Rasmus Fleischer's Blog, page 90

Krisen, del 40: Syndafallets plats i en allmän kristeori

“Ingen kristeori utan ett syndafall”, skrev jag häromsistens i Expressen. Det var ju lite slarvigt uttryckt. Så låt mig formulera saken mer exakt: historien om ett “syndafall” är en nödvändig del av varje borgerlig kristeori. Däremot inte i de två andra typer av kristeori som vi här opererar med: tragisk och kritisk.

Syndafallet ska här begripas som en punkt i det förflutna där det gick snett. Det gick snett eftersom människor handlade fel.

Felet förklarar krisen. Enligt de borgerliga kristeorierna hade människorna kunnat handla rätt, så att krisen hade kunnat undvikas. Det hade nog rentav legat i deras intresse, vilket de tyvärr inte insåg. Krisens utbrott påkallar behovet av botgörelse.

Olika varianter av borgerlig kristeori kivas inbördes om när syndafallet inträffade, vari det bestod och vem som syndade. Vänsterborgerliga identifierar ofta syndafallet med nyliberalismen. Högerborgerliga pekar ut välfärdsstaten eller dess excesser. Ultraborgerliga tenderar att göra guldmyntfoten till Eden och centralbankerna till Satan, så att syndafallet blir en process som fullbordades den 15 augusti 1971, då det internationella valutasystemet förlorade sin sista förankring i guldet.

Därmed inte sagt att de tragiska eller de kritiska kristeorierna ignorerar papperspengarnas, välfärdsstatens eller nyliberalismens betydelse i den historiska krisdynamiken. Men de pekar inte ut något tydligt felsteg som hade kunnat göras rätt.

Tragiska kristeorier hävdar krisens oundviklighet. Kritiska kristeorier urskiljer en krisande totalitet som måste överskridas. Bara i de borgerliga kristeorierna utpekas ett historiskt syndafall från vilket vi nu kan dra lärdom.

Vi kan vända på steken: där det finns ett utpekat syndafall, där finns även en kristeori – uttalad eller outtalad. Detta gäller inte bara i fråga om makroekonomi. Det kan lika gärna gälla estetik, psykologi eller antropologi. Det som krisar kan vara en värld, en stat, en organisation, ett psyke eller en ekologi.

Har saker gått snett? Berodde det på ett felsteg? Går det i efterhand att fastslå hur saker hade kunnat göras rätt? Om svaret på dessa tre frågor är ja, då har vi en kristeori. Vi kan kalla den borgerlig eller pseudoborgerlig.

Betyder detta att Bibeln är borgerlig? Knappast. Det bibliska syndafall som skildras i Genesis tredje kapitel är en synnerligen esoterisk historia. Människorna åt av kunskapens frukt och blev utkastade ur lustgården. Detta betyder inte nödvändigtvis att de kunnat göra annorlunda, än mindre att det vore önskvärt eller att vi i efterhand kan se detta som ett misstag.

Fördrivningen ur lustgården öppnar sig – som så mycket i Genesis – även för en tragisk tolkning. Möjligen även för en kritisk, i en mening närliggande den kritiska kristeorin – men då börjar vi snacka gnosis. Tills vidare kan vi bara beklaga att de goda wikipedianerna ännu inte har satt samman sidan List_of_crisis_theories_ in_the_Torah.

Krisen, del 39: Värdekritikerna om eurokrisen

Åter till värdekritikerna, vars analyser av krisdynamiken sällan översätts från tyskan. Några öppningar i språkbarriären kan dock anas. Texter av Tomas Konicz (som dessutom formulerar sig begripligt) har börjat dyka upp på i engelsk översättning. Några lästips för de intresserade:

The crisis explained The systemic causes of the crisis Is it already too late?

Sistnämnda kommer delvis att refereras här. Men först en slarvöversättning av vad Ernst Lohoff & Norbert Trenkle (Krisis skriver i en artikel om den aktuella krishanteringen:

I den tredje industriella revolutionens tidsålder kan kapitalismen bara överleva såtillvida allt större mängder framtida värde kan pumpas in i samtiden.

/…/

Ju tyngre last som bildas av den kapitalistiska framtid som på förhand är förbrukad, desto svårare blir det att upprätthålla den fiktiva kapitaltillväxtens dynamik.

Tilldragandet av framtida värde kan bara ske med hjälp av realekonomiska förhoppningsbärare [Hoffnungsträger], vilka bär upp ett löfte om framtida vinst. Under 1980-talets “reaganomics” handlade det inte minst om amerikanska statsobligationer; i 1990-talets “nya ekonomi” var det aktier i IT-företag; på nollnolltalet fastighetspriser som tycktes stiga i oändlighet. Men i avsaknad av sådana förhoppningsbärare når kapitalismen sin gräns, tvingad att nöja sig med ett fortlöpande insamlande av samtida värde.

Denna kritiska punkt har nu blivit nådd. Förvisso fortsatte den finansindustriella expansionen även efter 2008 års kollaps. Men dynamiken upprätthålls inte längre av förhoppningar om vinster för privata företag i någon tillväxtsektor, utan via stadsbudgetar och centralbanker. /…/

Centralbankerna erbjuder nu inte bara affärsbankerna krediter till nollränta i en omfattning som saknar historisk motsvarighet. De fungerar också som “bad banks“, som avskrädesplatser för att dumpa redan förbrända framtidslöften. Dels accepterar de säkerheter i form av värdepapper som knappt skulle kunna säljas på marknaden. Dels bidrar de till att återfinansiera sina egna stater genom att köpa deras obligationer. Givetvis kan sådana åtgärder inte stoppa krisprocessen. Men de ger den en kvalitativt annorlunda karaktär.

Centralbankernas förvandling till “bad banks” tycks bli avgörande för den långsiktiga utvecklingen. Som ytterst ansvariga för valutan kan de visserligen upprätthålla det fiktiva kapitalskapandets dynamik genom att köpa upp nödlidande värdepapper. Men det sker ofrånkomligen till priset av att bygga upp en enorm inflationspotential.

Det fiktiva kapitalets värdeförlust måste förr eller senare slå över i penningmediets värdeförlust, även i Europa och USA (och nu syns tecknen i Kina).

Just nu präglas situationen av att de ledande staternas regeringar har valt att hålla en paradoxal dubbelkurs: nedskärningar och skuldsättning.

Annorlunda uttryckt: högerborgerliga och vänsterborgerliga mediciner kombineras. Väldigt förenklat: monetarism och keynesianism.

Ett allmänborgerligt konsensus har vuxit fram i dominerande kretsar, om vi bortser från Tyskland. Ett tydligt språkrör för detta konsensus är The Economist, som skriker allt högre att Tyskland måste rätta sig i ledet och acceptera mer skuldfinansierade stimulansåtgärder: “Start the engines, Angela“. Och nu kommer signalerna om att Angela Merkel börjar ge med sig, åtminstone delvis och under förutsättning att euroländerna accepterar en tidigare otänkbar centralisering av finanspolitiken.

Nedskärningslinjen fortsätter att drivas. Överallt i Sydeuropa ger den samma resultat. Drastiskt minskad efterfrågan leder till en recession och att arbetslösheten skjuter i höjden, vilket i sin tur leder till sjunkande skatteintäkter för de stater som därtill måste sörja för de arbetslösas överlevnad. Industriproduktionen i Portugal och Spanien har sjunkit med 25-30 % jämfört med åren innan krisen, medan hälften av de unga går arbetslösa. Italien tycks vara på väg åt samma håll. Grekland behöver vi knappt nämna.

Detta är ingen “vanlig” recession, skriver Tomasz Konicz. Det är en sammanbrottsartad avindustrialisering som flyttar gränserna för “tredje världen” så att denna börjar sträcka sig över Medelhavet, in i Sydeuropa.

Skuldfinansierade konjunkturprogram är inget alternativ till nedskärningar. Snarare är det som att elda med halm i spisen: det kan inte hålla brasan brinnande någon längre tid. Man kan inte lösa en skuldkris med ännu mer skulder, som Bundesbanks ordförande Jens Weidemann säger.

Faktum är att i den pågående dragkampen om krispolitikens inriktning har båda fraktioner rätt, i viss mån. Uppenbart är att skuldfinansierade konjunkturprogram är som att elda med halm: det kan bara hålla systemet upprätt på kort sikt. Lika uppenbart är att nedskärningsprogrammen leder de drabbade länderna mot socioekonomisk kollaps.

Ur dessa faktum och ur debatten kring dem går det endast att dra en logisk slutsats, nämligen att kapitalismen inte längre är funktionsduglig utan ständigt tilltagande skuldsättning. Men debattens kontrahenter – tyska sparfanatiker såväl som anglosaxiska keynesianer – är oförmögna att nå fram till denna slutledning, eftersom de förhåller sig till den rådande samhällsordningen som till en naturlag, omöjlig att ifrågasätta.

Sistnämnda var alltså Tomasz Konicz i min slarviga översättning. Utdragen som lagts upp här bildar förstås inte någon heltäckande analys, långt ifrån. Om man vill ha en sådan måste man läsa betydligt mer (förslagsvis kan man börja med de ovan länkade artiklarna för att sedan hugga tag i Robert Kurz, vilket dock förutsätter att man kan läsa tyska). Vi återkommer helt klart till värdekritikerna i denna långa bloggserie. Men innan dess blir det kristeoretiska avstickare åt helt andra håll.

När Fylkingen förkastade “levande musik” (MusPolEk 7.2)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi , som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

I enlighet med riksdagens beslut inrättades år 1964 en statlig konsertbyrå, Rikskonserter, till att börja med som en försöksverksamhet i fyra län. Satsningen kom snart att ifrågasättas av föreningen Fylkingen, som samlade Sveriges högmodernistiska musikavantgarde.

Sedan 1962 ägnade sig Fylkingen primärt åt s.k. elektronmusik. De eftersträvade ett möte mellan ingenjörer och kompositörer för att uppnå en radikalt ny syntes av teknik och estetik. Det var företrädare för Fylkingen som låg bakom idén till Elektronmusikstudion (EMS), en tekniskt avancerad anläggning som byggdes under 1960-talet med Sveriges Radio som huvudman.

Fylkingen bejakade tanken på “en ny musikepok starkt dominerad av en ny typ av ‘musikinstrument’ som mera utnyttjar dagens tekniska möjligheter”. Följaktligen hävdade de att konserter är ett föråldrat sätt att “distribuera” musik:

Konsertväsendet i dess nuvarande form, som är en produkt av högromantiken, har mycket ofullständigt tillgodogjort sig de revolutionerande tekniska uppfinningarna på det ljudreproducerande området. /…/

Med tanke på de tekniska reproduktionsmöjligheter som numera står till buds kan samhället ställa väsentligt större krav på musikdistributionens effektivitet.

I stället för en konsertbyrå borde skattepengarna satsas på ett statlig skivbolag för konstmusik, ansåg Fylkingen. Dessa två “distributionssystem” – konserter och grammofonskivor – ställdes mot varandra i en debatt som rasade på Dagens Nyheters kultursidor under sommaren 1965.

Knut Wiggen från Fylkingen attackerade själva begreppet “levande musik”, som ju hade spelat en central roll i den politiska process som ledde fram till Rikskonserter:

Termen “levande musik” är givetvis en musikpolitisk gimmick, fabricerad i syfte att ge en konstnärlig motivering för den av olika skäl önskade rikskonsertverksamheten. Att det är meningslöst att använda termen “levande” i förbindelse med musik – vare sig i dess form av notation, fysikaliska ljudvågor eller psykologiska upplevelser – behöver väl inte beröras närmare.

Och hur är det i distributionstekniska sammanhang? Blir noterna, de fysikaliska ljudvågorna eller den psykologiska musikupplevelsen mera levande om man ser musikerna som spelar? Avlider musiken ifall man i konsertsalen sluter ögonen? /…/

1800-talets skrämseltes om musiken som för evigt bunden till några bestämda teknologier och klangideal bör inte längre inverka på de musikpolitiska besluten.

Folke Rabe från Rikskonserter var påfallande defensiv när han bemötte kritiken. Han undvek omsorgsfullt att använda frasen “levande musik”. Han accepterade tanken på att “elektroakustiska distributionssystem” i viss mån borde ersätta konserter, men ville samtidigt framhålla skillnaderna mellan olika slags musik. Viss konstmusik har en visuell komponent och jazzmusiken bygger på “närvaro av nuet i varje ögonblick”, skrev Folke Rabe.

Fylkingens företrädare lyckades behålla initiativet i debatten genom att framhålla de demokratiska fördelarna i en rationaliserad kulturdistribution. Detta framstår som ren opportunism från Fylkingens sida. Egentligen var det dem främmande att reducera mediet till en distributionskanal. I den egna bulletinen konstaterades utan omsvep att klassisk musik, “konsertsalsmusik”, är dömd att förvanskas om den medieras på elektronisk väg. Om denna insikt skulle sprida sig, skulle satsningen på ett statligt skivbolag förvandlas till en satsning på elektronisk musik som är särskilt skapad för högtalaren. Högmodernisternas agenda var alltså att rikta om det kulturpolitiska stödet: bort från den gamla orkestermusiken, till den nya elektronmusiken.

Några år senare nyanserades retoriken. Knut Wiggen pläderade i sin bok De två musikkulturerna för att både den gamla och den nya musiken borde få spelrum – men strikt åtskilda i olika medier. Detta var i grunden en helt annan vision än den kulturrationalism som i radikal form företräddes av Glenn Gould.

# # #

Planen framöver är att varje sommarvecka posta två avsnitt ur avhandlingen här på bloggen.

Krisen, del 38: Om kredit, knark och guld i recension av två böcker

I dag skriver jag på Expressens kultursida. Det är en recension av två böcker: Vad är pengar? av Andreas Cervenka samt Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter.

Jag tänkte i kommande inlägg gå in närmare på de varianter av borgerlig kristeori som företräds av författarna (den senare företräder en skolbildning som jag rentav vill beteckna som ultraborgerlig).

Recensionen tar avstamp i den slagkraftiga liknelse mellan kredit och knark som Andreas Cervenka gärna opererar med.

Ordet injektion används ofta för att beskriva de stimulanspaket som blivit vardagsmat efter 2008. Varje gång som finanssystemet känner sig skakigt krävs en allt större dos för att generera en kick. /…/

Marknaden är alltså sönderknarkad. “Bara sedan 1999 har vi upplevt tre större hausseperioder; dotcomfesten (1999-2000), kredityran (2003-2007) och stimulanspartyt (2009-2010). Det går att argumentera för att vi befunnit oss i något slags sinnesförändrat tillstånd under nio av de senaste tolv åren”, skriver Cervenka.

En hård diagnos, som även är intressant att vända på: endast under tre av dessa tolv år var vi – vad man än menar med “vi” – vid våra sinnens fulla bruk. Dessa tre år var alltså 2001, 2002 och 2008. Möjligtvis skulle då eurokrisen kunna leda till att vi åter nyktrar till, fast det är tveksamt.

Vi lever i ett permanent undantagstillstånd, skriver Anderas Cervenka i en formulering som för tankarna till Giorgio Agamben. Undantagstillståndet kännetecknas av negativ realränta (ränta minus inflation). Och de extremlåga räntorna beskriver Cervenka i linje med knarkmetaforen som “ett förföriskt gift”. Citerar vidare ur min recension:

Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.

Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Tyvärr avhåller sig Vad är pengar? från att alls beröra krisens affektiva konsekvenser. Den undviker mestadels även det politiska, liksom den del av ekonomi som vi kan kalla produktionen. Andreas Cervenka bjuder på en analys som stannar i cirkulationssfären. Om man bara håller det i minnet är det utmärkt läsning. (Jag föreslår läsaren att hoppa över kapitel två, som dundrar på med indignation över bankbonusar och direktörslöner på ett sätt som knappast bidrar till kritik av penningsystemet som boken i övrigt skisserar.)

Som många andra pekar han ut den 15 augusti 1971 som något av ett syndafall. Att förstå vår tids kris som en fortsättning på 1970-talets kris är klargörande, särskilt om man vidgar perspektivet bortom det strikt finansiella (så att man exempelvis kan förstå s.k. postmodernism som ett krisfenomen).

Fast då gäller det att förstå varför världens penningsystem släppte sin koppling till guldet. Inom den högerborgerliga och ultraborgerliga kristeorin, som håller sig till cirkulationssfären och vill undvika att befläcka produktionssfären, tenderar detta att framställas som ett politiskt misstag, alternativt som en konspiration. Fast vad var alternativet? Vore det möjligt att i dag återgå till guldmyntfot? Till vilket pris? Sådana frågor förtjänar att diskuteras seriöst. Dit återkommer vi.

Nå, detta var alltså bara några sidonoteringar till dagens artikel i Expressen – läs den och fortsätt att hålla kommentarsfältet kokande med tankar!

Stadsbiblioteket som ger ut egna e-böcker

Tidigare i våras föreläste jag på Norrköpings stadsbibliotek med utgångspunkt i Boken & Biblioteket. Frågorna hålls uppenbarligen vid liv i staden, som nyligen också var värd för Biblioteksdagarna. Härom dagen skrev Norrköpings tidningar om hur stadens bibliotek tagit sig an frågan om e-böcker på ett ovanligt aktivt vis.

– Ja, bedömare som Rasmus Fleischer varnar för att biblioteken inte blir annat än ett passivt gränssnitt i framtiden och att e-böckerna kommer att utarma biblioteken, men vi vill visa något annat, säger Ola Gustafsson på Stadsbiblioteket.

Norrköpings stadsbibliotek har gått från att vara utlånare till att bli utgivare. Första utgåvan blev Tistlar, en diktsamling av Ulla-Britt Wallin, endast utgiven som e-bok. Klickar man på “Låna e-boken” får man hem en pdf – något “lån” är det knappast tal om.

Planer finns på att ge ut ytterligare titlar med lokal anknytning. Det är fullt tänkbart att Norrköpings stadsbibliotek får efterföljare i andra kommuner. Detta väcker flera intressanta frågor.

1. Vad säger bokförlagen om att biblioteken går in i rollen som konkurrent? Vad säger de kommunpolitiker som av ideologiska skäl motsätter sig att offentliga verksamheter konkurrerar med privata företag?

2. Hittills har det krävts en motsvarighet på papper för att en e-bok ska räknas som en “riktig” bok. Självpublicering i pdf-format har i praktiken haft samma status som bloggande – det räcker alltså inte för att bli erkänd som “debutant”. Kan uppbackning från ett bibliotek ändra på detta?

3. Om vi tänker oss att ett annat bibliotek skulle vilja erbjuda Tistlar – hur går det då till? Boken rymmer ingen angivelse om upphovsrätt, vilket ju i formell mening betyder att författaren behåller sin ensamrätt. Varje annat bibliotek ska ta in boken (det vill säga lägga upp den på sin server) måste då sluta ett särskilt avtal med författaren.

4. Vem bevarar den debutbok som enbart har publicerats som e-bok? Just nu finns Tistlar enbart att tillgå på norrkoping.se, men vad sker om några år, när sidan kanske ska byggas om – kan man vara säker på att denna pdf förblir tillgänglig? Om ingen garanterar att en e-bok hålls tillgänglig för all överskådlig framtid, kan man då ens säga att den är utgiven?

Vi kan notera att Tistlar har ISBN-nummer, men att den (ännu) inte finns inlagd i Sveriges nationalbibliografi. Hur förändras detta med den nya lagen om e-plikt som träder i kraft om ett par veckor?

Det är strålande att Norrköpings stadsbibliotek, genom praktiskt agerande, ökar möjligheten att diskutera dessa frågor.

MAGNUM OPUS

Härom veckan skrev jag förresten klart min doktorsavhandling i historia. Musikens politiska ekonomi är dess namn. Nu återstår bara småkorr och formgivning innan den går i tryck. Boken blir omkring 600 sidor tjock och utkommer i augusti på Ink, för att sedan försvaras av mig på disputationen som sker den 17 september.

Under resten av sommaren tänkte jag pytsa ut lite kortare utdrag, godtyckligt lösryckta, här på bloggen. Om någon tycker att det låter som en god idé, går det bra att framföra önskemål i sifferform. Här följer nämligen en disposition över de tio kapitlen, med de avhandlingsrubriker som mer eller mindre kan ge en vink av vad det handlar om. (Vissa rubriker återger det språkbruk som de undersökta aktörerna använde, snarare än den analys som görs i avhandlingen.)

Musikens politiska ekonomi

Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925–2000

1. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

1.1 Syfte

1.2 Musikens politiska ekonomi

1.2.1 Musikens politiska ekonomi – en definition

1.2.2 Economic imaginaries

1.2.3 Kapitalismen som historisk process

1.2.4 Avspaltningen från värdet

1.2.5 Konsten som realabstraktion

1.2.6 Den estetiska revolutionen

1.2.7 Hybridisering och renhållning

1.2.8 Till kritiken av den postmoderna kulturekonomin

1.2.9 Delsammanfattning: Musikens politiska ekonomi

1.3 Att göra musik till en vara

1.3.1 Kopian föregår originalet

1.3.2 Mediernas materialitet

1.3.3 Seriekopplade medier

1.3.4 Determinismer

1.3.5 Delsammanfattning: Att göra musik till en vara

1.4 Att göra musik till en icke-vara

1.4.1 Mellan poiesis och praxis

1.4.2 Produktivt och improduktivt arbete

1.4.3 Baumols kostnadssjuka

1.4.4 Upplevelseekonomin

1.4.5 Avspaltningen av det improduktiva

1.4.6 Delsammanfattning: Att göra musik till icke-vara

1.5 Frågeställningar och metod

1.5.1 Frågeställningar

1.5.2 Metod

1.5.3 Källor

1.5.4 Disposition

2. HISTORISK BAKGRUND

2.1 Musikens politiska ekonomi – en förhistoria

2.1.1 Att periodisera musikens politiska ekonomi

2.1.2 Musik som realabstraktion

2.1.3 “Musik” i det förmoderna

2.1.4 Tidigmoderna musikinstitutioner

2.1.5 Tidigmoderna ljudmedier

2.2 Det långa 1800-talets musikordning

2.2.1 Musiken i en borgerlig skriftkultur

2.2.2 Arbetsdelningen mellan kompositör och musiker

2.2.3 Det frysta instrumentariet

2.2.4 Sveriges musikliv under det långa 1800-talet

2.2.5 Musikerförbundets första generation

2.3 Det korta 1900-talets musikordning

2.3.1 Att periodisera 1900-talet

2.3.2 Masskultur och kulturindustri

2.3.3 Medieteknisk separation

2.3.4 Mekaniska ljudmedier

2.3.5 Regleringen av radion

2.3.6 Mikrofon och högtalare

2.3.7 Analog-elektroniska ljudmedier

2.3.8 Från jazz till pop

2.3.9 Efter 1973

2.4 Rättshistorisk översikt

2.4.1 Om immaterialrättsliga begrepp

2.4.2 Författarrätt

2.4.3 Auktorrätt

2.4.4 Upphovsrätt och närstående rättigheter

2.4.5 Immaterialrätten och internet

3. MUSIKENS MEKANISERING

3.1 Radion som konkurrent till konserthusen

3.2 När uppfanns levande musik?

3.3 Våren 1929: Europas kultur mot Amerikas teknik

3.4 Yrkesidentitet och omvärldsanalys

3.5 Ljudfilmens internationella genomslag

3.6 Kulturaktivism för bevarad stumfilm

3.7 Är det lönearbetare eller konstnärer som talar?

3.8 Konflikten mellan Musikerförbundet och Stim

3.9 Osäkerhet på biograferna

3.10 Musikerna erkänner högtalarens delseger

3.11 Folkparkernas utbredning

3.12 Högtalarmusiken i 1930-talets nöjesliv

3.13 Begränsa eller beskatta?

3.14 En fond för den levande musiken

3.15 USA:s musiker i inspelningsstrejk

3.16 Generationsskifte i Musikerförbundet

3.17 Dansbanorna hotas av mekanisering

3.18 Kilbom kontra Wassmouth

3.19 Musikerförbundets förändrade medlemsbas

3.20 Musikens mekanisering – en sammanfattning

4. PLANER PÅ LAGSKYDD FÖR MUSIKER OCH SKIVBOLAG

4.1 Auktorrätt eller arbetsrätt?

4.2 Sökandet efter alternativ till liberalismen

4.3 ILO och den teknologiska arbetslösheten

4.5 Musikerförbundet kontra Teaterförbundet

4.6 Rättigheterna blir ämne för en nordisk utredning

4.7 Skivbolagen och 1930-talets kris

4.8 Grundandet av Ifpi och kraven på skivbolagsskydd

4.9 Skivbolagens krav på skyddslagar i Sverige

4.10 “Glupskhet hos industrien”

4.11 Auktorrättskommittén och intresseorganisationerna

4.12 Auktorrättskommittén om musikers rättigheter

4.13 Auktorrättskommittén om skivbolags rättigheter

5. OLIKA VÄGAR TILL EN INTERNATIONELL KONVENTION

5.1 “Ett dunkelt kraftspel” med “stor italiensk aktivitet”

5.2 Visionen om den korporativa staten

5.3 Den italienska aktionslinjen

5.4 Korporativa idéer om immaterialrätt

5.5 Samaden-principernas bestående inflytande

5.6 Musikernas nya international

5.7 Förnyad konflikt mellan musiker och skivbolag

5.8 Kraftmätningen kring Romutkastet

5.9 Romutkastets inflytande på lagstiftningen i Sverige

5.10 Individens eller kollektivets rättigheter?

6. SAMI OCH FRÅGAN OM PENGARNAS FÖRDELNING

6.1 Sami – en parafacklig organisation

6.2 Justitiedepartementet som lagtolkare

6.3 Rättegång om radioersättningarna

6.4 Lika fördelning mellan Sami och Ifpi

6.5 Pengar till kollektivet eller till individerna?

6.6 Första försöket till en fördelningsordning

6.7 Konstruktionen av ett poängsystem i Sami

6.8 Datorkraft som villkor för fördelningen

6.9 En ny musikergeneration utanför facket

7. “LEVANDE MUSIK” SOM KULTURPOLITISKT STRIDSÄMNE

7.1 Teknikkritik och kulturrationalism

7.2 “Elektronmusik” kontra “levande musik”

7.3 Skivor och konserter i fredlig samexistens

7.4 Proggen som utmaning mot institutionerna

7.5 Proggen som rörelse för “levande musik”

7.6 Proggen som eko i korridorerna

7.7 Musikerförbundets radikalisering

7.8 Yngve Åkerbergs mekaniseringsmotstånd

7.9 “En särskild discoavgift”

7.10 Discjockeys – levande musik?

7.11 Synthesizers – mekanisk musik?

8. VÄGEN TILL EN HÖGTALAREKONOMI

8.1 Lobbykampanjen för utökade rättigheter

8.2 Sami, Klys och Ifpi

8.3 Lagstiftarens motiv för utökade rättigheter

8.4 Sami kräver ensamrätt

8.5 Fördjupad allians mellan Sami och Ifpi

8.6 En expansiv högtalarekonomi

8.7 Sami och 1980-talets individualism

8.8 Från aktivitetshus till fastighetsbubbla

9. MUSIKUNDER ELLER CD-BUBBLA?

9.1 Introduktion

9.2 Skivmarknadens digitalisering

9.3 Från kris till it-bubbla

9.4 Musikerförbundets nya villkor

9.5 Från importmotstånd till exportfrämjande

9.6 Grundandet av Export Music Sweden

9.7 Att räkna ut musikexportens värde

9.8 Att bygga nationens varumärke

9.9 Siffrorna ifrågasätts

9.10 Uppfinnandet av en upplevelseindustri

9.11 Vad hände med försvaret av “levande musik”?

10. SLUTSATSER

10.1 Motståndet mot “mekanisk musik”

10.2 Försvaret av “levande musik”

10.3 Hur radiomusiken gjordes till en vara

10.4 Hur högtalarmusiken gjordes till en vara

10.5 Konstnärskap och lönearbete

10.6 Vägval i fördelningsfrågan

10.7 Skivbolagens framgångssaga

10.8 En trio av rättighetshavare

10.9 Om försörjningsfrågan

10.10 Bortom musiken

Krisen, del 37: Petroleum hit, petroleum dit

Minns någon oljekrönet, mer känt som peak oil? Om detta är det nu påfallande tyst. Saken lär knappast ändras nämnvärt av att Kjell Aleklett ger ut en ny bok.

Tvärtom talas det år 2012 allt mer om hur nya, enorma petroleumflöden kommer att förändra världen: ekonomin till det bättre, geopolitiken till det oförutsägbara och klimatet till katastrof.

“Can we survive the new golden age of oil?” lyder rubriken på en färska analys som publicerades av Foreign Policy. Samma tidskrift har rapporterat om de nya fynd av naturgas som nyligen har gjorts i östra Medelhavet och som på några år kan göra Israel och Cypern till betydande petroleumexportörer. Liksom en lång rad länder i Afrika och Amerika.

En ny resursgeografi kan växa fram, där Eurasien – Ryssland, Kina, EU – förlorar i geopolitisk kraft. Även i USA sägs man ha hittat nya fynd av naturgas som möjligen kan leda till att landet kan frigöra sig från en del av sitt beroende av importerad olja. Och till att amerikanska bilister kan pumpa ut ännu mer koldioxid i planetens atmosfär.

En analytiker vid namn Philip Verleger delade med sig av en småintressant spekulation till Foreign Policy. Det handlar om samspelet mellan fyra aktörer i USA: staten, bilindustrin, oljebolagen och mackarna.

Staten har till varje pris försökt att rädda bilindustrin, bland annat genom att garantera billiga krediter till dem som ersätter sina bensinbilar med nya bilar som körs på blandbränsle. (Det framställs ibland som en åtgärd för att rädda klimatet, vilket givetvis är skitsnack om man ser till konsekvenserna av ökad bil- och etanolproduktion.)

Oljeindustrin har svarat med att framhålla hur en bil som går på blandbränsle kan köra färre mil per tankning. Just detta är dock vad mackägarna vill. Ju oftare amerikanska bilister måste tanka, desto större del av deras dagligvaruinköp förflyttas till macken.

Mackägarna har alltså ett intresse av att uppmuntra ett skifte bort från olja. Detta kan bidra till att mer billig olja blir tillgänglig för industrin i USA, samtidigt som naturgasen flödar. Och gas är förvisso renare än kol, vilket väl alltid kan glädja någon.

Klimatfrågan är förträngd. Obama, Cameron och Merkel har meddelat att de inte tänker komma till Earth Summit i Rio de Janeiro nästa vecka. De har annat att tänka på.

“Game over for the planet“, konstaterade nyligen James Hansen, klimatolog vid Nasa.

Krisen, del 36 (f.d. 17): Sjufaldighet

För fem månader sedan postades ett inlägg här i krisserien som tydligen föll bort eftersom bloggen i samma veva flyttade från gammal till ny server. Inlägget bestod (likt del 24) mest av ett citat som Malte lämnat i ett tidigare kommentarsfält. Det förtjänar att finnas kvar i arkivet så här kommer det på nytt.

# # #

Malte skrev en kommentar på förra inlägget. Eftersom kommentaren på utomordentligt vis leder rakt tillbaka till krisbegriperiet kör vi en rewind och kryddar med några länkar. Så lyssna nu noga på vad Malte skrev:

Även den ekonomiska krisen är en andlig kris: en religion, som i stigande grad förlorar sin förklaringskraft, en utsprid förlust av ett “kall” till ekonomin (arbetets kall, samhällets kall osv). En växande del av befolkningen har, och jag skämtar inte här, helt enkelt slutat tro på ekonomin.

Vi måste prata om saker som andlighet, den liberala individen, tillvaron när vi pratar om den ekonomiska krisen.

Apropos, handlar inte kretsarna i Det stundande upproret om just sju saker i kris? (identitetskris, samhällskris, arbetets kris, metropolens [även globaliseringens?] kris, ekonomi-religionens kris, miljökrisen, civilisationens kris).

Och, mer grundläggande, men det kanske ska sättas i mer sammanhang, att alla dessa kriser producerar “kristider”. Och att kristider får oss alla att springa runt och reagera, mobilisera, som att vi desperat väntar på något eller desperat handlar på något (vilket är samma sak). På något sätt finns det alltså här även en sorts kris i tidskänsla (‘tidslighed’ på danska) eller kanske “tillvarons kris” eller “närvarons kris“.

Frågan, för mig, är hur det är möjligt att vara närvarande i just kristider. För nog är det bra att ignorera största delen av allt pratet om “krisen”, men det är ingen tvivel om att vi befinner oss i kristider.

För att komma tillbaka igen. Några av de saker jag skulle vilja prata om, i samband med kristider och närvaro, är saker av just ganska religiös karaktär (jämför definitionen ovanför), som t.ex. gemenskap, förpliktande, vad engelskan kallar “awe” (har inget bra skandinaviskt ord), ritual, helbrägdagörelse, sorg och extas, för att bara nämna några teman. Alla dessa saker kan, och i en viss mån också måste, förstås i en sammanhang av kopimi, kopiering. Eller för att säga något liknande på ett annat sätt: “affekt“.

/…/

Kopimi är ju även ett tecken på att den liberala individen är i kris. Det är inte bara upphovsrättens kris som pekar på det, att den slår spricker. Det är också händelser som de arabiska revolterna, Occupy och alla de här andra rörelser som har en uppenbar brist på “starka ledare” och i stor utsträckning förkastar identitetspolitiska krav.

Låt oss fortsätta härifrån i kommentarsfältet! Kanske skrivs det något som i sin tur kan repeteras som ytterligare ett inlägg i den här långa bloggserien.

# # #

Så avslutades inlägget som först postades den 11 januari 2012. De tretton kommentarerna verkar ha gått förlorade, men detta bör också ha varit enda gången som detta skett under de drygt fem år som Copyriot har huserat på egen domän.

Varför byter inte Gullmarsplan namn till Telefonplan?

En del av arenaboomen (eller arenabubblan) är att de jättearenor som byggs för skattepengar sedan får namnges av högstbjudande företag. Svenska pionjär blev Löfbergs Lila Arena i Karlstad och Cloetta Center i Linköping.

Under tidigare diskussioner om Stockholmsarenan, som nu uppförs med stöd av samtliga partier i kommunfullmäktige, har det varit påfallande tyst om namnfrågan. På tidigt stadium stod däremot klart att den framtida driften ska överlåtas till Anschutz Entertainment Group som får behålla alla vinster, medan eventuella förluster måste täckas av Stockholms kommun.

Nu står det klart att Stockholmsarenan kommer att heta “Tele2 Arena” (i enlighet med den framväxande konvention som säger att arenor som denna ska ges engelskspråkiga namn). Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) skriver:

Att arenan skulle namnsponsras har varit en del av planeringen från starten och är en viktig del av finansieringen av arenan som ska vara skatteneutral – dvs. inte belasta skattebetalarna. /…/

Det förstärker även bilden av Stockholm som en av världens ledande telekomstäder då både Ericsson och Tele2 har namnsamarbete i staden.

Ja, för alldeles bredvid “Tele2 Arena” ligger ju “Ericsson Globe” (f.d. Globen). Tunnelbanestationerna i trakten heter Globen, Skärmarbrink och Gullmarsplan. På en helt annan linje ligger Telefonplan. Det är inte logiskt. För att förstärka bilden av Stockholm som en av världens ledande telekomstäder borde rimligtvis Telefonplan flyttas till Gullmarsplan.

Platsen som nu kallas Telefonplan kunde, i linje med stadens “Vision 2030“, byta namn till Konstplan, Kulturplan eller Kreativplan. Om det nu alls finns en poäng i att stadens riktmärken ska ha namn på svenska språket, det vill säga.

Tunnelbanestationen T-Globen har tidigare hetat T-Slakthuset och T-Isstadion. Ändå har den inte bytt namn till någonting med Ericsson. Kanske beror detta på att sponsringsavtalet endast är tioårigt. Från 2019 kan Ericsson Globe mycket väl byta namn till McGlobe eller iGlobe. Eller kanske iMcGlobe (McDonalds och Apple tycks ju vara nya parhästar i sponsringssammanhang).

Hur långt avtal som har tecknats med Tele2 är oklart, men om ett tiotal år är det nog fullt möjligt att även denna arena byter namn. Det kan rentav ske tidigare än så, om Tele2 själva skulle byta namn, exempelvis till följd av en fusion.

Med alla dessa osäkerheter kring vad byggnader heter kan man visserligen förstå att SL (Storstockholms Lokaltrafik) är försiktiga med att byta namn på sina stationer. Samtidigt är det svårt att tänka sig att de skulle ha bortsett från de potentiella pengar som ligger i att även låta företag sponsra namnen på tunnelbanekartan. Nog måste Ericsson ha hört av sig dit för att höra efter om inte T-Globen kunde byta namn till T-Ericsson Globe?

Under det senaste året har SL tagit stora steg i riktning mot mer reklam i tunnelbanan. Min gissning är att det bara är en tidsfråga innan telekomföretagen får köpa sig egna stationer. Och politikerna kommer att försvara det med argument om att alternativet är dyrare resor.

Ett nätpolitiskt manifest i mikroformat

En italiensk tidning bad Geert Lovink att skriva 96 ord om internets framtid. Hans budskap är varken nytt eller omvälvande, men det är kort.

Kanske är detta textuella kortformat – “96 ord” påminner om “140 tecken” – en del av själva problemet. Men just nu kan nog de 96 orden funka som en tydlig utgångspunkt för en rak diskussion om hur vi i dagsläget bör formulera syftet med ett nätpolitiskt engagemang.

Instead of further going down the corporate lane of Microsoft, Apple, Amazon, Google and Facebook, I propose to go back to the original architecture of Internet as public infrastructure with decentralized nodes. It may be romantic to insist on the distributed nature of networks but it is a necessary political demand. Net criticism is a toothless project without a utopian dimension. Even if internet itself had a military origin in the Cold War, and is now dominated by equally destructive force of greedy venture capitalists, backed up by libertarian gurus. Let’s rethink the public sphere: another internet is possible!

Jag avstår tills vidare från egna synpunkter men hoppas på en diskussion i kommentarsfältet där jag så småningom kan hoppa in.