muminfamiljen är frånvarande i Tove Janssons sista muminbok Sent i november (1970). En anakronistisk läsare kanske kan återfinna en profetia om hur Mumindalen senare, i Tove Janssons frånvaro, skulle invaderas av ett immaterialrättsligt skådespelssamhälle i gestalt av Moomin Characters Oy. Men nu är det sent i november, vilket ger anledning att dröja kvar i boken.

Sent i november är ett skuggspel där andra varelser – “ilandflutna, hopblåsta, inregnade” – sammanstrålar i muminhuset. Utelämnade åt varandra går de in i roller. Hemulen som Muminpappan, Filifjonkan som Muminmamman, Onkelskruttet som förfadern, homsan Toft som sig själv men på mumintrollets tomma plats.

Av dessa är det nog bara den lilla homsan som inser sin egen svårighet att skilja mellan fantasi och verklighet. Homsan längtar efter Muminmamman men kan bara föreställa sig henne som “en stor rund slät ballong utan ansikte”. Homsan läser i en bok om en nummulit, vars hela evolutionshistoria tycks utspela sig under dessa novemberdagar. Nummuliten hade tidigare haft en foscorescerande förmåga, orsakad av elektriska stormar, men vid elektricitetens uteblivande förlorade den sin förmåga, krympte ihop, kröp in i djupa håligheter.

Lukten av elektricitet: ett gammalt tema hos Tove Jansson som här återkommer. Ett annat: viljan till städning. Till skillnad från i barnboken Hur gick det sen? (1952) är det nu inte Hemulen som får inkarnera städviljan, utan den något åldrade Filifjonkan. Vid två tillfällen när hon städat i muminhuset utbrister hon: “Jag kunde inte låta bli! Ni borde göra likadant.”

Hemulen drivs av en ohemul vilja att bryta med sitt eget hemulskap. Han intalar sig själv att han ska hylla muminfamiljens “atmosfär av fördragsamhet, vänskap och livsglädje”, som han uttrycker saken vid ett högtidligt tillfälle. Ambitionen är lite rörande, men slår förstås oftast fel. Som när Hemulen vill hylla mumindalen genom att spika upp en skylt med texten “Mumindalen” vid dess ingång. Detta stoppas av Mymlan och Snusmumriken, som också är på plats.

Till och med en hemul måste ha reda på att en snusmumrik avskyr anslag, allting som påminner om privat område och tillträde förbjudet och avgränsat och instängt och utestängt – om man intresserar sig det allra minsta för en snusmumrik så har man reda på att anslag är det enda som kan göra honom arg och sårbar och utlämnad!

Snusmumriken tillskrivs vissa hjältedrag. Det tycks ofta som att nietzscheanen Tove Jansson velat inkarnera just Nietzsche. Här framstår det inte minst som att snusmumriken är musiken. Hans antipati mot skyltar kan tolkas som en skepsis till språket i allmänhet: Snusmumriken är inte överdrivet förtjust i att konversera och det kan betvivlas att han någonsin läser böcker, som flera av de andra varelserna gör. Dock kan han uppskatta att få brev:

Mumintrollet var den enda som visste hur man skriver till en snusmumrik. Sakligt och kort. Ingenting om löften och längtan och sorgliga saker.

Tove Jansson skildrar senhösten som en tid för individuerande. En apollonisk och ensam tid. En tid för att bunkra.

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.

Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.

Snusmumriken hade egentligen redan givit sig av, men såg sig tvungen att återvända till Mumindalen på jakt efter en melodi som han förlorat. Melodin är fem takter lång. Fem takter: snarare en vallvisa än ett ostinato. Kanske är detta en nyckel till det gåtfulla mumrikskapet: hans melodi är kort och börjar inte genast om på nytt. Och han måste återfinna den innan han kan ge sig av på sin vintervandring eller sitt vinterkvarter, om vilket vi intet vet. Därför finner han sig i att tälta på samma tomt som de övriga varelser som blåst samman, sent i november.

Jag måste gå ut till dem, tänkte Snusmumriken. Det här går inte. Värför kom jag nånsin tillbaka, vad har jag med dem att göra, de vet ingenting alls om musik. /…/

Jag måste gå ut, tänkte Snusmumriken. Det är värre att tänka på dem än att vara med dem. Och vad de är olika muminfamiljen … Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur var de sig åt egentligen? undrade Snusmumriken förvånad. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan att nånsin märka att de lät mig vara allena?

Respekten för ensamhet som det högsta tecknet på vänskap – ett tredje tema som växer fram genom Tove Janssons författarskap.

Efter hand blir det tystare, samvaron ordfattigare. “De väntade på sin berättelses slut”, förklarar det näst sista kapitlet. “Egentligen var dalens tystnad mycket skön och vilsam och de vande sig bättre vid varandra genom att inte träffas så mycket.”

Till följd av tystnadens utbredande, blir skuggspelarna varse om hur de upprepar sig. Enstaka ögonblick uppenbarar sig den eviga återkomsten. Troligtvis är det i dessa ögonblick som de fattar avgörande beslut som leder till att de åter kommer att lämna Mumindalen, i bättre kännedom om sig själva.

Filifjonkan upprepar sig genom att utbrista: “Jag kunde inte låta bli! Ni borde göra likadant.”

Tystnaden låter Snusmumriken återfinna sin femtaktiga melodi nere vid havsstranden. Uppbrott i december.

Polen och Ungern: nya nav för Europas fascister

Återvände nyligen till frågan om “Europas två extremhögrar” och den ideologiska splittring som sedan 2007 tycks ha blivit allt mer framträdande. Försökte nu även att utarbeta en idealtypisk distinktion mellan “två fascismer”, preliminärt betecknade som mono-fascism och multi-fascism, båda korresponderande mot var sin typ av högerpopulism. Mer om detta senare, när den nya texten har publicerats.

Nyligen observerades här att Europas fascister vänder sig bort från axelmakterna. Nåja, italienarna finns kvar. Men tyskarna faller allt oftare utanför de nätverk som nu växer fram. Kanske beror det i lika delar på Hitler och Merkel, för att uttrycka saken en smula förenklat.

Polens nationella självständighetsdag den 11 november har på senare år vuxit till en viktig samlingspunkt för fascister i Polen, men även från övriga Europa. Vid demonstrationen i Warszawa uppges 20000 personer ha deltagit i år. I anslutning till denna mobilisering har något som liknar en högerextrem terrorkampanj tagit fart. För att bara nämna några händelser från den senaste tiden: en tjetjensk familj fick sin lägenhet brandbombad i Białystok; i Wrocław gick en “patriotmarch” till det sociala centret Wagenburg där flera av besökarna misshandlades till medvetslöshet; ett flertal attacker mot synagogor och gaybarer. Detta är vad som rapporteras av antifascister.

Fascisterna i Polen har marscherat den 11 november sedan 2008. De mobiliserar ett utomparlamentariskt nätverk som omfattar såväl fotbollshuliganer som katolska radiokanaler. Marschens två arrangörer – Nationalradikala lägret (ONR) och Allpolsk ungdom – har nu ingått en allians och kallar sig Nationella rörelsen (RN). Numera talar de öppet om att deras mål är att bilda ett paramilitärt garde.

Bilden visar en gemensam banderoll från Nationella rörelsen, med de förenade logotyperna från Nationalradikala lägret (ONR) och Allpolsk ungdom. Redan på 1930-talet existerade ett parti vid namn ONR i Polen. Efter att ha förbjudits år 1934 återstartades det som ONR-Falanga. Om dessa skriver Wikipedia:

The group was led by Bolesław Piasecki and advocated a ‘Catholic totalitarianism’ inspired by Falangism. However, although clearly derived from Falangism, it has been argued that their Catholicism was even more central than that of the Spanish group and indeed their pronouncment that ‘God is the highest form of man’ recalled the religious fanaticism of Corneliu Zelea Codreanu. The group is widely considered to have been a fascist movement.

Dagens ONR knyter an till 1930-talets ONR, men har inte organiserat sig som ett parti. Däremot står de mycket nära ett parti som kallar sig Polens nationella pånyttfödelse – så nära att de har samma logotyp. Detta parti betraktar sig just som en fortsättning på ONR-Falanga och hörde till grundarna av International Third Position. Denna grupp av nationalrevolutionära fascister (med katolsk prägel) fick en fortsättning i form av European National Front, som dominerades av italienska Forza Nuova.

Allpolsk ungdom, då? Enligt tyska Wikipedia verkar de för en “enhetlig, nationell och rent katolsk stat, i det att de förkastar den liberala, pluralistiska rättsstaten av västlig prägel”. Tidigare hade de status som ungdomsorganisation till det högerpopulistiska partiet Polska familjeförbundet, men bröt med dessa 2006 i samband med att partiet blev representerat i Polens regering. Medan populistpartiet kollapsade, verkar dess ungdomsförbund ha tagit steget ut i den öppet fascistiska miljön. Här rör det sig om en fascism som är öppet antisemitisk och som i synnerhet ägnar sig åt våldsamma attacker mot sådana som inte passar in i den heterosexuella normen.

Fascistmiljöerna i Polen och Ungern verkar i allt högre grad ta över den roll som tidigare innehades av nynazisterna i Tyskland – rollen som centraleuropeiskt nav i den militanta extremhögerns nätverk. Här verkar den polska självständighetsdagen, 11 november, få en viktig roll.

Nordisk Ungdom företräder Sverige i detta nätverk. Nu var det andra gången som de åkte till Warszawa för att delta i fascistmarschen. “Aktivisterna mötte upp med både polska och tillresta nationalister, bland annat flamländare, norrmän, ungrare, fransmän och italienare”, skriver Nordisk Ungdom i sin reserapport.

Italienarna kom från Forza Nuova och flamländarna från Voorpost. Nordisk Ungdom har tidigare rapporterat att de har bra kontakt med dessa, liksom med Allpolsk ungdom. Vilka fransmän och norrmän som deltog är lite oklart.

En särskild roll i detta nätverk spelar Ungern, det vill säga Jobbik plus den närstående ungdomsorganisationen HVIM. De senare ordnar en sommarfestival, Magyar Sziget, som i år fungerade som en träffpunkt för det framväxande nätverk där Nordisk Ungdom är en del. Där beslöts att nästa träff skulle vara i Polen i anslutning till marschen den 11 november. Där framträdde förresten också den svenska vit makt-sångerskan Saga.

Här framträder alltså ett europeiskt fascistnätverk som domineras av grupper från Polen, Ungern och Italien – huvudsakligen katolska länder.

Strax österut formerar sig ett annat fascistnätverk med sina starkaste fästen i Grekland, Serbien och Ryssland – den ortodoxa axeln.

Kommer dessa två nätverk att närma sig varandra eller gå åt olika håll? Och hur stort inflytande kommer de att få på fascistmiljöerna i västeuropeiska länder som Spanien, Frankrike, Sverige och Finland?

Krisen, del 68: QE1, QE2, Q3 och…?

Man talar om hur USA:s centralbank har genomfört tre rundor av kvantitativa lättnader“. Alltså det som i vardagligt tal kallas för att trycka ofattbart mycket pengar. Och som vissa, inte utan orsak, jämför med injektion av tunga droger.

Först QE1 (från november 2008 till juni 2010); strax därefter QE2 (från november 2010 och kanske ett halvår framåt); nu QE3.

QE3 was announced on 13 September 2012. In an 11-to-1 vote, the Federal Reserve decided to launch a new $40 billion a month, open-ended, bond purchasing program of agency mortgage-backed securities and also to continue extremely low rates policy until at least mid-2015.

Så länge stimulansfesten är igång kommer räntorna i USA att förbli “exceptionellt låga”, enligt centralbankchefen Ben Bernanke. Framtrollade pengar används för att köpa upp bostadslån. Därigenom hoppas centralbanken att fler familjer i USA ska belåna sig mer. Förr eller senare ska lånen betalas tillbaka, men hur det ska gå till är en annan fråga.

Några framhåller att det hejdlösa dollartryckandet tenderar att leda till stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning. Ni kanske minns vad som hände i Nordafrika efter att brödpriserna skjutit i höjden?

Vissa menar alltså att den arabiska vårens utbrott kan kopplas till stimulansfesten i USA. Och underförstått att QE3 kommer göra maten ännu dyrare för världens befolkning, vilket kan tända gnistor till ännu fler uppror.

Tänkte även gå in på den rätt udda vinkel på saken som ges av bloggaren Jehu, men det får vänta. Hoppas att någon har ytterligare tankar att dela kring saken nu!

Kent Ekeroth kan stämma Expressen för piratkopiering

Nu råkar det vara så att Kent Ekeroth är upphovsman. Det ger honom inte rätt att svinga järnrör på stan. Men det ger honom ensamrätt att sprida filmen som han själv tagit när han svingar järnrör på stan tillsammans med sina partikamrater.

“En framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder har”, enligt upphovsrättslagens § 46, “en uteslutande rätt att förfoga över sin upptagning”. Det krävs ingen verkshöjd, eftersom detta är en en producenträtt snarare än en egentlig upphovsrätt. Tro det eller ej, men rätten gäller även för något som filmas med mobilkamera på fyllan.

Expressen med flera svenska massmedier har just nu valt att glömma bort upphovsrättslagen. De skiter i Kent Ekeroths lagstadgade rätt, precis som de tidigare har skitit i de rättigheter som tillkommer hobbymålare och massmördare.

Jag är inte den som klagar på att massmedierna har en elastisk syn på upphovsrätt, men… Var det någon som nämnde dubbla måttstockar? Fall som dessa förtjänar att läggas på minnet. Kanske till nästa gång som en journalist talar om upphovsrätten som en “mänsklig rättighet”.

Värt att betänka: Kent Ekeroth torde ha laglig möjlighet att få Expressen med flera fällda i domstol. Eller finns det något lagrum som skulle tillåta offentliggörande av filmklippet utan Ekeroths tillstånd?

Wikiplays – som ett robotförlag, fast på YouTube

En ny typ av spamdexing har dykt upp. Likheten är stor med hur många robotförlag opererar. Låt mig presentera: Wikiplays – “Wiki articles for your ears”.

Wikiplays är en robot som tar artiklar från Wikipedia och kör dem genom en talsyntes. Maskinröstens uppläsning illustreras sedan med relaterade stillbilder hämtade från Wikimedia. Resultatet blir en stor samling av videoklipp som automatiskt laddas upp på YouTube.

Just nu finns 45806 videoklipp från Wikiplays på YouTube. De allra flesta har noll visningar. Ungefär en gång per minut tillkommer ett nytt klipp, att döma av robotens Twitter-flöde.

Frågan är varför. Till skillnad från robotförlagens verksamhet i nätbokhandlarna, har Wikiplays ingen möjlighet att ta betalt. Är det någon form av avancerad SEO? Är det någon typ av experiment? Vem vet.

Domännamnet wikiplays.org registrerat av en viss Vincent Martin på Los Angeles-företaget Maker Studios.

Maker Studios is the only YouTube network founded by YouTube Talent, with a model specifically designed to serve content creators’ needs. Maker understands all aspects of YouTube content creation and what it takes to build a successful YouTube career. We cultivate new creators, take existing creators to the next level and build lasting brands with engaged audiences.

Kreatör- och karriärjargongen kräver viss avkodning för att man ska förstå att det handlar om robotar.

Wikiplays skriver på sin YouTube-sida:

Wikiplays has convenient, educational presentations for schools, workplace, and personal use. We strive to bring millions of videos to YouTube viewers all over the world.

Visst, man kan tänka sig ett flertal användningar för ett arkiv av Wikipedia-artiklar inlästa av en maskinröst. Frågan man kan ställa sig är vilken nytta det gör att trycka in allt detta i indexet på YouTube. Betydligt rimligare vore ju att mjukvaran fanns som en nättjänst, länkad från Wikipedia – på samma sätt som Wikipedia Book Creator finns som alternativ till robotförlagens spamdexing.

Skulle inte drömma om att gnälla på att skräp laddas upp på YouTube i storskala, men blir genuint nyfiken på vilka motiv som kan finnas till att automatisera saken.