Rasmus Fleischer's Blog, page 78

Till kritiken av den politiska ontologin

På den akademiska teorimarknaden har Hannah Arendt (1906–1975) nu uppvisat en stadigt stigande kurs i ett antal år. Därtill har hon nu blivit film.

Attraktionen hos Arendt verkar i hög grad ligga i “det politiska”. I en längtan efter att få fastslå, en gång för alla, vad politik egentligen går ut på. Jag är minst sagt skeptisk, av skäl som antyds i en bokrecension som just publicerats i årsskriften Lychnos (2012).

Boken som recenseras är inte direkt pinfärsk, men så kan det bli i årsskrifter. Lychnos är centralorganet för idé- och lärdomshistoria i Sverige. På förekommen anledning vill jag gärna påpeka att jag själv inte är idéhistoriker (utan historiker). Däremot har jag läst en del Hannah Arendt i mina dagar, med blandade känslor.

Om 2010-talets nya arbetskritik, på filmduk och teaterscen

Äta, sova, dö – såg den förra helgen och blev totaldrabbad. Visst, till saken bidrog kanske att jag inte besökt en biograf på åtminstone ett år. Men ändå. Grät av fasa under två scener. Båda scenerna utspelade sig på Arbetsförmedlingen.

Arbetslinjens realmisantropiska vederstygglighet utgör det svarta hål som låter berättelsens skönhet träda fram i människornas ovilja mot att uppslukas. Därmed, verkar det som, försvinner även behovet av en dramaturgisk inramning.

Varför måste berättelser ha en intrig som ständigt pekar framåt? Arbetssamhället tvingar redan varje individ att skriva sin egen dramaturgi i form av ett CV som ska utstråla framåtanda. Och för att bli anställningsbara måste alla utbildas till skådespelare. “Jobbcoaching” är inget annat än övningar i skådespeleri, där såväl publik som regissör har ersatts av ett spöke känt som “arbetsmarknaden”. Att låta skådespelare skildra jobbcoaching utgör alltså en dubblering av skådespeleriet som katapulterar berättelsen mot den naknaste formen av skräck.

Nu talar jag inte längre bara om Äta, sova, dö. Jag talar samtidigt om ett annat skådespel som likaledes hade premiär i oktober 2012: Den nya gudomliga komedin på Turteatern. Just jobbcoachingscenerna utgör en slående parallell mellan filmen och pjäsen.

Att dessa har fått så stort gensvar verkar peka på någonting som i dagsläget är omöjligt att artikulera politiskt. Ett grundligt ifrågasättande av arbetslinjen, arbetsmarknaden och arbetsmoralen. En vilja att minska beroendet av lönearbete i stället för att behandla “fler arbetstillfällen” som ett självändamål. Ett kätteri som ifrågasätter tron på att arbetsmarknaden har en överlägsen förmåga att på rimligt vis delegera uppgifter mellan människor. Kort sagt: arbetskritik.

Även andra har noterat den nya våg av arbetskritik som sakta börjar ta form under 2010-talet. Vågar inte spekulera i vilken mån det skrivna ordet har varit avgörande, men det ska noteras att Arbetssamhället (2010) och Åtgärdslandet (2011) var viktiga utgångspunkter för Den nya gudomliga komedin, liksom för Nina Björk.

Visserligen är jag tveksam till att använda den s.k. kulturdebatten som indikator på om något händer eller inte. Av än mindre intresse är branschpriser av typen Guldbagge. Däremot är det anmärkningsvärt att Äta, sova, dö har lockat en ansenlig publik till biograferna, utan massiv marknadsföring och trots att filmen knappast har mycket till handling.

Utan att veta något om film, tänker jag att socialrealistiskt berättande ändå brukar välja mellan två dramaturgiska vägar: antingen går allt utför mot katastrofen, eller så leds vi mot ljuset i tunneln. Inget av detta sker i Äta, sova, dö. Inte heller i Den nya gudomliga komedin, som helt enligt Dante avslutas i himmelriket “ljust” – ett vitt rum som först ger intryck av en utopi, men visar sig vara det motsatta: arbetssamhällets totalitära fullbordan.

I dag står det ”Intervju” på dagordningen. Coachen har heta tips om hur hon brukar göra när hon ska gå på anställningsintervju. Vi får nya stenciler med frågor som vi ska svara på och fylla i. Det här är som ett lotteri. Här sitter vi femton människor och har fått varsin lott. Kanske kommer en eller två av oss att dra vinstlott. Men de flesta kommer att gå härifrån med krossade förhoppningar. Coachen står och försöker lura i oss att om vi bara läser på om företagen, förbereder egna frågor och tränar på egna svar så är saken klar.

Men hon vet ju att jobben som vi vill ha inte finns. Hon vet att de flesta av oss snart går in i Fas 3.

Nike Markelius i DN, 20 januari

Avslutningsvis en påminnelse. Längre fram i vår börjar Turteatern åter att spela Den nya gudomliga komedin, liksom sin andra succéföreställning Scum-manifestet, som inte är annat än en rasande attack mot the money-work system.

Krisen, del 80: Tankar om “Tankar om cykler”

Tankar om cykler heter en bok från 2006, skriven av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund. Hans centrala tanke är att ekonomins vågor uppvisar en regelbundenhet, så att strukturkriserna återkommer med 40 års mellanrum. Efter 1890-talet, 1930-talet och 1970-talet, skulle även 2010-talet präglas av en strukturkris, skrev Lennart Schön. Strax fick han vatten på sin kvarn.

Lennart Schön företräder vad vi just kallade för tragisk-borgerlig kristeori, kraftigt influerad av Joseph Schumpeter (som diskuterats i kommentarerna till föregående inlägg). Budskapet är alltså att krisen bör bejakas då den leder till förnyelse.

Varken förbrukningen av naturresurser, demografisk omvandling eller det växande skuldberget tillmäts någon större vikt i Lennart Schöns förklaring av kapitalismens kristendenser. Inte heller sådant som sekularisering, avkolonialisering eller förändrade genusmönster. Historiefilosofiskt finns i stället en tendens att lyfta fram den eviga återkomsten (av det kapitalistiska produktionssättet). Detta sker på bekostnad av historiska gränser och övercykliska förändringar.

Alla cykliska förlopp ligger lagrade på längre cykler, vilka enbart kan uppfattas om man har ett tillräckligt långt historiskt synfält.

Tankar om cykler tar upp cykler i flera skalor. Slående är att dessa antas förbli i synk. En längre cykel rymmer två kortare cykler, vilka i sin tur rymmer två. Till skillnad från hur astrologin grubblar hur himlakropparna ständigt hamnar i nya konstellationer, liknar de ekonomiska cykelteorierna snarare ett urverk: varje gång en ny dag påbörjas, blir det även ny timme, ny minut och ny sekund. Inget tal om långsiktiga fasförskjutningar. Cyklerna som figurerar här är:

Kitchin-cykeln eller lagerinvesteringscykeln, i vardagligt tal konjunkturcykeln (3–5 år).

Juglar-cykeln eller maskininvesteringscykeln (7–11 år).

Kuznets-cykeln eller byggcykeln (15–25 år).

Kondratieff-cykeln eller strukturcykeln (40–50 år).

Supercykeln som löper över ett drygt sekel.

Lennart Schön fyllde 40 år 1986. Någonstans kring mitten av 1980-talet verkar han även ha övergivit marxismen, efter att tidigare ha funnits i kretsarna kring Zenit och Röda bokförlaget i Lund. Varför är detta av intresse? För att Lennart Schön faktiskt själv gör en koppling mellan kristeori och självbiografi!

Det stora återspeglas i det lilla. Historiens vindar påverkar inte bara personliga levnadsöden. Personliga erfarenheter av omvandling projiceras åter på historien, i vilken nya mönster då kan framträda. Lennart Schön skriver:

Det är svårt att omedelbart förena effektivitetsökning med förnyelse. Det är ett val. Skall man satsa på att få det man redan har att fungera bättre eller skall man ge sig in på nya banor? Den frågan infinner sig gärna hos individer i 40-årsåldern – det är vid en tidpunkt då man redan satsat mycket i det man har men ännu har en stor del av livet framför sig. Det är en fråga som ligger till grund för 40-årskrisen.

Det grundläggande för perspektivet i denna bok är emellertid att detta motsatsförhållande mellan effektivitet och förnyelse inte bara funnits för individen eller i det enskilda företaget, det har också funnits i hela samhällsutvecklingen! Vi kan alltså se ett mönster i den historiska utvecklingen där dessa strävanden mot ökad effektivitet och mot förnyelse brutits mot varandra.

När man läser detta stycke, kan man nästan tro att Lennart Schön vill förklara Kondratieff-cyklernas längd utifrån de enskilda människornas levnadsbanor. Så är dock inte fallet. Teorin om långa cykler presenteras i stället som en övergripande teori om tröghet.

Hela samhället kan delas in i mer eller mindre trögrörliga områden /…/

Till de rörligaste faktorerna hör våra förväntningar. /…/ Finansiella instrument hör också till de mera lättrörliga faktorerna /…/ Materiella faktorer är trögare. /…/ Denna skillnad i rörlighet mellan förväntningar, finanser och materiella förhållanden spelar stor roll för de cykliska förloppen. /…/

Infrastrukturen är en särskilt trögrörlig del av samhället. /…/ Demografin är en annan trög faktor /…/

Samhällets institutioner eller spelreglerna skall vara tröga. De skall ge stabilitet och skapa förutsebarhet. /…/ Om det inte finns någon stabilitet i förväntningarna, kan det knappast bli fråga om långsiktiga investeringar och innovativa satsningar. Spelreglerna skall därför ligga fasta över längre tid – samhällets institutioner skall alltså bjuda en hel del motstånd mot förändring.

Tröghetsteorin går från att vara deskriptiv till att bli normativ (för att inte säga konservativ). Samhällets fortbestånd tillväxt förutsätter tröghet, men även omvälvningar av det slag som Schumpeter kallade för skapande förstörelse. Teorin om cykler blir då ett sätt att skilja tröghet och omvälvning så att de förläggs till olika faser i den historiska tiden.

Observera hur dessa cykelteorier tenderar att bli cykliska även i en självrefererande mening. Signaturen Maggan skrev i en syrlig kommentar:

Konjunkturen är kapitalets biorytm: förr i tiden (1800-talet) sökte ekonomerna efter vetenskapliga metoder som skulle omöjliggöra kriser. Nu för tiden handlar det om att utarbeta modeller för konjunkturcyklen. Krisen är inte längre tecken på ruin och undergång, utan bara en djup i tillväxtekonomins vågformade rörelse, som alltid för uppåt igen. Krisen är ett godkänt genomgångsstadium, som är värdefullt för rörelsen som helhet.

År 1862 formulerade en ekonom (Juglar) den banbrytande tesen, att kriser alltid kommer igen! Sen dess är alla ekonomer överens om, att krisen vetenskapligt kan förklaras med att vara ett cykliskt fenomen – som om tulpaner kunde bilda en ny species, så snart de befolkar en hel äng. Om konjunkturcykeln består i sammanhanget med krisen, och krisen i sin tur karakteriseras av att vara ett genomgångsstadium av cykeln – då har vi enbart en abstraktion av den periodiska rörelsen, en tanke, som inte ens behållit en skymt av ekonomiskt innehåll – alltså inte en definition av krisen!

Nu ska det sägas att Lennart Schön förvisso har lagt stor möda på att definiera vad som sker i olika slags kriser. Ett uppföljande inlägg ska gå vidare på vad cykelteorierna säger om vår tids krisdynamik. Just nu nöjer vi oss med att formulera tankar om cykler på ett mer övergripande plan. Avslutningsvis kan då noteras två metaforer som används i Tankar om cykler.

Ena metaforen är väder. Lennart Schön hänvisar till Nathan Rosenberg när han ställer sin retoriska fråga: “Faller den tekniska förändringen som ett ihållande och uppfriskande duggregn över ekonomin eller drar den fram i stormvindar av skapande förstörelse?”

Teorin om strukturcykler handlar om att teknisk förändring inte är en jämn process, utan snarare liknar “stormvindar”. Parallellen mellan ekonomi och metereologi skapar dock fler frågor än den besvarar. Det är ju knappast så att metereologerna kan förutsäga stormar 40 år i förväg. Stormperioder kan förvisso återkomma som en del av årscykeln, vilket direkt kan härledas till himlakropparnas rörelser. Vilka skulle dessa himlakroppar vara, som ger den tekniska utvecklingen en regelbundenhet?

Andra metaforen är musik. Här blir det än mer förbryllande, när Lennar Schön skriver: “Man kan likna strukturcykeln vid en orkester. Olika instrument spelar olika slingor och mönstret framträder fullödigt endast i hela musikstycket.”

Hela musikstycket – så det har en början och ett slut? Ingenting i cykelteorierna pekar mot dessa. Intrycket ges snarare av en musik som fastnat i en evig loop. Vi verkar snarare befinna oss på ett dansgolv än i en konsertsal. Tanken på ett mönster som en vacker dag ska framträda, när musikstycket väl är färdigspelat, verkar antyda att det finns ett subjekt bakom den ekonomiska historien. Ett subjekt som vet när stycket tar slut, men förväntar sig att vi dansar tills dess. Nej, det var nog ingen lyckad metafor.

Krisen, del 79: Tragisk-borgerliga hybrider

Distinktionen mellan tre typer av kristeori – borgerlig, tragisk, kritisk – öppnar rent logiskt för tre slags hybrider. För att förstå vår tids krismedvetanden, misstänker jag att det är särskilt viktigt att begripa den säregna hybrid som vi kallar tragisk-borgerlig.

Tragiska kristeorier förklarar krisen som objektivt oundviklig. De bottnar i en ontologi om evig återkomst, i större eller mindre skala.

Borgerliga kristeorier skyller däremot krisen på subjektiva misstag. Ekonomin har tillväxt som sitt normaltillstånd, men detta kan störas genom en felaktig politik. (Att ekonomi och politik på självklart vis ses som skilda sfärer är ett typiskt drag för borgerlig kristeori.)

Tänker att det finns minst två vägar till den tragisk-borgerliga hybriden:

1. Bejakandet av “skapande förstörelse” hos Joseph Schumpeter med efterföljare. Kort sammanfattning: ekonomin måste röra sig i cykler för att ständigt förnya sig och politiken gör bäst i att följa med i dessa rörelser. Snarare än att dämpa konjunkturens rörelser uppåt och nedåt, gäller det att gå in i strukturkriserna med gott mod för att komma ut som en vinnare på andra sidan. Filosofiskt betraktat finns det hos Schumpeter en klar influens från Nietzsche.

2. Den “ultraborgerliga” linje som pekades ut av Ludwig von Mises tar liksom bakvägen till det tragiska. Konjunkturcykler anses här varken som naturligt eller önskvärt. Utgångspunkten är idén om en fri marknad, vars naturliga tillstånd tänks i termer av jämvikt snarare än tillväxt.

Ultraborgerlig dogmatik kan sägas vara absolut antipolitisk: all typ av politik (inklusive centralbanker som skapar pengar) leder bara till att marknaden hamnar i obalans. Kriser uppfattas följaktligen som marknadens sätt att återställa jämvikt efter att politiken har blåst upp bubblor. Därför bejakas kriserna och alla dess kval på ett sätt som i slutändan får de ultraborgerliga teorierna att utmynna i en tragisk hållning. Men här är den filosofiska underbyggnaden inte nietzscheansk utan snarare aristotelisk.

Spåna gärna vidare. Inzoomningar kan följa.

Radikal hypermedia

Remediation heter en av de mest refererade böckerna i samtida medieforskning. Tesen är att mediehistorien överlag präglas av kontinuitet snarare än av tvära brott, eftersom de nya medierna “remedierar” äldre medier. Att amerikanska biografer fortfarande heter “theaters” vittnar om detta, liksom begreppet “e-bok”. Inga större konstigheter.

Författarna till Remediation uppställer ett motsatspar: immediacy och hypermediacy. Å ena sidan: omedelbarhet i form av genomskinlighet eller medieblindhet, där det nya mediet enbart framstår som en förbättrad version av ett tidigare medium. Å andra sidan hypermedialiteten, präglad av en fascination för själva mediet och dess specifika förutsättningar.

Däremot undviker författarna att ta ställning. De vill nog inte ens erkänna möjligheten av konflikt. Hellre ordar de om en ständig och nödvändig “oscillation” mellan immediacy och hypermediacy, där pendeln ständigt måste svänga från den ena extremen till den andra. Vilket för mig framstår som rena fatalismen. Av trots vill jag då utbrista:

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Mediehistorien ger exempel på hur båda tendenserna har segrat i olika fall. Filmen hypermedierade sig tillräckligt väl för att ge teatern en chans att fortleva och hitta sig själv. Ljudmedier som grammofon och radio togs däremot i bruk på sätt som eftersträvade omedelbarhet, immediacy. Därför förblev musiken en enda konstart (§ 28).

Att 1900-talets musikutveckling ändå blev ganska intressant, handlade i hög grad om ljudmediernas hypermediering. Elgitarren förvandlades till mer än blott en elförstärkt gitarr, trummaskinen till mer än bara en billig ersättning för en dansbandstrummis, ja självaste grammofonen blev till ett musikinstrument. Även om själva tanken på musikinstrument rymmer ett visst förnekande av mediet.

En tidigare bloggpost om “musikinstrumentalitet” låg faktiskt till grund för en passage i Musikens politiska ekonomi:

Karakteristiskt för musikinstrument är, för det första, att en individ ges möjlighet att styra bearbetningen på ett sätt som upplevs som omedelbart, alltså utan märkbar fördröjning från kroppsrörelse till hörbart resultat. För det andra tenderar individen att ges relativt stor möjlighet att styra tonhöjd och/eller rytm, men relativt liten möjlighet att styra klangfärg. För det tredje kan musikinstrument lagra ljudfrekvenser och dess inbördes relationer, men de kan inte lagra tidsliga sekvenser (tonföljder eller rytmer).

/…/

Musikinstrument tenderar sålunda att vara medier som inte upplevs som medier.

Sången är likaledes ett musikinstrument i dessa sammanhang. Kanske det enda instrument vars omedelbarhet inte är falsk. En musik utan musikinstrument är inte längre tänkbar som musik. Den har övergått i hypermusik.

Under 1900-talets lopp utfördes otaliga försök – från futuristerna via Cage till industrial – att nå fram till något slags hypermusik. Alla dessa försök får betraktas som misslyckanden. Alla har åter införlivats i en musikhistoria som gång på gång kan säljas som vara i nya medieformer, utan att lyssnaren störs av hypermediala grubblerier om annorlunda sätt att använda de nya ljudmedierna. Kapitalets triumf är omedelbarhetens triumf.

Därmed inte sagt att nämnda försök har varit förgäves. Hypermediala kedjereaktioner har satts igång, vars konsekvenser letat sig ända in i populärmusikens mittfåra. Hundra år efter futuristernas provokationer har deras metoder i hög grad blivit allmänt anammade. Kanske befinner sig nu musikinstrumentaliteten (och därmed musiken) i en kris, vars förlopp sker i ultrarapid och vars utgång är oviss. Kanske.

Ja till hypermedia! Nej till falsk omedelbarhet!

Vart skulle ett sådant slagord leda oss? Först av allt till en exponentiell tillväxt av antalet konstformer. Möjligtvis till ett avskaffande av konsten, även om sådant alltid är vanskligt att spekulera i.

C-M Edenborgs funderingar kring boken och elboken håller dörren öppen till hypermedia:

Kan det vara så att boken ändå mer liknar konserten eller teaterföreställningen och att texterna som konsumeras på läsplattorna – de nyskrivna alltså – kommer att ändra karaktär på samma sätt som filmen utvecklades bort från teatern? Och att “boken” därmed kommer att leva vidare parallellt med “eboken” och med egna egenskaper?

Ja?

Richard Grusin har förresten följt up med att skriva boken Premediation, med tillhörande blogg. Har inte fått grepp om hans tes där, men så här beskrivs den i en artikel:

For Grusin, premediation works in two senses. Firstly, it produces specific future scenarios. Secondly, it creates continuity with the present and the future to maintain their connection and to exclude disruptions in the flow of daily lives. One example would be excluding disconnection. Producing potential scenarios of the future at an accelerating speed, time compresses the future into a condensed present in which “the future is remediated at the very moment that it emerges into present”. Grusin argues that through ubiquity of interconnected media technologies everything becomes premediated, from social relations to non-human objects and their interactions.

Låter lite som eskalationism, eller i vilket fall relaterat till den hacking som utforskar säkerhetshål och oväntade konsekvenser av teknik.

Några genomtänkta skäl till att lämna Facebook

Vissa valde som sagt att lämna Facebook vid årsskiftet. Andra valde att stanna, men efter att ha formulerat sina tankar om hur Facebook i vissa avseenden kan vara oslagbart.

Här följer den utlovade sammanfattningen av de kritiska tankar om Facebook som formulerades på Facebook under de sista veckorna av 2012, innan många av de involverade valde att hoppa av. Tankarna är angelägna just eftersom de tydligt kommer ur ett specifikt sammanhang: en vänsterradikal miljö i Stockholm, med många överlappningar mot oberoende kulturaktörer.

Att dessa blev så flitiga användare av Facebook var aldrig något som beslutats gemensamt, utan det bara skedde. Först nu gavs det anledning att identifiera de faktiska fördelar som erbjudits av Facebook.

Utan en vilja att förstå de fördelar som Facebook trots allt kan erbjuda, blir kritiken bara abstrakt. Nu blev kritiken mer konkret. Här görs ett selektivt försök att återge några huvudlinjer. Allra först kommer en avgränsning mot några argument som ofta annars riktas mot Facebook.

0. Detta handlar inte om rättigheter, integritet eller öppenhet.

Några av de vanligaste antipatierna mot Facebook var nästintill frånvarande i den aktuella diskussionen. Ingen uttryckte den välbekanta indignation över användarvillkoren, grundat i nån vag tanke om upphovsrätt till egna skapelser. Inte heller verkade särskilt många vurma för idén om personlig integritet. När övervakning problematiserades, handlade det mer om hur Facebook öppnar möjligheteter för underrättelsetjänster att skapa sociogram över politiskt radikala kretsar. Frågan om censur nämndes, men spelade ingen framträdande roll i kritiken.

Tämligen frånvarande var också de principiella argument som vänder sig mot sluten källkod, teknisk centralisering eller kommersiella motiv. Ingen av dessa aspekter är oviktiga. Tvärtom. Men kritiken mot Facebook måste bli mer specifik. Alla problem löses inte av att vi kör öppen källkod på egna servrar. Målet är ju inte att konkurrera ut Facebook, utan att finna andra former för kommunikation. Tekniska principer i all ära, men vi måste prata om vad vi vill att koden ska göra.

1. Det handlar inte bara om vad Facebook är, utan än mer om vad det blir.

Facebook är bra på en massa sätt, men om vi ska tänka strategiskt räcker det inte att titta på nuet. Vi måste hitta tendenserna. Åt vilket håll är Facebook på väg?

Få ifrågasätter att Facebook är på väg att bli sämre, efter att börsintroduktionen ökat hetsen efter vinst. Just de saker som är bra, försämras nu gradvis. Våra flöden kommer i allt högre grad att bestå av material som finns där för att någon har köpt företräde. Relevant kommunikation får allt svårare att nå fram.

Försämringen sker långsamt. Så långsamt att det troligtvis aldrig kommer att inträffa ett läge som är “helt rätt” att hoppa av – för den som bara väljer att ta ställning till hur Facebook är. Det rätta läget måste skapas, om det i slutändan ska finnas något att hoppa av till. Som någon skrev: “Frågan är om vi ska lämna ned råttorna eller vara kvar med katten och dansa på bordet tills skeppet nått botten?”

2. Att nå ut med ett budskap (utan att betala) blir gradvis svårare.

Vad folk får upp på sitt hemmaflöde styrs av algoritmer. Detsamma gäller rekommendationerna om vilka “events” vi vill gå på och vilka personer vi borde bli vän med, liksom sorteringen av namn i sökrutan. Inget av detta är i sig något att gnälla på. Algoritmerna har möjlighet att underlätta mycket och gör det också på Facebook, även om de i detta fall inte har utformats enbart för att underlätta utan har som överordnat syfte att ge en stimulans som är så utdragen i tid att vi fortsätter klicka runt i timme efter timme.

Många av deltagarna i den aktuella diskussionen har använt Facebook för att sprida information om politiska och kulturella aktiviteter, både via sin egen profil och via “pages”. En grupp som skaffar en “page” kan snabbt få tusentals följeslagare som klickat “gilla”, men utskicken till dessa når inte alltid fram. Facebook behöver dra in mer pengar och ett sätt är att ta betalt för att nå ut. Flödena som når fram består i allt högre grad av betalt material, medan det obetalda får allt lättare att drunkna.

Om man inte betalar pengar, kan man i viss mån kompensera genom att ta del i en konkurrens där hyperaktivitet belönas. Det räcker inte längre att skriva en status eller lägga ut ett event – för att nå ut gäller det att “bounca” saker. Detta sker ofta genom att gradvis portionera ut mer text och bild, helst flera gånger per dygn. Vi kan se hur debattörer och kulturarrangörer, ibland halvt omedvetet, har satt detta i system.

Kostnaden för att använda Facebook som massmedium utan att betala pengar är alltså att vara en hyperaktiv användare.

3. Överanvändningen är inbyggd i systemet.

Vissa talar om att idka “Facebook-hygien” genom att begränsa sitt eget användande. Funkar säkert för dem som mest vill upprätthålla sporadisk direktkontakt med valda personer. Här handlade det mer om folk som använder Facebook för att nå ut med budskap till aningen bredare kretsar. Då straffas lågaktiva användare av algoritmerna,.

Många upplever uppenbarligen att de lägger alldeles för mycket tid på planlöst kringklickande på Facebook. Insikten sprider sig om att varje funktion på Facebook är optimerad just för att uppmuntra ett sådant beteende. Axel skrev:

Ja, Facebook är, eller har uppenbart varit, en viktig plats att närvara på. Det är ju det som “är” problemet! Det är både ett beroendeförhållande till, och en parasitism från Facebook.

Och det är ju inte någon sorts individuellt val att vara beroende av facebook? Vi är det, som grupp – utan gruppens aktivitet på Facebook, inget värde. Facebook spotifierar nätet, och har iaf för mig i perioder verkat vara “genomskinligt”, alltså erbjudit saker jag haft behov av eller lärt mig behöva. Men sen kommer fasen då de måste börja ta betalt för sina tjänster. Det är ju framför allt då vi märker av någon sorts friktion, antingen i form av gnäll och indignation på Facebook, alternativt ett försök att förändra situationen.

Tidsslukande överanvändning kan inte behandlas som en individuell fråga. Det handlar inte bara om bristande karaktär. Om många upplever det svårt att sluta på egen hand, är det rimligt att de börjar tala om hur de kan hjälpas åt.

Bland deltagarna i den aktuella diskussionen, uppfattade vissa ett slags beroendeproblematik. Någon talade om känslan av “splittring i nuet, när en ‘måste’ gå in och kolla”. Andra kände ett obehag inför det bekräftelsebehov som inte bara stillas utan även återskapas av Facebook, som är konstruerat för att ständigt framhäva den individuella avsändaren. Jesper Nilsson skrev:

Den senaste tiden har en känsla inom mig växt. Nämligen att det som Roland Paulsen i sin bok Arbetssamhället titulerar “tomt arbete” – den där delen av arbetstiden vi lägger på att undandra oss själva arbetssysslorna – fyller upp en allt större del av även vår fritid.

4. Att väga fördelar mot nackdelar med närvaro på Facebook, ur ett taktiskt perspektiv, är fruktansvärt svårt.

För tydlighets skull kan vi här tänka att strategi handlar om långsiktig utveckling, medan taktik handlar om att på kort sikt uppnå saker. Om de strategiska problemen med Facebook är tydliga, är den taktiska frågan mindre självklar.

Nu var det många människor från en vänsterradikal miljö som valde att lämna Facebook. Andra uttryckte betänkligheter. Skulle det kanske leda till att aktivistkretsar sluter sig internt, så att folk omkring inte längre får del av vad som händer, medan aktivisterna själva förlorar greppet om “allt det andra”?

På detta svarade någon: “Är det inte mer oroväckande att man måste vara vän med rätt personer för att få reda på vad som händer?” Begåvade skribenter lägger sin kraft på att skriva snärtiga saker för sin vänkrets där de belönas med ögonblicklig och mätbar bekräftelse, i stället för att skapa något som kan lyfta högre än så, till vidare kretsar.

Att väga fördelar mot nackdelar verkade nästan omöjligt. Tydliga kriterier finns inte. Politisk aktivitet är inte simpel marknadsföring som syftar till att sälja en idé till maximalt antal konsumenter. Tvärtom råder ett samspel mellan det utåtriktade och inåtriktade, som särskilt på Facebook tenderar att flyta samman. Just detta sammanflytande verkar i sig ha både fördelar och nackdelar.

Ett kollektivt utträde kan leda över i experiment med andra slags nätmedier. Experimenten kan i sin tur leda till att de inblandade får en klarare uppfattning om vad de vill uppnå. För vissa var det just experimenterandet som var själva poängen. “Det finns en poäng i att förändra sättet och hastigheten i hur vi kommunicerar. Att testa och förändra.”

Några håller säkert öppet en möjlighet att i någon mån återvända till Facebook, om experimentens resultat tyder på att vissa funktioner ännu är oersättliga.

5. Berättelser om Facebooks fördelar tjänar ett kritiskt syfte.

Steven: “Det är relevant att sammanställa vad det är som upplevs som viktigt, både för att förstå vår samtid och för att kunna utveckla något annat användbart.”

Axel: “Jag håller med dig. Men den här diskussionen blir å andra sidan fullkomligt ofokuserad, eftersom de fördelarna direkt tas som argument för varför man måste stanna på Facebook.”

Steven: “Men även den dimensionen är viktig. Det är tydligt att situationen är ganska känsloladdad och det beror ju på något. Det är inget konstigt med att känna kluvenhet inför det här och inget konstigt med att vilja hitta argument för att stanna. Användandet har upptagit en stor del av våra liv. Jag känner ganska stor sympati för behovet att argumentera för att stanna, även om jag själv ser det som omöjligt att vara kvar av bland annat hälsoskäl – ett skäl som jag betraktar som lika distinkt politiskt som något annat. Rädslan för att lämna säger väldigt mycket om vad detta har utvecklats till. Lika mycket som den alltmer närvarande kommersiella agendan som karaktäriserar tjänsten säger om utvecklingen. De är sammanbundna i formen.”

6. Kött på internet? Nej tack!

Så löd rubriken på ett inlägg som fick viss spridning. Ett slags klagosång över nätets kontrarevolution. “Kött” syftar här på våra civila namn och ansikten. Så här skrev den anonyma debattören:

Dagens sociala medier uppmuntrar ytlighet, narcissism och skryt. /…/

Jag kommer fortsätta använda internet på samma sätt som jag gjorde inna den här skiten. Jag kommer fortsätta att konversera med främlingar om trummaskiner, recept på bomber, Italo som går i moll eller vad som helst som intresserar mig. Men jag kommer aldrig mer bry mig om vem som sitter bakom det andra tangentbordet. /…/

På internet är jag ett tufft alias med en blinkande gifanimation som avatar, och mitt internet-jag kommer aldrig posta bilder på mitt kött-jag.

Ett passionerat försvar av anonymitetens kultur, som delades av vissa av dem som nu valde att lämna Facebook, men knappast av alla.

I en lite öppnare riktning slutar det kollektivt skrivna inlägget “Hejdå till Facebook, hej till internet!“:

Har ni inte sett miniserien Black Mirror så tycker jag det är dags att ni gör det. Kanske särskilt sista avsnittet där man spelar in allt som händer, s.k. lifelogging. Facebook har ju en sån ambition, med “life events”, förhållandestatusar och bebisbilder. Slentrianstalking av mellanstadiekompisar uppmunstras av plattformen, och du är enligt reglerna tvungen att uppge ditt rätta AFK-namn. Vi är för att politisera det personliga, men inte att privatisera det och lägga det i händerna på företag. Och förbehålla sig rätten att vara någon annan, använda sig av påhittade namn och identiteter.

Förresten börjar andra säsongen av Black Mirror att sändas om bara några veckor.

Krisen, del 78: Överbefolkning?

Några lösa anteckningar kretsande kring ett knepigt begrepp: överbefolkning.

Råkade nämligen läsa en extremfunktionalistisk fascismanalys. Den gick i korthet som följer:

Fascism is a manifestation /…/ of overpopulation.

Så skrev amerikanen Jan Lundberg, en skribent som främst uppehåller sig vid frågor om oljekrönet. Likt många i den svängen får han nog räknas som neo-malthusian.

Orsakssambandet han tänker sig är alltså att en alltför stor befolkning oundvikligen leder till konflikter om jordens begränsade naturresurser, varpå dessa konflikter får ett politiskt uttryck: fascism.

Raskt vidare till en annan miljöaktivist och civilisationskritiker: John Zerzan. Denna säger i en intervju:

Overpopulation is a symptom more than anything else. Population would start going down if you unplug things like domestication.

John Zerzans primitivism utgår ju från en tanke om ett syndafall, som han identifierar med den neolitiska revolutionen och det symboliska tänkandet. Våra förfäder borde aldrig ha börjat med jordbruk och djurhållning, menar John Zerzan.

Om man till äventyrs skulle addera båda dessa herrars idéer, framkommer en ganska grotesk orsakskedja. Fascismen är blott ett symptom på överbefolkning, som i sin tur är blott ett symptom på jordbruk och/eller symboliskt tänkande. All civilisation leder med spikrak nödvändighet till fascism!

Här anas konturerna av en meta-fascism. Alltså en ideologi som utger sig för att förklara fascismen och att erbjuda den bittra medicin som krävs för att förhindra densamma. Om det går att tala om en “grön meta-fascism”, blir dess tillspetsade budskap att det enda sättet att förhindra ett fascistisk slaktande, är att flera miljarder människor tillåts att dö i svält.

Parallellen är uppenbar till hur Alain de Benoist formulerade sin etnopluralism i termer av vad Étienne Balibar har kallat meta-rasism. Där handlade det kort sagt om att global apartheid är enda sättet att förhindra rasistiskt våld.

Inom den antiimperialistiska vänstern finns tvärtom en tradition av att avvisa allt tal om “överbefolkning”. Ingrid Strobls artikel om befolkningspolitik, publicerad år 1995 i Anarkistisk tidskrift, är ett bra exempel:

Fattigdom och välstånd är inte en fråga om befolkningstäthet utan en fördelningsfråga. Människorna i den så kallade tredje världen svälter inte ihjäl därför att de producerar för många barn, utan därför att den rikedom som de producerar nästan uteslutande kommer den så kallade första världen till godo och inte dem själva. /…/

Begreppet överbefolkning betecknar inget sakförhållande. Det tjänar tvärtom till att tolka sakförhållanden; en tolkning som i sin tur tjänar bestämda intressen.

Ingrid Strobl anför siffror på olika länders befolkningstäthet för att visa att det är fel att säga att fattiga länder är överbefolkade, utan att detsamma sägs om rika länder som är mer tättbefolkade. Argumentationen berör däremot inte frågan om planetär överbefolkning. Huruvida sådan alls är tänkbar förblir en obesvarad fråga.

Även på högerkanten finns de som vänder sig mot allt tal om “överbefolkning”. Dit hör en hel del libertarianer som har gjort teknik- och tillväxtoptimismen till en principsak.

I närliggande vatten simmar en del konspiracister, som kommit fram till att en ondskefull sammansvärjning planerar att minska världens befolkning och därför har hittat på frågan om överbefolkning. Många artiklar på Alex Jones webbsida driver tesen att överbefolkning är en myt.

Kritiken mot överbefolkningsteorier, både från vänster och från höger, vänder ofta mot Romklubbens famösa rapport The limits to growth (1972). Mer specifikt polemiserar dessa kritiker mot Paul Ehrlich, biolog och “en av den moderna befolkningspolitikens chefsideologer”. Hans inflytelserika bok The population bomb (1968) varnade för ett katastrofscenario om jordens befolkning tilläts växa.

Som en lösning föreslog Paul Ehrlich att fattiga länders vattenförsörjning kunde förgiftas med kemikalier som omöjliggjorde fortplantning. Om sådana metoder inte gick att genomföra, ansåg han att svältkatastrofer måste accepteras som ett sätt att reducera jordens befolkning.

Sådan realmalthusianism hör man sällan talas om numera. Frågan om planetär överbefolkning, som engagerade så starkt under 1970- och 1980-talet, har försvunnit från agendan. Malthusianismen lever kvar i frågor om resursbrist, men resursbristen kopplas nu endast undantagsvis till befolkningsmängd i den offentliga debatten.

Jag gjorde en sökning efter det senaste halvårets förekomster av överbefolk* i svensk storstadspress. Flertalet träffar handlade om hur kaféer i Stockholm, förskolegrupper i Göteborg och salladsrestauranger i Malmö alla var överbefolkade. Efter att ha rensat bort dessa återstod en hel del artiklar som talade om överbefolkning i enskilda städer eller stadsdelar. Men ingen artikel pekade ut hela länder eller världsdelar som överbefolkade. Och de ytterst få som rörde vid frågan om planetär överbefolkning gjorde det i vaga ordalag.

Här är några överbefolkade platser, enligt de artiklar jag fann:

* Cité Soleil, ett slumområde i Port-au-Prince

* Herrgården, en del av Rosengård

* Hongkong

* Teheran

* fängelsesystemet i Kalifornien

* flyktingläger i Burma

* flyktingläger i Turkiet

* lägren för bulgariska blåbärsplockare i skogen utanför Mehedeby

När ett område betecknas som överbefolkad, syftas alltså på en brist på drägliga bostäder. Om dessa läger och kåkar ersattes med nybyggda flervåningshus, skulle problemet i princip vara ur världen. Vad som åsyftas är alltså en lokal och social fråga, till skillnad från den ekologiska frågan om planetär överbefolkning.

Att knappt någon längre talar om jorden som överbefolkad är intressant i sig. För om någon skulle göra en opinionsundersökning i Sverige, gissar jag på att en hyfsat stor andel skulle instämma i påståendet “Jordens befolkning är alltför stor”. Det finns en grogrund för civilisationskritiska idéer som implicerar att jordens befolkning måste minska radikalt, men när dessa idéer formuleras berörs nästan aldrig den känsliga frågan om befolkningssiffror. (Här tänker jag exempelvis på kretsen kring tidskriften Effekt.)

“Tre nyanser av brungrönt” är rubriken på en synnerligen läsvärd artikel av Andreas Malm, nyligen publicerad i Brand (4/2012). Han skriver bland annat om boken/rörelsen “Deep Green Resistance“, vars frontfigurer heter Aric McBay, Lierre Keith och Derrick Jensen:

Som sanna djupekologer anser McBay et.al. att “det finns många miljarder fler människor än planeten kan härbärgera.” Närmare bestämt måste världsbefolkningen reduceras till max 600 miljoner människor. Det betyder att ungefär sex och en halv miljarder människor måste bort, fort. Exakt hur denna massutplåning ska verkställas framgår inte, men själva existensen av så många människor tycks hänga ihop med “civilisationen” och “makten” och annat som den väpnade rörelse McBay et.al. vill frammana har i uppdrag att destruera. /…/

Är detta djupekologins svar på The Turner Diaries? Är det rentav ett utkast till den gröna avgrundens eget Breivik-manifest? En akut apokalyptisk situation, en världscivilisation som måste utraderas, en mänsklighet som ska decimeras till spillror, några få självutnämnda krigare… Plötsligt har en militant klimatlinje slagit om i något som mest liknar revolutionär fascism.

Alla slags kommentarer kring ämnet tas tacksamt emot. Observera bara att inlägget ovan inte är ett försök till argumentation, utan bara en samling av lösa anteckningar (precis som utlovades i början).

Fixeringen vid e-böcker är också ett slags bokfetischism

Om vi ska tala om en litteratur som frodas bortom bokformen, räcker det inte att skåda bortom pappersboken. Bokformen är större än så, men litteraturen kan även ta sig icke-bokliga former såväl på papper som på nätet. Det som på bokmarknaden kallas för “e-bok” är mest ett ängsligt försök att remediera pappersboken och befinner sig alltså helt inom ramarna för bokformen.

Lyra Ekström Lindbäck gick nyligen till angrepp mot “en utdöende författargeneration” som tror att “bokformen är litteraturens enda betydelsefulla medium”. Detaljerna i detta angrepp känner jag inte till, ety det publicerades i tidskriften 10tal, vars allmänna präktighet stöter ifrån mig. Gissar dock att jag håller med henne i sak.

Medhåll kommer även från Svenska Dagbladets litteraturredaktör Lina Kalmteg (5/1). Hon skriver apropå nämnda artikel: “Jag vill försvara mig, hamna på hennes sida. Berätta att jag under 2012 på allvar förstod att e-böcker inte är något hot mot innehållet utan främst något väldigt praktiskt.”

Om e-böcker är praktiskt, om de inte utgör något hot mot innehållet, är det för att standardlösningarna för e-böcker är konservativa. De är anpassade för en traditionell bokform, framför allt för den skönlitterära romanen eller novellen. Mjuk- och hårdvara är utformad för en läsning som är linjär och där typografiska lösningar inte spelar någon större roll.

För ett år sedan köpte jag en läsplatta av modellen Cybook Odyssey (som senare lanserades i svensk variant av Adlibris under varumärket Letto). Nu har jag lyckats slarva bort den, vilket lätt sker med en platt liten sak – för övrigt en av de stora nackdelarna med läsplatta.

Jag kom snabbt fram till att läsplattan var oduglig för fackböcker, för då vill jag snabbt kunna hoppa mellan sidor och stryka under (det senare kräver på denna läsplatta att man tar sig igenom typ fem undermenyer). Och så gick det inte att söka i texten!

Läsplattan i fråga är uppenbarligen gjord för att läsa romaner på. Men tydligen tyckte inte tillverkaren att detta var tillräckligt uppenbart. De har nämligen lagt in ett slags skärmsläckare som fyller den vilande läsplattans skärm med namn på klassiska romanförfattare (med tung dominans av män som levde på 1800-talet). Löjeväckande och pinsamt.

Nu råkade jag glida från ämnet. Litteratur bortom bokformen, skulle det ju handla om. Sådan finns ju överallt, utom möjligtvis i e-böcker och läsplattor. Även på Flashback finns storartad litteratur i kortare format, om än gömd bland en massa skräp. Bortom bokformen, bortom e-boken!

När jag tänker tillbaka på de guldkorn jag själv fann bland 2012 års svenska litteratur, så tänker jag kanske inte på Flashback. Jag tänker i första hand på ord som tryckts på papper – men inte alltid i bokform.

Jag tänker på Världens Ende #3, vars berättelser slog ner i mig som en bomb. Till stor del handlade det om oslipade noveller som återuppfinner en synnerligen mörk arbetarlitteratur. Världens Ende kan kallas för antologi, men blandar texter med serier och bilder på ett sätt som tydligt överskrider bokformen. Visst funkar etiketten “tidskrift”, liksom för dess kusin Det grymma svärdet som nu ska komma med ett dubbelnummer som verkar vara ett usb-minne och ett kassettband.

Const Literary (P)review (CLP) kom med sitt första nummer i höstas. Lidija Praizović’ text som publicerades där var en veritabel explosion – utanför bokformen. Även om CLP är en renodlat litterär antologitidskrift, är det inte en bok.

Några av de starkaste texterna jag fann under det svenska litteraturåret 2012 vann i styrka just för att de inte hade tryckts in i en bokform. Andra texter var från början skrivna som böcker och förtjänade att läsas just i bokform. Då tänker jag inte minst på Carl-Michael Edenborgs två böcker. Läs inte bara en, läs båda – den barocka romanen och det lyriska manifestet!

(Jag vill avsky årsbästalistor, men här lyckades jag visst smyga in något liknande i en bloggpost som egentligen kunde ha slutat efter första stycket.)

Upphovsrättslig offensiv på tre länkfronter

Länkfrågan är åter på tapeten: Europas dagstidningar kräver betalt av Google och av andra som länkar till deras artiklar. Kom nu ihåg domen mot The Pirate Bay. Detta är liksom den logiska följden.

Juridiskt betraktat rör det sig om en offensiv på tre fronter samtidigt. Journalistförbundets upphovsrättsjurist Olle Wilöf – som verkar ge sitt stöd åt offensiven – ger en vink om detta:

– I värsta fall, för Google, kan de åka dit på tre saker. Tumnagelbilderna som Google publicerar utgör ett upphovsrättsintrång. Texterna som de publicerar är också så pass långa att de kan utgöra upphovsrättsintrång. Till sist är länkarna i sig ett upphovsrättsintrång, eftersom de medför ett tillgängliggörande av materialet, säger Olle Wilöf.

Första fronten rör sig på den klassiska upphovsrättens territorium. Tidningarna strävar efter att sänka definitionen av verkshöjd samt att inskränka citaträtten, så att även korta blänkare (typ de tio första orden ur en nyhetstext) ska kräva tillstånd för att återgivas.

Andra fronten handlar om att införa en helt ny typ av “närstående rättighet” till nyheternas innehåll. Detta är något helt annat än den ordinarie upphovsrätten, som ju endast skyddar den språkliga formen. Rätten ska ha heller inte gå till journalisten, utan direkt till medieföretaget. Tyskland går i bräschen med sin “Leistungsschutzrecht für Presseverleger“.

Tredje fronten handlar om att vidga definitionen av “tillgängliggörande”, så att detta även omfattar hyperlänkar. Detta får konsekvenser både för den egentliga upphovsrätten och för de närstående rättigheterna, men innebär framför allt en möjlighet att stöpa om hela internet. Domen mot The Pirate Bay var ett viktigt steg på vägen.

Endast den tredje fronten handlar i strikt mening om länkande. För att sätta dit Google News kan nog både den första, andra och tredje funka. En framryckning på någon av fronterna skulle leda till olika slags effekter, vars fulla vidd är omöjlig att överblicka. Tidningskoncernerna verkar just nu agera opportunistiskt och genom att flytta fram positionerna på alla tre fronter samtidigt.

Om tidningarna når en rättslig framgång mot Google på den tredje fronten, kommer de givetvis att använda sitt prejudikat även mot andra. Målet blir inte nödvändigtvis att casha in från folk som länkar till tidningsartiklar. En ensamrätt kan användas på fler sätt än så.

Tänk på Facebook. Tidningarna vill givetvis att folk ska länka till deras artiklar från Facebook och de inser att de inte har några större utsikter att få betalt för varje länk därifrån. Men genom att spänna de rättsliga musklerna mot Facebook, är det tänkbart att tidningarna kan fixa en deal där de får ta del av mer detaljerad information om sina läsare.

Ett möjligt framtidsscenario är alltså att länkande blir gratis, men att den som ansvarar för ett forum där folk länkar till artiklar måste lämna ut information som sina användare till tidningarna.

Lämnandet av Facebook förtjänar att bli en stor grej

En ganska spännande grej med 2013 är att en hel drös bekanta tog årsskiftet som tillfälle att lämna Facebook. Ännu mer spännande är att det i dessa kretsar har inletts ett aktivt sökande efter alternativ. Alltså inte “ett alternativ till Facebook” som strävar efter att fylla samma funktion, utan alternativa sätt att praktiskt lösa de gemensamma angelägenheter som alltför ofta har blivit skötta via Facebook.

Vi behöver inte mer abstrakt universalism. Vi behöver inte lägga vår kraft på att skapa någonting med “alla” som målgrupp, eller på att locka “alla” från Facebook till typ Diaspora. Låt oss nu börja från andra hållet.

Försöken att skapa alternativ är spännande just eftersom de utgår från konkreta och lokala sammanhang. Det rör sig i just detta fall om sociala, kulturella och politiska gemenskaper som överlappar varandra, med rumslig tyngdpunkt i Stockholm.

Kritiken av Facebook, som på sistone artikulerats tydligare i dessa kretsar, har varit viktig just eftersom den kastat ljus på vilka fördelar som faktiskt erbjuds av Facebook. Endast genom att identifiera dessa går det att begripa den klistrighet som fått så många sociala, kulturella och politiska gemenskaper att förbli fast i Facebook.

Alternativen som byggs behöver lite tid att mogna. De ska inte basuneras ut här, även om den som följer inläggets länkar nog kan hitta till något. Snarast följer däremot ett inlägg om själva kritiken. Särskilt om den kritik av Facebook som skrevs på Facebook av personer som beredde sig på att lämna Facebook, samt om den antikritik som följde.

Antikritiken var i många fall en uppbygglig, i det att den lyfte fram det positiva i en annars problematisk tjänst. Andra gånger blev den närmast hånfull: “varför gör ni så stor grej av att lämna Facebook?” Något som även brukar höras från folk som aldrig varit aktiva på Facebook.

Nå, att göra något till en “stor grej” är helt enkelt detsamma som att göra det till en gemensam angelägenhet, till skillnad från att blott handla om individuella preferenser. Hur vi sprider länkar, hur vi diskuterar aktualiteter, hur vi bjuder in till evenemang – och hur mycket tid som slukas. Allt detta är faktiskt en stor grej.

När jag nu säger att lämnandet av Facebook ska få bli en stor grej, tänker jag inte på antalet människor som eventuellt ska sluta ha ett konto där. Snarare handlar det om att skapa storartade grejer som inte längre är beroende av Facebook. Även de som behåller ett aktivt konto där kan bidra till detta, men förutsättningen är att olika gemenskaper kan nå fram till förvissningen om att Facebook av någon anledning måste överges – förr eller senare.