Rasmus Fleischer's Blog, page 93

Att söka och att leta

Kom att tänka på skillnaden mellan att söka och att leta. Raskt rörde sig tanken i riktning mot en storslagen hypotes om de två sätten att hitta och om hur hittandets villkor förändras i de digitala katalogernas tidsålder.

Ursäkta om detta blir lite lingvistiskt. Det är mest för att etymologiska ordböcker är en tacksam ingång just för att de är så överlägset sökbara.

Sökbarhet är ett ord. Hittbarhet är också ett ord. När dessa ord används så syftar man konsekvent på användandet av sökmotorer. Sökbarhet och hittbarhet är varandras spegelbilder. Letbarhet, däremot, är inte ett ord.

Nu glider vi farligt nära en människa/maskin-dikotomi. Det vore alltför lätt att definiera letandet som den mänskliga antitesen till det maskinella sökandet, ungefär som "levande musik" uppfanns som en antites till "mekanisk musik".

Insikten om att sökmotorer medierar sökandet är på väg att bli allmängods. Motreaktionen kan handla om att uppvärdera det påstått omedierade letandet. Falsk omedelbarhet! Ännu ett skäl att rota vidare i förmedlingarnas föränderlighet.

Söka motsvarar engelskans seek, tyskans suchen och och latinets sagio. Sistnämnda ligger även till grund för sagacitet, ett bortglömt ord som betyder "skarpsinne". Etymologin pekar här just mot sinnenas mångfald: syn, känslen och lukt. Särskilt lukt. Enligt vissa källor syftar sagire i grunden just på att lukta sig fram till något, lite som i svenskans "vädra".

Leta handlar om syn; let är ett gammalt ord för färg (därav "anlete"). Ordet kan relateras till fornengelskans wlătian som betyder "stirra".

Vad säger oss då etymologin? Inte mycket. När vi idag talar om att "söka" information tänker vi oss knappast att vi involverar luktsinnet. Men så har väl detta svenska ord också förlorat sin etymologi. Nuförtiden används "söka" inte längre som en motsvarighet till seek utan till search. Typiskt sett är "söka" något man gör genom att skriva in text i en tom sökruta.

Search härstammar från samma latinska ord som "cirkulera". Här handlar det inte om sinnlighet utan om rörlighet. Lägg till ett intensifierande prefix så får du research

Fisken på bilden är en searcher, ej att förväxla med seeker som är det ord som motsvarar svenskans "sökare".

Sökaren brukar ofta vara någon som söker efter andlighet (nuförtiden ofta med sökmotor som sitt främsta redskap, men det är en annan femma).

Letaren är en helt annan figur, på jakt efter materiella ting. En samlare (antingen gatherer eller collector).

Detta inlägg verkar vara en förstudie för något, oklart vad. Dags att sätta punkt.

Google tar patent på att använda mobiltelefonen som universell sensor

Senaste patentet som utfärdades till Google känns lagom kusligt.

Googles verksamhet går ut på att rikta reklam. Rätt reklam åt rätt håll vid rätt tidpunkt. Hur kan de då utöka sin marknad? Grovt tillyxat finns det väl två sätt.

Ena sättet är att hitta nya ingångar för reklamen till människors sinnen. Om man är ett tågbolag kan detta göras genom att sätta upp nya reklamtavlor. Om man är Google görs det genom att man erbjuder nya, kostnadsfria nättjänster.

Andra sättet är att effektivisera det flöde som går i motsatt riktning och som består av information som låter Google avgöra vilken reklam som vid en given tidpunkt är den rätta att skicka åt ett visst håll. Alltså vad vi till vardags kallar för övervakning, i syfte att avgöra vad som kan tänkas intressera dig.

Effektiviserad övervakning kan uppnås på två sätt: bättre algoritmer och fler sensorer. Mobiltelefoner är fantastiska sensorer, som inte bara kan fånga upp ljud och annat utan även är gjorda för att ständigt trianguleras till en viss plats i GSM-nätverket. Datalagringsdirektivet handlar i hög grad – kanske primärt – om att låta staten få tillgång till denna geografiska sensordata.

Googles senaste patent handlar också om att skörda frukterna av mobiltelefonen som sensor, fast nu i fråga om sådan data som mobiltelefonen på egen hand kan registrera. Särskilt ljud, men även annat.

This document describes a system for allowing advertisers to target on-line advertisements based on environmental factors of end users. /…/ A web browser or search engine located at the user's site may obtain information on the environment (e.g., temperature, humidity, light, sound, air composition) from sensors. Advertisers may specify that the ads are shown to users whose environmental conditions meet certain criteria. /…/

The environmental condition can include temperature, humidity, sound, light, air composition, location, or speed of movement. /…/

An event can be identified based on the signal output from the sensor. The event can include at least one of a sports event or a musical event. Identifying an advertisement based on the environmental condition can include identifying an advertisement based on the event.

I en lätt alarmistisk nyhetsrapportering blir detta: "Google Patents Background Noise: No Privacy!" Visst stämmer det själva idén innebär att Google även kommer att analysera människors telefonsamtal. Kanske kommer de sedan att filtreras bort, kanske kommer även samtalsämnen att få status som "events". Men det är lite trist att denna svindlande utveckling genast ska göras till enbart en fråga om "personlig integritet".

Om vi ska förstå vad som är i görningen gäller det att gå bortom individperspektivet – och det gäller för datalagringen såväl som för Google.

Krisen, del 27: Tvåtredjedelssamhället

Vi talar inte längre om "två tredjedelssamhället". Inte med de orden i alla fall. Kanske har begreppet nötts ut sedan det kom i svang på 1980-talet och blev en innefras hos politiker och ledarskribenter under följande decennium.

Men ni minns väl? Två tredjedelssamhället var det befarade resultatet av postindustrialismens eliminering av okvalificerade arbeten. En tredjedel av industriländernas befolkning skulle utestängas från de övrigas tilltagande välstånd och bli en ny fattigklass.

Det är Jonas Thente i DN som påminner om begreppet, som importerades från Tyskland (Zwei-Drittel-Gesellschaft).

Några snabba sökningar visar att begreppet förvisso fortsätter att användas i Sverige, men inte i metropolen utan i periferin. Typiskt sett verkar det vara socialdemokratiska lokalpolitiker i provinsen som på bloggar och debattsidor varnar för att vi i framtiden kan få ett tvåtredjedelssamhälle. Som om vi inte redan var där!

På många håll i Europa är det ganska tydligt. Se på ungdomsarbetslösheten, se på "de osynliga".

Ändå är det få som lockas av att analysera samtiden i termer av ett tvåtredjedelssamhälle. För vänstern kan teorin duga som dystopi för framtiden, men om man säger att dystopin redan är här riskerar det att låta uppgivet, som att man inte längre tror att en majoritet tillsammans kan skapa bättre villkor. Fast det borde ju vara en annan fråga. Även om det är så att en tredjedel av befolkningen drabbas av fattigdom, behöver det inte automatiskt betyda att de två tredjedelarna är nöjda med läget. Att det finns en klyfta i materiell levnadsstandard utesluter inte att människor kan ha saker gemensamt.

Teorin om tvåtredjedelssamhället är givetvis en grov förenkling. Hur väl den stämmer beror på var man applicerar den, historiskt och geografiskt. Men som pedagogiskt redskap är den kanske inte så dum. Vad det i grunden handlar om är att en stor del av världens befolkning faktiskt blir överflödig, ur varuproduktionens synvinkel, till följd av den drastiskt ökade produktiviteten sedan 1970-talet.

Scenariot är tillräckligt dramatiskt för att vi intuitivt ska känna små vibbar av fascism. Men i vilken tredjedel tänker vi oss att fascismen växer fram? Det är alls inte självklart.

Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts "för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen", skriver Jonas Thente. Men när Gáspár Miklós Tamás intervjuas om Europas extremhöger ger han ett helt annat svar: fascismen kommer från de två tredjedelarna, som söker sätt att avgränsa och bestraffa den fattiga tredjedelen.

Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.

Kanske är det ibland lämpligt att förstå extremhögern i termer av sociologiska tredjedelar snarare än i termer av klass. Det är i vilket fall av yttersta vikt att skilja kategorierna åt. Proletariseringen begränsar sig inte till 33 % – mer korrekt vore då att räkna 99 % som proletärer, det vill säga som människor utan möjlighet till självförsörjning, vilka därför blir tvungna att sälja sin arbetskraft. Tvånget kan dock yttra sig väldigt olika och i slutändan är det inte ens möjligt för alla att sälja sin arbetskraft. Frågan som gott kan ställas är om inte "tvåtredjedelssamhället" är ett dugligt begrepp för att röra sig mot en historisk diagnos.

Jan Roséns förakt för historievetenskap

Jan Rosén är professor i civilrätt, tillika ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt. Åren 2008–2011 var han regeringens särskilde utredare för översyn av upphovsrättslagen. Under denna tid författade han även en artikel under rubriken "Immaterialrätt och samhällsutveckling", publicerad i antologin Gratis? (2009).

Hans åsikter är välkända. De behöver inte diskuteras här. Det är helt okej för en professor i civilrätt att tycka saker. Jan Rosén nöjer sig dock inte med att uttrycka åsikter, utan kryddar dessa med ett majestätiskt förakt gentemot historievetenskapen.

Jan Rosén hävdar i nämnda artikel att upphovsrätten är en idé som har existerat oförändrad i tusentals år, lika länge som den mänskliga civilisationen, även om den först senare kom att kodifieras i lag. Han skriver:

Utgångspunkten är ju att eftergörande, plagiering och annan efterbildning alltid har framkallat en känsla av förakt och indignation, inte bara hos den plagierade upphovsmannen själv utan även hos den breda allmänheten, och har så gjort långt innan immaterialrättigheter framträdde i lagstiftning.

Det är sannerligen häpnadsväckande att en svensk professor i juridik kan kläcka ur sig någonting sådant. Påståendet vederläggs i snart sagt all kulturhistorisk forskning!

Att dra fram exempel är överflödigt. Uppenbart är att Jan Rosén vill demonstrera sitt förakt för historievetenskapen, genom att krydda sin text med lösryckta episoder om sådant som hände för länge sedan samtidigt som han ignorerar den historiska forskningen. Det underliga är att sådant anses vara helt okej inom svensk rättsvetenskap – så okej att Jan Rosén återväljs till ordförandeposten i Upphovsrättsföreningen. Jag har svårt att tro att en professor i Tyskland eller USA hade kommit undan med en liknande arrogans.

Intrycket ges att den upphovsrättsliga doktrinen i Sverige på hundra år har retarderat från Hegel till Platon. Jan Rosén framstår ju snarast som platonist i sin tro på upphovsrätten som en evig idé, vilken existerar alldeles oberoende av sin eventuella kodifiering i lag. För hundra år sedan fanns däremot ett betydande inflytande från Josef Kohler, märkbart i förarbetena till 1919 års lag. Josef Kohler betraktade sig som hegelian, även om det hegelianska anspråket inskränkte sig till "att ge den egna teorin en air av historisk nödvändighet (upphovsrätten som upphöjd syntes av den flertusenåriga motsättningen mellan ius och dominium)".

Citatet är hämtat från en preliminär version av Ulrik Volgstens oerhört spännande bok Musiken, medierna och lagarna: bidrag till de musikaliska upphovsrätternas estetiska idéhistoria. Den utkommer senare i år på Gidlunds förlag. Håll utkik efter den!

En europeisk fond för studiomusiker?

Sitter och skriver på min snart färdiga avhandling, som ju i hög grad handlar om de s.k. närstående rättigheterna för musiker och skivbolag. Även om min historiska undersökning sätter punkt vid sekelskiftet 2000, går det inte helt att undvika hänvisningar framåt. Exempelvis i fråga om dessa rättigheters skyddstid.

Vissa av er minns nog att Europaparlamentet för tre år sedan beslöt att förlänga skyddstiden för musikinspelningar från 50 till 70 år, dock inte till 95 år som tidigare föreslagits.

När jag nu kollar in Europaparlamentets pressmeddelande från april 2009 inser jag att beslutet hade ett intressant inslag som inte diskuterats så mycket:

Parlamentet påpekar att kommissionen bör se till att uppträdande artister och sessionsmusiker inte av några avtalsmässiga arrangemang med tredje parter, till exempel skivbolag, är bundna att överföra intäkter som följer av att skyddstiden förlängs från 50 till 70 år.

En särskild fond för sessionsmusiker ska upprättas och finansieras genom att skivbolagen årligen bidrar med 20 procent av de inkomster som den förlängda skyddstiden innebär. Parlamentet vill att upphovsrättsorganisationer, som representerar musiker och producenter, ska förvalta denna fond.

Kommer denna särskilda fond för studiomusiker att bli av? Jag får erkänna att jag inte begriper i vilken mån som parlamentets beslut är bindande. Gör mig gärna klokare!

Oavsett vilket är det ytterst intressant med denna fond. Och talande att EU inte nöjer sig med att förlänga skyddstiden, utan måste kompensera för detta genom omfördelning. I praktiken ska det alltså införas en specialbeskattning av skivbolag, till förmån för en särskild fond som administreras i samråd mellan organisationer som representerar skivbolag och musiker. Fonden ska alltså inrättas på europeisk nivå och få en styrelse som till hälften består av Ifpi, till hälften av representanter för olika organisationer som motsvarar Sami. Styrelsen ska finna ett sätt för att använda dessa pengar till förmån för studiomusiker.

Det låter som upplagt för en monstruös byråkrati för att förvalta relativt små summor pengar i ett tämligen luddigt syfte. För vad innebär det att främja studiomusiker? Varför ska just dessa främjas och inte musiker i allmänhet? Och varför i hela friden skaffa fram pengarna på denna hiskeliga omväg via skivbolagen? Om man verkligen ville ha en fond av detta slag vore det ju betydligt enklare att lägga en specialskatt på radiostationer och andra musikanvändare.

Förslaget är intressant för att det återspeglar ett dilemma som återkommit gång på gång i de närstående rättigheternas historia, ofta formulerat i termer av en spänning mellan individ och kollektiv, ibland i termer av konstnärskap och lönearbete. När man stärker de individuella rättigheterna till musikinspelningar ser man sig samtidigt föranledd att kompensera för detta genom att kollektivisera en del av pengarna som dessa rättigheter inbringar.

Jag ska inte orda mer om det historiska nu – läs min kommande avhandling. Och hjälp mig gärna att begripa vad som sker med fondplanerna i samtiden.

Om barnsjukvårdens organiska sammansättning

Att fundera på resistenta bakterier i termer av politisk ekonomi är också en typ av kristeori. Idag återvänder mina tankar till samma ämne, fast från ett vardagligare håll. Jag är nämligen hemma med mitt sjuka barn. (Om jag hade haft en arbetsinkomst att förlora hade jag kunnat säga att jag "vabbar".)

Sonen, två år, hostar rätt rysligt om nätterna. Det började i söndags med ett plötsligt tillslag av hög feber och ansträngd andning. Sånt händer med tvååringar – bara att gå till vårdcentralen, gratis för barn. Där tog de blodprov, kollade CRP, fann spår av inflammation. Fortfarande inga konstigheter. Barn har ett fruktansvärt militant immunförsvar som brukar kunna steka ihjäl de flesta patogener i en snabb och hög feberattack.

Läkaren sa åt oss att återkomma om inte febern avtog och lät boka ett återbesök åtta dagar senare. Precis som sig bör är sjukvården i Sverige restriktiv med antibiotika. Men för säkerhets skull skrev läkaren ändå ut ett recept på fenoximetylpenicillinkalium (Kåvepenin® Frukt) – om det skulle bli värre.

En dag gick; sonen blev bättre. Ännu en dag gick; han blev åter lite sämre. Vi ringde vårdcentralen, läkaren gav klartecken att inleda en antibiotikakur, jag gick förbi apoteket och köpte en flaska för 138 kr.

En kur ska pågå i tio dagar. Varje dag ska barnet svälja tre doser av den flytande sörja som påstås smaka frukt men i själva verket smakar svavelsyra. Vore han ett år skulle vi kunna trycka i honom sörjan. Vore han tre år skulle vi nog kunna truga i honom den. Men nu är han två år och ingetdera funkar. Våra försök slutade med att golvet typ täcktes med en blandning av tårar och penicillin. Många andra småbarnsföräldrar har gjort liknande erfarenheter med sina tvååringar.

Ännu ett samtal till vårdcentralen, som lät oss komma in och ta ännu ett blodprov. Detta visade att infektionen gått tillbaka så mycket att antibiotika faktiskt inte var motiverat. Skönt för sonen, som slipper trettio våldshandlingar från föräldrarnas sida (att tvinga i en annan människa medicin är givetvis våld). Skönt för oss föräldrar som slipper utföra dessa våldshandlingar. Bra för våra eventuella arbetsgivare eftersom antibiotikakuren skulle kräva tio dagars frånvaro. Samt inte minst – bra för mänskligheten att en onödig antibiotikakur kunde undvikas, eftersom sådana kan bidra till ökad resistens (enligt vissa är risken för resistens särskilt stor när kurer avbryts i förtid).

Ursäkta den långrandiga berättelsen. Här ska inte gnällas. Alla har gjort rätt och allt blir nog bra. Men det finns en politisk-ekonomisk sensmoral. Den kan förstås i termer av Karl Marx begrepp "organisk sammansättning" (som inte handlar om organisk kemi utan om samhällets organisering).

Det är förstås inte alltid en diagnos kan ersätta en medicinering. Men ibland är det så. I det här fallet räckte det med ett extra blodprov på vårdcentralen för att konstatera att sonen inte behövde ta penicillin. Att ta en blodprov går visserligen fort, men tar likväl personal i anspråk och kostar alltså ett antal skattekronor.

Att utan extra diagnos köra på antibiotika blir i praktiken ett sätt att rationalisera bort arbetskraft. Dessutom överförs kostnaden från landstingets budget till min privata plånbok. Pengarna som jag betalade för en flaska illasmakande Kåvepenin® blir till vinster för aktieägarna i Meda AB (som producerar antibiotikan) samt för Altor Equity Partners AB (som äger vårt lokala apotek).

Om landstinget drar ner på vårdpersonalen, kommer den logiska följden att bli att man blir mindre benägen att göra en extra diagnos och mer benägen att via telefon ge klartecken till antibiotika. Ett solklart fall av hur variabelt kapital ersätts av konstant kapital, för att tala med Karl Marx. Därmed stiger kapitalets organiska sammansättning. Processen brukar oftast förstås i termer av att "arbetskraft ersätts av maskiner", men det kan lika gära handla om att arbetskraft ersätts av mediciner.

Redan här rör vi oss mot kristeoretiska domäner. Ökningen av kapitalets organiska sammansättning kan associeras till profitkvotens fallande tendens. Men jag tror inte att en kritisk kristeori behöver ta sådana vådliga omvägar. Det är ju uppenbart att överanvändningen av antibiotika leder till en global medicinsk kris (som den borgerliga kristeorin föredrar att begripa i moraliska termer).

I den ekonomiska ekvationen ovan – där skattekronor sparas in och magiskt dyker upp som vinster på börsen – finns det minst två negativa externaliteter. En liten och en stor.

Den lilla externaliteten består av tio dagars sjukfrånvaro, betald av Försäkringskassan, enkom motiverat av att barnet måste ha i sig medicinen vid de rätta tidpunkterna och att det då krävs en förälder för att utföra våldshandlingen. Det skulle i princip även kunna ske på dagis, om vi tänker oss en sjukdom där det saknas smittorisk. Men det är tveksamt om dagiset skulle acceptera detta eftersom det ju lägger en extra arbetsbörda på personalen – särskilt om medicinen smakar så jävligt att det krävs våld.

Den stora negativa externaliteten består i att varje onödig antibiotikakur bidrar till den globala tillväxten av resistenta bakteriekulturer. Visst finns det i svensk vård en stor medvetenhet om att undvika överförskrivning. Men vad allt detta visar är att "överförskrivning" bara kan definieras i relation till vilka resurser det finns för att göra ordentliga diagnoser.

Att minska överförskrivningen av antibiotika kräver mer personal i vården. En oundviklig konsekvens skulle bli lägre vinster för vissa läkemedelsföretag. Samt gladare barn.

Tankar om kvartettväsendet och Beethoven

Andra må gå igång på Ode an die Freude, alltså den sista satsen i Beethovens sista symfoni (1823) där han fläskar på med symfoniorkester och kör. Själv rörs jag inte en tum.

Annat är det med hans sena stråkkvartetter (1825–26): Spätstil Beethovens ställd på sin yttersta spets. För Adorno utgör detta kanske den mest historiska av all musik.

Napoleon hade just dött; Hegel hade fått sin professur i Berlin och publicerat sin rättsfilosofi. Beethoven var född samma år som Hegel och ägnade sig på ett underligt sätt åt samma problematik rörande individ och historia. Det kanske han även gör i symfonierna, men symfoniorkestern utgör inget adekvat medium för den problematiken.

Stråkkvartett, kammarmusikverk för två violiner, altviolin och violoncell, tillik namn på den fyrhövdade ensemblen. S. kan på ett idealiskt sätt förena klanglig balans och homogenitet med långtgående individualisering av de fyra stämmorna och intar alltsedan slutet av 1700-t. den främsta platsen bland kammarmus. ensembleformer.

/…/

Hos Beethoven intar s. som instrumentalform en viktig plats mellan symf och pianosonaterna. /…/ I sina sista s. op. 127, 130–133 och 135 har Beethoven skapat en på en gång esoterisk och höggradigt subjektiv, nästan övermogen konst, som saknar motsvarighet i hela kammarmusiklitt.

Sohlmans musiklexikon (1952)

Personligen har jag ett svårt förhållande till det långa 1800-talets musik, alltså till kärnan av den kanon som kallas för "klassisk". Det var åratal sedan jag satte min fot på ett konserthus och när jag lyssnar på P2 är det inte ovanligt att jag låter det bli en övning i hat eller åtminstone en passionerad ambivalens, riktad mot valda delar av det långa 1800-talet. Stundtals kan jag ha stora svårigheter med symfoniorkestern som konstellation, liksom med pianot som instrument.

Stråkkvartetten, däremot! Ju mer jag begrundar min respekt för kvartettväsendet, desto klarare inser jag i vilken utsträckning det faktiskt är satt på undantag. Visst händer det att stråkkvartetter spelar på konserthus, men det är i stort sett allt. Och att stråkkvartetter ska spärras in i konserthus är strikt talat onödigt, eftersom de inte kräver sådan akustik.

Konserthusen är byggda för symfoniorkestrar och är omöjliga att flytta från sin plats i storstadskärnor; stråkkvartetten är däremot en eminent mobil form, som gjord för att nå ut via gamla biografer i förorter och småstäder. Ändå sker det inte.

Symfoniorkestrarna fick för några år sedan en särskild statlig utredning (SOU 2006:34), med uppdraget att "främja ett brett utbud av orkestermusik med vid spridning". Motsvarande ambitioner saknas vad gäller kammarmusiken och dess särskilda ensembleformer. I den senaste stora kulturutredningen (SOU 2009:16) får man söka förgäves efter ord som "kammarmusik" eller "kvartett". Däremot upprepas konstaterandet om hur viktigt det är med symfoniorkestrar.

Inte heller omtalas stråkkvartetten i SOU 2010:12, alltså den utredning som låg bakom inrättandet av Statens musikverk. En sökning efter "stråkkvartett" på myndighetens webbsida ger noll träffar!

Vad som utspelar sig i Beethovens sena stråkkvartetter är, enligt Adorno, att individens subjektiva frihet slits loss från den objektiva verkligheten, så att den öppet framstår som en illusion. I förlängningen omöjliggörs upplysningens humanism och dess tanke på historiska framsteg. Hörbar blir denna förlängning för Adorno som en process som inleds hos Beethoven på 1920-talet och når en slutpunkt ett sekel senare hos Schönberg. Musiken som kommit därefter – vår tids musik – framstår då som posthistorisk och posthuman, skriver musikvetaren Rose Rosengard Subotnik.

Här skjuter Beethoven över det hegelska målet med smått kusliga resultat. Tidigare i sin karriär hade han snarare befunnit sig på en kantsk planhalva. Adorno hör en parallell till Kant varje gång som den tidigare Beethoven höll fast vid att reprisera avsnitt inom sonatformens ram.

Taktkänslan har nämligen sitt precisa historiska ögonblick. Det är det ögonblick då den borgerliga individen blir fri från det absolutistiska tvånget. Ensam och fri svara den från och med nu för sig själv, samtidigt som de av absolutismen utvecklade formerna av aktning och hänsyn, berövade sin ekonomiska grundval och sina undertoner av hot, ännu har tillräcklig makt över sinnena för att göra samvaron inom utvalda grupper av uthärdlig. Denna egentligen paradoxala förening av absolutism och liberalitet kan liksom i "Wilhelm Meister" iakttas i Beethovens hållning till de nedärvda kompositionsmodellerna, ja ända in i logiken, i Kants subjektiva rekonstruktion av de objektivt bindande föreställningarna. Beethovens regelrätta repriser efter de dynamiska genomföringarna liksom Kants deduktion av de skolatiska kategorierna ur en medvetandets enhet är i en eminent betydelse "taktfulla". En förutsättning för takt är den redan brutna men trots allt ännu levande konventionen.

/…/

Takt är en avståndsbestämning. Den består i medvetna avvikelser.

Theodor W. Adorno: Minima Moralia, § 16

In essence, Adorno interprets the third-period style as a critique of the second-period one. /…/

What Beethoven is beginning to sense in the second-period style, according to Adorno's analysis, is that individual freedom is an illusion, or at least a problem. /…/

Though no longer revealing itself physically in the self-unfolding of logical transitions, the third-period subject is nevertheless sensed acutely in the absence of a mediating center between extremes, in the escape of transitions from between colliding contradictions, and in the spaces, ruptures, and silences that individualize the late style, and above all the late quartets, for Adorno.

Rose Rosengard Subotnik

Unlike Parmenides, Beethoven apparently viewed weight as something positive. /…/

necessity, weight, and value are three concepts inextricably bound: only necessity is heavy, and only what is heavy has value.

This is a conviction born of Beethoven's music, /…/

Beethoven's hero is a lifter of metaphysical weights.

Milan Kundera: Varats olidliga lätthet

Tyngdens betydelse kan annars kopplas till Beethovens dövhet, som slog till uppifrån och ner. Halvvägs bort från hörselvärlden hörde han bara de längre frekvenserna. Detta kan i sig ha givet en viss påtaglighet åt frågan om subjektivt och objektivt, lätthet och tyngd, kan man tänka när man lyssnar på hans storartade stråkkvartett i ciss-moll. Det är en tyngd som existerar i pauser och riktningsskiftet – en annan tyngd än tyngden av en orkester, en kör och ett hus.

Om varför surfplattan kan distrahera ihjäl e‑boken och varför "Spotify för böcker" är en dystopi

Jag tror att Andreas Ekström har fel i sin profetia om bokväsendets digitalisering. I somligt har han antagligen rätt, vilket ur ett kommersiellt perspektiv kan vara nog så plågsamt. Utsikterna att lyckas med styckbetalning för digitala böcker är "mycket små", skriver Andreas Ekström. Ändå manar han förlagen att öka takten på vad han beskriver som den enda vägen framåt – den väg som leder bort från det materiella, till det digitala.

Det finns helt enkelt inga starka rationella argument för varför pocketboken ska kunna stå lika stark när telefoner och läsplattor gör sådana enorma landvinningar på kort tid. Hur bra är en bra läsplatta år 2025?

Vänta lite. Låt oss skilja mellan läsplatta och surfplatta. Jag vet inte om Andreas Ekström gör den distinktionen; hans tidning verkar inte göra det.

Sydsvenskan skriver längst ner på sin webbsida: "Vi finns i mobilen, i läsplattan och som PDF-tidning", men när man följer länken visar det sig att ordet läsplatta syftade enbart på en viss surfplatta från Apple.

Få människor i Sverige har idag en uppfattning om vad en läsplatta är. Ännu färre har en läsplatta.

Må vara att läsplattorna gör "enorma landvinningar" i tekniskt hänseende. Leder detta i sig till att allt fler människor läser böcker på läsplattor? Nej, en sådan slutsats kvalificerar som vulgär teknikdeterminism (vilket inte precis känns som Andreas Ekströms tekopp).

Om det bara funnes böcker och läsplattor så vore allting enklare. Men mellan boken och läsplattan står nu den skinande surfplattan – redo att sluka båda två. Okej, inte riktigt så dramatiskt. Men surfplattan står faktiskt i vägen för drömmen om en smidig övergång från pappersbok till e-bok.

Observera att jag inte pratar om läsupplevelsen (alltså det faktum att läsplattans e-bläck är vilsammare för ögat än surfplattans lysande skärm). Nej, jag pratar om sannolikheten att det alls blir någon läsning av texter som överstiger ett par tusen tecken. Visst stödjer surfplattan alla tänkbara bokformat, men den stödjer även Facebook, Twitter, Wordfeud, Aftonbladet samt, ej att förglömma, jobbmejlen. Sådant fyller skärmen på 95 % av alla surfplattor (och smartphones) som syns i Stockholms tunnelbana. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa av innehavarna har laddat ner böcker till sina mojänger, men jag har svårt att tänka mig att böckerna läses.

Malte Persson skrev:

Jag brukade läsa t ex Vergilius på t-banan (och skriva t-banepoesi…), men har på senare år tillbringat alltför mycket tid med min iphone. Somliga har ju uppenbarligen tillräckligt mycket koncentrationsförmåga för att kunna läsa längre texter på en manick där man bara är ett knapptryck bort från att kolla mail och facebook, men jag och många andra har det inte. De som inte har några problem brukar ofta naivt generalisera utifrån sig själva och lättvindigt avfärda folk med andra personlighetsdrag som teknikfientliga, vilket är föga konstruktivt.

Och i samma diskussion skrev jag själv (lätt redigerat):

Jag har hört att många människor i USA faktiskt har läsplatta, vilket i praktiken betyder Kindle. Sveriges marknad kom däremot att svämma över av surfplattor, vilket i praktiken betyder Ipad. Om du går in på en elektronikkedja idag och frågar efter en läsplatta så kommer de att försöka sälja dig en pekdator. Om du säger att du vill ha en med e-ink så är chansen stor att säljaren förvandlas till ett frågetecken. Jag antar att det grundar sig i elektronikhandelns finansialisering: de vill inte främst sälja hårdvara; de vill sälja abonnemang.

Surfplattan är tidningsutgivarnas dröm, men kan bli bokförlagens mardröm. Jag misstänker att surfplattans stora genomslag i Sverige kommer att lägga en våt filt över det stora genomslag för e-böcker som bokförlagen nu väntar sig i Sverige eftersom de redan har observera det i USA. Skillnaden är att USA i klart högre grad är ett läsplatteland medan Sverige är ett utpräglat surfplatteland.

De som har en surfplatta kommer inte att skaffa en läsplatta. De kommer kanske att lära sig läsa e-böcker på surfplattan, men om sådant bokläsande kan etablera sig som en långsiktig vana är inte självklart. På samma skärm måste e-boken konkurrera med jobb, med socialt umgänge samt med multimedial underhållning som till skillnad från böckerna är finkalibrerad för snabb stimulans. Man kan utan överdrift säga att surfplattan är bortaplan för e-boken.

Andreas Ekström verkar emellertid utgå från att suget efter böcker är orubbligt. Frågorna som han diskuterar handlar inte främst om läsning utan om betalning. Vilket leder honom till universallösningen: ett nytt Spotify, fast för böcker! (Har ni hört det förr?)

Han föreslår rentav ett pris: 400 kronor i månaden för tillgång till "all svensk litteratur utgiven de senaste fem åren". Lustigt nog har han tidigare i samma artikel dömt ut bokrean för att den "bygger på gamla idéer om fasta priser /…/ snarare än dagens verklighet med fri konkurrens". Att sätta ett fast pris på alla böcker är tydligen det allra modernaste.

"Spotify-modellen" innebär ju att all priskonkurrens elimineras: utåt avskaffas styckpriserna, inåt tillämpas standardiserade ersättningar, för musikens del räknade per minut. Hur gör man med böcker? De kan ersättas per sida eller per ord, vilket i båda fall ter sig synnerligen okänsligt i fråga om olika litterära genrer. Dessutom ger det tvivelaktiga incitament i fråga om layout respektive språkbruk.

Sannolikheten att en tjänst av detta slag ger rimlig utdelning åt fler än en handfull författare får betraktas som låg, med tanke på den stora blåsning som Spotify blev.

Precis som Spotify togs över av några få stora skivbolag, kan man nästan utgå från att en likartad tjänst för e-böcker kommer att kontrolleras av landets största bokförlag. Och även denna gång kommer de stora att ge högre ersättning åt "sina" författare. De kommer att upprätta moraliska normer för vilka böcker som får nu ut. De kommer att utöva politisk censur, eftersom det är omöjligt att undvika. Och som grädden på moset kommer storförlagen att kunna ackumulera en enormt detaljerad databas över vad svenskarna läser: sida för sida, minut för minut.

Så, nu har jag skisserat färdigt på min lilla dystopi. Jag hoppas att Andreas Ekström vill fortsätta på diskussionen!

Om hur Syriens regim finner nya vänner

Kring blodbadet i Syrien välver sig nu världens geopolitik. Några metareflexioner kring hur den geopolitiska välvningen får identitetspolitiska följder till höger, till vänster och bland självutnämnda radikaler.

Efter senaste fredagsbönerna stod det klart att Hamas definitivt har vänt sig mot Syrien. Detta efter vad som verkar ha varit en intern maktkamp mellan två av ledarna, Ismail Haniya och och Khaled Meshal. Den senare var länge baserad i Damaskus, men bröt nyligen upp därifrån, utan att uppbrottet var förankrat i Hamas styrande råd.

Ismail Haniya månade däremot om vänskapen med Iran och därmed även med Syrien. Den 13 februari förklarade han att Hamas visst ska behålla sitt högkvarter i Damaskus. Sen kom helomvändningen. När han i fredags talade i en av Kairos största moskéer hyllade han i stället upproret. "Den syriska revolutionen är en arabisk revolution", sa Ismail Haniya och enligt uppgift svarade moskébesökarna med att skandera: "Nej till Hizbollah, Nej till Iran".

För de s.k. antisionister som har identifierat sig med Hizbollah och Hamas blir det förstås lite knepigt. Ta exempelvis Mohamed Omar, som nu har ägnat tre år åt sitt projekt för att ena alla antisemiter i Sverige. Han är stenhårt lojal med regimen i Iran och därmed även med regimen i Syrien.

När han i november mobiliserade han till den första av flera demonstrationer "till stöd för Bashar al-Assad" förklarade han att revolten i Syrien inte är en genuin revolt utan ett resultat av "psykologisk krigföring" av främmande makter. Anledningen till att dessa makter vill störta regimen i Syrien var, enligt Mohamed Omar, att regimen ger sitt stöd till "Hizbollah, PFLP och Hamas". Och nu vill även Hamas störta regimen!

Inte så konstigt att Mohamed Omar lägger allt mer kraft på att agitera mot s.k. wahhabiter (salafister), vilka han nu framställer som delaktiga i den judiska världskomplotten. Tämligen långsökt, med tanke på att salafisterna är exakt lika grundmurade antisemiter. Snarare handlar det om en raskt eskalerande konflikt mellan Saudiarabien och Iran, som delvis utspelar sig som en konflikt mellan sunni och shia.

Och då väljer Ryssland att satsa på sistnämnda, exempelvis genom sitt aktiva stöd till regimen i Syrien. Om bakgrunden till detta kan man läsa i en ganska intressant artikel, som lyfter fram Rysslands intresse av att odla sin roll som pålitlig partner med diverse diktatorer (till skillnad från västländerna, som i lika hög grad är villiga att stödja diktatorer men som alltid är beredda att snabbt dra undan stödet). Som tack ordnar Mohamed Omar med vänner kransledläggning utanför ryska ambassaden.

Rysslands stöd till Syrien återspeglas förstås även i Russia Today, tv-kanalen som nyligen knöt till sig Julian Assange. Russia Today förmedlar bilden av att Bashar al-Assad är en folkkär ledare för Syrien, att det inte finns några bevis för att regimen begår övergrepp och att upproret enbart är ett resultat av utländsk manipulation. Fast de gör det inte i klassiskt sovjepropagandistisk stil, utan genom en utstuderat postideologisk hållning där man "bara ifrågasätter".

Rapporteringen i Russia Today finner en entusiastisk publik på sajter som Vaken.se och närstående, vilka nu sprider bilden av att al-Assad är en folkkär ledare som modigt står upp mot "sionisterna".

Konspiracisternas retorik om Syrien är just postideologisk, kretsande kring ett reaktivt ifrågasättande som i själva verket är ett icke-ifrågasättande. Som när en av dessa svenska sajter skriver: "Syriska armén måste slå ner den beväpnade oppositionen /…/ Att oppositionen skulle vara fredliga demonstranter är medialögn, för de är beväpnade." Det förutsätts en motsättning mellan fredlig och beväpnad opposition, precis som ofta görs i etablerade nyhetsmedier. Om man verkligen vore ifrågasättande är det denna påstådda motsättning som borde ifrågasättas. Varför skulle en opposition diskrediteras av att den delvis är beväpnad? Vem säger att det är en opposition? Och hur kan detta motivera solidaritet med en bloddrypande regim?

Konspiracisternas engagemang verkar ofta ha tagit sin början i en befogad mistro mot USA:s "krig mot terrorismen". Det når sin slutpunkt i ett inverterat stöd till det "krig mot terrorismen" som förs av alla regimer som inte står på USA:s sida. Eller "UZA" som vissa av dem skriver. Jag är inte helt säker på hur förkortningen ska uttydas men det ska uppenbarligen förstås som "judarna" (precis som den numera utöda förkortningen ZOG).

Syrien, Iran, Ryssland… och Venezuela, förstås. Hugo Chávez uttalar sitt fullständiga stöd till Bashar al-Assad, vilket demonstreras genom att Venezuela till Syrien levererar stora laddningar diesel, lämpligt som stridsvagnsbränsle i kampen mot vad Chávez kallar "en aggression från yankee-imperialisterna och deras europeiska allierade".

Bakom Chávez står ytterligare ett gäng länder i Alianza Bolivariana, som är på väg att införa en gemensam valuta, däribland Bolivia och Kuba. Märkligt nog har Syrien och Iran fått observatörsstatus i denna bolivariska allians.

Fortfarande finns det vissa som i bolivarismen vill se receptet för 2000-talets vänster. Dit hör tydligen New York-magasinet Monthly Review – en tung vänsterinstitution i USA – som gillande återpublicerar bolivarianernas stöduttalande till regimen i Syrien.

Till de som urskuldar Syriens regim sällar sig även en grupp parlamentariker för det tyska vänsterpartiet, vilka valde att skriva under ett upprop som publicerades i den DDR-nostalgiska dagstidningen Junge Welt. "Solidaritet med Irans och Syriens folk" heter uppropet, som inte skiljer mellan folk och regim utan tvärtom hyllar de två regimer för att de "för en självständig politik". Det bör dock påpekas att ställningstagandet möter hårda motreaktioner inom den tyska vänstern, inte minst från andra fraktioner av vänsterpartiet (Die Linke).

Inget av detta ska missförstås som belägg för att "vänstern" i allmänhet hyser förståelse för Syriens regim, för så är inte fallet. Särskilt inte de existerande vänsterfalangerna i Sverige. Trots att det tyska uppropet även har översatts till svenska verkar inte mer än två personer i Sverige ha skrivit under det.

Jag tror det är svårt att finna exempel på svenska vänsterröster av betydelse som uttalar sig urskuldande om Bashar al-Assad. Det hänger nog samman med att förtjusningen i Hugo Chávez tycks som bortblåst. Vilket i sin tur kanske går att relatera till regimens styrka, vilken är direkt beroende av höga oljepriser. Hypotesen blir då att bolivarismens inflytande i den internationella vänstern peakade samtidigt som oljepriset, i mitten av 2008.

Sedan dess har Chávez turnerat runt för att stärka banden med länder som Iran, Vitryssland, f.d. Libyen samt Syrien. Det handlar då inte om socialism ens på plakaten, utan om en högst kapitalistisk affärsverksamhet. Mitt under utbrytande inbördeskrig förbereder al-Assad att stryka socialismen ur Syriens grundlag. Principen om "konfrontation med den sionistiska fienden" ska dock förbli konstitutionellt stadfäst.

Ingen tvekan råder om att den syriska krutdurken har blivit skådeplats för ett enormt enmaktspel. Det kan knappast reduceras till två parter som står mot varandra. Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Israel och USA har för tillfället olika intressen av att understödja olika slags opposition, men det betyder inte att "oppositionen" kan reduceras till dessa länders intressen. Än mindre betyder det att ett stöd till regimkritiska krafter – t.ex. lokala aktivistkommittéer eller fria kommunikationer – att man ger sitt ovillkorliga stöd till alla de olika scenarion som olika stater önskar sig efter att al-Assad har fallit.

Det är ingen nyhet att Syrien under al-Assad är en ofattbart blodig polis- och angiveristat. Desto absurdare att folk som poserar i Guy Fawkes-masker plötsligt ska börja skönmåla regimen.

…och det aningen hånfulla uttrycket

Guy Fawkes-maskens symbolik diskuteras i en artikel som via TT har publicerats i massor av tidningar. Jag är själv intervjuad i artikeln och uttrycker väl inte direkt störtförtjusning över hela grejen.

Inte för att jag fördömer någon som sätter på sig en sådan mask. Åtminstone inte barn. Inte heller vill jag förneka att masken har haft en spännande verkan i olika mobiliseringar. Tidigare.

Vad jag försökte få sagt via mina talstreck i artikeln är ungefär två saker:

1) Guy Fawkes-symboliken har haft relativt liten betydelse i Sverige, vilket i huvudsak lär bero på att den väletablerade roll som spelas av Piratpartiet;

2) Guy Fawkes-symboliken är på god väg att bli fullständigt urvattnad, vilket är oundvikligt i fråga om öppna symboler som denna. Folk kommer att hitta nya internetmemer att inkarnera. Gott så.

Därmed inte sagt att vi inom överskådlig tid kommer att slippa Guy Fawkes. Tyvärr lär vi få dras med honom så länge som tidningarnas bildredaktörer fortsätter att älska "mustascherna, bockskägget och det aningen hånfulla uttrycket". Alla som fortsätter att bära masken är dessa bildredaktörers lakejer, vare sig de vill eller inte.

För övrigt såg jag just att konspiracistsajten Vaken.se – som bland annat kännetecknas av ett villkorslöst stöd till regimen i Syrien – gör reklam för maskförsäljning: 120 kronor, hämtas upp på Stockholms centralstation. Att priset att döma torde maskerna antingen vara handgjorda eller legala.