Rasmus Fleischer's Blog, page 92

Krisen, del 30: Rörelser i Tjeckien

Ointresset för Östeuropa, som jag nyligen berörde i min recension av Arena, präglar nog svenska nyhetsmedier i allmänhet. (Vissa menar att Östeuropa inte existerar, men då svarar jag att ordet är precis lika töj- och användbart som Nordeuropa eller Sydeuropa.)

Mer finns att hämta i det tyska nätmagasinet Telepolis, där en skribent vid namn Tomasz Konicz brukar medverka med kristeoretiska utläggningar och analyser av främst östeuropeisk politik. Nyligen skrev han om en smärre protestvåg i Tjeckien, vilket inte hörts ett knyst om i Sverige.

Protestvågen i Tjeckien är inte gigantisk, men ett intressant samtidsfenomen. Bakgrunden är, som överallt, aviserade nedskärningar som kommer att bli särskilt kännbara för studenter, pensionärer och fattiga. Nedskärningarna drivs igenom av Tjeckiens högerregering, men protesterna har inte initierats av oppositionspartierna eller fackföreningarna. Dessa har anslutit sig först i efterhand.

Snarare initierades protestvågen av grupperingar som ser sig som radikaldemokratiska. Dessa grupper har delvis vuxit fram ur vinterns tjeckiska rörelse mot Acta, som bidrog till att hejda processen i Europa. En ledande roll spelas också av dissidenter från 1989, som Slávek Popelka.

Den senare står bakom ett upprop, “Holešovská výzva”, kring vilket en smärre rörelse har samlat sig. Rörelsen vill se en ny grundlag som ska garantera transparens och förhindra korruption. Uppropet förklara målet som “konstitutionell demokrati i stället för maffiakapitalism”. Tjeckiens finansminister svarade med att jämföra Slávek Popelka med Adolf Hitler.

En annan grupp, “Real democracy now“, verkar se sig som en fortsättning på Occupy, Anonymous och de indignerade. Nästa vecka (28 april) tänker de köra igång tältlägergrejen.

En företrädare för gruppen, Jan Cemper, berättar i en intervju att han tidigare tillhörde anarkistfederationen, men lämnade denna 2008. Han uppfattar anarkismen som en avlägsen utopi, medan han ser direktdemokrati som en nära möjlighet. Han hyser inte höga tankar om Holešov-rörelsen, då han uppfattar att de bara vill installera en ny regering av teknokratisk karaktär. “Real democracy now”-aktivisterna är uppenbarligen yngre och enligt Jan Cemper finns det en betydande överlappning med det tjeckiska piratpartiet:

Quite a few among us sympathize with the pirates. Of all the political parties they are certainly closest to our hearts.

Som sagt: allt detta är intressant mest för vad det säger om samtiden. Å ena sidan är det lite tilltalande att se hur nätpolitiska mobiliseringar liksom av sig själv glider över i någonting bredare. Å andra sidan är det lite torftigt att svaret på ekonomisk misär blir “radikal demokrati” eller “direktdemokrati”, utan att detta problematiseras. Summan av det hela blir att krisens verkningar personifieras, varnar Tomasz Konicz. Skulden riktas på enskilda politiker.

Ett tidstypiskt fenomen är att de radikaldemokratiska mobiliseringarna genast blir gränslösa på ett mindre tilltalande vis. För ett par veckor sedan hölls en nazistdemonstration riktad mot de lokala romerna i en liten ort nära gränsen till Tyskland. Där närvarade även en bil från Holešov-rörelsen, vars aktivister samlade underskrifter för att regeringen ska avgå, från de antiromska demonstranterna.

Konst och arbete: föredrag 9 maj

Konst och arbete – två sidor av samma mynt?

Att avskaffa arbetet och att avskaffa konsten – målsättningarna ter sig identiska, vilket en lång rad ultraradikala grupper har upptäckt. Samtidigt som kapitalet finner nya sätt att skilja arbetskraften från produktionsmedlen, finner estetiken nya sätt att skilja original från kopia. Upphovsrätten gör inte bara konsten till en vara, utan säkerställer också en arbetsdelning där vissa sysslor hålls utanför lönerelationen.

Så lyder den rafflande inbjudan till ett föredrag som jag ska hålla den 9 maj klockan 19 på Teater Tribunalen i Stockholm, med bar som öppnar en timme tidigare. Upprinnelsen är att CMS frågade om jag ville bidra till en föreläsningsserie om arbetskritik. Varför då inte ta ut svängarna i en ultrakritisk bana?

Det finns även ett FB-event för er som sysslar med sånt. Mannen i tvekskägg är dock inte jag, utan en kopia av Erik XIV som var kung på den tiden då folk kunde leva sina liv utan att komma i kontakt med vare sig konst eller arbete.

Oljepengar gör YouTube till ett geopolitiskt slagfält

Al-Jazeera (Qatar), RT (Ryssland) och Press-TV (Iran). Tre stycken “utomvästliga” mediehus som sedan några år gör målmedvetna satsningar på att locka en målgrupp som beskrivas som “västliga dissidenter”. Om man nu kan gruppera människor på det sättet. Frågan är dock om inte själva formatet – videoklipp gjorda för att ligga på YouTube för “viral” spridning av länkar – bidrar till att konstituera en sådan “scen”.

Uppenbart är att dessa tre mediehus uppfattar att de konkurrerar om samma publik och att denna konkurrens, finansierad av oljepengar, involverar geopolitiska intressen. Detsamma kan sägas om Al-Arabiya (Saudiarabien) och TeleSUR (Venezuela), men dessa konkurrerar mer regionalt, då de inte i någon större utsträckning kommunicerar på engelska. Även stater som USA, Frankrike och Tyskland satsar förvisso på internationella nyhetskanaler som ska rapportera på ett sätt som ligger i dessa staters intresse, men i de fallen finns inte samma positionering av opposition mot en västlig mainstream.

Själv kollar jag inte på tv-nyheter och är långt ifrån insatt i vad som faktiskt sägs i Al-Jazeera, RT och Press-TV. Men mitt intryck är att de inte bara växer i inflytande, utan att de i allt högre grad positionerar sig mot varandra. Bilden framträder av ett geopolitiskt spel – medierat av YouTube, Facebook, Twitter, bloggar och forum – där de tydligaste aktörerna är Qatar, Ryssland och Iran. Vilka fler kommer att ge sig in i leken? Eller är Kina redan inne med sitt CCTV? Jag inser att jag har alltför dålig koll.

Det verkligt intressanta är hur dessa “utomvästliga” kanaler, i samspel med varandra, konstituerar en “västlig” målgrupp. Hur de undviker den höger/vänster-distinktion som fortsätter att strukturera västmediernas nyhetsjournalistik. Hur de medvetet knyter an till högst västerländska varianter av populism. Hur väl de lyckas uppmärksamma vinklar som är nystintill frånvarande i de kommersiella nyhetmedierna. Hur omsorgsfullt de rekryterar journalister och opinionsbildare med tanke på de grupper av “dissidenter” som de kan tänkas locka.

Hur mycket utrymme för samhällskritik öppnas i den geopolitiskt betingade konkurrensen mellan mediehus? Och vilken samhällskritik är det som inte får utrymme? Att förstå den här utvecklingen känns angeläget. Vilka forskar om saken?

Det vore exempelvis intressant att se mer systematiskt på hur dessa mediehus agerar på Facebook. En sådan sak som att iranska Press-TV kör massa “like” på sidor relaterade till Occupy-rörelsen. Nej, det betyder inte att Occupy-rörelsen sympatiserar med regimen i Iran. Men det kan antyda att regimen i Iran ser sympatisörerna med Occupy-rörelsen som en angelägen målgrupp för sitt budskap.

Vi har tidigare nämnt att RT aktivt vänder sig till de kretsar som intresserar sig för att förstå världen i termer av konspirationsteorier. Att nu RT har rekryterat Julian Assange är synnerligen intressant. Liksom karaktären Max Keiser, ekonomijournalist, -aktivist och -populist som förefaller omöjlig att placera på en politisk vänster/höger-skala men vars kristeorier uppskattas av dissidenter på vitt skilda håll, kanske i kraft av dess manodepressiva kvaliteter. Tidigare jobbade Max Keiser åt Al-Jazeera, som han nu har lämnat för att i stället ha egna program både i RT och Press-TV. Såvitt jag förstår är han inte den enda som har rekryterats i sådan riktning. Vågar man rentav dra slutsatsen att axeln Ryssland/Iran försöker vinna initiativ i fråga om kristeori?

Nämnas bör ju också att PTV, i likhet med regimen i Iran, företräder en öppen antisemitism, presenterad som “antisionism”. Till en hungrig publik levererar de hela paketet: öppna citat ur Sion vises protokoll såväl som dunka anspelningar på dess världsbild; förnekande av Förintelsen såväl som subtilare metoder för relativisering och nedtonande; den gränslösa fascinationen för en viss udda, mikroskopisk sekt av ultraortodoxa judar som alltid får tjäna som alla antisemiters alibijudar. Det står utom tvivel att PTV sprider antisemitism och söker gensvar bland antisemiter i väst. Men det betyder inte att de tar varje chans till detta. Olika material riktar sig åt olika målgrupper. Det vore lämpligt att föra en seriös diskussion om hur man då bäst förhåller sig till detta genom att t.ex. låta sig intervjuas i PTV eller rekommendera länkar till deras nyhetsklipp.

Kronologin är intressant. Russia Today (RT) startades i december 2005, Al-Jazeera English (AJE) i november 2006, Press-TV (PTV) i juli 2007.

Av dessa var det nog AJE som först blev stora på internet. YouTube startades i februari 2005. AJE registrerade ett konto på YouTube redan i november 2006, RT i mars 2007 – men RT verkar nu har gått om AJE i popularitet (lite fler följare, nästan dubbelt så många visningar). Först i december 2009 kom PTV till YouTube och de ligger ännu så länge långt efter.

En liknande bild syns på Twitter: AJE (registrat 2007, uppemot miljonen följare), (RT (registrerat 2009, en kvarts miljon följare), PTV (registrerat 2010, bara 12000 följare).

TeleSUR ägs av sju latinamerikanska stater, men Venezuela äger 51 %. År 2006 slöt de ett samarbetsavtal med Al-Jazeera. Under upproret i Egypten förlitade de sig på material därifrån, men när detta följdes av uppror i Libyen verkar alliansen ha brutits. Medan AJE gav stöd åt rebellsidan, gav TeleSUR sitt stöd åt Kadaffi.

Jag vet inte om detta har lett till, eller kommer att leda till, att TeleSUR knyter närmare band till RT eller PTV. Men i fråga om Syrien har den geopolitiska konkurrensen mellan mediehusen blivit uppenbar: RT och PTV ägnar sig åt att skönmåla regimen och polemiserar öppet mot Al-Arabiya och Al-Jazeera, som väl snarare skönmålar upprorsmännen. Men i detta spel finns fler än två sidor.

Ryssland, Iran, Qatar, Saudiarabien, Venezuela. Vad har de gemensamt? Svar: petroleum. Alla dessa satsningar på att locka kringklickande YouTube-dissenter är beroende av oljepengar. Desto lustigare att kritiker av oljeberoendet i synnerligen hög grad tenderar att uppskatta RT. Petroleumpopulism är ett ord som ploppar upp, men vad som är orsak och vad som är verkan är inte allt lätt att säga.

E-boken är övervakarens våta dröm

Digitala solskenshistorier sprider sig bra på i den digitala flödesvärlden. Sånt kan med lätthet kvantifieras i form av klickningar. En tidning som förstått detta är The Guardian, som just i dag basunerar ut: "China's e-publishing revolution puts writers on a fast track to freedom".

Artikeln berättar om hur kinesiska författare använder e-böcker för att kringgå censur. Murong Xuecun utger sina böcker i två versioner, en digital och en på papper. Förlaget väljer att censurera känsliga passager i pappersboken, men dessa tillåts i e-boken. Alltså främjar e-boken det fria ordet, blir optimistens slutsats.

Men här gäller det att hålla två saker i huvudet: censur och övervakning. Kina ägnar sig åt båda delar. Om e-böckerna inte censureras i samma grad, beror det antingen på att myndigheterna inte har hunnit uppdatera sina rutiner, eller på att de väljer att se mellan fingrarna. För en repressiv statsapparat har e-boken enorma fördelar gentemot pappersboken. Även om censuren skulle bli lite svårare (vilket inte är självklart), blir det ofantligt mycket lättare att övervaka människors läsning.

Pappersboken börjar omges av ett subversivt skimmer när man tänker på möjligheten att sprida litteratur från person till person, kanske rentav i kamouflage, utan att det loggas någonstans. Ingen stat kan se hur du bläddrar i en pappersbok, men med ett tänkt "ett Spotify för böcker" (liksom i akademiska databaser som Ebrary) registreras varje sidbläddring du gör. Givetvis ser Kinas övervakare potentialen i detta!

Krisen, del 29: Historiskt om hedonisering

Förra inlägget om hedoniska index har hittills fått noll respons. Ett gott skäl att fortsätta på samma spår. Om någon mot förmodan är intresserad, läs först nämnda introduktion.

Nu blir det först lite idéhistoria, sen handlar det om hur man räknar prisförändringar på bilar, datorer och böcker. Det blir ett ganska torrt inlägg, om än med bisarra inslag, tänkt att följas av ett tredje inlägg med rakare resonemang om den hedoniska metodens betydelse för samtidens räkenskaper.

Vi börjar år 1883, mitt i den långa depressionen. Henry Sidgwick (1838-1900) var nog en av de sista filosoferna som inte såg sig tvungen att välja mellan etik och ekonomi. Han såg hur världshandeln ständigt gjorde nya produkter tillgängliga och hur detta försvårade möjligheten att jämföra priser. Årets produkter var ju inte samma som fjolårets. Lösningen på detta borde vara att i stället jämföra "nytta" (utility), tänkte Henry Sidgwick, som nämligen var en tvättäkta utilitarist. Han skrev:

we have to abandon the prima facie exact method of comparing prices, and to substitute the essentially looser procedure of comparing amounts of utility or satisfaction.

En av lärjungarna till Henry Sidgwick hette Alfred Marshall, grundaren av den neoklassiska nationalekonomin som på det stora hela innebar en vändning till det subjektiva. På 1880-talet funderade han på när varor är tillgängliga och hur detta borde påverka beräkningar av köpkraft.

Tänk att du har en Ica-butik i ditt kvarter, öppen 9–21. Sen öppnar en dygnetruntbutik bredvid med hälften så många varor, till samma pris som på Ica. Därmed har din köpkraft ökat, enligt det proto-hedoniska räknesätt som förordades av Alfred Marshall. Han skrev:

This class of consideration is of much more importance than at first sight appears; for agreat part of modern agriculture and transport industries are devoted to increasing the periods of time during which different kinds of food are available. Neglect of this has, in my opinion, vitiated the statistics of purchasing power of many in medieval times with regard to nearly all kinds of foods except corn; even the well-to-do would hardly get so simple a thing as fresh meat in winter.

Ändå skulle det dröja innan den här typen av beräkningar skulle utföras i större skala. Enligt vissa berodde det på att 1800-talets statistiska metoder ännu inte hade inkorporerat en tillräckligt avancerad matematik. J.M. Keynes, som från 1930-talet fick ett enormt inflytande, förefaller inte heller ha varit särskilt intresserad. Historiska prisjämförelser borde enligt Keynes göras genom att man ignorerar de varor som är kvalitativt olika, för att i stället jämföra priset på de som är lika.

Bilindustrin, vars produkter snart började uppdateras årligen, krävde dock andra sätt att räkna på priser. Ett sådant sätt föreslogs av ekonomen Andrew T. Court som på uppdrag av General Motors utarbetade en liten studie, "Hedonic Price Indexes with Automotive Examples" (1939). Det var han som valde termen hedonic för att signalera att hans index var tänkt att mäta det s.k. användarvärdet.

Ett bredare genombrott för detta synsätt kom 1961, då Zvi Griliches publicerade en studie om hedoniska index, vilken samma år gavs spridning av Price Statistics Review Committee. Det var fortfarande vilar som stod i centrum.

Bilar definierades i hög grad som funktioner av storlek och vikt. Om senaste årets bilmodell var större och dyrare än förra årets, kunde en hedonisk metod komma fram till att bilpriserna stod stilla.

Inte för att dessa ekonomer såg ett egenvärde i stora bilar, utan för att erfarenheten tycktes visa att storlek och vikt var lämpliga faktorer för att approximera kvalitet.

Om man utgår från att kapitalismen ständigt blir bättre på att tillfredsställa människors behov med sina produkter, och noterar att bilarna har en tendens till bli större varje år, kan det te sig rimligt att se storlek som ett mått på kvalitet.

Under andra halva av 1970-talet vände dock trenden i riktning mot "downsizing": bilindustrin började konkurrera med mindre bilar (en trend som nog kan relateras både till oljekrisen och till kretskortstekniken).

Redan omkring 1973 hade dock intresset för hedoniska index svalnat till nära noll. Inom statistikväsendet fanns tydligen ett allmänt motstånd mot att blanda in regressionsanalys i beräkningen av prisindex. Bland akademiska nationalekonomer sågs de hedoniska metoderna möjligen som lite flummiga.

En viktig figur för att återuppliva intresset blev Jack E. Triplett, som på 1980-talet var chefekonom vid analysavdelningen på USA:s handelsdepartement (och som på senare år verkar ha blivit något av en guru för svenska SCB). För honom handlade det inte minst om att etablera en historieskrivning som kunde förklara varför hedoniska index inte använts tidigare och varför det nu var dags att ta dem i bruk.

That the mid-twentieth century debate about the interpretation of hedonic prices parallels mid-nineteenth century debates about the theory of value suggests how difficult it is for economists to shift their mental gears from goods to characteristics.

Jack E. Triplett menade att bilen varit "alltför komplicerad för hedoniska studier" eftersom den har så många olika funktioner som tillfredsställer människor. Datorn var däremot en idealisk produkt, åtminstone om man uppfattade "Moore's law" om ökande processorkraft som en direkt parallell till den subjektiva nytta som datorerna ger.

Från 1986 började USA:s nationalräkenskaper att integrera ett nytt prisindex för datorer, byggt på hedonisk metod. Det var inte enbart processorns klockfrekvens som räknades i detta index, utan även minnekapacitet. Däremot verkar inte datorns portar eller gränssnitt, än mindre dess mjukvara, ha vägts in.

Under 1990-talet fick hedoniska metoder allt större betydelse i USA, även för beräkningen av BNP. Och som konstaterades i den föregående bloggposten: genom att räkna kvalitetshöjningar som prissänkningar kan man räkna ner den officiella inflationen, vilket betyder att man kan räkna upp den officiella BNP. Särskilt från 1995 fick sådana prisdeflatorer en stor betydelse för de siffror som användes för att bevisa det häpnadsväckande fenomen som kallades "den nya ekonomin".

Först på 2000-talet fick de hedoniska metoderna sitt genomslag i Europa. Att hitta kronologiska hållpunkter för Sveriges del är inte jättelätt. Tysklands Statistisches Bundesamt meddelade sommaren 2002 att de hade börjat hedonisera datorpriserna. "Erstmals hedonische Qualitätsbereinigung in der Preisstatistik", löd pressmeddelandets rubrik. Alltså inte Qualitätsberechnung (kvalitetsberäkning) utan Qualitätsbereinigung (kvalitetsrengöring). För att erhålla en rent kvantitativ bild måste man rensa bort alla kvalitativa förändringar och detta förutsätter att någon gör rent subjektiva bedömningar av vad som är stigande kvalitet. Sådan är numera grunden till siffror på inflation, produktivitet och BNP.

Den svenska debatten om dessa saker är mager. Framför allt hittar man några artiklar av nationalekonomen Harald Edquist, som i tidskriften Ekonomisk debatt hävdade att SCB gravt hade överskattat produktivitetsökningen i Sverige på 1990-talet. "Anledningen är att man i Sverige inte tar hänsyn till de kvalitetsförbättringar som skett inom halvledarindustrin", skrev han.

Med ett flitigare bruk av hedoniska index "hade den årliga produktivitetstillväxten inom den svenska teleproduktindustrin blivit cirka 20 procent istället för 35 procent 1997–2000." Harald Edquist menade alltså att detta vore ett bättre sätt att räkna, om inte annat för att underlätta jämförelser med USA och andra länder som räknar hedoniskt.

Prisdeflatorerna får stor betydelse för hur produktivitetsstatistiken fördelar sig mellan olika branscher: de som tillverkar hårdvara och de som använder hårdvara. För ett hårdvarutillverkande land är det nog tänkbart att ett hedoniskt index kan resultera i högre produktivitetstillväxt, medan det motsatta bör gälla för länder som importerar processorer och använder dessa i produktionen av bilar, mjukvara och annat.

På det stora hela får man nog säga att den hedoniska metoden är ett sätt att räkna ner produktiviteten. Därav dess centrala betydelse för frågor om kristeori. Vi återvänder dit i ett annat inlägg. Här har vi dryftat bilar och datorer och avrundar med att dryfta böcker.

Bokpriskommissionen (SOU 2005:12) skulle utvärdera om momssubventionerna som infördes 2002 hade gjort böcker billigare i Sverige. För detta syfte använde sig SCB just av hedonisk regression och diskuterade metoden relativt utförligt i slutrapporten.

SCB konstaterade att hedonisk metod är resurskrävande. Den kräver ofta att statistikerna, för att kvalitetsklassa produkterna, tar hjälp både av fokusgrupper och av extern expertis. I det här fallet användes personal från Kungliga biblioteket.

Kvalitetsjusteringar i prismätningar ska då bara göras för förändringar som har värde för konsumenten.

Så skrev SCB och nämnde särskilt bokens upplaga som en faktor som inte påstods ha betydelse för konsumenten. En annan faktor som ignorerades var böckers hållbarhet. Även om det inte diskuterades uttryckligen, verkar SCB ha föreställt sig "konsumenten" som en primärkonsument inriktad på att stilla sitt omedelbara lystmäte på läsning, inte som någon med vilja att bevara böcker och definitivt inte med en andrahandsmarknad i åtanke.

Konsumenter värdesätter inte tunga böcker mer än tunga bilar. Likväl blev böckernas vikt – precis som en gång bilarnas vikt – en viktig faktor i konstruktionen av ett hedoniskt index.

En inbunden bok beräknas vara värd ett visst antal procent mer än en häftad bok med samma vikt och samma egenskaper i övrigt. /…/

I den hedoniska metoden kan sådana egenskaper som vikt och sidantal behandlas "steglöst", som kontinuerliga variabler. Detta gör att varje gram eller varje sida ytterligare får betydelse.

Varje gram fick alltså betydelse som "värde för konsumenten" i vad SCB kallade för "en viss medveten förenkling av verkligheten". Deras hedoniska index vägde in om böckernas illustrationer är i färg eller svartvitt, men inte deras konstnärliga kvalitet.

Ännu verkar inga nationalekonomer ha vågat sig på att använda konstnärlig kvalitet som prisdeflator. Det skulle kunna få lustiga konsekvenser. Tänk om man kommer fram till att världen i allmänhet blir fulare, såväl konst som design och arkitektur – rimligen borde detta ses som en sänkt kvalitet och alltså räknas som ett höjt pris, det vill säga en höjd inflation och en sänkt BNP! Potentialen finns i den hedoniska metoden, men ingen tar dem så långt.

Det lustigaste är att folk samtidigt klagar på att BNP skulle vara ett kallt, objektivt och omänskligt mått på välstånd. För även om nationalekonomerna önskar att BNP skulle vara objektivt, kräver strävan efter objektivitet att man konstruerar prisdeflatorer med en allt större insats av frisläppt subjektivitet.

Lite om vilket Europa som framträder i Arena

Expressens kultursida bad mig att recensera det senaste numret av Sveriges främsta samhällsmagasin. Jag skrev bland annat om oceaniska generationsklyftor och om att dra konsekvenserna av att det inte längre går att vara "för EU". Texten kan läsas här.

Krisen, del 28: Om hedoniska index

"Hedonic regression" låter som titeln på ett Xasthur-album, men är en statistisk metod som kan göra underverk för nationalräkenskaperna.

Den går ut på att räkna varje kvalitetsökning som en prisminskning. Efter att siffror samlats in på vad saker faktiskt kostar, görs det diverse avdrag innan siffrorna räknas som priser i prisstatistiken. Inflationen kan då räknas ned, vilket leder till högre tillväxt, eftersom tillväxt räknas på inflationsjusterad BNP. Framför allt blir det ganska flummigt att mäta produktivitet – mer om detta längre fram.

Avdragstricket kallas "prisdeflator". En sådan måste man ha för att få fram meningsfulla siffror på inflation, produktivitet eller BNP. Sådana siffror behöver man för att utföra kvantitativa studier i ekonomisk historia, för att driva en riksbank och för att tolka grundlagen.

Flera EU-länder har skrivit in gränser för statsskulden, inklusive undantag från dessa gränser, i grundlagen. Grundlagen formuleras alltså så flexibelt att den skiljer sig mellan hög- och lågkonjunktur. Och för att definiera en konjunkturrörelse måste man förhålla sig till kvalitativa förändringar i varuutbudet, vilket kräver någon typ av prisdeflator.

Problematiken är inte bara statistisk utan även filosofisk. Hur ska man kunna jämföra nutid med dåtid, när världen omkring förändras? Vi kanske kan jämföra priset med en biobiljett i år med priset för en biobiljett förra året, även om filmerna är olika. Men kan vi jämföra priset med en biobiljett med vad det kostade att bevista ett gladiatorspel i antikens Rom? Kan man jämföra priser mellan böcker och e-böcker? Och blir det boken eller e-boken som anses vara överlägsen i konstruktionen av ett hedoniskt index?

Nya varor dyker upp, nya varuvarianter ersätter gamla. Hur kan kan då säga att priserna stiger eller sjunker? Statistikerna vill jämföra lika med lika, men varuvärlden är sig aldrig lik: bruksvärdet bubblar och brusar.

Bruksvärdet måste förvandlas, bli till en subtraktion, resulterande i ett fiktivt bytesvärde. Först då blir det möjligt för nu och då att spela på samma plan. En prisdeflator är reifierad tid.

Det är ingen idé att förfasa sig över "manipulation", som om prisstatistik vore möjlig utan att tidens lopp kompenseras av ett subjektivt godtycke. Däremot kan ingen förneka att detta påminner om hur de realsocialistiska staternas planekonomer försökte att räkna ut det "sanna värdet" hos olika produkter, baserat på kapitalistiska kategorier (vara, värde, pengar, pris, lön) – ett experiment dömt att misslyckas.

Den hedoniska ansatsen ser inte världen som "en oerhörd ansamling av varor" (Marx), utan ser varje vara som en ansamling av nyttokvaliteter. Vi kan kalla det bruksvärdesorientering. En vara är summan av sina kvaliteter. Enligt den hedoniska ansatsen måste man uppmärksamma dessa kvaliteter – för att kunna eliminera dem ur analysen.

Detta ger lite extra skruv på den utnötta debatten om BNP kontra lyckomätningar, där det ofta framstår som om BNP vore höjden av objektivitet som måste kompletteras med subjektivitet. Fel: objektivitetens hjärta är fryst subjektivitet.

Detta var bara en kort inledning till den hedoniska metoden. Senare kommer en ytterligare bloggpost till, med en genomgång av metodens historia, och dess betydelse särskilt för USA:s ekonomi 1995–2008. Samt hur den kan tillämpas på bilar, böcker och datorer.

Från arenabubbla till ruinarenor?

Arenabubblan började blåsas upp kring sekelskiftet 2000 – alltså i kölvattnet efter IT-bubblan, samtidigt som "upplevelseindustrierna" uppfanns. Först ut att bygga var Jönköping (Kinnarps arena) och Karlstad (Löfbergs Lila Arena) – två centralorter utan andra arenor i närheten, men med starka hockeylag. Andra orter följde efter i rask takt och särskilt i Skåne och Stockholm har överetableringen blivit plågsamt uppenbar redan innan arenornas invigning.

De senaste åren har det byggts 32 evenemangsarenor i Sverige. Visionen är densamma överallt: Multiarenan, detta hem för rockkonserter, idrottsevenemang, konferenser och mässor ska "sätta orten på kartan". Tyvärr blir detta monument över den livaktiga staden sällan vad politikerna tänkt sig. /…/

Glädjekalkylerna har blivit praxis och när arenorna väl börjar användas så förlorar de pengar. /…/ Ändå fortsätter multiarenorna att poppa upp som svampar i Sverige.

Det är frilansjournalisten Christian Daun som skriver i marsnumret av tidningen Vi. Artikeln verkar indikera ett skifte, där kritiken av jättearenorna äntligen får bredare genomslag. Framsidan av Vi pryds av följande rubrik:

MILJARDER SLÖSAS PÅ SKRYTARENOR

– bonnig hybris eller räddningen för kommunen?

"Bonnig hybris" – den formuleringen lär svida hos ett antal av landets kommunråd. Och borde även träffa hos samtliga partier i Stockholms stadshus, för alla röstade de hösten 2008 ja till att bygga Stockholmsarenan med plats för 30000 åskådare, alldeles invid Globen. Nu vet vi att Stockholmsarenan blir uppemot en miljard dyrare än vad politikerna räknat med (och då räknas bara själva bygget, inte driften). Nyss kom även byggfirman med den obligatoriska brasklappen om att risk för försening. Stockholmsarenan är annars tänkt att invigas om ett år.

Projektledaren för Helsingborgs arena säger i Vi:

– Men arenan kommer inte att tjäna några pengar, det är det regionen som gör. Folk som ligger över, äter och dricker.

Så en arena kan inte gå med vinst?

– Jo, men då krävs det ett elitserielag i hockey eller handboll, ett lag som dessutom är ruskigt populärt och fyller arenan varje vecka. Helst ska det vara hockey, för där är det två periodpauser att sälja på.

År efter år växte arenabubblan utan att någon egentligen ifrågasatte den, verkar det som. Från höger till vänster fanns en positiv inställning på det lokala planet och någon övergripande debatt fördes knappast. Först efter att den globala finanskrisen brakat loss på allvar började arenorna framträda i ett aningen mer tvivelaktigt ljus.

Det föll sig faktiskt så att Stockholms kommunfullmäktige sade ja till Stockholmsarenan i september 2008, nästan samtidigt som Lehmann Brothers kollapsade i USA. En vecka senare publicerade tidningen Fokus artikeln "Arenafeber" med påfallande kritisk vinkling.

Enligt mina egna minnesbilder var det först 2010 som man började höra en klar politisk kritik mot alla nya arenabyggen. Intressant nog kom då kritiken såväl från vänster som från höger. Särskilt minns jag ett föredrag den 4 mars under rubriken "Das Kapital of Scandinavia". På sommaren utgav Timbro rapporten "Arenafeber", skriven av Philip Lerulf, med hård kritik av hur kommuner slösar på skattepengar.

Själv bidrog jag till arenakritiken med en annan vinkel, grundat i frågan om det postdigitala och i relationen mellan nätet och staden, i mitt bidrag till antologin Framtiden är nu (publicerad hösten 2010). Ett bidrag som för övrigt applåderades av Johan Norberg. Jag inser nu att jag missat att lägga upp texten på nätet och ska se till att göra det, åtminstone om någon uttrycker intresse.

År 2010 var arenakritik något för vänsterradikala föredragskaféer, högerliberala tankesmedjor och kulturpolitiska antologier. År 2012 är arenakritiken på framsidan av tidningen Vi, där Philip Lerulf, som säger:

– Om några år kommer folk köra förbi tomma arenor och tänka "Borde vi inte bara riva skiten?"

För ruinromantiker måste en sprucken arenabubbla te sig ganska tilltalande. Det trista är att alla pengar som redan plöjts ner i jättearenorna redan har bidragit till att snedvrida kulturliv och idrottsverksamhet i en inte fullt så tilltalande riktning.

Varför heter alla samhällstidskrifter likadant?

Förra inlägget handlade om den nystartade tidskriften Respons. Tilläggas kan att namnet är typiskt för hur svenska samhällsmagasin numera namnges.

Arena. Axess. Effekt. Filter. Fokus. Neo. Respons.

Mönstret är tydligt. Sedan sekelskiftet, ungefär, gäller följande regler vid namngivning av samhällstidskrifter:

1) Endast ett ord i titeln.

2) Ordets etymologi ska vara latinsk, möjligen grekisk.

3) Ordet ska ha en direkt, likaklingande motsvarighet på engelska.

Så har det inte alltid varit. Vid 1900-talets början fick tidskrifter namn som Brand, Tiden, Svensk tidskrift och Ord och bild. Senare under seklet tyckte olika tidskriftsgrundare att Fönstret, Folket i bild, Ordfront respektive Hjärnstorm hade en passande klang. På 1990-talet grundades Moderna tider, Glänta och Bang – tidskriftsnamn som ter sig påfallande icke-latinska, jämfört med det nya seklets norm.

Varför det har blivit så här vet jag inte, men nog är det lite trist. Ord som "arena", "axess" och "fokus" säger möjligtvis något om tidsandan, men ingenting om själva tidskrifterna – de hade lika gärna kunnat byta med varandra. Samma vindar blåser i tjänstemannarörelsen, där vi på kort tid har fått Unionen, Vision och Publikt.

Undrar när trenden kommer att vända och i vilken riktning. Tills vidare regerar Det grymma svärdet (inte bara namn- utan även innehållsmässigt).

Respons på responsen på Respons

Nyss utkom första numret av tidskriften Respons, helt inriktad på recensioner av facklitteratur. En recensent på DN:s kultursida menade att "det känns jämntjockt och svalt, lite som att få en månads understreckare i Svenska Dagbladet i pocket."

Varje tidskrift, oavsett inriktning, bör ge ett "hett" intryck, verkar denne recensent mena. Låter lite enformigt. Själv hade jag i vilket fall föredragit en månatlig pocket med understreckare än en daglig morgontidning i brevlådan. Förvisso svajar understreckarnas kvalitet, men där ges ändå rum för resonerande texter som utgår från annat än s.k. snackisar, vilket gör understreckarna nästintill unika i svensk morgonpress. Hur som helst kan ingen förneka att Respons fyller ett tomrum.

"Inget åsiktskotteri kommer att dominera tidskriften", skriver chefredaktören Kay Glans i välkomsttexten. Och så har heller inte skett. Respons har inte blivit till en andra Axess utan där råder, som sig bör, en elitistisk pluralism. Kotteriet som dominerar är det brett akademiska.

Risken är överhängande att detta ska slå över i ren gubbdominans. Första numret av Respons ger gott om utrymme åt Gunnar Wetterberg, Håkan Arvidsson, Olof Petersson och Sven-Eric Liedman. Det återstår att se om detta hör till den tänkta profilen eller bara till startsträckan.

Kay Glans har bakgrund som redaktör för Axess – fast med annan profil än sin gaphalsiga efterträdare, Johan Lundberg. Därför bör det klargöras att Respons är oberoende av det högerkonservativa Axess-imperiet och dess finansiär, Antonia Ax:son Johnson (som f.ö. även är delägare i veckotidningen Fokus). I stället finansieras Respons med bidrag från bl.a. Vetenskapsrådet, Vitterhetsakademien och Svenska Akademien, plus annonsintäkter från bokförlag.

Av någon anledning ser sig statsvetaren Ulf Bjereld föranledd att läxa upp Respons för att de inte omedelbart lägger upp recensionerna på webben, utan väljer att vänta sex månader. Detta beror på "redaktionens beröringsskräck inför den digitala tidens möjligheter och risker", menar Ulf Bjereld, som kräver en "möjlighet att kommentera böckerna eller recensionerna eller att kommunicera och interagera överhuvudtaget."

Inlägget efterlämnar en frän doft av socialmedial konformism. Måste allt som skrivs följas av ett kommentarsfält? Får det aldrig ta tid mellan papper och nät? Är det alltid utgivarens uppgift att tillgängliggöra texter digitalt?

Nej. Samspelet mellan papper och nät måste få ta sig flera vägar. Olika tidskrifter måste få fungera på olika vis. Faktiskt så kan detta samspel, dessa möjligheter till interaktion, förverkligas även när utgivaren inte lägger upp texten på nätet. Då blir det upp till oss bloggare att använda våra tangentbord eller scanners. En lite högre tröskel än när allt utan dröjsmål serveras på fat, förvisso. Men det är inte så svårt att citera ur en papperstidskrift på sin blogg, för att låta diskussionen fortsätta i en ny kanal. Jag tror rentav att det kan finnas en viss potential i själva tröskeln. Dessutom finns det en inneboende uppbygglighet i att excerpera.

Någon månad innan Respons utkom med första numret, fick jag höra Alf W Johansson presentera projektet. Jag uppfattade då att redaktionens ambition var att recensera all svensk facklitteratur inom det breda fält som motsvarar humaniora och samhällsvetenskap. Lika imponerande som omöjligt, tänkte jag.

I en tid där flodvågen av självutgivning just tagits till en ny nivå av självutgivande robotar går det inte att recensera all facklitteratur inom ett ämnesområde, hur snävt detta än avgränsas. Just därför vore det intressant med en tidskrift som aktivt förhöll sig till en sådan ambition. Som valde bort viss litteratur men samtidigt försökte motivera detta urval.

Jag hade även hoppats på att Respons skulle våga recensera självpublicerad facklitteratur även när denna ter sig halvobskyr: lokalhistoriska krönikor, traktater i "alternativ" ekonomi, samhällsdebatt med ena foten i rättshaveri. Vore det inte vackert om etablerade forskare kunde få betalt för att formulera sin syn på dessa alster?

Efter första numret är det för tidigt att säga vilket urval Respons kommer att göra, men det verkar inte som att egenutgiven facklitteratur kommer att beaktas i nämnvärd omfattning. Kay Glans skriver:

Respons kommer med sex nummer om året att recensera den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, samt en del avhandlingar. /…/

Framöver kommer vi /…/ också att skriva om naturvetenskap och teknik när de har konsekvenser för de fält som täcks av humaniora och samhällsvetenskap.

Öppningen mot teknik, medicin och miljövetenskap är välkommen. Jag fruktar dock att Respons siktar alltför brett när de inte bara ska recensera svensk facklitteratur, utan även översättningar. Första numret recenserar en handfull översättningar och om man bara ser till dessa känns det dessvärre som att urvalet har gjorts lite på måfå.

Risken är att "den viktigaste facklitteraturen" delvis kommer att definieras utifrån förlag snarare än av innehåll. Alltså att översatt facklitteratur kommer att klassas som "viktig" bara för att den ges ut av Bonniers, som för övrigt verkar vara den största annonsören i Respons.

För övrigt lyckas Albert Bonniers förlag göra bort sig ordentligt när de gör reklam för en bok om Iran under rubriken "Låt den arabiska historien komma dig nära" (vilket påpekades av Thomas Nydahl).

Att dumpa sin eventuella dagstidning till förmån för en provprenumeration på Respons kan nog vara en god idé för många.